Meriter

3 Munck af Rosenschöld, Thomas, brorson till M 2, f 28 juni 1813 i Lund, d 20 jan 1893 i Sthlm (enl db för Lund). Föräldrar: konsuln Gabriel M o Hedvig Sara Lovén. Elev vid katedralskolan i Lund, inskr vid LU 23 juni 29, filol kand 20 juni 32, FK 18 juni 34, disp pro gradu 15 juni 35, mag 23 juni 35, allt vid LU, inskr vid UU 3 okt 35, ex till rättegångsverken där 31 maj 36, eo kanslist i justitierevisionsexp juni 36, auskultant i Svea hovrätt 6 juli 36, eo notarie där 29 sept 36, v notarie där 10 april 38, kopist i justitierevisionsexp 18 juni 42, deltog i riksdagarna 44–66 (led av exp:utsk 44–45, av allm besvärs- o ekonomiutsk o lagutsk 47–48, av KU 56–63, ordf där 59–63, led av förstärkta bankoutsk 56—58, av förstärkta statsutsk o förstärkta lagutsk 59–60, av lagutsk 65–66), led av FK 67–75 (ordf i KU), tf prot:sekr i justitierevisionsexp 6 juni–aug 44, v häradsh 1 okt 44, adjung led av Svea hovrätt 10 okt 44–juni 46, av hovrätten över Skåne o Blekinge 1 aug 46, assessor där 26 mars 47, tf revisionssekr 8 juni 48, ord 9 okt 49–50 o 9 dec 56–58, exp:chef i ED 28 sept 50–dec 56, president i hovrätten över Skåne o Blekinge 9 febr 58–29 juni 83. – Jur hedersdr vid LU 28 maj 68.

G 5 juni 1865 på Lilla Våxnäs, Karlstad, m Augusta Charlotta Malmborg, f 17 aug 1838 där, d 6 sept 1907 i Lund, dtr till generallöjtn Otto August M (bd 24, s 748) o Sara Augusta v Gertten (ibid).

Biografi

Den som vid mitten av 1800-talet både var adelsman och duktig jurist kunde avancera förhållandevis snabbt i den juridiska ämbetsmannakarriären. M var ej fyllda 45 år, då han utnämndes till president vid Skånska hovrätten i Kristianstad. Samtidigt som han med presidentskapet nådde krönet på karriären som ämbetsman, började han från och med 1859–60 års riksdag som riksdagsman spela en viktigare roll än tidigare. M utsågs av adelns elektorer till den prestigemättade ordförandeposten i KU. Enligt riddarhusordningen § 23 och riksdagsordningen § 39 var dock den adliga ledamot av KU som satt för lägsta nummer självskriven ordförande. Det gällde därför att det fanns till hands fullmakter med låga ättnummer för den som skulle utses till ordförande. M satt på fullmakt för friherrliga ätten nr 323, Rosenblad.

Före nämnda riksdag hade M spelat en undanskymd roll vid de fem ståndsriksdagar han tidigare deltagit i. Han framträdde inte i riddarhusets debatter och han ingav inte heller någon motion. Dock hade M prövats som ledamot av olika utskott. Han var sålunda bl a ledamot av KU under en del av riksdagen 1856–58. En viktig merit och erfarenhet i detta sammanhang var emellertid M:s tjänst som expeditionschef i ecklesiastikdepartementet 1850–56, då han som högste tjänsteman under statsrådet ledde departementets arbete. M tjänstgjorde under tre departementschefer. En av dessa framhöll att han hade "insikt, förstånd och oförtrutenhet" och att han som "en av de få förnuftiga Rosenschöldarne, hade ... gott huvud, rättskaffens sinne och var klokare, mindre formalistisk jurist än juristerna vanligtvis äro" (Reuterdahl, s 330f).

M var KU:s ordförande vid riksdagarna 1859-60 och 1862-63. Både i utskott och som relativt flitig talare på riddarhuset – 20 framträdanden under den förra, 8 vid den senare riksdagen – verkade han för att få igenom "partiella reformer", ägnade att luckra upp och effektivisera den murkna ståndsförfattningen och göra den något mindre ståndsexklusiv genom förslag om utvidgad representationsrätt. Det gällde frågor som quorum-bestämmelser för de fyra stånden, valrätt för mosaiska trosbekännare, förslag om adelns politiska representation ersatt genom val av ombud och valbarhet för ofrälse jordägare med tidigare statlig tjänst. Särskilt betonade M fördelen med årliga riksdagar, som enligt honom skulle innebära "ett stort steg framåt i utvecklingen av vårt konstitutionella statsskick". M:s och KU:s insatser 1859–60 har bedömts som "en aktningsbjudande verksamhet" (Fahlbeck).

