Meriter

Nilsson, Josef Petrus, f 19 mars 1876 i Nyköping, Östra, d 4 dec 1930 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: grundläggningsarbetaren Nils Petter N o Anna Lotta Carlsdtr. Elev vid tekn aftonskola 92–94, verkstadsarbetare hos företagen Luth & Rosén, L M Ericsson o ab Separator, Sthlm, 96–02, initiativtagare till Sv arbetareförb (SvA) 99, sekr där 03–08, studerade vid handelsskola 08–09, anställd hos allm valmansförb 10, kamrer hos byggn: firman Josef Norén 19–21, led av stadsfullm okt 19–27 (led av bl a tjänstenämnden 21–26, utskänkn:komm 21–25 o 27, fastighetsnämnden 26–27), arbetade med fastighetsförvaltn o egen affärsverksamhet från 21, allt i Sthlm.

G 1) 21 okt 1900 i Sthlm, Ad Fredr, m Hilda Lovisa Orre, f 18 febr 1877 där, Jak o Joh, d 25 jan 1927 där, Matt, dtr till stenhuggaren Gustav Michaelsson O o Lovisa Andersdtr; 2) 19 mars 1930 i Sthlm, Engelbr, m Anna Viktoria Maria Krantz, f 24 nov 1889 där, Maria, d 12 jan 1974 där, Osc, dtr till Hildegard Maria Lovisa Johansdtr, samt tidigare g Svan.

Biografi

Fackföreningsrörelsen hade under 1880-talets senare del orienterat sig åt det socialdemokratiska partiet, vilket väckte ogillande bland kristet sinnade arbetare. Därför bildades kristliga arbetarföreningar, som synes ha varit verksamma framför allt inom Sv missionsförbundet. Tidningen Sv Morgonbladet, som stod missionsförbundet nära, skrev 1890 att "det är på tiden att kraftiga mått och steg vidtages för hämmandet av den socialistiska rörelsen". De kristna anti-socialistiska arbetarorganisationerna nådde emellertid aldrig större omfattning och blev kortvariga. Större betydelse fick Svenska arbetareförbundet (SvA), som bildades 1899 och vars mest namnkunnige ledare Josef N blev. Anledningen till förbundets tillkomst var närmast att LO vid sitt bildande föregående år hade beslutat om obligatorisk anslutning till det socialdemokratiska partiet, ett beslut som dock upphävdes redan av nästa kongress. Bestämmelsen ansågs innebära ett övergrepp på icke-socialistiska arbetare, som i SvA lovades ett eget fackligt forum. Det har dock antagits att SvA skulle ha tillkommit, även om LO inte hade beslutat om denna partianslutning.

SvA hade enligt sina stadgar till ändamål "att sammansluta arbetare, män och kvinnor, av skilda yrken inom vårt land för att på fredlig väg söka förbättra deras ställning i ekonomiskt, socialt och intellektuellt avseende". Förbundet förklarade sig vara ickesocialistiskt men samtidigt politiskt neutralt, vilket med rätta kom att uppfattas som motsägande. Det förklarade sig också neutralt i religiösa frågor, men flertalet av dess medlemmar tycks ha varit kristet orienterade.

Initiativet till SvA utgick från arbetare vid bl a ab Separator, där N då arbetade. 1903 blev han förbundssekreterare och från denna tidpunkt började organisationen att utvecklas snabbt. Sin största omfattning nådde den närmast före 1909 års storkonflikt, då medlemsantalet beräknas ha uppgått till 10000. LO hade vid ungefär samma tid 186000 medlemmar.

N var en duglig organisatör. Under hans ledning inrättades en agitationsfond, och två resetalare anställdes. En organisation påminnande om LO:s byggdes upp. Totalt bildades inom SvA 193 lokalavdelningar, varav många dock fick kort varaktighet.

