Nicolaus Allonis

Död:1305 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län (begr. i Uppsala)

Ärkebiskop, Präst


Band 26 (1987-1989), sida 593.

Meriter

Nicolaus Allonis, d 3 (SRS 1, s 71) eller 4 febr (Paulsson, s 272; DS 5, s 30) 1305, begr i Uppsala. Prästv senast 1278, kanik i Uppsala (Lägga kanonikat) tidigast 22 sept 81, dekan där senast 22 maj 86, vald till ärkebiskop där 92, vigd i Anagni 31 juli 95 (provisionsbullan dock daterad 17 aug).

Biografi

N var enligt ärkebiskopskrönikan född i Uppsala och kan i så fall förmodas ha varit borgarson. 1278 anges han i ett testamente utfärdat av domprosten Björn vara student i Paris. Hans titel "dominus" torde därvid utvisa, att han redan var prästvigd. Kanske studerade han, i likhet med flera andra sv präster, kanonisk rätt i den franska huvudstaden. Förekommande litteraturuppgifter om att han även studerat i Tyskland har däremot inte kunnat verifieras.

I uppsalakapitlet innehade N till en början , Lägga kanonikat, vilket han övertagit efter Johannes Odulphis utnämning till ärkedjäkne 22 sept 1281. Sedan Magnus Boecii (bd 25, s 40) 1285 valts till ärkebiskop och omvandlat det tredje kanonikatet till dekanat, erhöll N denna nya prelatur. Som dekan bevittnade han i Sthlm 22 maj 1286 ett k brev som bla berörde Uppsala domkyrkas egendomar. Två år senare, 16 juni 1288, sändes N jämte en annan uppsalakanik, magister Laurentius, att hos påven framföra klagomål i primatfrågan. De hade att klargöra olämpligheten och olägenheterna av det lundensiska primatet över uppsalaprovinsen. Ett påvligt utslag 3 juli följande år gick dock emot uppsalaintressena. Utslaget tyder dock på att en process verkligen kommit till stånd. Först 27 mars 1291 möter N på nytt i Uppsala. Hans vistelse i Sverige blev emellertid inte lång. Redan samma sommar synes N ha följt ärkebiskop Johannes (bd 20) på dennes resa till påvestolen. Därmed började för N en ny, fyraårig bortovaro från Sverige.

Symtomatiskt är att samtliga bevarade dokument som omnämner N åren 1290–91 berör testaments- och fastighetsfrågor. Det råder ingen tvekan om att det pågående domkyrkobygget, liksom uppbyggandet av domkapitlet, resulterat i ett stort antal gåvor, testamenten och fastighetstransaktioner. Sommaren 1291 uppgjorde N i Visby en förteckning över fastigheter tillhöriga domkyrkans byggnadsfond. Tänkbart är, att man hos påven önskade utverka ett skyddsbrev för domkyrkans egendomar. Den bevarade förteckningen är ett exemplar som sänts till Uppsala som sammanställning av vad som skett under N:s tid som dekan och redovisningsansvarig. Uppenbart är, att N var stadd på en längre resa, eftersom han hade att datera och avsända denna förteckning på Gotland. Det är inte uteslutet, att besöket på ön också sammanhängde med att man behövde sten och hantverkare till det pågående domkyrkobygget, samt att Johannes hade att utföra ämbetshandlingar vilka normalt skulle ha utförts av biskop Bengt (bd 3) av Linköping. Denne hade planerat att besöka Gotland s å men avled i pesten 25 maj.

Syftet med ärkebiskop Johannes' resa till Orvieto och påven var dels att få denne att upphäva den bannlysning av domprosten Andreas Andreæ (And; bd 1) och suspension av uppsalakapitlet som ärkebiskop Jens Grand av Lund företagit 1290, dels att av påven erhålla palliet, vilket normalt skulle förlänats honom genom ärkebiskopen av Lund. Johannes kunde i detta läge inte utan risk färdas över dennes domäner utan fick välja andra vägar. N var synnerligen lämpad att medfölja på denna resa: Han hade tidigare bedrivit studier i Frankrike och hade 1288 sänts till Rom, där han kan ha sammanträffat med påven Nicolaus IV. Johannes nådde dock aldrig fram till Orvieto: han avled i Provins i sept 1291. Det förefaller som om N fortsatt till kurian för att meddela dödsfallet, varvid någon annan haft att bringa motsvarande bud till uppsalakapitlet.

