C Otto Mörner

Född:1781-05-22 – Uppsala stad, Uppsala län
Död:1868-08-17 – Vaxholms församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Arméofficer, Ståthållare


Band 26 (1987-1989), sida 330.

Meriter

12 Mörner, Carl Otto, sonsons sonson till M 4, f 22 maj 1781 i Uppsala, d 17 aug 1868 i Vaxholm. Föräldrar: landsh frih Carl Claes M o Margareta Elisabet v Post. Förare vid Hälsinge reg 1 nov 86, studier i Uppsala 1 okt 87-00, fänrik vid Hälsinge reg 21 febr 88, vid Upplands reg 20 april 96, löjtn där 10 juni 09–4 april 12, deltog i riksdagarna 1045 (led av bankoutsk 15, av förstärkta allm besvärs- o ekonomiutsk 15 o 23), kapten i armén 22 jan 11, adjutant hos kronprins Karl Johan 7 febr 11 (k resolution 14 jan 12)-okt 19, major i armén 6 april 13, överstelöjtn där 11 mars 17, överste där 11 maj 1826 okt 19, ståth på Rosersbergs slott 1819, adjutant hos Karl XIV Johan 23, ånyo överste i armén 3 april 23-17 jan 26, tf landsh i Jämtlands län julinov 24, inspektor vid Blockhusuddens tull, Sthlm, 18 mars 29-juni 41. -LKrVA 12.


G 1) 25 nov 1810 i Uppsala (Inr tidn) m Sophie Emerentia af Wetterstedt, f 29 sept 1785 i Alsike, Sth, d 8 mars 1831 i Sthlm, Hedv El, dtr till landsh Erik af W o Anna Christina Bladh; 2) 6 nov 1831 i Sthlm, Jak o Joh, m Catharina Charlotta Styrlander, f 29 juli 1798 där, Klara, d 3 mars 1847 i Linköping, Domk, dtr till bokhållaren Johan S o Anna Sofia Åsbrink; 3) 2 april 1848 i Vreta kloster, Ög, m Anna Gustava Sofia Sundius, f 10 mars 1821 i Sthlm, Maria, d 22 juni 1905 i Öregrund, dtr till sekr i kammarkoll Johan S o Elsa Sofia Schylander.

Biografi

När Otto M:s far dog som nytillträdd landshövding i Uppsala, lämnades familjen i mycket små ekonomiska omständigheter. 1790 avled också modern. Ett par vänner till familjen trädde in som förmyndare. Den översvallande tacksamhet som M (särskilt i en otr självbiogr 1822) visar förmyndarna står i skarp kontrast till den bitterhet som visas Karl XIV Johan — en tänkbar "tredje välgörare". Sin egentliga militära utbildning fick M i Sthlm vid Livregementets värvade bataljon 1800. I april året därpå fick han möjlighet att delta i en sjöexpedition till Öresund, där ett engelskt anfall befarades. När Upplands regemente 1802 bestred vakttjänstgöringen vid Haga slott tycks M ha tilldragit sig Gustav IV Adolfs särskilda uppmärksamhet. Av konungen erbjuden att utbe sig en ynnest begärde M att få bedriva studier vid Karlberg och därefter i lärosyfte få gå i fransk krigstjänst. Trots konungens misstänksamhet mot Frankrike och trots att många ansåg att M "insupit för mycket frihetsprinciper i Uppsala" (självbiogr tidigast 1846), beviljades 20 juli 1803 även det andra önskemålet för tre års tid och M anlände till Paris 7 nov s å. Där kom han tack vare goda rekommendationer i förbindelse inte endast med förste konsuln utan även med rivalen general J V Moreau och hoppades därför på en god tjänst. Avrättningen av hertigen av Enghien ökade emellertid Gustav IV Adolfs antipati mot den franska regimen och svenskarna i Frankrike fick 1804 order att lämna landet. M hann dock göra en betydelsefull nära bekantskap med Pierre Lapie, en officer med topografisk specialisering och gott anseende. M lämnade Paris 18 juni 1804 och efter resor i Tyskland var han åter i Uppsala i slutet av aug. Mer frankofil än förr ansågs M, enligt egen uppgift, vara jacobin.

