Meriter

5 Nobel, Emanuel Ludvig, son till N 3 i hans första g, f 10 juni 1859 i S:t Petersburg, S:ta Kat, d 31 maj 1932 i Sthlm, Jak. Elev vid elementarskola o gymnasium i S:t Petersburg 67–75, vid tekn högsk i Barmen, Tyskland, 75, prakt studier i S:t Petersburg 78–82, extra elev vid Teknol inst i Sthlm 29 sept 79, biträdde fadern bl a vid skötseln av Naftabolaget Bröderna Nobel 83–88, dir där 88-98, ordf i styr där 99, rysk medborgare 89, dir för Nobels mek verkstad (från 12 ab) i S:t Petersburg 93–11, tit verkligt statsråd 09, bosatt i Sverige från dec 18, åter sv medborgare 12 maj 22. – Med hedersdr vid Kl 13 dec 10, LIVA 11, förste HedLIVA 26. – Ogift.

Biografi

Emanuel N fick sin undervisning vid S:t Annaskolan i S:t Petersburg. "Alla bröderna Nobel besökte i tur och ordning skolan utan större framgång", enligt en av N:s systrar. Fadern fäste inget avseende vid slutbetyg och diplom, varför N slapp göra slutproven som han skulle ha avlagt på våren 1875. På hösten sändes han till en teknisk läroanstalt i Tyskland. N trivdes med undervisningen och med skolkamraterna, varav en var den jämnårige Hugo Junkers, men han ådrog sig "besvärliga förkylningar". N fick därför i maj 1876 följa med fadern när denne besökte Baku. N stannade där hos farbrodern (N 2), eftersom det varma klimatet ansågs göra honom gott; tydligen arbetade han på dennes kontor den efterföljande vintern; Han fick också behandling hos läkare i Paris.

Tillbaka i S:t Petersburg fick N hjälpa fadern i dennes många affärer. Till skillnad från de äldre i släkten visade han ingen fallenhet för teknik eller konstruktionsarbete. Han fick därför ägna sig åt administration och finansiella frågor.

När fadern 1888 avled blev N förmyndare för de sju minderåriga halvsyskonen och fick åta sig att förvalta faderns egendom. Sterbhuset bestod av maskinfabriken, bostadsfastigheter och aktier i naftabolaget. Juridiskt var dessa olika tillgångar skilda åt, och arvsskifte efter N:s mor hade inte företagits. Så länge fadern levat hade det inte spelat någon roll; han var oomstridd chef för hela "koncernen". För N var det inte lika enkelt, vare sig på det personliga eller det juridiska planet. Han var betydligt försiktigare, mer diplomatisk än fadern och uppges ha haft svårt att fatta beslut. Utan vidare varken kunde eller ville N ikläda sig samma allomfattande chefsposition som fadern innehaft.

Vad maskinfabriken beträffade var det inga problem. Den hade hela tiden drivits i form av ett handelsbolag, och detta tillföll N och dennes tre år yngre bror Carl som blev dess chef. Fabriken gick förhållandevis bra, även om slutet av 1880- och början av 1890-talet inte var dess mest lysande period: de allmänna konjunkturerna runt om i världen var instabila och på det hela taget tryckta.

Svårare blev det i fråga om Bröderna Nobels naftabolag. Det var ett aktiebolag, och här hade inte N, ens tillsammans med syskonen, röstmajoritet. Det hade inte heller fadern haft under sina sista år, men han hade i kraft av sin dynamiska personlighet ändå oftast kunnat göra sin mening gällande. Det uppstod ett visst vacuum i fråga om maktutövandet i bolaget, och det fanns uppenbara risker att andra intressenter skulle ta över.

