Nicolaus Catilli

Död:1314 – Arnö församling, Uppsala län (trol, på Arnö)

Ärkebiskop


Band 26 (1987-1989), sida 598.

Meriter

Nicolaus Catilli albus, d 30 maj (DS 5, s 301) eller 1 juni (Gardell, 1, s 231) 1314, trol på Arnö (DS 1968), begr i Uppsala. Kanik i Linköping o kh i Skänninge Vårfrukyrka senast 00, vald till biskop i Västerås 31 jan 00, postulerad till ärkebiskop i Uppsala trol våren 05, utn 22 april 08, fullm 15 juli 08.

Biografi

N, vilken på gravhällen och i ärkebiskopskrönikan omtalas med tillnamnet albus (vit), var bror till riddaren och riksrådet Karl thyd(i)ske (i sigillet theotonicus), kung Birgers lärare. Broderns tillnamn tyder på tysk börd, varför N:s sv patronymikon kan tala för att de endast var halvbröder på mödernet; intet patronymikon har kunnat beläggas för brodern. Möjligen är N identisk med den "d. Nicolaus de Suezia", vilken i början av 1294 immatrikulerades för juridiska studier vid universitetet i Bologna. Identifikationen är osäker, men N:s karriär talar för att han varit väl utbildad, inte minst i kanonisk rätt. När han valdes till biskop av Västerås var han kanik i Linköping och innehade Vårfrukyrkan i Skänninge som prebende. Det är tänkbart, att ärkebiskop Nicolaus Allonis (s 593), som agerade i samband med valet, personligen var angelägen om att få N till biskop. Hans ingripande kan även ha haft kyrkopolitiska orsaker. Det var önskvärt, också från kungamaktens sida, att få till stånd en avspänning mellan kyrka och stat, och N synes ha stått kung Birger nära.

Sommaren 1302 skärptes spänningen mellan kyrkans män och de världsliga stormännen på grund av att kyrkan inte längre garanterades frihet från skatter och pålagor. I slutet av juli försökte kungen och hans rådgivare tom ta det sv episkopatet till fånga. Men biskoparna var på sin vakt. En urkund utfärdad på Alsnö 29 juli 1303 var avsedd att beseglas även av dessa såsom medlemmar av rådet, men biskoparnas sigill saknas. I detta sammanhang har man också att förstå provincialkonciliet i Arboga s å, där biskoparna proklamerade, att den som lade nya skatter på kyrkojord eller samtyckte till att betala sådana skulle drabbas av bannlysning. En för kyrkan gynnsam omsvängning i skattepolitiken inträdde 1305. I febr deltog N i en förlikning vid en konflikt mellan kung Birger och hertigarna Erik och Valdemar. 28 mars utfärdade kungen ett brev om omfattande skattefrihet för kyrkan. 29 juni s å var N sigillvittne i Sthlm, när uppsalakyrkan erhöll de sedan 1299 innehållna fattigtiondena.

Under sin tid som biskop av Västerås hade N att slita en tvist mellan Kumla och Kila socknar om bättre rätt till byn Ransta. Avgörandet föll först sedan N tagit upp frågan till diskussion vid ett prästmöte i stiftet. Efter Nicolaus Allonis död i början av febr 1305 utsåg kapitlet i Uppsala genom omröstning enhälligt N till ärkebiskop. Valet var ett tecken på den ställning N hade i riket och på att kapitlet efter de förnyade löftena om skattefrihet var kungatroget.

Strax före sin avrättning 1306 upprättade marsken Tyrgils Knutsson ett testamente, varigenom Västerås domkyrka erhöll hans gård Målhammar i Björksta socken i Västmanland. N var här bland testamentsexekutörerna. Det är sannolikt, att han och biskop Isarnus av Strängnäs verkat för den försoning mellan kungen och hans bröder som blev anledning till marskens likvidering. Det uppges, att N förvägrat marsken kyrklig begravning. Först på de anhörigas och kungens bön och mot en dryg gottgörelse skall marskens kropp ha vigts till vila.

Vid den s k Håtunaleken 29 sept s å togs, i strid med den kanoniska rättens bestämmelser, också N till fånga och fördes till Nyköpings slott. Han torde ha frigivits relativt snart, då hertigarna var måna om att inte få kyrkan till motståndare. Att hålla en biskop fängslad var problematiskt; att N därtill kunde förväntas bli ärkebiskop inom en nära framtid gjorde inte saken mindre känslig. Efter frigivningen bekräftade de i mars 1307 alla de privilegier och friheter som kyrkan erhållit under kungarna Magnus och Birger.