M uppfattades som en reformvänlig jurist och han var anhängare av regeringen De Geer, något som bl a framgick av M:s reservation till dechargen 1859–60. Till riksdagen 1862 var M reformvännernas kandidat till platsen som KU:s ordförande; han slog ut de konservativas kandidat A Posse efter hård strid bland adelns elektorer. M och KU hade vid denna riksdag en viktig roll. I jan 1863 lade regeringen De Geer fram sin proposition med förslag till representationsreform. KU, som hade en betryggande reformvänlig majoritet, beslöt 6 febr på M:s förslag att tillstyrka antagandet av den k propositionen. Genom detta beslut blev representationsförslaget grundlagsenligt vilande till följande riksdag, alldeles oavsett vad de fyra stånden ansåg i frågan. Vid 1865–66 års riksdag fick M inte plats i KU; reformmotståndarna på riddarhuset behärskade utskottsvalen. Däremot ledde M som ordförande reformvännernas utomparlamentariska möte på Hotel de Suede 22 okt, där man konstituerade sig till ett reformsällskap med uppgift att främja representationsförslagets framgång. M valdes in i interimstyrelsen men undanbad sig ledamotskap då sällskapets styrelse slutgiltigt skulle utses 3 nov, eftersom ett sådant engagemang inte överensstämde med hans "fridsamma kynne" (brev till P C Loven). M deltog i reformvännernas möten och i förhandlingarna på riddarhuset utan att yttra sig. Han gjorde för övrigt inte något inlägg alls i riddarhusdebatten under den sista ståndsriksdagen.

Sin "yttre" tystnad fortsatte M i den nya tvåkammarriksdagen, där han tillhörde FK. Under sina tio riksdagar, inklusive urtiman 1871, yttrade sig M i kammaren endast vid ett tillfälle – i dechargedebatten mars 1868. Han var i stället verksam på de inre linjerna. FK:s konservativa byråkratiska grupperingar var ständigt ense om att i obruten följd utse M till ledamot av KU. Kammarens förtroende för M markerades också av att han vid utskottsvalen erhöll högsta eller näst intill högsta antal röster. FK:s val av ledamöter till KU vid 1869 års riksdag utgör här ett intressant undantag. Då fick nämligen M det lägsta antalet avgivna röster av alla som valdes in i KU från FK. KU:s ledamöter utsåg själva sin ordförande. Det var naturligt att utskottets ledamöter som ordförande ville ha en högt kvalificerad och erfaren jurist, som dessutom efter sina ideal agerade mer som jurist och ämbetsman än som politiker. M ogillade för övrigt politiska partier och av riksdagsbrev hem till Kristianstad framgår att han hade föga till övers för bonderiksdagsmännen i lantmannapartiet. I praktiken blev dock KU under M:s tid ibland ett falt för politisk kraftmätning. Inte minst dechargebetänkandets genesis innebar understundom politiska demonstrationer för eller mot de byråkratiska konseljerna De Geer, Adlercreutz och Carleson. M menade dock vid det enda tillfälle han yttrade sig i FK att dechargen var utan betydelse som instrument för att fa ett statsråd på fall, men här synes han inte ha blivit sannspådd. Vid riksdagarna 1872, 1874 och 1875 hade M som utskottets ordförande att underteckna dechargebetänkanden, som innehöll anmärkningsanledningar enligt RF § 107. M reserverade sig här mot utskottsmajoriteten. Motiveringarna var juridiska/konstitutionella, men den reella innebörden blev otvivelaktigt ett politiskt ställningstagande för regeringen och mot oppositionen. Vid dechargen 1875 var striden för eller mot anmärkning hård: reservanterna med M i spetsen ansåg en sådan obefogad men förlorade den avgörande voteringen med 9–10.

