Meriter

10 Nordenskiöld, Erik Otto Edvard, brorsons son till N 4, f 25 juli 1914 i Hausjärvi, Tavasteh, Finland, d 10 nov 1986 i Lidingö. Föräldrar: doc Nils Erik N o Henriette Georgina Sederholm. Studentex vid Sofi Almquists samskola i Sthlm 21 maj 32, inskr vid StH okt 33, FK där 7 nov 36, JK där 15 sept 41, bitr sekr vid De anställdas centralorganisation (DACO) 1 okt 41, sekr vid Tjänstemännens centralorganisation (TCO) 44, förste sekr 47, dir 28 nov 60–67, ordf maj 61–70, allt vid TCO, led av handelspol rådet okt 45–juni 50, av 1948 års förhandl: rättskomm april 48–dec 51, expert vid konferenser inom International Labour Organization (ILO) i Geneve 50–57, led av Röda korsets överstyr 51–54, sakk i komm ang det allmännas skadeståndsansvar 54–dec 58, led av utredn om kortare arbetstid juni 54–56, av komm ang pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställn dec 54–sept 61, av allm pensionsberedn jan 56–febr 57, av socialpol komm maj 58–jan 61, av tredje pensionsfondens styr 59–70, ordf i styr för statens inst för konsumentfrågor 60– 66, led av arbetsmarknadsutredn sept 60–jan 65, v ordf i Centralförb folk o försvar 61–67, ordf där 68–70, led av avtalsnämnden för statsägda bolag 61–69, av arbetsmarknadsnämnden 61–70, av rådgivande komm hos European Free Trade Association (EFTA) 61–70, av rådgivande komm för integrationsfrågor 61–70, av beredn för internat biståndsfrågor (U-beredn) febr 61–nov 62, av radionämnden 62–66, av ekon planeringsrådet 62–70, av styr för utrikespol inst 62–70, av sv nationalkomm för europeiskt kulturellt samarbete 64–70, av arbetsmarknadsstyr (AMS) 66–70, av styr för Luossavaara-Kiirunavaara ab (LKAB) 67–70, av sv EFTA-komm 67–70, av 1968 års kapitalmarknadsutredn sept 68–juni 70, av nationalkomm för Förenta nationernas (FN) 25-årsjubileum nov 69–dec 70, av nationalkomm för 1972 års FN-konferens om den mänskliga miljön dec 69 –dec 72, av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 70–78, radiochef o VD i Sveriges radio ab (SR) 26 febr (tilltr 1 okt) 70–31 dec 78, led av styr för Tidningarnas telegrambyrå (TT) 71–78, andre v ordf i presstödsnämnden 79–80, förste v ordf där från 81, led av upphovsrättsutredn från nov 79, ordf i styr för arbetarskyddsfonden från 81, led av statsrådslönekomm okt 83, av statsrådslönenämnden från 84. – Iqml 84.

G 1) 21 juni 1943(–52) i Gbg, Karl Johan, m Gerd Elisabeth Lodin, f 5 jan 1920 i Gbg, Osc Fredr, dtr till sjökaptenen Osvald Erik Johan L o Kerstin Matilda Sandström, samt senare omg m Erik Richard Jakob Morling; 2) 30 okt 1952 i Sthlm, Osc, m förbundssekr civilekonom Eira Margareta Beck, f 4 mars 1919 i Lund, d 31 maj 1989 i Lidingö, dtr till ingenjören Olof Johan Dettlov B o Anny Laura Charlotta Andersson.

Biografi

Att Otto N hamnade inom tjänstemannarörelsen betraktade han själv som en slump. Han ville inte ytterligare förlänga sin studietid med att "sitta ting", och genom studentförmedlingen fick han information om en ledig sekreterartjänst vid DACO, en organisation bestående av förbund av tjänstemän inom privata sektorn. Arbetet fick N enligt egen uppgift i konkurrens med 200 sökande.

DACO hade bildats 1931 och omfattade tio år senare drygt 62 000 medlemmar. Sedan 1937 fanns också en organisation för statligt och kommunalt anställda tjänstemän, Tjänstemännens centralorganisation, som efter sammanslagning med DACO 1944 kom att benämnas "gamla TCO". Ett av N:s viktigare uppdrag under de första åren var att fungera som sekreterare i det utredningsarbete som föregick hopslagningen.

