Meriter

3 Nordlund, Elsa-Brita, dtr till N 1, f 29 april 1903 i Sthlm, Kat, d 16 april 1987 där, S:t Göran. Studentex i Sthlm vt 22, inskr vid Kl 28 aug 22, MK 28 okt 28, studier i barnpsykiatri i Wien 29–30, tf läk vid Mellansjö skolhem för psykopatiska barn, Täby, Sth, periodvis 33–34 o 40-46, ML vid Kl 31 mars 38, leg läk 6 april 38, förordn vid Beckomberga sjukhus, Sthlm, 38–40, skolläk o timlär vid Höglandsskolan där ht 40–vt 44, förordn vid Serafimerlasarettets nervklinik o neurolog klinik juli 41–jan 43, volontärassistent vid pediatriska kliniken vid Norrtulls sjukhus, Sthlm, jan 43–juli 44, led av sexualundervisn:komm aug 43–aug 46, bitr läk vid Sthlms stads rådgivn:byrå för uppfostr:frågor 1 jan 44–28 febr 47, tf vik underläk vid pediatriska kliniken vid Norrtulls sjukhus maj–juli 44, poliklinisk amanuens där 1 aug 44–1 sept 46, led av strafflagsberedn nov 44–dec 56, ordf i styr för Viggbyholmsskolan, Täby, Sth, 45, led av Sthlms stads permanenta abortkomm 46, läk vid Norrtulls sjukhus' rådgivn:byrå o vid dess barnpsykiatriska avd 1 sept 46, överläk där 15 sept 50, vid KS:s barnpsykiatriska avd 52–30 juni 69, föredragande inom med:styr 61–73. – Med hedersdr vid Kl 30 maj 69. – Ogift.

Biografi

N hade genom personliga erfarenheter ända från barndomen stor respekt för läkare och närde enligt syskonen en stark önskan att utbildas till "doktor". Vid 16 års ålder hjälpte hon till som sjukvårdsscout vid transporter av krigsmärkta österrikiska barn från Sassnitz till sv hem.

Studietiden vid Kl avbröts periodvis för vistelser i Wien, vilka förde henne i kontakt med den dynamiska psykologi som där hade sitt europeiska centrum (Freud, Bibring, Helene Deutsch m fl). Denna tid gav avgörande impulser för hennes vidare utveckling.

Sedan N fått sin läkarlegitimation följde förordnanden vid Beckomberga sjukhus och tjänstgöring vid neurologiska kliniken på Serafimerlasarettet. N blev amanuens vid KI:s pediatriska poliklinik på Norrtulls sjukhus 1944. Hon utnämndes till överläkare vid Norrtulls sjukhus' barnpsykiatriska avdelning 1950 och blev vid överflyttningen till KS:s nyöppnade barnklinik överläkare vid dess barnpsykiatriska avdelning.

N hörde till pionjärerna inom ämnesområdet barnpsykiatri. Någon obligatorisk speciell undervisning fanns ej i Sverige när hon började sin utbildning. Enstaka intresserade läkare, antingen pediatriker eller psykiatriker, ordnade ibland var för sig vid sina avdelningar en viss fragmentarisk undervisning. Sthlms stads barnavårdsnämnd drev sedan 1930-talet i främst asocialitetsförebyggande syfte en rådgivningsbyrå i uppfostringsfrågor med hjälp av läkare, psykologer och kuratorer. N var en tid timanställd vid denna byrå. Specialistutbildning med krav på handledd undervisning i barnpsykiatri och angränsande discipliner växte så småningom fram först under 1950-talet.

N:s mest uppmärksammade insatser gjorde hon inom tre områden: som föreläsare, som företrädare för en humanisering av vården och mottagandet på barnsjukhusen samt som nyorienterare vid behandling av anorexia nervösa (självsvält).

Glädjen över att undervisa och sprida kunskap fick N tillfälle att klart demonstrera och utveckla under sitt arbete hos professor Arvid Wallgren på KS:s barnklinik. Föreläsningarna var livfulla och medryckande, och det var uppenbart att hon trivdes att stå inför ett lyssnande auditorium. I föreläsningar och seminarier tillsammans med inbjudna debattörer från den sociala barnavården och representanter för juridisk sakkunskap skapade hon en stimulerande atmosfär. Årgång efter årgång av medicine kandidater fick genom henne på detta sätt under sin sista studietermin vid sjukhuset möjlighet att tillägna sig en helhetssyn på barnets utveckling och reaktionssätt. Dessutom lärde de sig att bättre förstå de negativa uttryck som föräldraoro ibland kan ta sig i samband med barns sjukdom. N engagerades ofta i vårdnadsärenden och vid omhändertaganden och visade därvid en uppriktig strävan att agera som en barnets ombudsman.