M bidrog för övrigt till ministären Adlercreutz' fall i mars 1874. KU hade gillat regeringens förslag att grundlagsskydda ett eventuellt förslag till ny härordning, medan M i sin reservation ansåg de konstitutionella garantierna otillräckliga. Med knapp marginal, 46 röster mot 43, gick FK på reservantlinjen och följde regeringens förslag, varpå Adlercreutz avgick. Enligt vad M skrev hem till hustrun var hans reservation inte avsedd att fa den verkan den fick.

Efter 1875 års riksdag lämnade M det politiska livet. Åtta år senare tog han avsked från presidentskapet vid hovrätten. De sista åren av sin levnad var han bosatt i Lund, där han var en flitig gäst på LUB. Att M efter 1862–63 års riksdag under elva riksmöten bara yttrade sig en gång ansågs bero på hans svaga stämma (Sv biogr lex). Till den fysiologiska förklaringen kan läggas det faktum att M ville hålla sig utanför den politiska striden. I ett brev betecknade sig M som "moderat" både vad gällde reform av ståndsriksdagen och i andra politiska frågor (brev till J G v Paykull 1861). Den självdeklarationen hade giltighet även under M:s kommande riksdagsår som KU:s "ständige" ordförande. Den karaktäristik sonen August gav över fadern har tvivelsutan fog för sig: "Han ville såsom domare göra vad som var rätt, men slippa att såsom politiker handla efter vad som kunde vara lämpligt" (Sjöbeck).

M var allmänt omtyckt med många vänner och stor bekantskapskrets. Han var under riksdagssejourernas intensiva umgängesliv en "eftertraktad kalasgäst" (Släktfören:s handl:ar). I brev och minnesanteckningar framstår han som harmonisk och vänfast och han levde sitt liv utan större åthävor. M var liksom sin 25 år yngre hustru musikalisk. I den trängre familjekretsen sjöng han gärna Bellman.

Författare

Stig Ekman

Arkivuppgifter

Brev från M till hustrun i släktens ägo, till P C Lovén i KrA, till L J Lovén m fl i Lovénska släktarkivet o strödda brev i RA samt till J G v Paykull på Wallox-Säby, Knivsta, Upps.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Samlade skrifter. 1*. Ystad 1890. 66 s. [Även sign Balder.] – Skånska låtar. Ystad 1901. 77 s. – Bidrag, även på vers, i Ystads allehanda under pseud Balder.

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 26 mars 1847, RA; A Munck af Rosenschöld, Konsuln Gabriel M o presidenten T M (Munck af Rosenschöldska släktfören:s handhar, 1–3, stencil [1955]), s 12–17, SBL, ex även i Malmö stadsarkiv; T Munck af Rosenschöld, Presidenten M o hans hustru Augusta Malmborg (ibid, 6, stencil, 1976), SBL.

A Borgström, Kongl hofrätten öfver Skåne o Blekinge 1821–1900 (1901); G Andrén, Tvåkammar-systemets tillkomst o utveckl (Sveriges riksdag, 9, 1937); A Brusewitz, Statsrådets ansvarighet (Sveriges riksdag, 15, 1938); [W F Da]lm[an], Några anteckn:ar från våra ståndsriksdagar 1809–65, 8 (1879); F v Dardel, Minnen, 4 (1913); E af Edholm, Svunna dagar (1944); dens, På Carl XV:s tid (1945); P v Ehrenheim, Några minnen (1916); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); S Eriksson, Carl XV (1954); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809–1866 (Sveriges riksdag, 8, 1934); A Munck af Rosenschöld, President M:s hem i Kristianstad (Från gamla skånska hem. Minnen ..., ed P Sjöbeck, 1926); P v Möller, 1867 års FK. Biografiska skizzer ... (1875); G B Nilsson, Partiarbetare o partiman på 1865 års riddarhus (Partiliv i ståndsriksdagen. Adel o borgare 1850-1865, 1977); H Reuterdahl, Ärkebiskop Henrik Reuterdahls memoarer (1920); SMoK; Sv biogr lex, N F, 7 (1875–77). – Nekr:er över M i AB 21 ian o i SDS 23 ian 1893.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thomas Munck af Rosenschöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Ekman), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8527
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thomas Munck af Rosenschöld, urn:sbl:8527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Ekman), hämtad 2024-11-08.