Faderns aktier hade delats upp på dennes hustru och alla de efterlämnade barnen. Detta förorsakade också vissa svårigheter beträffande bolagets finansiering. N fick således till att börja med stora bekymmer att ordna dess kortfristiga kapitalförsörjning. Ett företag som naftabolaget med stora lagrings- och transportkostnader krävde ett betydande operativt kapital. Behovet därav ökade också, eftersom den ryska staten belade oljeexporten från Baku med tull och därtill bestämde att denna måste erläggas före utskeppningen eller garanteras genom deposition av värdepapper. För naftabolagets del rörde det sig om 25 000 rubel per dag under skeppningssäsongen, och tidvis skulle företaget vara tvunget att ligga ute med ett par miljoner innan betalning för oljan inflöt. N inköpte för bolagets räkning obligationer för över 1 milj rubel och lyckades få de större aktieägarna att till motsva- rande belopp låna ut sina obligationer.

Så småningom redde problemen upp sig, och allteftersom tiden gick tillvann sig N förtroende. Han lade också i dagen stor förmåga att skaffa sig inflytelserika förbindelser. Av betydelse i det sammanhanget var säkert att N blev rysk undersåte, därtill ombedd av tsaren själv när denne gjorde ett besök vid anläggningarna i Baku.

Omkring 1890 såg det ljusare ut på det finansiella planet. Vinsten ökade och ryska riksbanken åtog sig att diskontera bolagets utländska växlar. Bolagets aktier blev introducerade på den tyska aktiemarknaden och efter något halvår betraktades de som "prima" också på den ryska. N bemödade sig om att hålla dem över pari. Strax därpå blev han invald i konseljen för Volga-Kama-banken och fick något senare både denna och en annan banks fullmakt att rösta för deras aktier på naftabolagets bolagsstämma. Med plats i en bankstyrelse fick N närmare förbindelser med bank- och finansfolk, och hans kontaktnät utökades till fromma för naftabolaget. I dess egen konselj började makten åter att gravitera i familjen Nobels riktning; brodern Carl blev t ex invald.

Konkurrensen var dock fortfarande stor både på den ryska marknaden och på bolagets exportmarknader. I Baku kunde oljepriset fluktuera från 8 kopek per pud (16,38 kg) ett år till 1,5 ett annat. Nobelbolagets styrka i sådana lägen var dess stora lagringskapacitet. I Ryssland hade Rothschilds köpt in sig i flera petroleumföretag och slagit samman dessa. Deras företag var nu naftabolagets främsta konkurrent. Alltsedan 1880-talet hade såväl Rothschilds som Standard Oil gjort upprepade närmanden till Nobels för att försöka få till stånd ett samgående, men N var tveksam.

Att döma av flera vittnesmål var obeslutsamhet ett av N:s karaktärsdrag, utpräglad snällhet ett annat. Kanske låg häri en del av förklaringen till att N inte ville diskutera de utländska bolagens anbud att köpa in sig i Bröderna Nobels naftabolag. Stark motståndare till uppgörelser med utländska bolag var nämligen bolagets äldste direktör och en av faderns äldsta vänner. Härtill kom att N nu var rysk undersåte och hade sin ställning som sådan att tänka på. Nobels naftaföretag var ett ryskdominerat företag, och det förblev så till skillnad från de flesta andra större oljebolagen i Ryssland.

1894 bildades i stället ett konsortium av de tre största oljeexportföretagen i Ryssland: Bröderna Nobel, Mantasjev och Rothschilds företag Bnito, som tillsammans stod för drygt 60 % av produktionen i Baku. Exporten fördelades mellan dessa tre bolag. Mantasjev fick ensamrätt till exporten på Egypten, Främre Asien och Indien, Nobels och Rothschilds till exporten på Europa, Nobels till 65%, Bnito till 35; övriga oljeproducenter i Kaukasus fick välja till vilket av dessa tre bolag de ville sälja. Exporten gick främst från Batum vid Svarta havet, dit en järnväg byggts från Baku-området. Formellt varade konsortiet till 1897. Reellt hade det börjat upplösas redan dessförinnan. Misstron från de fristående oljeproducenterna var stor. Därtill kom att brittiska företag hade börjat intressera sig för den ryska oljan, och flera brittisk-ryska före-tagsgrundanden kom till stånd. En ny maktfaktor hade därmed dykt upp i området.