Den nybildade centralorganisationen för 38 tjänstemannaförbund hade sammanlagt 180 000 medlemmar, och kansliet bestod av fyra personer. Det utökades i maj 1945 med en "direktör", Valter Åman, rekryterad från LO. N fick 1947 titeln 1:e sekreterare och blev formellt direktörens ställföreträdare.

Direktören och hans ställföreträdare var i mångt och mycket varandras motsats. N var en försiktig och analytisk akademiker av äm-betsmannasnitt. Han var aldrig medlem i något politiskt parti och talade aldrig direkt om vilket parti han röstade på. På 1950-talet blev han under hand erbjuden att kandidera för folkpartiet men avböjde. Mot slutet av sin levnad antydde dock N att hans verksamhet på det fackliga området lett till att han utvecklat en social radikalism som gjorde att socialdemokratin låg närmast vid en eventuell partianslutning. Åman var entusiastisk till sin läggning, utan akademisk utbildning och med tunga politiska uppdrag också som TCO-direktör, bl a som riksdagsman och ledamot av socialdemokraternas partistyrelse. Samarbetet mellan de båda fungerade dock bra. I sina memoarer skattar sig Åman lycklig att han haft "en sådan allmänt kunnig och rakryggad medhjälpare". Det var N som "i alla år höll ihop TCO:s kansli" och han var 1960 den självklare efterträdaren som direktör.

N:s verksamhet som TCO-representant i olika styrelser och utredningar tilldrog sig ingen allmän uppmärksamhet förrän ATP-frågan ställdes på sin spets. Han valde då att ta ställning för en obligatorisk försäkring och gick därmed emot TCO:s och Sv indus-tritjänstemannaförbundets (SIF) ordförande Harald Adamsson. I ett väl genomarbetat särskilt yttrande till Pensionsberedningens betänkande (SOU 1957:7) redovisade N sina argument. Inför ett extra sammanträde med TCO:s representantskap i mars 1957 utvecklade han argumenten ytterligare. Representantskapsmötet följde N såtillvida att det med knapp majoritet avslog Adamssons yrkande om ett uttalande mot ett obligatorium. TCO:s yttrande skulle i gengäld utformas utan ställningstagande i principfrågan men redovisa de skiljaktighe- ter i uppfattningar som fanns.

N fullföljde sin personliga hållning i principfrågan genom att trotsa Adamsson och gå in i den kommitté som inför höstens folkomröstning skulle propagera för linje 1, den sk obligatorielinjen. Kommittén leddes av LO-ordföranden Arne Geijer medan N, som han själv uttryckte det långt senare, "formellt" var v ordförande "men försökte se till att det inte framträdde så mycket" (Wallén 1985, s 70). Dock fick han företräda linje 1 i radio- och TV-debatter och skall också ha påverkat Herbert Tingsten och därmed DN att närma sig obligatorielinjen.

Agerandet i ATP-striden stärkte N:s ställning inom tjänstemannarörelsen. Han hade inte bara nått reella framgångar i utredningsarbetet utan också visat att han var beredd att ta strid för sin övertygelse. Han lyckades också, till skillnad från Åman, bevara goda relationer till Adamsson trots allvarliga slitningar mellan TCO och SIF i slutet av 1950-talet. Dessa hade sin grund inte bara i ATP-frågan utan främst i en kompetenskonflikt rörande TCO:s roll i förhandlingarna med SAF. Andra viktiga ingredienser var kritik mot Aman för dennes partipolitiska engagemang samt personlig rivalitet mellan Adamsson och Åman. Konflikten bilades formellt vid TCO:s kongress våren 1958, och Adamsson avgick två år därefter som TCO-ordförande men kvarstod som ordförande i SIF. Kort därefter fick Åman erbjudande om landshövdingeposten i Örebro län. N inträdde som direktör i nov 1960 och ordförandefrågan skulle avgöras vid kongressen ett halvår senare.