Eftersom ärkebiskopsvalet skulle godkännas av påven begav sig N någon tid efter frisläppandet i Nyköping personligen till Poitiers, där kurian befann sig. Sedan en kardinalskommission undersökt frågan om N:s tillsättning, godkände Clemens V postulationen, löste N från Västerås och utnämnde honom till ärkebiskop av Uppsala. Palliet överlämnades av tre kardinaler och i påvens fullmakt omnämnes inte Lund, vars ärkebiskop hade gamla anspråk på att som primas få förmedla detta ärkebiskopliga utmärkelsetecken från påven. Den gamla tvisten rörande Lunds primatanspråk fortsatte därför, och strax före sin död 1314 sände N fullmäktige till Åhus för att tillsammans med ärkebiskop Esgers utsända söka lösa tvisten.

N hade i Poitiers 15 juni 1308 lovat att betala dels sitt servitium commune om 1000 guldfloriner, dels s k små servitier till påvens och kardinalkollegiets tjänstepersonal. Den sista delinbetalningen av servitium commune gjordes 1 nov 1309. Men i samband med en inbetalning 6 aug s å finns antecknat, att N även betalat 500 floriner i servitium secretum. Något motsvarande är inte känt i samband med andra sv ärkebiskopars tillsättning. Möjligen kan avgiften ha att göra med N:s önskan att slippa inblandning från Lund.

Påvens utnämning stärkte N:s position också politiskt; utnämningsbullan mynnade på traditionellt vis ut i en hotelse mot dem som vägrade erkänna den utnämndes myndighet. Medan N varit utomlands hade den politiska situationen i Sverige förändrats. Kung Birger och hans bröder hade i mars 1308 ingått förlikning. Kungen hade därvid förklarat sig beredd att underkasta sig de sv biskoparnas dom om han bröt mot det ingångna avtalet. Trots förlikningen reste kungen till Danmark, som tillika med Norge ställde sig på hans sida i brödratvisten. I detta läge hotade honom biskoparna av Skara och Linköping med bann.

N synes inte ha återvänt direkt till Sverige efter sin vistelse i Poitiers. Våren 1309 befann han sig i Norge hos kung Birgers vän kung Håkon och N ställde sig på Håkons sida i dennes konflikt med ärkebiskopen av Nidaros. Birger meddelade N från Viborg i Danmark 19 mars s å, att han någon vecka tidigare appellerat till påven mot biskoparnas av Skara och Linköping tilltänkta bannlysning samt anhöll om N:s råd. Något svar från N är inte känt, men efter en ny förlikning 20 juli 1310 delades Sverige mellan Birger och hertigarna. Detta bör ha stärkt den kungatrogne N:s ställning, även om hans domkyrka låg inom hertigarnas område och ett par av biskoparna stod på deras sida. Ärkestolen var nämligen i rådande läge den enda betydande institution som representerade rikets enhet.

N höll nära kontakt med såväl hertigarna som kungen. Efter att 12 juni 1310 ha vidimerat Johan Ängels testamente till Uppsala domkyrka ålade Erik och Valdemar dagen därpå invånarna i stiftet att oavkortat fullgöra sitt tiondeåtagande till ärkebiskopen, prästerskapet och kyrkorna. I bakgrunden skymtar N:s klagomål mot att tiondena inte inlevererades. Året därpå sålde Birger sin gård Håtuna med dess tillhörigheter till N och Uppsala domkyrka. Över huvud taget är antalet kända fastighets- och penningtransaktioner med anknytning till domkyrkan, kapitlet, ärkebiskopsbordet eller N privat avsevärt.

På samma sätt som N fatt stöd av hertigarna i tiondefrågan, fick han 30 maj 1313 stöd av kungen när det gällde att få invånarna i Hälsingland att erlägga den s k S:t Olovsgärden till domkyrkan. 4 okt s å meddelade kungen invånarna i Husby på Vikbolandet, att han efter N:s tillstyrkande lagt deras kyrka under det kanonikat som Nicolaus Sigvasti (s 624) vid Linköpings domkyrka innehade. Denne var under lång tid N:s ombud vid kurian och hade bla lyckats få biskopsstolen i Västerås besatt med en annan kungatrogen man efter N, sigtunapriorn Israel Erlandsson (Finstaätten; bd 16).

22–23 mars 1309 utfärdade Clemens V en rad bullor avseende den sv kyrkoprovinsen. Dels gav han, på grund av stiftens storlek och dåliga vägförhållanden, ett treårigt tillstånd för N och hans medbiskopar att genom ombud låta rena kyrkor och kyrkogårdar som vanhelgats, dels gav han N rätt att dispensera ett antal personer som ville antagas till prästämbetet, men som enligt den kanoniska rätten inte kunde bli präster på grund av sin börd. Dessutom befallde han N och dennes kapitel att ombesörja peterspenningens indrivande. N förväntades personligen infinna sig till det i Vienne 1311 utlysta konciliet och där avlämna peterspenningen till den påvliga kammaren.

