Meriter

Notke, Bernt, f omkr 1440 i Lassan, Pommern, d 1509 i Lübeck. Föräldrar: sannolikt redaren Michel N o Gertraut Saffenbergh. Riksmyntmästare i Sthlm 91–93, verkmästare vid Petrikirche i Lübeck. Bildhuggare, målare.

G m en senast 1501 avliden kvinna.

Biografi

N var med stor sannolikhet son till Michel N, en Flandernfarare och redare i hansestaden Reval (Tallinn) och dennes andra hustru Gertraut från Visby. Han föddes i Lassan, en liten stad i Pommern, som troligen utgjort mellanstation vid familjens handelsfärder.

N:s konstnärliga utbildning har uppenbarligen ägt rum i Flandern, där fadern hade sina affärsförbindelser, och som då var norra Europas ledande konstcentrum. N:s senare verk vittnar om hur starkt han inspirerats av den nya nederländska realismen. Han tycks ha arbetat i Pasquier Greniers ateljé för bildvävnader i Tournai. Där antas han ha målat vävförlagor och vant sig vid att arbeta med stora format.

I början av 1460-talet etablerade sig N i Lübeck, där det tidigaste arbete som tillskrivits honom var en 1463 daterad dödsdanstapet (se nedan). Enligt det äldsta bevarade dokumentet visade "målaren Bernt Notke" 1467 upp sitt födelsebrev från Lassan inför rådet i Lübeck, som tog honom och hans gesäller i försvar mot målarskråets trakasserier mot den inflyttade konkurrenten. Som skråreglerna krävde var N gift, fastän inga uppgifter har bevarats om hans hustru. I hans testamente från 1501 nämns en dotter Anneke och i något dunkla ordalag även en andra, mentalt handikappad dotter, men ej hustrun, som då var död.

Under de första tio åren i Lübeck bodde N vid en gata i de enklare kvarteren, men 1479 kunde han köpa ett stenhus vid den förnäma Breite Strasse. Resor till en handfull städer inom Östersjöområdet är belagda, bla till Sthlm 1483 och 1484. 1486 och 1487 är han nämnd i Lübeck. Följande tre år saknas varje uppgift om honom, men från 1491 till 1494 nämns han kontinuerligt i Sthlm och även 1496. Oftast omtalas han i stadens tankebok tillsammans med här bosatta tyska köpmän och hantverkare som vittne i olika processer, och 1491–93 innehade N ämbetet som riksmyntmästare i Sthlm. Vid Sten Stures fall 1497 återvände han till Lübeck, där han sedan bodde fram till sin död. Under de sista åren var N verkmästare vid Petrikirche, vilket innebar ledningen av ett stort tegelbruk, alltså ett ansvarsfullt förvaltningsuppdrag. Han förde själv räkenskaperna. Samtidigt var han på väg att utvidga sin målarverkstad genom en tillbyggnad, vilket dock förbjöds av stadens råd. De två tidigaste arbeten som på övertygande grunder tillskrivits N var två mellan 20 och 30 m långa målade tapeter med dödsdansen som motiv. Den ena var daterad 1463 och satt i Mariakyrkans i Lübeck biktkapell. Originalet gick förlorat 1701 och ersattes då med en kopia, som i sin tur förstördes vid ett bombangrepp 1942. Av den andra, i Nicolaikyrkan i Tallinn, är den första fjärdedelen, dvs drygt 7 m, bevarad i original. Det har förmodats att Tallinnfragmentet i själva verket skulle utgöras av en tidigt bortskuren originaldel av Lübecktapeten (Hasse). I varje fall visar originalet – särskilt sedan ursprungliga former och färger kommit fram vid en modern konservering – stor expressivitet i framställningen av den makabra dansen.