Just 1897 blev ett besvärligt år för N. Farbrodern Alfred N (N 4) hade avlidit i dec 1896 och när hans testamente kom till offentlighetens kännedom sjönk kurserna på naftabolagets aktier. Testamentets föreskrift att tillgångarna skulle placeras i säkra, dvs guldkantade, papper förebådade en stor utförsäljning av hans aktier i Bröderna Nobels naftabolag. Vissa av släktingarna ville ifrågasätta testamentets giltighet. N som haft ett förtroendefullt förhållande till farbrodern och många gånger åtnjutit hans stöd både på det personliga och det finansiella planet gick från första stund in för att dennes vilja skulle respekteras. Hans hållning i denna fråga och hans bemödande att övertala släktingarna i Sverige var av stor betydelse för fullföljandet av testamentet. Genom den förlikning som träffades fick N och hans syskon möjlighet att köpa Alfred Nobels aktier i naftabolaget till pari. Därmed återvanns förtroendet för bolaget, och N:s grepp över detta stärktes. Han blev ordförande i bolagets styrelse.

En kraftig högkonjunktur rådde från senare delen av 1890-talet och industrin expanderade. Nobelföretagen gick lysande. N var nu snarast att betrakta som finansman, och han engagerade sig även för andra projekt. Han tog dock inte själv aktiv del i de olika företagens vardagliga skötsel utan såg till att skaffa skickliga chefer. Bröderna växte också upp och kunde vartefter tillträda olika befattningar inom "koncernen".

I de förhandlingar som fortsättningsvis fördes med konkurrenterna deltog t ex N i det avgörande skedet, men själva underhandlingarna sköttes av N:s svåger, Hans Olsen, som spelade en stor roll för naftabolagets framgångar. På den ryska marknaden kom en överenskommelse med Rothschilds bolag till stånd. För smörjoljeförsäljningen i Europa bildade Nobels företag tillsammans med konkurrenterna ett bolag i Antwerpen, SAIC, och leveranserna kvoterades. I Nobels tyska försäljningsbolag fick Rothschilds köpa in sig, och senare bildades ett nytt bolag där även Deutsche Bank med sina rumänska oljebolag ingick som delägare. Tillsammans bildade dessa British Petroleum för försäljningen på den brittiska marknaden. N ingick i styrelsen. Med Standard Oil träffades ett flertal överenskommelser gällande den europeiska marknaden. Under 1900-talets första decennium var det Royal Dutch och Shell som framträdde som de största konkurrenterna.

Nobels maskinfabrik i S:t Petersburg ökade sin produktion. Den tillverkade bla maskiner och borrutrustning för naftabolaget och värmepannor för oljeeldning, som slagit igenom stort i Ryssland. Vid industriutställningen i Nisjnij Novgorod 1896 fick företaget för tredje gången den kejserliga örnen, denna gång "för en storslagen och väl genomförd organisation av företaget, för förbättringar i anordningar för förbränning av olja, för utmärkta kvalitetsegenskaper hos sina maskiner och för omtanke och omsorg om sina arbetare". Redan N:s far hade varit långt före sin tid vad gällde att förbättra arbetarnas förhållanden, och N fullföljde traditionen. N lät bygga nya arbetarbostäder och en skola för arbetarnas barn, och han ordnade med fri läkarvård och olycksfallsunderstöd.

Sedan brodern Carl avlidit 1893 blev N chef för maskinfabriken. Brodern hade lyckats förvärva rätten att tillverka det sv ab Separators maskiner i Ryssland. Separatorkulorna importerades från Sverige, medan resten tillverkades av Nobels maskinfabrik. 1897 när tullen på separatorer borttogs i Ryssland importerades hela separatorer från Sverige och försåldes av Nobels. 1908 bildades ett särskilt bolag, Alfa-Nobel, för försäljning och reparation av separatorer. Delägare var ab Separator, N och dennes näst yngste, då 23-årige, halvbror Emil.

