Meriter

1 Palmstierna, Nils, f 12 nov 1696 i Sthlm, Maria (självbiogr), d 10 febr 1766 i Norrby-ås, Or. Föräldrar: lagmannen Magnus P o Brita Margareta v Preutz. Inskr vid LU febr 09, vid UU 14 febr 13, volontär vid Skånska ståndsdragonreg 20 dec 15, fältväbel där 13 mars 16, sekundkornett vid Västgöta kaval-lerireg 26 mars 17, sekundlöjtn vid Östgöta kavallerireg 27 jan 18, premiärlöjtn där 13 mars 19, expektansryttmästare där 23, capi-taine réformé i fransk tjänst 9 dec 25, ord ryttmästare vid Östgöta kavallerireg 1 juli 31, deltog i riksdagarna 31, 38-39, 40-41, 46-47 (led av bergsdeput 38-39, av SU, secretissime berednxn o mindre sekre-ta deput 40 — 41, 46 — 47), colonel réformé i fransk tjänst 18 mars 36 — 39, generaladjutant 5 juni 39 (fullm 20 april 41, tilltr 44), ministre plénipotentiaire i Khvn trol 6 o senast 13 nov 39 — 31 okt 43 (lämnade Khvn 25 jan 44), löjtn vid Livdrabantkåren 26 maj 46, riksråd 22 dec 46 — 4 mars 61, frih 12 dec 47, kansler för LU 8 sept 52-13 mars 61, bl a ordf i kommissionen ang upp- roriska stämplingar, särskilt bland allmogen i Dalarna aug 58 —sept 60. — LVA 40 (preses 47), serafimerriddare 17 april 48.

G 17 maj 1752 i Sthlm, Jak o Joh, m grev Anna Christina Lagerberg, dp 22 febr 1728 där, ibid, d 11 juni 1803 i Hömb, Skar (Inrikes Tidn:ar 1803, nr 65; ej i db), dtr till riksrådet greve Swen L (bd 22) o frih Otti-liana Vellingk.

Biografi

P var i likhet med de flesta unga adelsmän i Karl XII:s Sverige inriktad på en officers-karriär. Som färsk löjtnant deltog han i fälttåget mot Norge 1718 och i striderna kring Sthlm 1719. Arméns demobilisering och de tillfångatagna officerarnas hemkomst förmörkade dock befordringsutsikterna i Sverige, och P begav sig 1723 till Frankrike, där han efter ett par år erhöll befattning som kapten. Högre än till tjänsteförrättande regementschef nådde han emellertid aldrig inom franska armén. Efter att på politiska vägar ha skaffat sig titeln colonel (överste) lämnade han 1736 Frankrike för alltid samt tre år senare även den franska tjänsten.

P var 40 år vid återkomsten till Sverige och där endast ryttmästare, låt vara på ordinarie stat. Han hade med åren blivit medveten om sin kapacitet för höga ämbeten men bedömde sina möjligheter till avancemang i Sverige som små så länge Arvid Horn regerade. P anslöt sig till Hornregimens aktiva motståndare, som hade kommit långt på väg att organisera ett stort riksdagsparti — hattpartiet — mot regeringsmakthavarna. P:s goda personliga förbindelser med franske ambassadören öppnade för honom partiets inre cirkel, där han snart blev inflytelserik.

Hattarnas mästerligt regisserade aktion mot regeringen vid riksdagen 1738 — 39 vann slutligen en nästan total framgång. Horn och hans främsta medhjälpare i rådet och kansliet tvingades avgå från sina ämbeten, och dessa övertogs av ledande hattar eller andra för partiet godtagbara personer. P gjorde under riksdagen sitt parti betydelsefulla tjänster. Som fortfarande anställd hos en främmande makt var han visserligen utestängd från SU, men desto större var hans insatser på riddarhuset, där han med retorisk och dialektisk skicklighet fungerade som partiets huvudtalare i de för maktkampen avgörande frågorna. Han blev inte obelönad av partivännerna, som genomdrev att han 1739 fick posten som generaladjutant hos konungen och förordnades till sändebud i Khvn.

