Sven Adolph Norling

Född:1785-11-10 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1858-09-20 – Skara domkyrkoförsamling, Skaraborgs län

Veterinär, Hippolog


Band 27 (1990-1991), sida 573.

Meriter

Norling, Sven Adolph, f 10 nov 1785 i Gbg, Domk, d 20 sept 1858 i Skara. Föräldrar: bagarmästaren Börje N o Carolina Wilhelmina Winberg. Skolgång i Christiansfeld, Slesvig, 9200 (Davidsson), inskr vid veterinärinrättn i Skara 1 maj 00 o vid gymn där 00, veterinärex 16 dec 05, studier i veterinärmed vid LU dec 05febr 06, studentex där 8 febr 06, studier vid veterinärskolan i Khvn 2 mars 0625 juli 07, inskr vid LU 8 mars 06, vid kir undervisn:verket i Sthlm 20 mars 08, extra underläk vid västra armén april 08, tf chef för denna armés hästlasarett 22 nov 08, ord april 09jan 10, tf förste lär o förest vid veterinärinrättn i Skara 1 okt 10, ord förste lär, lektor o förest där från 31 mars 13, chef för arméns hästlasarett under fälttåget i Norge 14, sakk åt komm ang organisationen av veterinäranstalter i riket 2021, tf förste lär o förest för veterinärinrättn i Sthlm 15 sept 20 (tilltr 1 jan 21), överdir o chef för veterinärlärov:en i riket 9 okt 2131 maj 56, practices prof (från 28 mars 35 förste prof) vid veterinärinrättn i Sthlm 27 dec 23maj 56, led av komm ang förändrad organisation för stuteriet vid Strömsholm mars 24maj 25, av komm ang reglering av veterinärinrättn:arna i riket dec 50maj 51, förest för veterinärinrättn i Skara från 1 juni 56, förste lektor där från 20 juli 56. LLA 22, KorrespLKrVA 26, LPS 32.

G 24 mars 1822 i Skånings-Åsaka, Skar, m Fredrika Eleonora Lagerheim, f 26 aug 1793 där, d 11 april 1830 i Sthlm, Finska, dtr till biskopen TD Ture Weidman o Inga Lovisa v Celse.

Biografi

N tillhörde en herrnhutisk familj och gick tillsammans med två bröder i den evangeliska brödraförsamlingens internatskola i Christiansfeld. Redan som helt ung hade han visat intresse för djur och deras skötsel, varför han efter hemkomsten inackorderades hos föreståndaren för veterinäranstalten i Skara P Hernqvist (bd 18). Veterinäryrket hade dåligt anseende, och N hade av släkten avråtts från denna bana. Han var emellertid envis och målmedveten, vann Hernqvists förtroende och avlade examen 1805. Med rekommendationer från denne reste N till LU, där han en kort tid bevistade A H Flormans (bd 6) föreläsningar, innan han fortsatte sina studier i Khvn för prof Erik Viborg, Nordens främste auktoritet i ämnet. N fick här möjlighet att i större skala studera veterinärmedicinens praktiska sidor, och Danmarksvistelsen blev av stor betydelse för hans utveckling. Under denna tid gjorde han även K A Ehrengranats (bd 12) bekantskap. Denne uppmanade honom att ta rid- och körlektioner vid k danska ridskolan och stödde honom även i övrigt i studierna.

1807 återvände N till Sverige och begav sig till Sthlm för att söka tjänst vid hovstallet men skrev i stället in sig vid det kirurgiska undervisningsverket (föregångaren till Kl). Han utbildade sig samtidigt ytterligare i ridkonsten, och under övningar i hovstallet väckte han uppmärksamhet för sin ridkonst och sin förmåga att behärska obekanta hästar. Hans framgångsrika behandling av sjuka djur värdesattes högt, och N blev snart bekant med flera inflytelserika officerare och hovmän.

I dec 1808 avled Hernqvist; han hade testamenterat sin kvarlåtenskap till veterinärinrättningen i Skara; till en av testamentets exekutorer hade N utsetts. De testamentariska förordnandena bestreds av konsistoriet i Skara, men N lyckades genom energiskt arbete och inflytelserika kontakter avvärja den nedläggning av anstalten som troligen blivit följden om medlen inte kommit denna till godo. N blev dess chef, anställde en adjunkt, reorganiserade undervisningen och lät uppföra nya byggnader. Hans verksamhet blev uppskattad, och han vann snabbt allmänhetens förtroende. Vid skolan fanns en poliklinik, som samtidigt fungerade som undervisningslokal för eleverna. Starkt stöd fick N av landshövding G Adlersparre (bd 1) och biskop T Weidman, sin blivande svärfar.