1470–77 utförde N och hans verkstad den väldiga triumfkrucifixgruppen i Liibeckdomen. Den omfattar inalles 72 i ek snidade figurer i olika storlekar. I övernaturlig skala framställs den korsfäste och de sörjande under korset: Där står modern och älsklingslärjungen Johannes och där knäböjer Maria Magdalena och gruppens beställare biskop Albert Krummedik av Lübeck. I naturlig storlek återges Adam och Eva efter syndafallet, från vars följder först Jesu död på korset öppnar en frälsningens väg. Detta samband markeras av att Adams och Kristi ansikten är vända mot varann. Aterlösarens offer möjliggör de dödas uppståndelse, vilket i gruppen återges med skelett på väg upp ur marken. Dessutom finns ett stort antal små figurer – profeter, apostlar, evangelister och änglar, de flesta växande ut från sidorna på korset. De stora gestalterna i gruppen äger en sällsynt monumentalitet och uttryckskraft. Deras hållningar, åtbörder och minspel vittnar om intensiv sorg, som de alltefter sina skilda temperament visar på olika sätt.

Vid triumfkrucifixgruppens konservering på 1970-talet hittades inne i två av storfigurerna signeringar av N och hans medarbetare. På en pergamentslapp inne i Johannesfiguren räknas under N upp namn och titlar på fem medhjälpare: en snidare, en målare och tre beredare. Skulpturen är daterad 1472 och Mariafiguren året innan. En dendrokronologisk undersökning har visat att de ekar som figurerna är huggna ur fälldes i Lübecktrakten 1470.

Strax öster om triumfkrucifixet står tvärs över Lübeckdomens mittskepp en läktare, vilken också utförts av N:s verkstad. Den beställdes av stadens borgmästare Andreas Geverdes, och läktarens rika träarbete pryds av fyra statyer av domkyrkans skyddshelgon: Nikolaus, Maria (här stående på månskäran), Johannes döparen och Blasius.

Det 12 m höga och 1479 invigda högaltarskåpet i Århus domkyrka var Nordens dittills största altarskåp. I mittpartiet finns tre helgonstatyer i kroppsstorlek föreställande Anna, Johannes döparen och påven Clemens (I). I flyglarna står en mångfald snidade helgonstatyetter. Över mittpartiet finns ett mindre toppskåp med en snidad framställning av Marie kröning och allra överst ett krucifix. I övrigt domineras skåpet av 24 målade tavlor på de två lagren av rörliga flyglar. Där skildras scener ur Jesu och helgonens liv och martyrier. Vid en konservering på 1970-talet togs de väl bevarade ursprungliga färgerna fram och då påträffades även här N:s signering. I detta fall stod enbart hans namn på de tre stora statyernas fotlister. Arhusaltarets stiftare biskop Jens Iversen Lange är framställd två gånger, dels i en skulptur, dels i en målning. Särskilt den senare är ett individualiserat porträtt i den nya nederländska realismens stil.

För Helgeandskyrkan i Tallinn har N utfört ett ca 3,5 m högt altarskåp, som i sin inskrift bär årtalet 1483. Konstnären skrev följande år flera brev för att påminna om resterande betalning. Till skillnad från föregående arbeten har detta aldrig varit övermålat. Som brukligt var med större altarskåp visar även detta i sin festdagsställning idel skulpturer, av vilka de största är 90 cm höga. En nyhet inom Östersjöområdet var att mittpartiet inte som i det mer traditionella Arhusskåpet visade uppradade helgon utan en dramatisk scen, nämligen Den heliga Andes utgjutande över Maria och de tolv apostlarna. Därovan finns ett toppskåp framställande Marie kröning. I flyglarna återges fyra stående helgon i skulptur på insidan och på utsidorna finns målningar skildrande Jesu och den heliga Elisabets liv och lidande.