Med permission från ministerposten deltog P i riksdagen 1740 — 41, där partiet insatte honom i SU och i de högviktiga secre-tissimum och mindre sekreta deputationen som beredde frågan om krig mot Ryssland. Här arbetade P med alla medel för den krigsförklaring som riksdagen slutligen pressades att utfärda. Han framstod nu som hattarnas främsta kraft vid sidan av Carl Gustaf Tessin och C E Lewenhaupt (bd 22) och föreslogs av riksdagen 1741, visserligen utan att utnämnas, två gånger — i andra resp första rummet — till riksråd.

P stannade i Khvn under riksdagen 1742 — 43. När denna samlades, var det uppenbart att kriget mot Ryssland hade blivit en nationellt förödmjukande katastrof. De krigsansvariga måste räkna med att inte endast deras ämbeten, egendom och frihet var i fara utan rentav deras liv. Det har då och senare insinuerats att P uteblev från riksda- gen av ängslan för sin personliga säkerhet. Faktum är dock att han direkt beordrades att stanna på sin post med anledning av danska regeringens hotfulla diplomatiska och militära aktivitet.

Hösten 1743 rappellerades P och tillträdde i stället den generaladjutantsbefattning som han erhållit redan fem år tidigare. Samtidigt infördes han av partivännen Erland Broman (bd 6), Fredrik I:s gunstling, i kungens privata umgängeskrets. Fredrik gjorde honom till ställföreträdande chef för sin livvakt, Livdrabantkåren, och senare till friherre^ Om den vanligen hattfientlige kungen lät sig influeras politiskt av P är ovisst.

Efter Lewenhaupts död 1743 var Tessin hattpartiets ledande man. Dennes position var emellertid inte obestridd. En grupp inom partiet ansåg honom vara indolent, ostadig i nerverna och alltför konciliant mot partiets fiender. Gruppens ledare var P. Inför riksdagen 1746—47 lanserade gruppen som hattarnas lantmarskalkskandidat i stället för Tessin den populäre Claes Ekeblad (bd 12). — P hade vid tidigare riksdagar gjort sig hatad i vida kretsar och var inte valtaktiskt gångbar. Tessin vägrade emellertid att vika för Ekeblad, och kampanjen för denne kunde inte hindra att fler och fler inom partiet ställde sig bakom Tessin som lantmarskalkskandidat ju närmare riksdagen kom. Snart ändrades dock maktförhållandet inom hattpartiledningen till Palm-stiernagruppens fördel, ty partiet förlorade lantmarskalksvalet, och därmed var Tessin såsom varande riksråd utestängd från riddarhuset och andra parlamentariska fora.

P:s inflytande över hattpartiet blev vid denna riksdag större än någonsin. Tessin idoliserades av sitt parti, medan P aldrig blev populär ens i hattkretsar. Han var dock den hattledare som mer än någon annan fick partiets tillit, när det såg sig i fara — som fallet var 1746. — Partiställningen vid riksdagen var jämn, och mössorna knäcktes först när hattpartiet strax före jul 1746 — genom en kupp i nödtorftigt lagliga former — lyckades göra fem av sina bästa män, bland dem P, till riksråd. P var den främst nominerade och först utnämnde av dessa fem. Inträdet i rådet visade sig efter några år ha varit ett politiskt fatalt steg för P. Det stod 1746 inte klart men skulle inom kort bli uppenbart att ingen kunde bygga upp någon stark politisk maktställning utanför -riksdagen.

Hattarna begagnade sitt dramatiskt vunna överläge vid riksdagen 1746 — 47 till att företa en formlig terrorkampanj mot sina politiska motståndare, bl a Christoffer Springer. Kampanjen blev framgångsrik: oppositionen lamslogs eller gick under jorden för en lång tid. P var den aktivaste att utveckla systemet för politisk repression och förföljelse. Han var också den som på toppnivå administrerade det. Man kan säga att han 1746 — 61 fungerade som ett slags polisminister för hattregimen. Den funktionen präglade även P:s verksamhet som kansler för LU. Mössvänliga och rojalistiska professorer där levde då farligt. I övrigt är han som universitetskansler känd för att ha varit plikttrogen, energisk och sakkunnig men despotisk.

P:s framträdande roll i hattarnas terrorkampanjer har gjort hans eftermäle märkbar skada. Den blev dessutom en svår politisk belastning för honom, som kan iakttas vid hans avsättning som riksråd 1761 men också långt tidigare. När riksdagen 1752 skulle utse Tessins efterträdare som kanslipresident, kom P inte ens i fråga.