Indrivningen av peterspenningen blev inte oproblematisk. I ärkestiftet hade ärkedjäknen Olov varit uppbördsman för bl a ärkebiskopens inkomster och peterspenningen men i huvudsak undandragit sig att avlägga räkenskap. N exkommunicerade Olov sommaren 1310 till dess denne infann sig för redovisning av uppburna medel. Olov lämnade emellertid landet för att bege sig till kurian, varför N uppdrog åt ombud att där föra hans och kapitlets talan mot denne. Det är inte känt hur ärendet avlöpte; Olov avled 1311. Som ärkedjäkne insattes kungens ännu inte ens tonårige son Erik (bd 14), vilken innehade detta ämbete till sin död 1319, trots att han endast mottagit de lägre vigningsgraderna. Ingen tvekan kan därför råda om var N hade sina sympatier i kampen mellan Birger och hans bröder. I samband med det politiskt osäkra läget 1311 anförtrodde också kungen sina reliker och regalier i uppsalakapitlets förvar.

På påvens anmaning företog N hösten 1311 resan till konciliet i Vienne. Den tiondeuppbörd, som där fastställdes, resulterade bla i beslut om att taxeringslängder skulle upprättas för de sv stiften; fullständiga längder är bevarade från Uppsala och Strängnäs stift. Vid sin hemresa fick N 10 maj 1312 påvens fullmakt att vara skiljedomare i en prästtillsättningstvist mellan Nidaros och Bergens stift.

Ännu en incident i samband med insamlingen av peterspenningen föranledde N:s ingripande. 21 april 1313 befallde han två präster att besöka biskop Styrbjörn i Strängnäs och uppmana denne att inom en månad insända den under flera år i Strängnäs uppburna peterspenningen jämte räkenskaper. Om så inte skedde, skulle biskopen exkommunice-ras. Uppenbarligen hade N inte medfört några medel från detta stift till konciliet. Den ouppklarade redovisningsfrågan kan vara orsaken till att biskop Styrbjörn 10 dec 1312 sände sakristanen Lars att i sitt ställe besöka N för att mottaga vissa instruktioner. Biskopen hade vid sin vigning lovat att årligen personligen eller genom ombud besöka uppsalastolen. Även om visitationsresor inte kan beläggas i samma mån för N som för företrädaren och efterträdaren, saknas inte från N:s episkopat inslag av pastoralteologiskt intresse. En uppgift att han skulle ha vigt Vendels kyrka 1310 beror dock sannolikt på en tidig feltolkning av en latinsk notis i Eriksmiraklerna, något som vållat konsthistoriker åtskilliga problem. N visiterade s å Vendel i samband med det årliga firandet av kyrkans vigningsdag. Andra visitationer kan antagas för Viksta 26 april och Lunda i Uppland 18 nov s å.

Under N:s tid som ärkebiskop avgjordes en av de få kättarprocesser vi känner från sv medeltid. Botolf från Gottröra hade påskdagen 1310 i samband med den obligatoriska, årliga kommunionen för andra gången förnekat, att hostian skulle vara Kristi sanna lekamen. Prästen anmälde fallet för N, men Botolf vägrade att infinna sig och stå till svars inför ärkebiskopen. När N 11 nov s å förrättade visitation vid Närtuna kyrka, grannsocken till Gottröra, befann sig Botolf bland de församlade. Han greps, och förhör hölls i Skepptuna, sannolikt en av de socknar som närmast stod på tur att visiteras. Efter en tid i fängsligt förvar dömdes Botolf skärtorsdagen 1311 i Uppsala av N som kättare och överlämnades åt den världsliga makten att straffas "enligt lag".

Vid prästmöte för ärkestiftet 1313 utfärdade N en synodalstatut. Enligt denna skulle den, som inte erlagt tionde före midfastosöndagen, avstängas från påskkommunionen. Om den felande då var död, skulle han förvägras begravning förrättad av präst intill dess hans anhöriga erlagt resterande tionde samt nöjaktigt skadestånd. Dessa regler skulle inskärpas så ofta Guds ord förkunnades i kyrkorna, fett tydligt tecken på hur svårt det var att få tiondeavtalen att fungera.

