Meriter

8 Johan Månsson, son till N 7 i dennes tredje gifte, d vintern eller förvåren 1520, efter 10 febr, trol i Kalmar. Var riksråd trol 21 okt 1501, säkert 11 febr 05, blev hövitsman på Kalmar slott aug 10.

G 1) mellan 11 mars 1498 o 18 aug 1500 m sin styvsyster Arfrid Jönsdtr, d före 11 febr 1507 (B 16), dtr till riksrådet Jöns Knutsson (Tre rosor) o Arfrid Åkesdtr (Svarte Skåning); 2) 16 juli 1514 i Söderköping m Anna Eriksdtr (bd 4, s 179), f efter 1490, d mellan 9 april 1525 o 19 maj 1526, dtr till riksrådet Erik Turesson (Bielke); (bd 4) o Gunnild Johansdtr (Bese).

Biografi

J omtalas första gången 1479, då Magnus Bengtssons "barn" omnämns, andra gången, med namn, 1481, när arvskiften efter fadern skedde och J fortfarande var minderårig. Han synes även ha ärvt något av faderns våldsamma lynne; vid en vistelse i Skåne 1494 slog han ihjäl en man och vid förlikningen med dennes bror tvingades J betala 200 rhenska gyllen i böter.

Under 1490-talets politiska kamp tillhörde J dem som befann sig i opposition mot Sten Sture d ä. 1497 stod han nära dessas ledare ärkebiskop Jakob Ulfsson och i denna krets fanns även den blivande riksföreståndaren Svante Nilsson. Denne, som var syssling och vapenfrände till J, och dennes son Sten skulle i J finna en av sina trognaste anhängare.

I okt 1501 omtalas J första gången som hörande till rikets råd och män. Den i litteraturen ofta förekommande uppgiften att han var riksråd redan 1493 är icke korrekt utan återgår på en felaktig sigillidentifikation.

Vid sommarens slut 1501 hade en majoritet av riksrådet under ledning av Sten Sture och Svante Nilsson meddelat kung Hans att de ansåg sig lösta från sin ed och att kungen således var avsatt. Till denna grupp anslöt sig senast under hösten även J och han deltog i krigsföretagen mot de fästen som hölls av kungatrogna besättningar, t ex vid Örebro slotts belägring i dec.

Sedan Sten Sture dött och det val ägt rum där Svante Nilsson utsetts till riksföreståndare, utfärdades en kungörelse härom och bland utfärdarna fanns J. Under de närmast följande åren vistades han ofta i riksföreståndarens omedelbara närhet. Han deltog t ex i ett flertal rådsmöten 1504–06 och han följde Svante Nilsson under de resor denne företog för att leda kriget mot danskarna.

De enda återstående befästa orter i landet som befann sig i dansk besittning efter 1504 var Kalmar och Borgholms slott. Belägringen av Kalmar leddes av riksföreståndarens förtrogne Hemming Gadh (bd 16). I sept 1507 insattes J att som sidoordnad befälhavare jämte Gadh fortsätta belägringen av slottet. Denna utnämning har tolkats (Kraft, Sjödin) som en eftergift från riksföreståndaren gentemot kretsar inom rådet som framfört missnöje med Gadh. Genom utnämningen fick, har det hävdats, riksrådet ett slags kontrollant över denne, men samtidigt hade riksföreståndaren på denna strategiskt viktiga plats försäkrat sig om ytterligare en om möjligt lojalare person. Samarbetet mellan J och Gadh avlöpte inte helt friktionsfritt; J beklagade sig inför riksföreståndaren över Gadh, som även blivit impopulär bland bönder och trupper. Att riksföreståndarens eget krigsfolk i första hand stod under J:s befäl kunde säkert också fresta på samarbetet. Belägringsverket var bekymmersamt även i andra avseenden. Manskapet, speciellt de utländska knektarna, besvärade sig över bl a utebliven sold, men Gadh och framför allt J lyckades efter förhandlingar förlänga deras medverkan under den tid belägringen varade.