Mössorna kom till riksdagen 1751—52 som talesmän för en ökning av monarkens politiska makt. Alliansen mellan det nyblivna kungaparet och oppositionspartiet gav hovet en bred parlamentarisk bas för aktioner i författningsfrågan. Samtidigt förstärktes mössorna med ett stort antal stridbara representanter för den nyrojalistiska strömningen, däribland många officerare. P var i sin åskådning och temperamentsmäs-sigt en typisk "republikan", i romersk mening, och han ville under inga förhållanden se regeringsmakten i händerna på Lovisa Ulrika, vars karaktär och aspirationer han lärt känna 1744 — 48 då kronprinsparet samarbetade med hattarna. Striden mellan rojalisterna-mössorna och hattpartiet kulminerade vid riksdagen 1755 — 56 med hovets misslyckade försök till statskupp. I denna kris uppträdde P oförskräckt och beslutsamt men var som riksråd nästan hela tiden hänvisad till åskådarplats.

Hattpartiet kunde därefter regera prak- tiskt taget enväldigt. Kort efter riksdagen fattade dock dess ledare ett beslut som kom att nästan förstöra partiet och som gjorde slut på P:s offentliga liv. I mars 1757 anslöt rådet Sverige till den stora koalitionen mot Preussen, som utan krigsförklaring invaderades av sv trupper ett halvår senare. Hattledarna hoppades att genom ett lyckat erövringskrig kunna revanschera partiet för dess krigspolitiska fiasko 1741—43. Men sv armén visade sig föga stridsduglig och måste förhålla sig defensivt även mot relativt små preussiska kårer. Samtidigt blev rådets krigsfinansieringsmetoder den lätt synliga orsaken till en samhällsomskakande inflation som hårt drabbade politiskt viktiga befolkningsgrupper.

I början av riksdagen 1760 — 62 fronderade under ledning av Carl Fredrik Pechlin ett stort antal hattar mot partiledningen och fordrade räfst med rådet för kriget och finanspolitiken. Lantpartiet, som frondö-rerna kallade sig, inledde samarbete med mössorna, och vid jultiden 1760 fann hattpartiledningen att den förlorat kontrollen över både riddarhuset och prästeståndet och kanske även bondeståndet. I denna för partiet kritiska situation beslöt dess främsta parlamentariska ledare att inte längre försvara de mest impopulära riksråden, om detta kunde få Pechlin att överge samarbetet med mössorna. Denne förklarade sig villig att åter arbeta för hattarna till priset av viss "kostnadsersättning" samt avsättning av riksråden P och Scheffer. Dessa entledigades också i början av 1761. Tack vare bl a den hemliga överenskommelsen med Pechlin kom hattarna snart åter i majoritet på riddarhuset, och partiets lägre chefer genomdrev då att riksdagen 8 aug s å anmodade P och Scheffer att återinträda i rådet. P avböjde dock med en motivering mättad av bitter ironi.

Som personlighet och politiker framkallade P starka känslor hos sin omvärld. Vänner och fiender tillskriver honom dock samstämmigt en ospekulativ, skarp och planmässigt tränad intelligens, överflödande mental energi, en naturlig stark men i sociala prestigefrågor ömtålig självkänsla, stadig pliktvilja i ämbetsfunktionerna, obegränsad lojalitet mot vänner, oräddhet och eruptiv handlingskraft i trängda lägen, kall hänsynslöshet och extrem hårdhet i den politiska maktkampen och lidelsefull patriotism, sammanvuxen med en djupt rotad övertygelse att de som motarbetade hattpartiet var likgiltiga för rikets välfärd, om inte något värre.

Enligt vännen C F Scheffer kunde P även, när det passade honom, utstråla en hög grad av mänsklig charm. Scheffer och andra vänner karaktäriserade honom också som oemottaglig för allt slags korruption, och utan tvivel ägde han för sin tid ovanligt rena händer. Han syns emellertid vid några tillfällen ha praktiserat nepotism, och han var bevisligen fransk pensionstagare under riksdagen 1738 — 39 och arbetade då för en av Versailles önskad kursomläggning i Sveriges utrikespolitik.