Det förefaller som om N i likhet med sin företrädare haft viss förkärlek för dominikanorden och då inte minst dess konvent i Sigtuna. Redan under sin tid som biskop av Västerås utfärdade han avlatsbrev för detta. 1310 gav N och kapitlet i Uppsala domprosten Andreas Andreæ (And; bd 1) tillåtelse att på vissa villkor upplåta några rum i det av Andreas stiftade Helgeandshuset i Uppsala åt dominikanbröder. Priorn Israel — bror till Johan Ängel, vilken upprättade ett omfattande testamente till förmån för Uppsala domkyrka — hade året innan providerats till biskop av Västerås. Kontakterna mellan N och Israel var täta. 4 juli 1311 medgav N bröderna i Sigtuna att på anvisade ställen årligen få hämta ved i hans skogar samt fiska i hans vatten. Bl a förordnade N 6 juni 1313 att bröderna i överensstämmelse med en stadga, utfärdad vid konciliet i Vienne, skulle få predika och höra bikt i ärkestiftet. Han medgav för övrigt samma rätt åt dominikaner från andra konvent, när de besökte uppsalastiftet.

Vårvintern 1314 företog N en visitationsresa till Norrland. I samband med denna förband sig landskapsmenigheterna i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland att årligen erlägga S:t Olovsgärd till Uppsala domkyrka. Där skulle den enligt N:s föreskrift anslås åt den präst som hade att fira mässa vid S:t Olovs och S:t Eriks altare. Åtgärden ledde till en långdragen konflikt mellan Uppsala och Nidaros, till vars domkyrka gärden tidigare brukat utgå. Att N lyckades få denna ändring till stånd kan möjligen bero på stöd från kung Birgers sida.

Våren 1314 insjuknade N på Arnö; 27 maj, några dagar före sin bortgång, gjorde han sitt testamente till förmån för kyrkor, kloster och andliga stiftelser. Till Uppsala domkyrka gav han pengar, skrudar, mitra och kräkla. Sin gravplats valde N i Jungfru Marie kapell i domkyrkan. Hans gravhäll finns idag innanför kyrkans västportal.

Författare

Sven-Erik Pernler



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

N:s biskopssigill (Hildebrand, serie 2, nr 160) o ärkebiskopssigill (a a nr 162 o 163) är bevarade.

Källor och litteratur

Källor o litt: Acta cameralia 1:1 (1936); N Ahnlund, Intill 1537 (Jämtlands o Härjedalens hist, 1, 1948); H Alm, Vendcls kyrka (Upplands kyrkor, 12, 1964); Y Brilioth, Den påfliga beskattn af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Den senare medeltiden 1274—1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); dens, Medeltiden (Handbok i sv kyrkohist, 1, 1959); G Carlsson, Lunds ärkesäte o domkyrka 1289-1536 (Lunds domkyrkas hist, 1, 1946); M v Celse, Statuta synodalia ed H Reuterdahl (1841); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav (1977); Det medeltida Sverige, 1:2—3 (1982-84); DN 3, 6 (1853-64); DS 2-5 (1837-65); D Edenholm, Heretikern Botolf från Gottröra (Religion o kultur, 22, 1951); Erikskrönikan enl cod Holm D 2 ... (SFSS 158, 1921); O Ferm o S Rahmqvist, Stormannakyrkor i Uppland under äldre medeltid (Studier i äldre hist tillägn Herman Schiick 1985); J Gallén, La province de Dacie de 1'Ordre des fréres précheurs, 1 (1946); S Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1945); B E Hildebrand, Sv sigiller från medelti- den, 1-2 (1862-67); G Inger, Das kirchliche Visi-tationsinstitut im mittclalterliclien Schvveden (1961); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); T Kleberg, Medeltida uppsalabibi, 2 (Skrifter rörande UU, C 25, 1972); K Rum-Men, Västerås till 1600-talets början (1971); B Lcsch, En sv kättcriprocess i början av 1300-talet (FHT 1926); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (Uppsala stads hist, 2, 1954); Å Malmström, Jur fak i Uppsala. Studier till fak:s hist, 1 (Skrifter rörande UU, C 34, 1976); Medelpads äldre urkunder, cd A Hcllbom (Det gamla Medelpad, 8, 1972); Å Nisbeth, Vårfrukyrkan i Skänninge byggnadshist (Skänninge stads hist, 1970);J Ranekc, Sv medeltidsvapen, 1 (1982), s 78; J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959); SRS 1-3 (1818-76); Strängnäs hm; Sy medeltidens rimkrönikor, 1 (SFSS 43, 1865); A Sällström, Bologna o Norden intill Avignonpåvc-dömets tid (1957); O Wiesclgren. Botolf från Ostby (SvT 1950); Västerås hm; G Åsbrink o KB Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuv tid (1935).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Catilli, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8877, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Erik Pernler), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8877
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Catilli, urn:sbl:8877, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Erik Pernler), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se