I slutet av 1890-talet engagerade sig N i dieselaffärer. Marcus Wallenberg hade fått option på Rudolf Diesels sv och ryska patent och lyckades intressera N för saken. Russische Diesel Motor Co grundades 1898 i Nürnberg med ett aktiekapital på 1 milj mark, varav N stod för 600000, Diesel själv för 200 000, dennes tyske förmedlare Bing samt Wallenberg för vardera 100 000; även Diesels del betalades av N. Också i det sv ab Diesels motorer som grundades vid samma tid deltog N, dock endast med en mindre del.

Nobels maskinfabrik fick tillverknings-och försäljningsrätten för dieselmotorer i Ryssland och levererade således den första maskinen av detta slag i landet. Efterfrågan blev stor. Motorer levererades till pumpstationer, fabriker och belysningsstationer och till den ryska flottan. Även naftabolagets egen tankflotta utrustades för dieseldrift. Fabriken blev den största tillverkaren i världen av dieselmotorer. Trots att den utvidgades räckte inte kapaciteten till för alla order, och andra företag fick tillverkningslicens.

N:s yngre bröder Ludvig och Rolf övertog alltmer av maskinfabrikens skötsel. I samband med Firmans 50-årsjubileum omvandlades den till ett aktiebolag. Hälften av aktiekapitalet om 4 milj rubel stod N för tillsammans med bröderna Ludvig, Rolf och Emil. Den andra hälften utbjöds till Diskontobanken i S:t Petersburg, då behovet av nytt kapital var trängande. Banken lade också upp ett obligationslån på 2 milj rubel, och N kunde återfå sina förskott till firman på motsvarande belopp.

I mycket som rörde affärer i Ryssland hade N en hand. Han förhandlade med Sv turbinfabriks ab Ljungström (STAL) i Sverige om turbiner och köpte aktier i bolaget. Maskinfabriken försålde STAL:s turbiner i Ryssland och fick också tillverkningsrätten där.

1909, då N fyllde 50 år och Bröderna Nobels naftabolag 30, firades med storslagna fester. Själv blev N av den ryska staten hedrad med utnämningen till "verkligt statsråd", vilket medförde titeln excellens. Det var inte ovanligt att högre statstjänstemän erhöll denna titel; mer ovanligt var dock att den gavs till personer utanför denna grupp.

N var nu i högsta grad etablerad i Ryssland. Även om hans livsstil ingalunda kunde mäta sig med de ryska furstarnas eller den ryska adelns, var den efter sv förhållanden överdådig. Tillsammans med styvmodern och syskonen, andra släktingar, guvernanter, barnfröknar och en stor stab av tjänare bodde N i den palatsliknande byggnad som redan fadern hade låtit uppföra. "Hemmet var samlingsplatsen inte blott för fru Nobels barn, barnbarn och syskon utan också för tjänstemännen i företaget, de flesta svenskar, den svenska kolonin i S:t Petersburg, tjänstemän från Astrakan och Baku, konstnärer av skilda slag och skilda nationaliteter, forskningsresande och regeringsmedlemmar. Ryska, tyska, franska och engelska talades omväxlande i hemmet" (Hedin). Frågan är om inte denna tid på sitt sätt kan räknas som höjdpunkten i N:s liv.

Åren efter 1910 innebar ny konkurrens för naftabolaget. Rothschilds sålde ut till Royal Dutch-Shell 1911, vilket försvårade samarbetet med dem. Baku-området förlorade allt mera i betydelse. Nya oljefyndigheter upptäcktes på andra orter i Ryssland, och även om också Nobelföretaget upptog borrning på ett flertal andra platser, bl a i Ural, kom det under de här åren att överflyglas av ett nytt stort holdingbolag för de engelsk-ryska oljeintressena, Russian General Oil (RGO). 1914 köpte detta upp 20% av aktierna i Bröderna Nobels och försökte på bolagsstämman manövrera ut N; det misslyckades. Något senare erbjöd sig två av de större aktieägarna i RGO att sälja sitt innehav i detta bolag till Nobelbolaget. Efter vanligheten tvekade N; syskonen kallade då på Hans Oisen och denne lyckades övertala N att köpa. Med 25% i RGO, som räckte för dominans av detta bolag, kom Nobelbolaget nu att ha inflytande – så länge det varade – över en tredjedel av den ryska råoljeproduktionen, 40% av raffineringen och två tredjedelar av distributionen. I Nobelbolaget ägde familjen Nobel 20-30% av aktierna.