Det suspenderade kapitlet valde nu per viam scrutinii N till ärkebiskop, vilket inte var utan komplikationer. N kunde erkännas såsom vald till ärkebiskop endast om Jens Grands suspensionsbeslut förklarades ogiltigt. Det finns ingen anledning att tro annat än att N anlänt till kurian före Nicolaus IV:s död 4 april 1292. Däremot har suspensionsfrågan inte lösts under denna tid. Den aktualiserades tvärtom på nytt i kurian genom kapitlets val, vilket bör ha skett någon gång i början av 1292. Kaniken Carolus Erlandi (Finstaätten; bd 16, s 52) sändes att tillkännage resultatet av valet men nådde inte fram före påvens bortgång. Däremot torde N ha fått kännedom om valutgången genom Carolus. Han fick nu själv bevaka sina och kapitlets intressen, medan Carolus fortsatte till Bologna för studier. Ärendet drog ut på tiden. Den nye påven Celestinus V valdes inte förrän efter drygt två års och två månaders sedisvakans, och han avsade sig pontifikatet redan efter några månader. Ärkebiskopsvalet upptogs dock till prövning under hans tid, och en undersökning uppdrogs åt kardinal Gaëtani, sedermera Bonifatius VIII. Jens Grand var vid denna tid invecklad i en svår konflikt med kung Erik Menved och kunde därför inte med eftertryck driva sin sak vid kurian.

En memorialnotis 6 juli 1293 vid juristhögskolan i Bologna uppger att "herr Nicolaus, electus i Uppsala" haft uppdrag för den norske juris doktorn Berengarius Lodovicis räkning. Det framgår inte klart huruvida N, i likhet med den samtidigt omnämnde Carolus Erlandi, studerat i Bologna. Detta kan dock inte uteslutas utan tycks rent av ha ingått i de ursprungliga resplanerna. N:s uppgift att sköta förteckningarna över domkyrkans fastighetsinnehav övertogs nämligen 1291 av en annan.

Först under Bonifatius VIII nåddes ett avgörande i utnämningsfrågan. 23 juli 1295 kom kardinalbiskop Johannes' av Tusculum utslag: N och kapitlet i Uppsala frikändes från den dom som ärkebiskopen av Lund fällt, och han förklarades värdig att bekläda biskops- och ärkebiskopsämbetet. Av påvens utnämningsbulla framgår i korthet vad som förekommit under den långdragna processen. N utnämndes genom provision, dvs han hade lagt sin sak i påvens händer och avstått från den rätt som valet kunnat ge honom. På påvens personliga befallning hade målet avskrivits. Vigningen förrättades i Anagni av kardinalbiskopen Johannes, och palliet överlämnades av två andra kardinaler; en reservation gjordes dock för den rätt som i denna fråga kunde tillkomma ärkebiskopen av Lund.

Med anledning av utnämningen hade N fått lova att till påven och kardinalerna betala servitium commune med 1000 floriner. Av denna summa fördelades 500 floriner bland 18 kardinaler vid jultid 1297. Det tog alltså tid att betala de medel N fått låna vid den apostoliska stolen 31 aug 1295.

N medförde hem en rad privilegier för sin domkyrka och sitt stift. Dels fick han tillstånd att där besätta bla lediga prebenden samt prost- och dekanbefattningar, vilka efter tre månaders vakans egentligen var reserverade att tillsättas av den påvliga stolen, dels tilläts han, med motiveringen att stiftet var så stort, att under fem år låta ej biskopsvigda (t ex prostar och dekaner) rena vanhelgade kyrkor och kyrkogårdar. Vidare gavs N rätt att i sina predikningar meddela avlat, att ge dispens åt 100 bannlysta klerker och att meddela dispens åt 40 män som på grund av sin börd enligt kanonisk rätt inte kunde bli präster. Slutligen beviljade Bonifatius ett års och 40 dagars avlat för de botfärdiga som besökte Uppsala domkyrka vissa angivna dagar och 40 dagars avlat för dem som lämnade understöd till domkyrkobyggnaden. Därtill kom att N beviljades rätt att i utsträckt grad bära pallium. De förstnämnda privilegierna medförde vissa inkomster för N, medan avlatsförmånerna aktivt bidrog till finansieringen av kyrkobygget.