I Uppsala blev M våren 1806 förälskad i Gustaf af Wetterstedts syster Sophie. Eftersom resan tärt på hans ekonomi var dock äktenskap uteslutet. 1807 blev M kommenderad till Pommern som adjutant åt brigadchefen general F Wrede, också han en kontakt av stor framtida betydelse.

I mars följande år sändes M till norska fronten som adjutant till brigadchefen A v Schwerin. Han deltog i erövringen av Liers skans och det senare återtåget till Arvika. Sommaren 1808 inskeppades M med Upplands regemente till Finland, där han deltog i de strider som kulminerade i slaget vid Oravais 14 sept. Enligt hans bataljonschef var ryssarna vid ett tillfälle upplänningarna så nära "att vi slogos med bajonetten och kolven" varvid M "fick tvenne bajonettstyng i magen". Han kom svårt sårad med i en sjuktransport till Umeå och var under läkarvård i Uppsala när statskuppen i mars 1809 ägde rum. M såg med ogillande att Karl XIII valdes till konung och Karl August till kronprins.

Enligt ett vittnesmål som M 1835 infordrade för sin skrift Några ord om Bernadottes kallande ... (tr 1853) skulle han redan under det norska fälttåget i april ha talat med en fältpräst om Sveriges behov av en fransk marskalk som ledare, "Bernadotte eller Eugène". Sådana funderingar kring en fransk marskalk var inte alldeles ovanliga bland tidens sv officerare (Karlbom). Bernadottes namn låg ganska nära till hands eftersom denne i Nordtyskland 1806 behandlat en grupp fångna sv officerare under befäl av G F Mörner (M 9) påfallande välvilligt.

När budet kom till Uppsala om Karl Augusts död i Skåne 20 maj 1810 utbad sig M, som tillfrisknat, genast några dagars permission för att "närmare göra mig underrättad om ställningen i Stockholm" (M:s skildring av sin resa till Paris 1810, tr 1829). Berättelsen om parisresan 1810 ger inte exakt besked om när han anlände till Sthlm. Av hans relation från 1853 kan emellertid slutas att han anlände dit på kvällen 31 maj. Detta har emellertid på goda grunder bestritts (Karlbom). Det forefaller sannolikt att det var på eftermiddagen 1 juni som M "stod i kabinettet". Hans tillkommande svåger, hovkanslern af Wetterstedt, "begärde för honom tillstånd att få avgå som kurir till Paris" (Engeström). Enligt utrikesstatsministern var det för att visa Wetterstedt sin vänskap som Engeström gick med på att sända M som kurir till Paris med kopior av de skrivelser som statsrådet på förmiddagen hade beslutat avsända. I sin berättelse från 1829 framhåller M att han bara "anade" vad depescherna innehöll, medan han 1853 framställer resan som ett medvetet motdrag mot regeringen. Slutsatsen har dragits att initiativet till kuriruppdraget inte tagits av M utan av Wetterstedt. M:s uppdrag skulle då vara att "sondera Napoleons reaktion" på den sv regeringens önskan att få Karl Augusts bror, prinsen av Augustenborg, till tronföljare (Karlbom). Wetterstedt hade redan i okt 1809 snuddat vid tanken på en "fransk hertig" och hade i statsrådet 1 juni 1810 ensam förordat att ärendet hänsköts direkt till Napoleon (Weibull 1957). Händelseförloppet är svårt att rekonstruera men M:s hittills outnyttjade relation av 24 aug 1810 som han, efter att ha hört om valets lyckliga utgång, "kunde med tryghet hoprafsa" för att endast "tjäna mig och några fa vänner att känna hela förloppet av detta tron-val", ger emellertid en delvis ny bild. Det framgår här klart att M ända sedan tiden för statskuppen 1809 hade gått in för just Bernadotte som den lämpligaste tronföljaren. Han säger sig efter nyheten om Karl Augusts död vid flera tillfällen samtalsvis med låtsad indifferens ha fört Bernadottes kandidatur på tal för att sondera terrängen. Av Wetterstedt fick han höra att denne inte kunde "komma i fråga, emedan man fruktade att han ej var i nåd hos franska kejsaren ...". Sannolikt har M och Wetterstedt följt två olika linjer. M har av sin inflytelserike vän begärt att få något slags kurir-uppdrag till Paris. Han framhåller 1810 att om han i stället begärt "permission att på egen bekostnad resa det kunde hava dragit längre på tiden samt väckt någon uppmärksamhet". Han fick också uppdraget efter "någon svårighet". Han uppger att han blott haft en förtrogen (möjligen C M Craelius, bd 9) men han kan de facto ha representerat fler likasinnade officerare och akademiker från Uppsala. Att Wetterstedt, som tydligen gjort klart för M att Bernadotte dessvärre ej var tänkbar, fört M:s begäran om kuriruppdrag vidare till Engeström kan däremot ha skett just med den tanke Karlbom anger. Allt talar emellertid mot att den försiktige Wetterstedt gett M, vars impulsivitet han säkert kände, något direkt uppdrag.