När världskriget bröt ut 1914 fick maskinfabriken helt ställa om sin produktion efter den statliga efterfrågan. Även naftabolagets produktion påverkades fastän i mindre grad; i Baku började man tillverka toluol. — Efter boljsevikernas maktövertagande på hösten 1917 gjordes fåfänga försök att förhindra en nationalisering av Nobelföretagen. I samband med etniska oroligheter utsattes bolagets" såväl oljefält som fabriker för skadegörelse. Efter ett par års krigsaktiviteter intogs Baku av bolsjevikerna i april 1920. Nobelföretagen nationaliserades formellt s å.

N tillbringade sommaren 1918 i Essentuki, en kurort i Kaukasus. Under hans vistelse där tog bolsjevikerna makten i området, och N flydde. Efter en dramatisk färd, med falskt pass och tidvis gömd, tog han sig via Polen och Berlin till Sverige.

Det mesta hade N förlorat: tillgångarna i Ryssland, som också inkluderade tomter, byggnader och aktier i banker och andra bolag. Men varken han eller resten av familj en var barskrapad. Naftabolagets tillgångar utanför Ryssland – tankfartyg, försäljningsbolag och aktier i andra företag – uppgick till ansenliga värden, även om de bara utgjorde en bråkdel av de ryska. Till att börja med var det heller inte många som trodde att bolsjevikernas regim skulle bli bestående. Det fanns flera spekulanter på naftabolagets aktier. Nobels föredrog samarbete med Standard Oil; tillsammans bildade de POLNOBEL för Polen och Nobel-Standard i Finland. Med Standard Oil drevs också förhandlingar om de ryska tillgångarna. N var tveksam, men yngste brodern Gösta tog initiativet. I aug 1920 köpte Standard Oil of New Jersey hälften av aktierna i Nobels naftabolag. Köpesumman, 11,5 milj dollar, ett underpris sett till realvärdet före revolutionen, kom sedan att i familjen gå under namnet "det amerikanska arvet".

N slog sig ned i Sthlm, där Bröderna Nobels naftabolag fick sin legala hemvist; formellt upplöstes det inte förrän 1969. N återfick sitt sv medborgarskap. Han fann sig väl till rätta i Sverige och ägnade sig åt olika affärer; bla satsade han på ett bolag för chiffreringsmaskiner. Han reste, bl a till Indien och Ceylon och till kurorter på kontinenten. I de årliga Nobelfesterna deltog han alltid. – I mars 1931 drabbades N av hjärnblödning och drygt ett år senare avled han. Liksom farfadern gravsattes han på Norra kyrkogården i Solna.

Författare

Ragnhild Lundström

Arkivuppgifter

Brev från N i RA (bla till Alfred N) o i SSA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 12 maj 1922, nr 28; KTH:s arkiv DIb:2 (matr över extra elever 1848-1901), nr 1185; allt i RA.

Förutom under N 1 anf arb av Cronquist, Schück-Sohlman o Strandh även: W M Carlgren, Neutralität oder Allianz (1962); O Gasslander, Bank o industriellt genombrott, 2 (1959); T Gårdlund, Ett världsföretag växer fram. Alfa-Laval 100 år, 1 (1983); E F Heckscher, E N (VAÅ 1933); KI:s hist, 1:1–2 (1960); C Lindhagen, Memoarer, 1 (1936).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emanuel L Nobel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8145, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnhild Lundström), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8145
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emanuel L Nobel, urn:sbl:8145, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnhild Lundström), hämtad 2024-04-23.