De yttre omständigheterna under N:s första tid som ärkebiskop var gynnsamma. Hans kollega i Lund var uppbunden av kyrkopolitiska konflikter i Danmark. Kända är ett stort antal gåvor och testamenten samt fastighets-och andra ekonomiska transaktioner som var till förmån inte minst för domkyrkan; i denna kamerala del av ämbetet var N väl förberedd från sin tid som dekan. I Uppland hade ett stort lagstiftningsarbete just fullbordats, vilket resulterade i att Upplandslagen stadfästes av kung Birger 2 jan 1296. Den kanoniska rätten hade dock bara i vissa stycken tillåtits slå igenom i det nya lagverket.

I samband med prästmötet i början av juli 1297 utfärdade N stadgar för ärkestiftet. Bland annat framhöll han, att det i alla kyrkor skulle finnas en konsekrerad sten, så stor att såväl hostian som kalken kunde rymmas därpå också på påskdagen, alltså vid den stora, årliga lekmannakommunionen. Stadgandet synes förutsätta, att stiftets kyrkor inte alltid var vigda — eller renade efter vanhelgande — men att detta inte fick utgöra hinder för mässans firande. Bland övriga stadganden kan nämnas, att varje nytillträdd sockenpräst hade att inför sockenbor upprätta ett inventarium över alla prästbordets rättigheter liksom över kyrkans jordagods, böcker och skrudar. Den bevarade uppteckningen om Västerhus kyrkas (på Frösön) jordagods 1300 kan sannolikt ses som ett resultat av detta. 13 juli 1297 utfärdade kungen och N gemensamt i Sthlm en stadga angående tiondefördelningen och prästerskapets rättigheter i Hälsingland. 7 okt s å tillkännagav kungen, att N:s arbetsfolk och legohjon skulle vara befriade från alla utskylder.

1298 utfärdade N två viktiga stadgor: 12 maj en korstadga för Uppsala domkyrka samt 3 juli en stadga för prästmöte. Korstadgan angav riktlinjer för gudstjänstens förrättande; den hade ett rikt utbildat ceremoniel och innehöll omfattande ordningsregler för det till domkyrkan knutna prästerskapet och de blivande prästerna. Prästmötesstadgan bekräftade i långa stycken 1297 års stadga; den föreskrev tillsättande av häradsprostar och framhöll, att tiden för prästmötena skulle bevaras oförändrad. Med tanke på dessa två stadgor är det troligt, att koret i domkyrkan i Östra Aros 1298 stod färdigt att tagas i bruk samt att prästmöten i framtiden årligen skulle hållas där vid den tidpunkt alla sedan gammalt kände till. Möjligen kan en vigning av koret/kyrkan ha ägt rum i samband med prästmötets öppnande 1 juli. 19 juli s å utfärdade N ett avlatsbrev för botgörare som besökte Jungfru Marie kapell i samma kyrka.

N förefaller att ha varit en flitig visitator i sitt eget stift. 14 dec 1298 vigde han Estuna kyrka och dess altare, 27 nov 1301 högaltaret i Funbo kyrka. 1302–03 visiterade han uppskattningsvis omkring hälften av stiftets ca 250 församlingar. Bevarade handlingar visar, att resor till stiftets mer avlägsna delar företogs vintertid, till socknar närmare Uppsala ofta under hösten (Balingsta 10 okt 1302, Fittja 6 okt 1303, DS 2218). Säkerligen mot bakgrund av erfarenheter från egna resor verkade N aktivt för själastugorna på Ödmorden och i Ragundaskogen, bla vid visitationer i Segersta 29 dec 1302 samt Ragunda 15 febr 1297 och Skön 7 mars 1303. Att härbärgera fattiga och vägfarande sågs "som ett fromhetens och barmhärtighetens verk". I början av 1303 upptecknades i N:s närvaro prästerskapets och sockenmännens i Jämtland inbördes rättigheter sådana dessa reglerats genom gammal sedvänja.

Kanske var det i samband med visitationen i Gottröra någon gång i nov–dec 1303 N höll förhör med Botolf från Östby. Denne hade förnekat att hostian i altarets sakrament var Kristi lekamen. Under förhören återkallade Botolf sin villfarelse och underkastade sig botgöring. Han återföll dock senare i sin heresi, varför också ärkebiskop Nicolaus Catilli (s 598) kom att inskrida mot honom i en kättarprocess 1310–11.

4 maj 1303 öppnade N på hertig Eriks enträgna begäran Erik den heliges skrin i Uppsala domkyrka. 24 nov året innan hade N lovat 40 dagars avlat för besök vid S:t Eriks gravplats i Gamla Uppsala, vilken återfunnits under de efterforskningar N igångsatt. Av relikerna i skrinet, vilka låg i sex knyten, erhöll hertig Erik, Nicolaus Catilli och priorn Israel i Sigtuna smärre stycken.