För N blev det snart uppenbart att möjligheterna att i Skara skapa en fullgod och resursstark veterinärskola var näst intill obefintliga. Han strävade därför efter att få till stånd ett riksomfattande lärosäte i Sthlm, en idé som både Florman och Hernqvist omfattat. Med utnyttjande av sina kontakter i huvudstaden och framför allt sedan han anlitats som expert vid en svårartad hästepidemi på Strömsholms stuteri fick han frågan uppmärksammad av ständerna, som 1818 hos KM:t begärde att något skulle göras för att främja veterinärundervisningen. N fick under flera sammanträffanden med Karl XIV Johan tillfälle att framföra sina åsikter. Kungen gav N ett kraftfullt stöd, vilket för övrigt ledde till att N blev en livslång entusiastisk beundrare av denne. Förste arkiatern C E v Weigel fick i aug 1819, sedan han studerat veterinärinrättningarna i Berlin, Khvn och Skara, i uppdrag att i nära samråd med N föreslå plats för en veterinärinrättning och organisation av denna. Härmed hade N i praktiken lämnat det direkta ledarskapet för Skaraskolan, och under den följande tiden var han starkt engagerad i det praktiska planerings- och organisationsarbetet med den nya institutionen som öppnades i febr 1821. Redan från början anlitades den i sådan grad att N fick ägna sig åt behandling och undervisning vid sidan av själva uppbyggnaden av verksamheten. De första eleverna tog han med sig från Skara. Det var således huvudsakligen N:s förtjänst att skolan i Sthlm kom till stånd.

Anstalten ställdes 1824 under sundhetskollegiets överinseende och s å utfärdades dess första reglemente. Under de följande 30 åren lyckades N tack vare skolans goda rykte få till stånd både personella och andra förstärkningar, och även elevantalet utökades det uppgick under 1840-talet till mellan 30 och 40 per år. Anstalten uppmärksammades utomlands och bland de studerande fanns regelbundet både norrmän och finländare. N:s arbetsbörda var stor; dels hade han sin ordinarie lärartjänst, som intimt hängde samman med tjänstgöringen vid kliniken, dels undervisade han officerare vid kavalleriet och artilleriet.

Eleverna vid veterinärinrättningen var en mycket heterogen skara, och kravet på förkunskaper var inte särskilt högt. För att höja veterinärkårens status begärde N att sundhetskollegiet hos KM:t skulle anhålla att regementshästläkarna skulle få löjtnants och skvadronhovslagarna, som hade vissa veterinäruppgifter, underofficers tjänsteställning. Framställningen hade viss framgång.

N skötte de praktiska övningarna och demonstrationerna undervisningen i medicinsk och kirurgisk diagnostik och terapi samtidigt som han upprätthöll verksamheten vid kliniken. Som pedagog var han starkt präglad av den undervisningssyn, i vilken han själv blivit uppfostrad, där stränghet, som ibland gränsade till brutalitet, var ett markant inslag. Efter anmälan från en elev fick t ex N en skriftlig allvarlig varning av sundhetskollegiet, i vilken man bla underströk att eleverna inte lydde under tjänstehjonsstadgan och inte kunde tilldelas aga. Hårdheten kompenserades dock av att det i denna patriarkaliska miljö också fanns en beredvillighet att hjälpa elever som råkat illa ut, t ex ekonomiskt.

Kliniken blev på grund av N:s goda rykte mycket anlitad. De djur som mottogs för stationär vård var huvudsakligen hästar, främst arméns, och nötkreatur. Anstalten behandlade även djur i öppen vård, då N fick kurera vanliga sällskapsdjur men även mera exotiska varelser som apa och myrslok. Det utmärkande draget hos N som kliniker var hans förmåga att snabbt kunna ställa diagnos och besluta om lämplig behandlingsmetod. "Studera och handla" utgjorde grunden för all praktisk vetenskap, och han såg som sin främsta uppgift att utbilda praktiskt dugliga djurläkare och inte förfinade teoretiker som knappast vågade nalkas ett kreatur.

