Meriter

Månsson, Ola, (från 1859 August Lindbergh) f 12 maj 1808 i Smedstorp, Krist, d 15 okt 1893^[1] i Little Falls, Minn, USA. Föräldrar: husmannen o skräddaren Måns Jönsson o Sara Carlsdtr. Ordf i sockennämnden i Smedstorp periodvis 43—56, led av bondeståndet vid riksdagarna 47—58 (led av ståndets ensk besvärsutsk o förstärkta bankoutsk 47—48, statsrevisor o led av lagutsk 50—51, led av talmanskonf 53 — 54, av statsutsk o förstärkta KU 53-54 o 56-58), vald till dir vid riksbankens lånekontor i Malmö 11 mars 53 o 11 febr 56, led av komm ang ny bevillningsförordn juni 58—febr 59, postmaster i Melrose, Minn, 63—65 o 79—87, village recorder 88—89, town clerk, clerk of school districts 41 o 49, justice of the peace, allt i Minn.

G 1) 1833 (lysn 12 juni i Onslunda, Krist) m Ingar Jönsdtr, f 13 juni 1816 i Onslunda, d 3 aug 1864 i Smedstorp, dtr till åbon o rusthållaren Jöns Jönsson o Sofia Pehrsdtr; 2) 15 sept 1885 Stearns county, Minn, USA m Louise Carlén, f 30 nov 1837 i Yttergran, Uppl, d 22 april 1921 i Melrose, Stearns, Minn, USA, dtr till stattorparen Jan Persson o Maria Olofsdotter.^[2]

Biografi

M:s inträde i riksdagens bondestånd vid ännu ej fyllda 40 år bekräftade en snabb social och politisk karriär. Barndomshemmet var fattigt. M blev faderlös vid fem års ålder och fick tidigt ta tjänst som dräng i hemsocknen men kom också i åtnjutande av skolundervisning. Driftig som jordbrukare övertog han först sin styvfaders gård för att ett tiotal år senare förvärva ett fjärdedelshemman i byn Gårdlösa. Han gifte sig med en bonddotter från grannsocknen; i äktenskapet föddes tio barn. Redan som nybliven bonde var M aktiv på sockenstämmorna och från 1840-talets början tilldelades han i rask takt en serie lokala förtroendeuppdrag. Vid riksdagskallelsen 1847 hade han etablerat sig som en ledande man i Smedstorp.

M grep sig an riksdagsarbetet med påtaglig energi. Till en början främst inriktad på snävt avgränsade förvaltningsrättsliga problem — ofta med utgångspunkt från särförhållanden i sin skånska hemprovins — vidgade han efterhand sitt register till att även inbegripa de stora nationella frågorna. Bondeståndet var i partihänseende löst organiserat. M undvek de ideologiskt medvetna flygelgrupperingarna och slöt sig i allmänhet till den mer pragmatiskt inriktade majoriteten. Inom dess åsiktsmässiga ram framträdde han som en flitig, kunnig och effektiv talesman för bondeklassen och för den egna provinsen.

Att M primärt agerade som intressepolitiker uteslöt inte vida vyer och ideologiskt betingade ställningstaganden. I sådana fall radikalt liberal blev han under åren kring seklets mitt den oppositionella stockholmspressens gunstling. Han ägnade kyrkans ekonomiska förhållanden ett livligt intresse; prästerskapet hade i kyrkvärden M en svuren fiende. Han talade för en mer liberal utlänningslagstiftning och förordade jorddelning som ett medel att lösa de fattigas försörjningsproblem. Uppmärksammade blev M:s ställningstaganden i brännvinsfrågan. Han tillhörde den lilla skara bondeledamöter som var beredd att offra husbehovsbränningen om blott vissa restriktioner också drabbade fabriksproduktionen.

M var en utpräglad taktiker som oftast förstod att aldrig gå längre i sina yrkanden än att de kunde vinna ståndets bifall. Förlöpte han sig utformades återtåget så att han inte kom att förknippas med den förlorande sidan. M:s talekonst väckte uppseende. Grov, nästan burlesk, vid anfall och ytterligt repliksnabb förmådde han att från början till slut fängsla ett auditorium (Odmann). Bland de i riksdagsmaskineriet föga bevandrade bondeledamöterna var säkerhet i det yttre uppträdandet en förtroendeskapande faktor av särskild betydelse. M:s företräden i detta avseende bidrog till att ge honom ett betydande inflytande inom ståndet.

Vid riksdagen 1856—58 intog M en verklig ledarposition. Som huvudman för det s k kotteriet förde han då in det fjärde ståndet på en regerings- och anslagsvänlig linje. Denna utveckling var ej helt oväntad. Oppositionellt sinnade iakttagare hade redan vid föregående möte funnit hans politiska beteende tvetydigt. Omsvängningen i ståndet skedde i järnvägsstridernas tecken men hade också förutsättningar på flera andra plan. Ursprungligen skeptisk till det nya kommunikationsmedlet blev M vid 1850-talets början en glödande järnvägsentusiast. M:s inställning i förening med självklara hänsyn till skånska provinsintressen i frågan gjorde honom till regeringens man. För att genomdriva sin linje i det egna ståndet tog M till korruptiva metoder i större utsträckning än vad som sedan länge varit brukligt. Förfarandet blev häftigt kritiserat av ståndets oppositionella krafter, nu M:s politiska motståndare, men var knappast unikt för bondeståndet. De stora järnvägsbesluten innebar en svår påfrestning för den politiska moralen inom riksdagen i dess helhet.