Av stiftets kloster och konvent åtnjöt inte minst Sko cistercienskloster och Sigtuna dominikankonvent N:s stöd. Ett antal avlatsbrev föreligger från åren 1297–1300 samt 1304, liksom testamenten där N varit vittne. 25 nov 1300 stadfäste han en ny kyrkmässodag för Sko klosterkyrka, sedan denna efter en brand återinvigts av N; samtidigt iklädde han tolv kvinnor systradräkter. Abbedissan Radborg och konventet överlät å sin sida 28 sept 1301 till N den prebenda Magnus Jonsson stiftat i klostrets kyrka. 15 nov 1299 var N i Fornsigtuna bland beseglarna, när Margareta Gustavsdotter skänkte jordagods till upprättande av ett systrakonvent av dominikanorden i Kalmar.

Spänningen mellan N och Tyrgils Knutsson hade ökat 1299, sannolikt som en följd av kyrkans snabba ekonomiska tillväxt. Sålunda tillät inte marsken längre att fattigtionden betalades till domkyrkan och även kyrkans skattefrihet förefaller att ha varit hotad. I detta läge synes N aktivt ha verkat för alt fa den kungatrogne Nicolaus Catilli till biskop av Västerås; bland annat rådde N västeråskapitlets prost att dra sig tillbaka som aspirant. Sannolikt hoppades kyrkan att kung Birgers kröning i dec 1302 skulle medföra, att den återfick den position den förlorat under förmyndarregeringen. Så skedde dock inte och Tyrgils Knutsson förblev kungens rådgivare. Relationen mellan kyrkans män och de världsliga stormännen var därför komplicerad 1303. Enligt Ericus Olai försökte marsken tillfångata samtliga sv biskopar i slutet av juli. 18 maj hade marsken, sannolikt i Uppsala, bytt jordegendomar med N. 28 juni befallde kung Birger och hertig Erik invånarna i Uppland att avge de upplysningar som N, domprosten Andreas och lagmannen Birger Persson (bd 4) infordrade. Dessa hade fått i uppdrag att bestämma vilka gods som borde tillkomma kungen och kronan respektive hertigdömet. Samtidigt hade kyrkan och prästerskapet genom skatter och pålagor fått vidkännas inskränkningar i sin frihet; kyrkans representanter skulle underkasta sig samma villkor som andra, dvs rusttjänst, om de ville komma i åtnjutande av frälse. Konflikten blev akut när ett provincialkoncilium i Arboga under N:s ledning proklamerade, att de som lade nya skatter på kyrkojord, eller betalade sådana, därigenom automatiskt drabbades av bannlysning. Biskoparnas sigill saknas under en urkund 29 juli, vilken de såsom medlemmar av rådet borde ha beseglat. Sannolikt var biskoparna på sin vakt och höll sig borta från kungen och hans rådgivare.

Det har antagits, att N som en följd av konflikten med marsken skulle ha vistats på Gotland vintern 1303–04. Så kan dock inte ha varit fallet. Visitationerna i Uppland 1303 måste ha sträckt sig in i dec. N är dessutom åter i Uppsala långt före seglationsperiodens start 1304. I samband med de klagomål som prästerskapet och allmogen 15 juli 1304 framförde till X över olagligheter som biskop Lars av Linköping och dennes tjänare begått i samband med en visitation på ön, omnämns också, att N rekoncilierat två kyrkor, Fleringe och Visby S:t Clemens, vilket biskop Lars vägrat godta. N kan ha utfört dessa återinvigningar i samband med en metropolitanvisitation något av åren före 1304. Det kan påpekas, att Bonifatius VIII 1296 anbefallt N att bevaka öns rättigheter vid prost- och prästval med anledning av biskopens av Linköping anspråk mot gotlänningarnas särställning i dessa avseenden.

Av N:s testamente, som uppgjordes i Uppsala 18 jan 1305, framgår att N köpte sig gravplats i domkyrkan, skänkte domkyrkan två gårdar och även ihågkom en rad andra kyrkor, kloster och stiftelser. N hade också tidigare givit medel till det Helgeandshus domprosten Andreas uppförde i staden liksom till byggandet av S:t Eriks kapell.