S:t Göransgruppen i Sthlms Storkyrka utgör en höjdpunkt i N:s produktion. Beställare var Sten Sture dä, som i slaget vid Brunkeberg 1471 ställt sig och sin här under S:t Görans beskydd. Efter slaget lät segraren framställa sitt skyddshelgon invid ett särskilt S:t Göransaltare i Storkyrkan. Där återges i övernaturlig storlek hur S:t Göran rider mot och besegrar draken för att rädda prinsessan, som med ett lamm i ledband åser striden knäböjande. Som en flamma reser sig riddaren i sin gyllene rustning ur sadeln med svärdet höjt till hugg mot den väldiga draken. På markplattan under den tittar dess yngel fram ur hålor och äter på resterna av drakfamiljens tidigare offer. De är framställda i form av avslitna armar, ben och människohuvuden – ett par är etsande bilder av ond, bråd död. Vad som enligt legenden hände efter helgonets seger framställs i små reliefer på kastellet, som nu står under prinsessan. Det föreställer Silenes stad, vilken S:t Göran räddade från drakens hot. Slutligen skildrar åtta större reliefer på huvudgruppens sockel helgonets martyrium i lika många scener, åskådliggjorda med realism och detaljrikedom. Dessutom pryds sockeln liksom kastellet av Sten Stures och hans hustrus vapensköldar. Sten Stures sjöblad finns även på hästen och dess seldon.

Konstverket invigdes nyårsaftonen 1489 av en påvlig nuntie, som inneslöt reliker och en invigningsurkund i riddarens bröstkedja. Gruppen synes ha varit tänkt inte bara som en from altarstiftelse utan även som seger-och gravmonument, fastän Sten Stures lik blott en kort tid kom att stå inne i sockeln.

Som i N:s övriga verk är figurerna snidade i ek och mycket skickligt målade och förgyllda med tidens varierande och förfinade tekniker. Dessutom var det kännetecknande för N att med stor uppfinningsrikedom tillfoga andra material för att öka illusionen och/eller spara arbete. I Sthlm har han bl a använt metall (till betsel och tyglar), läder, snören, pergament (till vissa dräktdetaljer), myntavtryck och, märkligast, älghorn till drakens taggar.

Det unika i denna S:t Göransgrupp är drakens storlek i förhållande till riddaren, hela gruppens monumentalitet och dramatiska komposition med en stegrande häst i detta format. Härtill kommer den säregna föreningen av realism i utförandet och idealitet i uppfattningen. Denne med konstens alla medel naturtroget framställde riddare riktar inte blicken ned mot draken för att måtta svärdshugget utan mot en högre makt. Kanske var det mot det i Storkyrkan ännu bevarade krucifix som också har tillskrivits N.

Andra verk i Sverige som tillskrivits N är först och främst statyetten av kung Karl Knutsson (avbildad i bd 20, s 627), som i bedjande ställning knäböjer bakom en sköld med både det svensk-norska riksvapnet och hans eget vapen i. Varifrån detta utomordentligt levande porträtt, som nu finns på Gripsholm, ursprungligen kommer är okänt. Härom har en rad olika hypoteser framförts. Troligast är att statyetten kommer antingen från ett epitafium över kungen i Riddarholmskyrkan eller från S:t Göransgruppen i Storkyrkan, vari kungen skulle haft rollen som prinsessans far i legenden.

I Rytterne kyrka i Västmanland finns ett altarskåp som nyare forskning tillskrivit N. Det centrala motivet är Gregorii mässa, där Kristus vanligen framställs som en miniatyrfigur framträdande uppe på altaret. Men här är han den dominerande mittgestalten, vilken i full storlek stående på sin sarkofag visar sig för den knäböjande påven. I denna syn har de kringstående kardinalerna och biskoparna ingen del. Originaliteten i motivets tolkning, den kraftfulla Kristusfiguren, de uttrycksfulla ansiktena – särskilt Kristus' och påvens – övertygar om att Rytterneskåpet utgått ur N:s verkstad omkr 1490. Därtill bidrar också en rad detaljöverensstämmelser mellan bimotiven här och hos andra verk av konstnären.