Även Scheffer tillskriver P som partiman ett fanatiskt drag. I betraktande av P:s roll bla i hattarnas politiska terrorkampanjer får denna karaktäristik — som också är eftervärldens — anses väsentligen träffande. Ofta har emellertid draget av partifanatiker blivit så kraftigt framhävt att det har bortskymt en annan i sammanhanget väsentlig omständighet, nämligen att han som andra framgångsrika politiker var mentalt oförhindrad att kohandla om åtskilligt — vilket inte nödvändigtvis klassificerar honom som cyniker.

Betraktad i ett större perspektiv hade P just de egenskaper som brukar anses karaktäristiska för den nya typen av aristokrat i 1700-talets Europa: hög intellektuell kapacitet, arbetsamhet, moraliskt ohämmad beslutskraft och tunnhudad stolthet. Både feodala och borgerliga levnadsmönster återspeglas i den verksamhet som tycks ha engagerat honom starkast: politik, affärer — P blev storföretagare inom jordbruk och bergsindustri — jakt och annat friluftsliv samt studier, företrädesvis i historia, moderna språk, juridik och naturvetenskap.

Författare

Gunnar Artéus

Arkivuppgifter

P:s arkiv (6 vol: självbiogr [se Tr arbeten nedan], fullm:er, brev, även från P, m m i P:ska släktarkivet, RA. - Brev från P i KB, RA (bla till A Nordencrantz, C Sparre o C F Törnflycht o många till C G Tessin), UUB (bla till H H v Liewen, C Rudenschöld o S Älf) o i LSB (till E Benzelius dy).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Grundregler til det ädla spelet Reversy, til deras underrättelse, som äro begynna-re. Sthlm 1749. 29 s. [Anon.] [Ny utg] Örebro 1754. — Berättelser om några märkvärdiga åske-slag (VAH, vol 10, 1749, s 115-128). - Några prof af telg-sten [text] (ibid, 15, 1754, s 235 f). -Anmärkningar om kol-milor (ibid, 19, 1758, s 202 — 215). — Beskrifning, huru treffle (väpling), saint-foin, och luzerne sås uti Flandern, jämte sättet at plantera hvit ahl (ibid, 25, 1764, s 212 — 221). — Självbiografi, utg med inl, kommentarer o efterskrift av G Artéus o Thomas Magnusson (PHT, årg 75, 1979, Sthlm 19[79-]80, s 95-121). — Ett brev till danska geheimerådet v Schu-lin 1743 tr enl C G Warmholtz, Bibliotheca histo-rica Sveo-Gothica ..., Upsala 1805, nr 6221.

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot 1746-61; Danica 178 — 184 o 207; R 2737-38 o 2863-64 (SU:s prot 1740-41 o 1746-47); R 2745-47 (SU:s akter o secretissime beredn:s ... prot o handhar 1740 — 41); R 2883 (mindre sekreta deput:s prot ... 1746-47); R 5648 (Särsk o heml prot ... 1747; kommissionen mot Christoffer Springer); ÄK 60 (Kommissorialrätten över upproriska stämplingar bland allmogen ... 1758); C G Malmströms avskr: saml; allt i RA.

AdRP från o med år 1719, 9-12, 1738-41 (1887-90) o 15-17, 1746-47 (1901-06); G Artéus, efterskr till N P:s självbiogr (PHT 1979); dens, Krigsmakt o samhälle i frihetstidens Sverige (1982); A Burius, Ömhet om friheten (1984); I Carlsson, Olof Dalin o den polit propagandan inför lilla ofreden (1966); H Danielson, Sverige o Frankrike 1736-1739 (1959); G Johannesson, 1710-1789 (LU:s hist, 2, 1982); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström, 1—5 (1893-1900); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971); L-A Norborg, Universitet som indoktrineringsinstrument (Hist o samhälle, Studier tillägn Jerker Rosén, 1975); G Olsson, Hattar o mössor (1963); dens, Krisuppgörelsen mellan hattpartiet o Carl Fredrik Pechlin 1760 (Sc 1959); A Remgård, Carl Gustaf Tessin o 1746 — 1747 års riksdag (1968); B Ryman, Eric Benzelius dy (1978); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); C F Scheffer, Åminnelse-tal öfver N P [VA] ... 25 febr 1767 (1767); L Stavenow, Till belysn af partistriden vid riksdagen 1746-47 (1890); D Tilas, Curriculum vitae (HH 38:1, 1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Palmstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8026, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Artéus), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8026
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Palmstierna, urn:sbl:8026, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Artéus), hämtad 2024-04-16.