Möjligen kan N:s hälsa ha varit bräcklig året före hans död. Bevarade dokument från 1304 förbinder honom genomgående med Uppland (Uppsala, Arnö, Näs). 17 april s å uppdrog han åt kaniken Olov att reglera hans fordringar och skulder. Tillsammans med kapitlet bemyndigade han samtidigt Olov att vid den heliga stolen uppta ett lån om högst 200 mark silver.

Författare

Sven-Erik Pernler



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

N:s dekansigill (Hildebrand, ser 2 nr 109) o ärkebiskopssigill (ibid, nr 154 o 155) finns bevarade.

Källor och litteratur

Källor o litt: Odat perg:brev nr 16, RA. Perg:brev 6 okt 1303, Funbo kyrkoarkiv 0:1, ULA.

Acta camcralia 1:1 (1936); N Ahnlund, Intill 1537 (Jämtlands och Härjedalens hist, 1, 1948); NK Andersen, Ärkebiskop Jens Grand. En kirke-retshist Undersögelse, 1 (1943); CG Andra;, Kyrka o frälse i Sverige under äldre medeltid (1960); C-G Andrén, Konfirmationen i Sverige under medeltid o reformationstid (1957); Y Brilioth, Den påfliga bcskattn af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Den senare medeltiden 1274-1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); dens, Medeltiden (Handbok i sv kyrkohist, 1, 1959); E Bull, Jemt-land og Norge (1927); Bullarium Danicum (1932); E Carlsson, Translacio archiepiscoporum (1944); G Carlsson, Lunds ärkesäte o domkyrka 1289 — 1536 (Lunds domkyrkas hist, 1, 1946); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav (1977); Det medeltida Sverige, 1:1-4 (1972-84); Diplomatari-um Danicum, 2:4 (1942); DN 5:1, 18:1 (1860, 1907); DS 1-5 (1829-1958); D Edenholm, Hereti-kern Botolf från Gottröra (Religion o kultur, 22, 1951); Erikskrönikan enl Cod Holm D 2 ... (SFSS 158, 1921); J Gallén, La province de Dacie de l'Ordrc des frcres prechcurs, 1 (1946); A Hellbom, Medelpads äldre urkunder (Det gamla Medelpad, 8, 1972); BE Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden (1862—67); T Höjer, Bonifacius VIII o Sverige (Bidr till Sveriges mcdcltidshist tillegn CG Malmström 13, 1902); G Inger, Das kirchliche Visi-tationsinstitut im mittelalterlichen Schweden (1961); Jämtlands o Härjedalens diplomatarium, i:l (1943); H lägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); T Kleberg, Medeltida uppsalabibi, 2 (1972); S Kroon, Det sv prästmötet under medeltiden (1948); B Lesch, En sv kätteriprocess i början av 1300-talet (FHT 1927); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (Uppsala stads hist, 2, 1954); A Malmström, Jur fak i Uppsala. Studier till fak:s hist, 1 (Skrifter rörande UU, C 34, 1976); E Ortved, Cistercieordencn og dens Klostre 1 Norden, 2 (1933); G Paulsson, Annales Suecici Medii acvi (1974); J Peringskiöld, Monumenta Ul-lcrakerensia cum Upsalia nova illustrata (1719); S-E Pernlcr, Gotlands medeltida kyrkoliv (1977); dens, Ärkebiskop electus på Gotland 1291? (Gotländskt arkiv 1981); Les Registres de Bonifacc VIII (1884-1909); H Reuterdahl, Statuta synoda-lia (1841); dens, Sw kyrkans hist, 2:2 (1850); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); H Schiick, Gotland o biskoparna i Linköping (Gotländskt arkiv 1961); SRS 1 — 3 (1818—76); C Strandberg, Zur Frage des Veräus-scrungsverbotes im kirchlichcn und wcltlichcn Recht des Mittelalters (1967); Sv medeltidens rimkrönikor, 1 (SFSS 43, 1865); Å Sällström, Bo-logna o Norden intill Avignonpåvedömets tid (1957); A Tuulse, Skoklosters kyrka (Upplands kyrkor, 125, 1967); O Wieselgren, Botolf från Öst-by (SvT 1950); I Wilcke-Lindqvist, Estuna kyrka (Sveriges kyrkor, 110, 1966); H Yrwing, Maktkampen mellan Valdemar och Magnus Birgcrsson 1275-1281 (1952); G Åsbrink o KB Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuv tid (1935).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Allonis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8875, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Erik Pernler), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8875
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Allonis, urn:sbl:8875, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Erik Pernler), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se