N rådfrågades ofta när regements- eller länsveterinärtjänster skulle tillsättas, och vid utbrott av smittsamma sjukdomar i olika landsändar fick han ofta personligen infinna sig för att bekämpa dem. Sin mest uppmärksammade insats gjorde N genom sitt kraftfulla ingripande då en elakartad lungsjuka (nu benämnd CBPP) härjade i slutet på 1840-talet. N hävdade att enda möjligheten att hejda denna var att slakta ut sjuka kreatursbestånd, dvs använda stamping-outmetoden. Förslaget väckte starkt motstånd från de drabbade ägarna, men N lyckades efter stora svårigheter utverka att dessa ersattes av allmänna medel, och i början av 1850-talet var sjukdomen åtminstone tillfälligt hejdad. Det var första gången ett dylikt förfaringssätt användes i landet. Han låg även bakom tillkomsten av förordningen 1824 som skapade ett enhetligt reglemente för djurläkarna liksom 1830 års författning rörande "veterinärläkare" i varje län.

N var samtidigt även chef för veterinärinrättningen i Skara, men under större delen av året leddes arbetet där av adjunkten. Under sommarmånaderna och i samband med julen brukade N resa dit för att undervisa. Han var mån om att Skaraskolan skulle fortleva och skall av egna medel ha bidragit till dess underhåll och till understöd åt eleverna. Icke desto mindre torde detta dubbla ledarskap ha varit till nackdel för skolan som tidvis förde en tynande tillvaro.

N var en framstående hippolog, jämte sin vän Ehrengranat ansedd som den främste i Norden. Han anlitades ofta vid bedömningar av djur i avelsfrågor och vid inköp. För avel lånade han även ut sina egna djur. Han hade ett markant herravälde över hästar, och hans metoder att lära upp travare uppmärksammades även utomlands. En bestående insats gjorde N genom förbättringar av hästskon.

N:s framgångsrika verksamhet i Sthlm hade fäst uppmärksamheten på veterinärmedicinens betydelse och på att något måste göras för att de rådande, trots allt provisoriska, förhållandena skulle förbättras. Sundhetskollegiet begärde vid upprepade tillfällen att organisationen vid de båda läroanstalterna skulle ses över. En 1850 tillsatt kommitté, vari N ingick, föreslog enhälligt att skolorna i Sthlm och Skara skulle frikopplas från varandra. K M:t beslutade i enlighet med förslaget och utfärdade i juli 1855 ett provisoriskt reglemente som skulle gälla till 1859. Skolorna fick varsin direktion, medan N tills vidare kvarstod som chef för båda. I ett yttrande hävdade N att skolorna borde ha gemensam chef; han räknade av allt att döma med att kvarstå i tjänst tills det nya reglementet trädde i kraft. Utan att ha blivit underrättad kunde han i posttidningen 23 maj 1856 läsa att hans chefskap för stockholmsskolan skulle upphöra med maj månads utgång. N lämnade upprörd och i djupaste bitterhet Sthlm och begav sig med bibehållen lön till Skara, där han under tilltagande ohälsa ledde veterinärskolan till sin död två år senare. Många fördömde tillvägagångssättet vid N:s avskedande och menade att det var resultatet av en komplott iscensatt av högt uppsatta intrigmakare, bland vilka prof A Retzius vid Kl, en av 1850 års veterinärkommittés experter, särskilt utpekades. Samtidigt har framhållits att N med stigande ålder blivit alltmer negativ till nya idéer inom sin vetenskap. Genom sitt ibland burdusa uppträdande hade han otvivelaktigt skaffat sig fiender bland inflytelserika personer.

Efter Hernqvist och Florman är N det stora namnet inom sv veterinärvetenskap. Hans främsta insats var den huvudroll han hade vid tillkomsten av veterinärinrättningen sedermera veterinärhögskolan i Sthlm, där ett par generationer studerande av honom fick en framför allt praktiskt inriktad undervisning, som blev av stor betydelse för yrkeskårens standard under lång tid. N var mera en handlingens man än pennans; hans vetenskapliga produktion är följaktligen mycket liten. Ofta omvittnad var hans ovilja att uttrycka sig skriftligt. Att skriva även de enklaste privatbrev var åtminstone under ungdomsåren en pina för honom. N var dynamisk och livlig; han besatt stora sällskapliga talanger och var en ofta sedd gestalt i det stockholmska umgängeslivet. Hans humor, där det ironiska inslaget var markant, förenades med en vass tunga. Tillsammans med en viss häftighet och en "oförsynt" uppriktighet oavsett åhörare skaffade han sig också ovänner. Anekdoterna om N är många.