N valdes enhälligt av 1961 års TCO-kongress, förordad av en valberedning med Adamsson som ordförande. N misslyckades med att, enligt mönster från LO-sidan, få mandat utan tidsbegränsning men fick däremot enligt sitt önskemål uttalanden på kongressen från de största förbunden – Industri-, Stats- och Kommunaltjänstemannaförbunden samt Arbetsledarförbundet (SALF) – vilka gick ut på att de lovade att stödja utvecklingen av en stark centralorganisation. TCO bestod vid denna tidpunkt av 32 förbund med tillsammans 420 000 medlemmar och kansliet omfattade ca 35 anställda. Under N:s nio år som ordförande växte medlemsantalet till 660 000 och kansliet utökades till ca 100 anställda. Det enskilda verksamhetsområde som växte mest var bevakningen av utbildnings- och yrkesfrågor.

N förblev också som TCO-ordförande en för allmänheten relativt anonym person; omdömen i pressen betonar mera det omdömesgilla och det solida än dynamik och behov av att glänsa och synas. Själv hade han enligt en veckodagbok i Vi flera år senare "på grund av läggning nästan för stort intresse av det historiska skeendet. En organisationsman måste alltid stryka över och gå vidare. Det som skall ske är viktigare än det som skett" (Vi 9 nov 1968). Då han syntes i pressen handlade det mest om löne- och avtalsfrågor. Bland skilda samhällspolitiska frågor engagerade sig N särskilt inom konsumentområdet och fungerade bl a från 1960 som ordförande i det nyinrättade konsumentinstitutet.

Relationerna mellan TCO och LO förbättrades påtagligt under N:s tid i TCO-ledningen, vilket klart framgår av en artikel som enligt N själv utarbetades vid årsskiftet 1970/71, dvs sedan han tillträtt befattningen som radiochef; texten var avsedd att ingå i en festskrift till Arne Geijer som inte blev av. Den positiva utvecklingen hade ett flertal orsaker, varav TCO:s ökande numerär kanske var den viktigaste. De goda personliga relationerna mellan Geijer och N, vilka grundlades i kampanjkommittén för linje 1, skall dock inte underskattas. Dessa hade dock aldrig hindrat N från att framföra kritik mot Geijer och LO i sakfrågor (se t ex AB 25 febr 1970).

Den största motgången för TCO och N under 1960-talet var SALF:s utträde ur organisationen 1967. Den omedelbara orsaken härtill var att TCO avvisat förbundets krav på att få träffa eget avtal för offentligt-anställda arbetsledare. Redan inför TCO-kongressen i maj 1970 fanns dock en överenskommelse om återinträde.

"Hur känns det att bli en av Sveriges mäktigaste män?" frågades det i AB efter nyheten att N skulle efterträda Olof Rydbeck som radiochef. N:s svar understryker att han fortfarande var en relativt anonym person för sv folket: "För det första har det här ingenting med 'lust att äga makt' att göra. Lika litet som mitt accepterande har med 'lust att synas i spalterna' att göra. Men ansvar – OK. Det innebär ett stort ansvar. Det är jag beredd att ta" (AB 27 febr 1970). Befattningen som radiochef ledde dock till att N fick "synas i spalterna" på ett helt annat sätt än tidigare. Regeringens val mötte ingen direkt kritik men heller ingen entusiasm (se t ex SvT 1970:4).

Redan efter en månads anställning uppstod en offentlig konflikt med programledaren Lennart Hyland om vem som skulle besluta om de medel – 700 000 kr – som samlats in i anslutning till "Hörnan"-programmen. Denna försvann dock relativt snabbt ur spalterna för att ersättas av en motsättning, där N var betydligt hårdare trängd och fick hela journalistkåren emot sig. Bakgrunden var att TV:s nyhetsprogram Rapport ur den kommande budgetpropositionen återgett uppgifter om SR, som erhållits genom läckor och inte från regeringskansliets förhandsmaterial. Detta hade finansminister Sträng påtalat direkt till N, som i sin tur gjort uttalanden, vilka journalisterna menade var uttryck för att radiochefen lät sig påverkas av makthavare. Ett uppmärksammat inslag i konflikten var ett offentligt möte i Radiohuset, där N konfronterades med de anställda, och där det klargjordes att det var tillåtet att jaga nyheter från budgetpropositionen till den dag förhandsmaterialet spreds. Detta besked gavs under intryck av avskedshot från TV-nytts inrikeschef Allan Larsson.