M anlände till Paris 20 juni och uppsökte Lapie och bägge kom fram till att Bernadotte var det lämpligaste valet (M 1829). Lapie pekade på att denne med sin självständiga läggning knappast var den som Napoleon helst föredrog men att han inte skulle hindra Bernadotte att ta emot anbudet. Ur sv synvinkel var dennes självständighet en fördel. I relationen 1810 säger M att han så småningom fick "säker underrättelse (genom 3dje och 4de hand ifrån kejsar Napoleons hand secretair)" att kejsaren inte hade något emot ett val av Bernadotte. Enligt en uppgift från kretsen kring marskalken tog denne emot M i tron att han var son eller nära anförvant till Bernadottes vän G F Mörner (Tronföljarevalet ..., s 144 f). Marskalken åhörde M:s djärva propos "ganska liknöjd" men föreföll mer intresserad när det nödvändiga trosbytet kom på tal (M 1829). Bernadotte begärde ett skriftligt besked av M för att kunna visa kejsaren. I den med generalen Ph M de Grimoards bistånd ganska välformulerade skrivelsen underströks M:s rätt som riksdagsman att agera som han gjorde (Tronföljarevalet ..., s 55). M:s förre chef general Wrede befann sig vid den här tiden i Paris. Han hade som officiell sv representant gratulerat kejsaren till hans förmälning. M invigde honom i den djärva planen som Wrede tycks ha accepterat, eftersom han ansåg Augustenborg olämplig. Wrede samtalade därefter själv med Bernadotte i frågan, vilket onekligen förde upp denna på en högre nivå. I sin rapport till Engeström berättade Wrede att frågan behandlades seriöst, även om M var "en ung etourdi och enthousiaste". Viktiga förutsättningar var emellertid att Bernadotte var beredd att byta religion och lära sig svenska och att han inte var i onåd hos kejsaren, vilket enligt Bernadotte inte var fallet. Dagen därpå hade M ett nytt samtal med marskalken varvid denne skall ha bett honom till Karl XIII muntligen framföra att Napoleon ej motsatte sig hans val (M 1829). Med pengar upplånade av ett par landsmän lämnade M 28 juni Paris med brevet från Wrede till Engeström.