I aug 1508 deltog J i herredagen i Sthlm, där bl a det nya läge som uppstått i och med Varbergsöverenskommelsen i juni dryftades. J torde ha tillhört dem som understött riksföreståndarens beslut att inte efterleva överenskommelsens bestämmelser om fri trafik från och till Kalmar slott, då i så fall belägringen varit förgäves. I febr 1509 förmådde Svante Nilsson vid ett besök i kalmartrakten Gadh att lämna högsta befälet över trupperna och J övertog denna funktion. Även sedan Gadh frånträtt befälet, underhöll han en avdelning svenner i belägringsstyrkan men dessa lämnade snart sitt eget befäl för andra, således ytterst J. Detta jämte tvistigheter om skatteuppbörden i länet utgjorde grunder för fortsatta ömsesidiga klagomål inför riksföreståndaren.

Sedan Lübeck ingripit i den nordiska konflikten, brutit med Danmark och inlett blockad mot slottet även från sjösidan, blev belägringen effektivare och hoppet om slottets snara intagande stärktes. För att motverka detta försökte den danske befälhavaren i Blekinge genom propaganda minska de sv gränsbornas strids vilja, något som J parerade med att låta läsa upp proklamationer från riksföreståndaren för allmogen. För att göra denna än mer gynnsamt stämd, rekommenderade J riksföreståndaren att inte betunga bönderna med gästning eller fodring. Denna politik gentemot gränsbefolkningen torde ha tillämpats även under de följande kritiska åren; Sören Norby påstod nämligen 1521 att J och Sten Sture d y efterskänkt skatter i tio års tid för tusen bönder i Kalmar län för att de skulle vara beredda att göra krigstjänst.

I mars 1510 deltog J tillsammans med Svante Nilsson och Gadh jämte fyra andra riksråd i det möte i Västerås, där det beslöts att inte godta de i köpenhamnsfreden 1509 ingångna villkoren om inte bl a Kalmar slott återlämnades till Sverige. J intensifierade belägringen och sedan riksföreståndaren anlänt med förstärkningar intogs slottet i aug. Svante Nilsson, som var mån om att på detta betydelsefulla fäste placera en lojal person, lyckades fa rådet att utse J till hövitsman. På denna plats — en av de mest utsatta under detta oroliga skede — stannade han till sin död. Under lugnare perioder kunde han dock lämna Kalmar för att besöka sina gods eller delta i rådsmöten, men ofta måste han avstå från de senare, eftersom omsorgerna om slottets och landsändans försvar krävde hans närvaro.

Under den spänning mellan riksföreståndare och rådsopposition som accentuerades under 1511 stod J helt på Svante Nilssons sida och varnade honom bl a för inhemska stämplingar. Han fann dock samtidigt anledning att beklaga sig över förlusten av förläningar i Västergötland och Uppland. Sedan Svante Nilsson dött någon av dagarna kring nyåret 1512, var J en av de första som anslöt sig till dennes son Sten och höll Kalmar för hans räkning. Redan innan Sten Sture d y valts till riksföreståndare i juli gav J honom denna titel i sina brev. J:s trohet belönades; han förlänades med Uppvidinge härad, vilket samtidigt innebar en utökning av det länsområde som låg under Kalmar slott och härigenom en ytterligare markering av dess betydelse för försvaret i sydöst. Kalmar var viktigt även i ett annat avseende; härigenom gick ofta den diplomatiska korrespondensen med hansestäderna och J mottog skrivelser från dessa som han vidarebefordrade till riksföreståndaren tillsammans med sina skriftliga och muntliga synpunkter. J har också betecknats som en av de i utrikespolitiska spörsmål kunnigaste bland Sten Stures anhängare i rådet (Westin 1957).

J var under de närmast följande åren mycket aktiv inför och under de förhandlingar som fördes med Danmark om en uppgörelse. Han var härvid inte främmande för att avbryta dessa och att fortsätta kriget om de danska kraven från sv synpunkt var oacceptabla. Sedan förhandlingarna definitivt brutit samman 1515 rådde ett oklart tillstånd mellan länderna till krigsutbrottet två år senare och J iakttog skärpt vaksamhet från sin position i Kalmar. — 1513 organiserade Sten Sture med Lübecks hemliga understöd en mot holländska fartyg riktad kaperiverksamhet. Mot denna framförde J kritik, eftersom den enligt hans mening skadade den sv handeln; borgarna i Kalmar hade t ex inte kunnat sända ut sina skepp.