Mera långsiktiga problem som N omedelbart fick ta itu med gällde företagets ekonomi och organisation. Det skedde enligt ett klart uttalat krav från styrelsen och regeringen. N satte igång en redan diskuterad översynsutredning, bl a i syfte att uppnå direkta besparingar och att skapa ekonomiska möjligheter för utbyggnad av TV 2-nätet, nå en ökad egenproduktion av TV-program och en utbyggnad av distriktsorganisationen. Ett annat inte uttalat skäl för utredningen var att man härigenom ville undvika en statlig radioutredning. Snart utfärdades också anställningsstopp i organisationen som vid denna tidpunkt omfattade närmare 4 000 anställda. Beträffande olika alternativ att öka inkomsterna uttalade N sig tidigt för höjda licensavgifter framför skatte- eller reklamfinansiering. Rationaliseringsutredningen'' skapade mycket irritation inom SR. Samtidigt tilltog kritiken utifrån. De borgerliga partierna drev under "jämviktsriksdagen" fram en stor radioutredning, som tillsattes 1974 och som skulle se över hela företagets organisation. Denna bidrog givetvis till ökad osäkerhet om framtiden inom SR samtidigt som mindre avseende fästes vid den då slutförda interna utredningen. N framhöll vid sin avgång tillsättandet av radioutredningen som den mest negativa erfarenheten från tiden som radiochef (Modig).

De ekonomiska problemen inom SR tilltog emellertid, och i ett skarpt tal vid företagets bolagsstämma i dec 1974 framhöll N att ekonomin var det allt överskuggande problemet. Han ansåg att han genomfört de besparingar som krävts men lämnats i sticket av regeringen. I en intern debatt i företagets personaltidning hade han också antytt att allmänhetens förtroende för sakligheten i programproduktionen inte var det bästa och en av orsakerna till svårigheterna att få pengar via statsmakternas beslut. Det råder heller inga tvivel om att N hade svårt att finna sig till rätta i det utpräglade "vänsterklimat" som rådde i företaget i början av 1970-talet.

Dåliga relationer både internt och gentemot kanslihuset ledde till spekulationer om att N inte skulle få förnyat förtroende då hans förordnande löpte ut 30 sept 1975. Detta förlängdes dock med två år i avvaktan på förslag från den pågående radioutredningen och med hänvisning till att avtalet med staten skulle löpa ut 30 juni 1977. En tidning uttryckte situationen så att ingen ville bli chef utan att veta vilka befogenheter han skulle få och utan att veta hur den framtida organisationen av SR skulle bli. Ett allvarligt problem med den dåvarande organisationen var att radiochefen hade ansvar för sådant han inte kunde påverka.

En klar vändning i tidningarnas syn på N:s sätt att leda SR kan noteras runt årsskiftet 1975/76. Då hade också statsmakternas, inte minst oppositionspartiernas, vilja att anslå medel kraftigt tilltagit. Denna positiva mediabild av N som radiochef bestod tills han avgick på egen begäran i dec 1978. Det finns också många vittnesbörd om den ökande uppskattningen inom företaget. Den ytterligare förlängningen av förordnandet berodde inte bara på den allt större uppslutningen kring N utan också på att radioutredningen försenats på grund av regeringsskiftet hösten 1976. Den nya regeringen hade också nya avsikter med företagets framtid. N var kritisk mot den uppdelning av SR i ett moderföretag och flera dotterföretag som inletts 1977 och 1978, då Sveriges Lokalradio resp Sveriges Utbildningsradio blivit självständiga dotterbolag, och som sedan helt genomfördes 1979, och han varnade bla för ett ökat politikerinflytande genom de nya styrelserna.

Av den borgerliga regeringen utnämndes N till ordförande i arbetarskyddsfondens styrelse, vilket gav upphov till negativa reaktioner från LO-håll. Däremot framfördes inte från något håll klagomål på hans sätt att sköta uppdraget. N åtog sig som pensionär även andra offentliga uppdrag. Vidare odlade han under sina sista år sitt intresse för historia genom bla studier i DACO:s historia och släkthistorisk forskning i anknytning till släktgården Frugård i Mäntsälä i Finland.

N:s hustru Eira N blev 1951 ombudsman i Statstjänstemannaförbundet (dåv CST) och var 1958–84 förbundssekreterare där.