"Baron Otto M kom igår såsom en bomb med den underrättelsen att kejsaren önskar prinsen av Ponte-Corvo till svensk tronföljare. Han har likväl ingenting skrifteligt medfört ..." (Engeström till Lagerbjelke i Paris 13 juli). Det tysthetslöfte M avkrävdes när han kom till Sthlm ansåg han sig strax löst från, sedan också statsrådet B B v Platen blivit informerad i ärendet. M spred med iver sitt budskap bland kamraterna från Upplands regemente, som förlagts till Sthlm, och bland riksdagsmän på väg till Örebro. Han talade vitt och brett om hur starkt Bernadottes "parti" var men medgav senare att det vid denna tid ännu inte existerade. "Partiet" måste helt enkelt uppfinnas, "emedan, vanligtvis, de fleste alltid önska att vara med de starkaste ..." (M 1829, s 56 f). Valet skulle i hög grad komma att bekräfta denna realistiska syn på opportunismens makt. Också M ämnade sig till riksdagen i Örebro men fick 19 juli konungens order att stanna kvar i Uppsala, vilket han med visst fog ansåg vara en kränkning av sina rättigheter som riksdagsman (Waller, s 298). Från Uppsala gjorde M likväl vad han kunde för att påverka valet i Örebro. Bl a skrev och utgav han flygbladet Tankar om thronfoljden som där spreds av bekanta. Valets för M glädjande utgång berodde emellertid främst på andra faktorer och aktörer. M fick stanna i Uppsala även sedan hans idé triumferat. Först vid den nye kronprinsens ankomst till Sthlm 1 nov såg denne till att M slapp sin tvångskommen-dering.

M:s förhoppningar om framtiden var vid det här laget högt uppskruvade men skulle inte komma att infrias. Sedan M blivit kapten i armén utnämnde kronprinsen honom 1811 till en av sina tre adjutanter. Han uppmuntrade honom också att i nov 1810 äkta Sophie af Wetterstedt men det underhåll som kronprinsen lovat makarna blev magert.

1811 sände kronprinsen M i samband med oroligheter dels till Skåne, dels till Värmdö. Av en "skumraskpublicist" förvärvade han så dokument som han genast visade Karl Johan, vilket i sin tur ledde till att denne förvisade G M Armfelt från Sverige. 1812 års politik innebar att M:s beundran för kronprinsen fick en svår knäck. Han har säkert rätt när han menar att "min visade avsky för den ryske alliansen, samt följande krig emot Sveriges urgamla sanna bundsförvant Frankrike" kom Karl Johans tillgivenhet för honom att svalna (M 1822). M lämnades följdriktigt hemma under fälttåget mot Napoleon 181314.


Enligt egen utsago framförde M under riksdagen 1815 i bankoutskottet kritik mot regeringens finanspolitik men gjorde en insats till fromma för Göta kanalverk, vilken uppskattades av kronprinsen. Han blev 1818 ståthållare på Karl XIV Johans slott Rosersberg. Här kom det emellertid till en verklig urladdning mellan de två och M lämnade i okt 1819 sina tjänster i vredesmod och var i onåd till slutet av 1822. I samband med riksdagen 1823 gick M på nytt som adjutant i konungens tjänst. Följande år tjänstgjorde han under fyra månader som tf landshövding i Jämtland. Under denna tid pågick förhandlingar med de norska myndigheterna om den mel-lanriksväg som skulle invigas tio år senare. Någon ordinarie landshövdingepost, vilket enligt M Karl Johan lovat honom redan tio år tidigare, fick han däremot aldrig. 1826 lämnade M definitivt både adjutantbefattning och militärtjänst. Året därpå var han praktiskt taget i konkurs, men konungen hjälpte honom som så ofta tidigare ur den värsta knipan. Konungens ständiga interventioner "för att rädda 'Otto' från följderna av hans ekonomiska oefterrättlighet" har omvittnats av många (Höjer 3, s 537).