Författare

Lars-Olof Skoglund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Strödda brev till N i autografsaml, Eriksbergs-arkivet, RA. En stambok som tillhört honom i GUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Snive helbredet ved sort Bulme (Hyoscyamus niger) (Veterinair-Selskabets Skrifter, D 2, Khvn 1813, s 323–325). – Histoire d'une épizootie observée en Suéde en 1824 (Recueil de médecine vétérinaire, publié par m. Royer-Collard et par m. Girard fils, année 2, T 2, Paris 1825, s 444–455). – Beschreibung der 1824 in Schweden beobachteten Épizootie (Archiv fiir Thierheilkunde, Bd 4, Aarau 1829, s 298–303). — Sättet att känna, förekomma och bota mjältbrand hos kreatur. Sthlm 1826. 4:o. (4) s. [Anon.] [Senare uppl] 1855. [Annan utg:] Underrättelse om sättet ... mjeltbrand ... [Rubr.] Sthlm 1839. 4:o. 1 bl. [Anon.] 1845. [Undert.] Gefle 1845. [Undert.] Fahlun 1846. [Undert.] Även anon i: Jönköpings läns k:gl. hushållnings--sällskaps handlingar, h 14, Jönköping 1827, s 87–91, o Odalmannen, tidn för landtmanna- o kommunal-ekonomien, 1847, Sthlm, d 1, s 11–15. Övers: Ugeskrift for Medicin og Pharmacie, Aarg4, 1846, Christiania, 4:o, s 282–284, Oeco-nomiske Samlinger udg af Romsdals Amts Land-huusholdnings-Selskap, Bd 1, Molde 1845–46, s 69–72, 2. Oplag 1848. – Kort underrättelse om den så kallade lungrötan hos häst-kreaturen (Ur Veterinär-inrättningens i Stockholm circulair--bref i mars och juli 1826.) (Almanach för året... 1829, till Stockholms (Götheborgs/Lunds) horizont, Sthlm 1828, s [39-45]). – Rapport till Kongl. sundhets-collegium om förhållandet å Veterinärinrättningen i Stockholm år 1831 (Svenska läkare-sällskapets handlingar, bd 12, 1833, Sthlm, s 169–175). – Öfver-directeurens för Veteri-nair-inrättningen i Stockholm rapport till Kongl. sundhets-collegium öfver hvad år 1842 vid Inrättningen sig tilldragit (Hygiea, bd 5, 1843, Sthlm, s 500–508; även sep, 6 s). – Öfver-directeurens för Kongl. veterinair-inrättningen årsberättelse för 1843 (ibid, 6, [1844,] s 489-496; även sep, 1844, 8 s). – Berättelse om Vet. inr. verksamhet år 1844 (ibid, 7, [1845,] s 382–387, 438–444; även sep, 1847, 12 s). – Till Kongl. sundhets-collegium afgifven berättelse angående Veterinär-inrättningen 1845 (ibid, 9, 1847, s 92–107; även sep, 16 s).

Källor och litteratur

Källor o litt: C A Adlersparre, Anteckn:ar om bortgångne samtida, 2 (1861); [A Blanche,] SAN t (111 tidn 1858, nr 40); Å Davidsson, Till vänskapens lov (1971); N Frykholm, Sv veterinär-matr (1909); dens, K Veterinärhögsk:s lärartjänster o dessas innehavare 18211920 (Veterinärhögsk hundra år, 1921), s 53-57; C M Furst, Arvid Henrik Florman o veterinärvetenskapen (LUÅ 1899), s 28 ff; W Hallgren, Sv veterinärhist i ord o bilder (1960); Handhar rör veterinaire-inrättn i Skara ... (1814); J Hederstedt, Fältveterinärkåren o veterinärorganisationen i sv armén (Sv militär-veterinärsällsk:s kvartalsskr 1939, nr 34); P Heurgren, Utkast till Sveriges veterinärhist (1899); Promemoria rör Skara veterinär-inrättn (1859); C Schmiterlöw, Veterinärmed undervisn under 200 år (Bot för boskaps sot, 1975), s 8395; dens, SAN, grundaren av veterinärinrättn i Sthlm (Sv veterinärtidn 1982); E Schoug, Hur veterinärinrättn i Sthlm kom till (1922); dens, S A N.s brev (1923); Underrättelser om Kongl veterinär-inrättn i Sthlm (1857); J Vennerholm, Efter hundra år (Veterinärhögsk hundra år, 1921), s 1421.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Adolph Norling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8389, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8389
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Adolph Norling, urn:sbl:8389, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se