Författare

Uno Westerlund

Arkivuppgifter

N:s arkiv i Tjänstcmannarörelscns arkiv o museum, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Indexreglerade löner / Kompensationsprocent för olika löntagargrupper ([E Soop o O N,] Lönekompensation under kristid Sthlm 1942, s 41–61; föret). – Stats-och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt (Tjänstemannarörelscn, årg 6, 1952, Sthlm, 4:o, s 53–55, 67). – Frivilligt skiljedomsinstitut i Norge (ibid, 7, 1953, s 77 f, 82). – Tjänstemannarörelscn och socialpolitiken (Statistiska meddelanden, Ser. F. Sociala meddelanden, bd 63, 1953, Sthlm, s 546–550). – Tjänstemännen på arbetsmarknaden (Tiden, [årg 52,] 1960, Sthlm, s 336–340). – Den samlade tjänstemannarörelscn kräver starka förbund och god sammanhållning (Svensk skoltidning, årg 18, 1961, Sthlm, 4:o, nr 22, s 17–20). – Slut upp kring fackliga studier. Maning från TCO-direktören (ibid, nr 39, s 20). – Anförande ... vid extra sammanträde med TCO:s representantskap d 22 okt 1965. Tjänstemännen inför 1966 års avtalsrörelse. Sthlm [1965]. 19 s. – Inför 1969 års avtalsrörelse. Anförande ... representantskap d 15 nov 1968. Sthlm [1968]. 20 s. – Nej, vi slösar inte på SR (Industria, årg 66, 1970, Sthlm, 4:o, nr 12, s 46 f). – Verksamheten på TCO-skolan (Arkitektur, årg 70, 1970, Sthlm, 4:o, nr 2, s 25). - Förhållandet LO-TCO. En översikt. Sthlm 1972. 47 s. – Frugård ... Föredrag hållet vid Ätten Nordenskiölds släktförenings årssammanträde på Frugård d 3 sept 1983 (Nordenskiöldssamfundets tidskrift, 43, 1983, Hfors, 4:o, s 318; finsk övers i tidn Uusimaa, 1982, Porvoo, fol, 7, 13, 20 o 27 sept, ngt utvidgad sep utg, även i sv version, Mäntsälä 1984, 4:o, 36 s: Frugård). – Bidrag i bl a: Statstjänstemannen 1958-60, 1967, 1969, Sthlm, TCO-tidningen, 1958, 1960–61, Sthlm, fol, 1976, 1979, 1981, 4:o, SR (Årsbok) 1970, 1971, 1971/72–1975/76, Sthlm 1971–76; vidare Länstidningen Östersund 1/10 1953, DN 26/3 1957, 26/2 1963, 12 o 18/4, 3/5 1973, S-T 12/2 1962, Vasabladet 9/5, 15/10 1971, 18/8, 12/12

1972, 18/2 1975.

Källor och litteratur

Källor o litt: Pressklipp om N, SR:s dep i Tjänstemannarörelsens arkiv o museum, Sthlm.

F. Borgenhammar, Här är några av LKAB:s 31 teser ... [enkät] (Industria, 1969, nr 4); J-O Modig, 12 frågor till O N (Nya Antennen, 1979, nr 1); B Molin, Tjänstcpensionsfrågan. En studie i sv partipolitik (Studier i politik, 2, 1967); P Sandberg, Tjänstemannarörelsen. Uppkomst o utveckl (1969); TCO:s verksamhetsberättelser samt handhar från kongresser o representantskap; H Tingsten, Mitt liv. Tio år 1953–1963 (1964); H Uns-gaard, Sveriges Radio o statsmakterna (Tala till o tala med, 1984), s 99–102, 113, 133 o 135; T Wallén, Bakom dokumenten. Femtio år av visioner o verklighet (1985); dens, Suveränitet o samverkan (bokms 1988); C Wheeler, White-Collar Power. Changing Patterns of Interest Group Behavior in Sweden (1975); V Aman, Repor i färgen (1982).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Otto E Nordenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Uno Westerlund), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8238
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Otto E Nordenskiöld, urn:sbl:8238, Svenskt biografiskt lexikon (art av Uno Westerlund), hämtad 2024-04-20.