Övriga bevarade arbeten i Sverige, vilka tidigare tillskrivits N:s lärjungar men senare honom själv, är en fint skuren Eriksbild i Strängnäs domkyrka, en kraftfull skulptur av Thomas Beckett från Skepptuna kyrka i Uppland (nu Statens hist museum) och ett altarskåp i Skellefteå landsförsamlings kyrka med Treenigheten omgiven av en rad stående helgon i skulptur och på dörrarnas utsidor lika välbevarade målningar (S:t Erik och S:t Henrik). Det av ärkebiskopen omkr 1490 stiftade skåpets kvalitet och figurstil – bl a näsornas karakteristiska form – talar för att attributionen till N:s verkstad är riktig- Dessutom har han tillskrivits ett antal altarskåp och helgonskulpturer i Nordtyskland och övriga länder runt Östersjön och nyligen även en krucifixgrupp i Leuven i Belgien. Dessa attributioner är mer eller mindre osäkra. Däremot har specialisterna sedan länge enstämmigt tillskrivit N två förlorade större arbeten. Det ena var det väldiga högaltarskåpet i Uppsala domkyrka. Det brann upp 1702, men ungefär halva bildprogrammet är känt genom kort dessförinnan gjorda teckningar av J Peringskiöld. De visar en lång rad dels skulpterade, dels enbart målade bilder ur S:t Eriks legend. Bl a vapensköldarna tyder på att det tillkom på 1470-talet. Det andra var en stor målning av Gregorii mässa, som beställdes 1504 för Mariakyrkan i Lübeck. Den förstördes av brandbomber 1942 men är känd genom foton (även i färg). Här framställdes motivet på det vanliga sättet. Utmärkande är den skarpa – på gränsen till överskarpa – karaktäristiken av de utpräglade prelatansiktena.

Enligt Paatz' grundläggande monografi om N skulle han även ha gjort förlagor till silverarbeten (bl a ett Göransrelikvarium från Elbing), till textilier (ett broderi med S:t Göran och draken i Vassunda kyrka, Uppland), till gravplattor (Hutterockplattan av mässing i S:t Marien i Lübeck) och träsnittsillustrationer i Lübeckerbibeln. Andra forskare har velat hänföra ytterligare arbeten i bl a Sverige till N. De flesta av dessa attributioner är dock omstridda och långt ifrån säkerställda.

Skulpturerna i de säkerställda verken är dock tillräckliga för att N skall räknas som en av sengotikens främsta konstnärer i Europa. Som monumentalverkens mästare fyller han den stora formen med förtätat uttryck och gestaltar med övertygande kraft känslor och idéer. Hans förnämsta arbeten, triumfkrucifixgruppen i Lübeck och S:t Göransgruppen i Sthlm hör till storverken i europeisk skulptur. Den senare har inspirerat till många efterbildningar i Sverige, Finland och Tyskland.

Författare

Jan Svanberg

Källor och litteratur

Källor o litt: A Andersson, Medieval wooden sculpture in Sweden, 3 (1980); G Eimer, B N. Das Wirken eines niederdeutschen Kunstlers im Ostseeraum (Bonn 1985) o där anf källor o litt; M Hasse, B N (Zeitschrift des Deutschen Vereins für Kunstwissenschaft 1970); M J Liebman, Die deutsche Plastik 1350–1550 (Leipzig 1982); E Molt-ke, B N:s altertavle i Arhus domkirke og Tallinn-tavlen, 1–2 (Khvn 1970); W Paatz, B N und sein Kreis, 1–2 (Berlin 1939) o där anf källor o litt; J Roosval, Riddar Sankt Göran i Sthlms stora eller Sankt Nicolai kyrka (1919); dens, Nya Sankt Görans studier (1924); J Svanberg, Sankt Göran o draken (1991) o där anf källor o litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bernt Notke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8423, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Svanberg), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8423
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bernt Notke, urn:sbl:8423, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Svanberg), hämtad 2024-04-24.