1829 fick M den visserligen anspråkslösa men tämligen inkomstbringande befattningen som tullinspektor på Blockhusudden i Sthlm. Hans vitsord varierar från "Är mindre road av tjänsten, den han ofta negligerar" till "Duglig och villig men ojämn i uppförande mot betjäningen" (Generaltullstyrelsens personella berättelser 1829 o 1839). Efter ett våldsamt uppträde med flera anställda hösten 1839 återvände M ej till sin tjänst, som han formellt lämnade 1841. Under riksdagen 1840—41 försonades konungen definitivt med M. Denne deltog nämligen i försvaret av monarken mot den hätska liberala anstormningen.

Med tiden inriktade sig M alltmer på att låta eftervärlden veta vilken historisk roll han spelat. Det har understrukits hur vanskligt det är att avgöra på vad sätt tryckning och indragning av "Kort berättelse" 1829 påverkats av det kungliga ekonomiska understöd M erhöll (Thomasson). 1834 gav M ut en ny upplaga i samband med att han övervägde att emigrera. Han gjorde 1853 ett nytt försök att presentera sin syn på händelserna 1810 — en reviderad och mindre pålitlig version av relationen från 1829. Också denna utgåva indrogs; hur har ej gått att utröna.

Vid 186263 års riksdag föreslog Thure Cederström att ständerna skulle anslå en årlig pension åt M och hans maka, för att "den man som varit upphovet till utväljandet av den nuvarande konungaätten, icke må på dess åldriga dagar, jämte dess familj, blottställd för tryckande behöver, helt och hållet lämnas åt glömskan". Statsutskottet fann dock inte tillräckliga skäl föreligga och "kungamakaren" rönte en sista motgång.


M synes ha haft ett burdust och osmidigt sätt och i memoarlitteraturen omnämns han ofta i ringaktande ordalag. Han är ett exempel på hur en person som trots en klart begränsad begåvning och förmåga genom djärv handlingskraft spelat en viktig, rentav konstruktiv, historisk roll, även om denna kanske inte var fullt så betydelsefull som M själv ville få den att framstå för eftervärlden.

Författare

Magnus Mörner



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:s arkiv är splittrat. Journaler o brev i KB. Artilleri- o förtifikationsritmar i KrA. Resejournaler, brev, 1810 års berättelse om tronföljarvalet i NordM. E 4845 (självbiogr anteckn:ar "1822" o "1846", brev, fullm) i RA. Ex av M:s tr men indragna berättelser om tronföljarvalet, 1829 i KB, 1853 i KB o UUB. - Brev från M i B FA (åtskilliga till Karl XIV Johan), RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar om thronföljden. Upsala 1810. 4:o. (4) s. [Anon.] 2. uppl så. — Kort berättelse om ursprunget til thronföljare-valet i Örebro år 1810. Upsatt. Sthlm 1829. 94 s, Bilagor ... XVI s. [Indragen.] Facsimilutg 1979. (8), 94, XVI s. (Suecica rediviva ..., 84.) [Annan utg:] ... ursprunget till ... 1829. 64 s. [Utan bilagor; indragen.] [Ny uppl] 1834. Övers: Kurze Erzählung des Ursprungs der imjahre 1810 zu Örebro erfolg-ten Wahl des Prinzen von Ponte-Corvo zum Kronprinzen von Schweden. Berlin, Posen und Bromberg 1837. 52 s. — En kort berättelse om förhandlingarne år 1807, af en i händelserna då deltagande person / Appendix till föregående (Gömdt är icke glömdt. Historiska bidrag, samlade av C. F. Ridderstad, h 2, Linköping 1846, s 40-56; anon). — Strödda tankar om förflutna och kommande tider. Linköping 1851. 88 s. [Anon.] — [Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sverges kron prins, upsat-te år 1853 (handskr titel).] U o o å. 42 s. [Makulerades.] [Ny utg:] Hur marskalk Bernadotte blev Sveriges kronprins. Minnen från kurirfärden till Paris 1810. [Sthlm 1960.] (8), 42 s. [Utg av E Gamby.] (Bokgillets kulturbibliotek 1.) — Tillägg ur ... Anteckningar ... Interiörer från agitationen 1810 (A Ahnfelt, Från Europas hof, dess furstehus och aristokrati ..., bd 1, Sthlm 1883, s 568-577). — [Brev] ... till fursten av Ponte Corvo. Paris den 25 juni 1810 (HH, d 17. Tronföljarevalet 1810. Protokoll o handlingar, utg ... genom O Alin, Sthlm 1899, s 55).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica; Generaltullstyns arkiv, Ansökn:ar om befordringar ... i Sthlm 1829, nr 916, samt Personella berättelser 1840, f 64 o 1841, f 63; Svea hovrätts arkiv E IX b:314 (adl boupp-teckmar 1868, nr 73), allt i RA.