När det danska angreppet kom våren 1519 var J förberedd och försvarade Kalmar mot de belägrande danska legotrupperna tills riksföreståndaren anlänt med undsättning och fienden tvingades dra sig tillbaka. Då danskarna efter Sten Stures död återkom i maj 1520 fanns inte heller J i livet, utan försvaret leddes av hans änka Anna Eriksdotter (Bielke).

J erhöll under olika perioder områden i Uppland, Södermanland, Västergötland och Östergötland i förläning. Han ägde ett stort godskomplex i Uppland, Södermanland, Närke, Värmland, Dalsland, Västergötland och Östergötland samt fastighet i Kalmar. Huvudgårdarna var Göksholm, St Mellösa, Ör, och Bro(kind), Vårdnäs, Ög, vilket han 1509 ärvt efter sin mor och till vilket han därefter skrev sig.

J framstår som en kraftfull och nitisk låntagare och befälhavare. Han har betecknats som en utpräglad partiman, osvikligt lojal, i över 20 års tid med personliga och politiska band knuten till den yngre stureregimen. Under riksföreståndarens utdragna uppgörelse med ärkebiskop Gustav Trolle 1516–17 gav J den förre sitt fulla stöd redan från början. Hans nära relation till Sten Sture d y belyses även av att denne uppträdde som J:s ombud vid underhandlingarna om giftermålet med Anna Eriksdotter.

Författare

Lars-Olqf Skoglund

Arkivuppgifter

Brev från o konc till brev till J i Sturearkivet, RA, till större delen publ i BSH 4 o 5 samt i Grönblad, Nya källor till Finlands medeltidshist.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Perg:brev 24 febr 1479, 14 april 1494, J juli 1497, 17 juli 1514; B 16, f 166, 205 o 223; Örnhielms diplomatarium 11, p 305, RA. Perg:brev 24 febr 1481, UUB.

N Berglund, Ätten Leijonhufvud-Lewenhaupt under medeltiden (1975), s 42, 46 ff; BSH 4-5 (1875-84); G Carlsson, Hemming Gadh (1915); dens, Ätten Gädda i Gäddeholm, Sten Sture d y:s mödernesläkt (PHT 1951) s 38; Chronicon genea-logicum (1718); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952—53); E Grönblad, Nya källor till Finlands medeltidshist (1857), s 590ff, 593f; Hanserecesse 1477-1530, bd 7 (1905), s 474; HSH 19 (1834), s 18, 47, 74, 130; HSH 20 (1835), s 26ff; G Kellerman, Jakob Ulfsson o den sv kyrkan. Kyrka o stat 1497-1507 (KÅ 1938), s 46; S Kraft, Senare medeltiden (Sv hist till våra dagar 3:2, 1944); M Olsson, Kalmar slotts hist, I (1944), s 208, 210, 301, 303-306; S U Palme, Studier i sturetidens statsrättshist, 1 (UU:s årsskr 1951:10), s 43f; H Rosman, Bjärka-Säby o dess ägare, 1 (1923), 2 (1924); L Sjödin, Arvid Siggessons brevväxling (Gamla papper ang Mora sn, 2, 1937); dens, Handhar till Nordens hist 1515-23, 1 (HH 39, 1967-69), s 17; Släkten Tre Rosors godsarkiv (VFT 2:8-9, 1908), s 134, 136, 143, 176; ST 3 (1895); R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504— 07 (1947); G Westin, Striden kring riksföreståndar-valen 1512 (Sc 1950), s 223, 253; dens, Riksföreståndaren o makten (1957).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Månsson (Natt och Dag), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8781, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olqf Skoglund

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8781
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Månsson (Natt och Dag), urn:sbl:8781, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olqf Skoglund