Förhandlingarna 1856—58 blev, inte minst genom omkastningen i det fjärde ståndet, en stor framgång för regeringen. För M tycktes vägen till den eftertraktade talmansposten ligga öppen. Det förefaller därför inte troligt att de anklagelser för ekonomiska oegentligheter som efter riksdagens slut riktades mot honom skulle ha varit inspirerade av regeringen eller denna närstående kretsar. Saken gällde M:s agerande i egenskap av direktör vid riksbankens lånekontor i Malmö. I ett stort antal fall hade han som kommissionär befattat sig med låneansökningar och sedan dessa beviljats uppburit provision. Sådana extrainkomster för de förtroendevalda i riksbanken var långtifrån ovanliga i äldre tid men systemet hade, efter upprepade påbud från ständernas sida, alltmer kommit ur bruk. M ställdes till svars för brott både mot bankoreglementet och mot den särskilda ansvarighetslag som reglerade direktörernas verksamhet. Han frikändes i Svea hovrätt men dömdes i högsta domstolen att skiljas från ämbetet samt förklaras förlustig såväl ständernas som även annat allmänt medborgerligt förtroende. Rättegången väckte mycket stor uppmärksamhet. Uppbådande hela sin analytiska och demagogiska kapacitet tvekade inte M att på skilda sätt utmana domstolen. Uppgifterna om hans djärva och bitvis bisarra beteende växte snabbt till en legend och i vida kretsar vann han ett odiskutabelt martyrskap.

Affären M fick följder på flera plan, mest genomgripande för honom själv. I sällskap med en ny kvinna och en drygt ettårig son avvek han i maj 1859 — innan dom fallit i sista instans — till USA. Betydande skulder kvarlämnades i hemlandet vilket försatte hustru och barn i Smedstorp i stora svårigheter. För den oppositionellt sinnade minoriteten från 1856—58 års riksdag var processen, flykten och domen inte ovälkomna. Gruppen arbetade intensivt för att vid kommande möte ge ståndet en mer markerad oppositionsprofil. M:s fall gav tveklöst vind i seglen åt kampanjen och bidrog till den personella och ideologiska förnyelse som skedde 1859—60. Verkningarna kom därigenom att sträcka sig långt fram i tvåkammartidens riksdag.

I USA slog sig M under namnet August Lindbergh ner i ett av Minnesotas tyskdominerade områden. Den nybildade familjen levde här ett inledningsvis hårt "frontier life", förvärrat av att M 1861 svårt skadades i en såg. Amerikaniseringen gick fortare än vad som var normalt; M uppges ha tagit engelska språklektioner redan i Sthlm och han blev amerikansk medborgare 1870. Han knöts till det republikanska partiet och fick genom skilda lokala förtroendeuppdrag tillfälle att även på amerikansk botten praktisera sina politiska talanger. Intresset för samhällsfrågor gick i arv till sonen Charles August Lindbergh, Sr (1858—1924), född i Sthlm. Denne var 1907-17 ledamot av den amerikanska kongressens representanthus där han företrädde en småbrukarpopulistiskt färgad ideologi med fäste företrädesvis i mellanvästerns icke-industrialiserade stater. Sonsonen Charles A Lindbergh (1902 —74) vann en betydande ryktbarhet då han 1927 ensam genomförde den första non-stopflygningen över Atlanten, mellan New York och Paris, men gjorde sig också känd som en starkt kontroversiell politisk opinionsbildare.

M ägde med sin enastående parlamentariska begåvning förutsättningar att bli en av 1800-talets stora bondeledare i den sv riksdagen. Grava brister i omdömet gjorde dock att hans politiska karriär bröts i förtid. Genom sitt ytterst djärva uppträdande utmanade han många av ämbetsmannastatens sociala konventioner men tillvann sig samtidigt en betydande folklig förankring. Redan under M:s aktiva tid omgavs hans person och verksamhet av myter. I USA har en omfångsrik litteratur ägnats klanen Lindbergh; vad som där meddelas om M bär också i hög grad mytens prägel.

Författare

Andreas Tjerneld

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot o handl i besvärs- o ansökningsmål 28 juni 1859, Nedre justitierevisionen; Brev från N Larson i Tullus o P Sahlström till P F Mcngel, Mengcls saml, RA. Smedstorps sockenstämmoprot, LLA.

C Akrell o S G v Troil, Minnen från Carl XIV:s, Oscar Ls o Carl XV:s dagar, 2 (1885), s 315-367; L o D Haines, The Lindberghs (1931); B C Larson, Lindbergh of Minnesota (1973); C A Lindbergh, Autobiography of Values (1977); R Lucas, Charles August Lindbergh, Sr (1974); G B Nilsson, Banker i brytningstid. A O Wallenberg i sv bankpolitik 1850-1856 (1981); G L Nute, The Lindbergh Co-lony (Minnesota History, vol 20, 1939); S Oreds-son, Järnvägarna o det allmänna. Sv järnvägspolitik fram till 1890 (1969); riksdagstrycket 1847-58; [P Sahlström], Försök till en karakteristik öfver bondeståndets ledamöter vid 1854 års riksdag (1855); [dens o P F Mengel], Försök till en karakteristik öfver bondeståndets ledamöter vid 1856 års riksdag (1859); H Schönbeck, Prelater. Ur prosten Henrik Schönbecks memoarer från 1800-talets förra hälft (1927); SMoK; S Svvensson, Bonderiksdagsmän i frihetskamp (1946); A Tjerneld, Från borgarståndets storhetstid. Statsbudgeten som partiskiljande fråga i den sena ståndsriksdagen (1983); S Ödmann, Minnen o anteckn:ar från flydda dagar (1898). — Art:ar om M i samtida dagspress, i Sydsv dagbladet 15 maj 1977 o i Ystads alleh 7 juli 1948, 13 aug 1955 o 28 nov 1970.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ola Månsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8638, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8638
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ola Månsson, urn:sbl:8638, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-19.