A Ahnfelt, Från Europas hof, 1 (1883), s 336-370, 567—580; S Andgren, Konung o ständer 1809-1812 ... (1933); M Björnstjerna, Antecknar, 2 (1852), s 192-196; S Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); H E Charlotta, Dagbok, 8-9 (1939-42); J G Collin, Lefnadsteckmar öfver de utmärktare personerna under kriget emot Ryssland åren 1808 o 1809, 2 (1862), s 51-54; L v Engeström, Minnen o anteckmar, 2 (1876), s 159 — 163; F Fant, Friherre C O M (Tullhist tidskr, 4:1, 1982); H Forssell, Minne af statsministern grefve Gustaf af Wetterstedt (SAH ifrån år 1886, 3, 1889); För hundra år sen, skildringar o bref från revolutionsåren 1809-1810, [1,] ed S Clason o C af Petersens (1909); [H Hamilton,] nekr över M (KrVAH år 1869, s 10-14); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840-1841 (1951); T T:son Höjer, Carl XIV Johan [1-3] (1939-60); Inr tidn 1810, nr 142; R Karlbom, Bernadottes väg till Sverige, Två traditionsbildmar om tronföljarva-let 1810 (HT 1979); A Kugelberg, Gamla linköpingsgårdar [1] (1943), s 190; C W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser ... dagbok ... 1840—41 (1917); Minnen ur Sveriges nyare hist, 5—6, ed B v Schinkel o CW Bergman (1854-55); HW Mörner, Några glada o sorgliga minnen af en lång lefnad (1848); Portefeuille, ed [MJ Crusenstolpe], 1-2 (1837); riksdagstrycket 1862-63; CH Rydberg, nekr över M (Svea 1869); A F Skjöldebrand, Memoarer, 4 (1904), s 140 f; SKL; Ställmar o förhållanden [ed M J Crusenstolpe], dec 1856 (1856), s 36—57; CJB de Suremain, La Suede sous la république et le premier empire. Mémoires ... (1794-1815) (1902), s 192-228, 377-379; G Sö-derquist, C O M (Notiser från tullverket 1946), s 363 f; [E] T[egnér], art om M (Sv biogr lex, N F, 7, 1875-77); dens, Gustaf Mauritz Armfelt, 3 (1887); C-G Thomasson, "Kungamakaren" M o Pierre Lapie (PHT 1937); Tronföljarevalet 1810, Prot o handhar, ed O Alin (HH 17, 1899); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907), s 7 f; K Upplands reg:s hist (1958); Uti diplomaters minnen från sv hofvet, ... skildringar saml af Scaevola [K A Strömbäck], 1-2 (1885); S M Waller, Georg Carl v Döbeln (1974), s 294-299, 602 f; J Weibull, Carl Johan o Norge 1810-1814 (1957); dens, Valet av Jean Baptiste Bernadotte till Sveriges tronföljare (1977); J Wibling, Opinioner o stämningar i Sverige 1809-1810 (1954).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Otto Mörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8738, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8738
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Otto Mörner, urn:sbl:8738, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se