Genom sitt intima samarbete med barnläkarna och avdelningspersonalen kunde N med stor framgång medverka till att tidigt skapa den psykologiskt riktiga, barnvänliga atmosfär som numera anses som självklar på alla barnsjukhus: fria besökstider, föräldramedverkan för att ge trygghet samt rikligt med leksysselsättning på avdelningarna. Vid en 1954 av Världshälsoorganisationen anordnad tiodagarskonferens på KS för inbjudna specialister från olika länder enades man om vissa grundsatser beträffande omhändertagande och vård av barn på sjukhus. Dessa principer var helt i enlighet med N:s intentioner.

Ungdomar som N ägnade speciellt intresse var sådana som drabbats av anorexia nervösa. Hon påvisade tidigt att sjukdomen utgör ett komplex av symptom där det mest uppmärksammade och fruktade tecknet – självsvälten – bara är toppen på ett isberg, en omedveten signal att något gått snett i relationerna till den närmaste omgivningen. Sjukdomen kan bli livshotande om självsvälten drivs extremt. I utpräglade fall är alla livsfunktioner på sparlåga: aptit, temperatur, puls, blodtryck, menstruation, fertilitet. Den förvridna attityden gentemot mat och ätande motstår både hunger och hot från auktoriteter. N bröt mot gängse behandlingsrutiner genom att undvika alla sedvanliga viktkontroller. Hon utvecklade ett frukbart samarbete med specialister på inre sekretion, gynekologi och odontologi, samtidigt som hon själv grep tag i ungdomarnas individuella problematik. Genom sin djupa förtrogenhet med sjukdomen lyckades N påfallande snabbt etablera god kontakt med den drabbade. Denna utvidgades sedan till att påverka dennes familjs, ofta utåt osynliga, inbördes spänningar.

Även som pensionär och ända till alldeles före sin död ägnade N sin huvudsakliga tid åt anorexia nervosa-problem. Hon höll sitt hem öppet för "gamla" patienter för uppföljningssamtal. Någon tryckt dokumentation belysande sjukdomen blev tyvärr aldrig verklighet. Hennes sista internationella framträdande ägde rum vid en sluten anorexia-konferens i Toronto 1981, där hon ur sitt rika välundersökta material (300–400 fall) valt att belysa de patienter som senare själva blivit läkare och med dessas fackspråk kunnat vittna om sjukdomsförloppets olika faser.

Under åren 1961–73 var N specialföredragande inom medicinalstyrelsen i barnpsykiatriska ärenden och bevakade å styrelsens vägnar detta ämnesområde vid åtskilliga internationella kongresser och seminarier. Hon hade redan 1950–51 fått statsbidrag till en lång studieresa till Frankrike, Schweiz, Holland, USA och England. N upprätthöll goda internationella kontakter och tjänstgjorde en tid under 1960-talet som visiting professor vid Minnesota Medical School, USA.

Om N:s mångsidighet vittnar engagemanget i offentliga utredningar. Hon var bl a ledamot av 1943 års sexualundervisningssakkunniga och lämnade i bilaga till förslag till brottsbalk 1953 synpunkter på sedlighetsbrott mot minderåriga. – I åtskilliga populärföredrag gav hon inför föräldrar sin syn på uppfostran och skolarbete. Hon var under många år läkare vid skolor som lade stor vikt vid individualism och elevvård, bl a Höglandsskolan i Sthlm och Mellansjö skolhem för nervösa och missanpassade barn. I en serie radioföredrag 1949 kring temat "Att vara kvinna idag", senare samlade i bokform, behandlade N bl a förhållandet mor–dotter och den ensamma kvinnans problem.