Förbundet eftersträvade fredliga relationer till arbetsgivarna och motsatte sig strejker men var inte principiellt motståndare till sådana. Åtskilliga medlemmar deltog i den av LO och socialdemokratiska partiet organiserade kortvariga politiska storstrejken 1902, tillkommen som ett påtryckningsmedel mot regering och riksdag för att påskynda en rösträttsreform. Flertalet av förbundets medlemmar deltog också i storkonflikten 1909 men återgick snart till arbetet, sedan den enligt organisationens mening utvecklats på ett sätt som den inte ansåg sig kunna godta.

N hävdade att SvA var en reguljär facklig sammanslutning. Däremot ville han inte att den skulle betraktas som en strejkbrytarorganisation, som uppträdde osolidariskt med arbetarklassens strävanden. — Rörelsens hållning i strejkfrågan har bedömts mycket olika. Bland arbetare i allmänhet uppfattades SvA närmast som ett organ för arbetsgivarna. Förbundet ansågs vara en "gul" organisation efter begreppet "guling", som hade uppstått i samband med en strejk i Frankrike, där fönstren till strejkbrytarnas logement var förklistrade med gula papper. Medlemmarna kallades av LO-anslutna arbetare ofta för "gulingar" och N själv gick under benämningen Gule Josef.

Det är obestridligt att förbundet fick omfattande organisatoriskt och ekonomiskt stöd från arbetsgivarhåll, vilket gjorde det omöjligt bland flertalet arbetare. Särskilt aktiv i stödet var John Bernström (bd 4), chef för ab Separator och ordförande i Sveriges verkstadsförening. Separator massprenumererade på SvA:s organ Arbetaretidningen och skänkte pengar till SvA för inköp av fastighet. Tillsammans med verkstadsföreningen anordnade förbundet 1 maj-firande på Skansen i Sthlm, dit företagen köpte biljetter för utdelning till anställda. Det förekom även att företag för sina arbetares räkning abonnerade på Arbetaretidningen. Bernström gav också personliga anslag till agitationsfonden.

Det anses bekräftat att SvA uppträdde som blockadbrytare och alltså utförde arbete som LO-anslutna arbetare i samband med konflikt vägrade att befatta sig med; så skedde bl a vid verkstadskonflikten 1905. Även om SvA inte hade strejkbryteriet på sitt program medverkade det till sådant. SvA:s deltagande i storkonflikten 1909 ledde till en förändrad inställning hos arbetsgivarna, som upphörde att lämna anslag och ge annat stöd. Snart började förbundet att förlora medlemmar och i betydelse. Formellt bestod det till 1919 men hade då för länge sedan förlorat den ställning det en gång haft.

N har gått till historien som ledare för en facklig rörelse som tillkom i konkurrens med arbetarnas fackliga centralorganisation LO och avsåg att bli ett alternativ till denna. Efter 1909 växlade han dock bana. Han genomgick kontorsutbildning och anställdes 1910 hos högerorganisationen allmänna valmansförbundet, vilket för många arbetare blev ytterligare ett belägg för vems ärenden han gick. I Sthlms stadsfullmäktige företrädde N högerpartiet. Sina sista år ägnade han sig bl a åt fastighetsförvaltning.

Författare

Hans Haste

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Storstrejken år 1909 och lärdomar af densamma. Föredrag hållet i Stockholm d 28 sept 1909. Sthlm 1909. 28 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Flink, Strejkbryteriet o arbetets frihet. En studie av sv arbetsmarknad fram till 1938 (1978), bla s 29-37 o där anf källor; Y Hirdman, Vi bygger landet (1979); I Palm, Frikyrkorna, arbetarfrågan o klasskampen. Frikyrkorörelsens hålln till arbetarnas fackliga o politiska kamp åren kring sekelskiftet (1982); Sthlms stads-fullm 1913-1938 (1938); R Tomson, Etik o politik, 2(1963).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Josef P Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8957, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Haste), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8957
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Josef P Nilsson, urn:sbl:8957, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Haste), hämtad 2024-04-16.