Författare

Gunnar Klackenberg

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i folkskolor, avgivet av 1943 års sexualundervisningssakkunniga. Sthlm 1944. 70 s. [Föret; tills med C. W. Herlitz m fl.] (SOU 1944:41, Ecklesiastikdep.) – Symtomet py-romani i barnåldern, ett socialekon problem (Henrik Sjöbring den 9 juli 1944 från vänner Lund 1944, s 175–180). – Rådgivningsbyrå för skolorna (Socialmedicinsk tidskrift, årg 22, 1945, Sthlm, 4:o, s 123–126). – När barnen äro rädda (Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd, årg. 21, 1946, s 135–138). – Knud H. Krabbe: Nervclidelser og Vcextforstyrrelser i Barndomen ... [recension] (Svenska läkartidningen, årg 45, 1948, Sthlm, s 463–465). – Att vara kvinna (Radiobiblioteket, 18. Att vara kvinna, elva radioprogram ... 1948–1949, Sthlm 1949, s 9-19). – Att vara mor – att vara dotter (ibid, s 43–55). – Kvinnan på trettio år (ibid, s 100–109). – Den ensamma kvinnan (ibid, s 110–119). – How a child guidance clinic ivorks (Acta paediatri-ca, vol. 38, 1949. Opus professori A. Lichtenstein dedicatum, Upps 1949, s 517-525). - Bilaga 3. Barnpsykiatriska synpunkter på sedlighetsbrott mot minderåriga (SOU 1953:14, Justitiedep. Förslag till brottsbalk, avgivet av straffrättskommittén, Sthlm 1953, s 557–570). – Barnpsykiatriska synpunkter på sedlighetsbrott mot minderåriga (Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap, årg 5, 1954, Sthlm, s 19 –24). – Den stympade familjen. Bordsdiskussion ... (Hertha, årg 41,1954, Sthlm, 4:o, nr 3, s 46-53; tills med E-G Junker m fl). – Tonåringar och studier. Ur en barnpsykiatrikers erfarenheter (Barn i hem - skola - samhälle, tidskr för föräldrar, lärare o ungdomsledare, årg 9, 1955, Södertälje, nr 4, s 10–15, 40–45; även sep, 6 s). – Synpunkter på uppfostran (Röda korsets Moderskap och barnavård, utg ... under red av A Wallgren, Sthlm 1956, 4:o, s 215–253). – Några synpunkter på sexualupplysning för barn och ungdom (ibid, s 271–285). – [Organisationen av den lokala spastikervården (symposium på lasarettsläkarkonferens på KS nov 1955),] 4. Barnpsykiatriska synpunkter på de spastiska barnens problem (Svenska läkartidningen, 53, 1956, s 1159–66). – [Föräldrarna, barnet och fosterföräldrarna: Diskussion] (Barnavård o ungdomsskydd, 31, 1956, s 247 t). – Barn på sjukhus (ibid, 33, 1958, s 185–189). – Medicinsk-psykologiska synpunkter på behandlingen av ungdomsvårdsskoleklientelct (SOU 1959:25, Socialdep. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna Sthlm 1959, s 19–30). - Barn på sjukhus (A Wallgren, Barnavård och barnsjukvård. Lärobok för barnsjuksköterskor Sthlm 1959, s 47–52; 2.-4. uppl 1960, 1963, 1967, 5. uppl omarb under red av G Wallgren 1971, s 73-86,6.-7. uppl 1973, 1977). – Deltagit i arb med: Strafflagberedningens promemoria med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal, Sthlm 1948, 43 s (SOU 1948:40, Justitiedep); förord i B Beverly, Hur människan utvecklas, Sthlm 1948, o E Chessner, Äktenskap och mognad, Sthlm 1948.

Källor och litteratur

Källor o UU: ED:s konseljakter 15 sept 1950, nr 52, RA. Tjänstematr 1941–1969, KS.

B Hellström, Barn på sjukhus. En pionjärinsats (Sv läkartidn 1979, s 4102 0; SMoK; Sv läkarmatr 1970, ed L Dahlgren o Å Davidsson (1971); Sv uppslagsbok, 21 (1952); A Wallgren, Här hemma o därute. En barnläkares minnen (Nord medicin-hist årsb 1972); Väd 1987. – Nekr:er över N i DN 23, 24 april 1987, i SvD 22, 24 april o 11 maj 1987. – Meddel av civilingenjör Folke Nordlund, Jönköping.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elsa-Brita Nordlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8310, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Klackenberg), hämtad 2024-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8310
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elsa-Brita Nordlund, urn:sbl:8310, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Klackenberg), hämtad 2024-11-18.