Meriter

Mannerstam, Johan, f 26 jan 1785 i Växjö, d 30 april 1825 i Sthlm, Klara. Föräldrar: landshövdingen o lagmannen Johan Adam Wesslo, adl M, o Brita Catharina Hollström. Inskr vid LU 9 okt 00, jur ex där 31 maj 02, eo kanslist i justitierevisionsexp 3 april 03, landssekr i Växjö 06, häradsh:s fullm, tur o befordringsrätt 29 juni 09, deltog i riksdagarna 09–10, 10, 12, 15, 17–18 o 23 (led av lagutsk 9–10, 12 o 15, statsutsk 10, förstärkta KU 15 o bankoutsk 17–18), lagman i Kalmar län o på Öland 13 febr 12–30 juni 19, led av 1819 års styrelseverkskomm febr 19–juni 22, justitieråd 14 dec 19, led av styr för fängelser o arbetsinrättn:ar 3 febr 25. – LPS 10. – Ogift.

Biografi

M tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, som inkommit till Uddevalla som handelsmän. Hans far och farfar hade emellertid ägnat sig åt juridisk verksamhet, främst såsom domare. Fadern, som uppnått lagmans ställning, blev adlad med namnet M. Själv inträdde M först i landsstaten och förordnades som landssekreterare i Växjö. Efter 1809 års revolution fick han dock en häradshövdingefullmakt och avancerade därefter på domarebanan. Han efterträdde fadern som lagman i Kalmar och blev 1819 medlem av Högsta domstolen (HD). M:s intressen var emellertid betydligt mer vidsträckta än vad dessa data anger. För en större allmänhet blev han bekant genom insatser vid 1809–10 års riksdag, där han deltog som representant för annan ätt. Han tillhörde den sk Mannerheimska klubben; som medlem av denna är han upptagen på A G Silverstolpes förteckning.

Av M:s yttranden på riddarhuset framgår tydligt, att han hyllade de fysiokratiska åsikterna, som så många andra under det slutande 1700-talet och 1800-talets första årtionden. Han gav nu upprepade gånger uttryck åt sin åsikt, att jordbruket var den viktigaste näringen i samhället, som på alla sätt borde stödjas. Den grundläggande tanken utvecklas i ett märkligt memorial som M gav in i dec 1809: "Att jordbruket uti vårt, likasom i de fleste länder är och bör vara huvudkällan för national välmåga är en sanning (ostridig)". Memorialet innehöll ett förslag till införande av lokalt självstyre genom bildandet av hushållningssällskap. Nyodlingar skulle stödjas, handelsfriheten ökas och manufakturer och fabriker ej främjas på jordbrukets bekostnad. Man borde lossa alla band, som fjättrade den enskilda fliten och friheten och medborgarna undervisas och ej genom befallningar tvingas till handlande.

M:s förslag om inrättande av hushållningssällskap hade samband med ett annat initiativ vid samma tid. I KU ingav han 8 okt 1810 ett memorial, som riktade sin spets mot byråkratin; han yrkade på en indragning eller nedskärning av ämbetsverken – även det ett fysiokratiskt önskemål.

M var, som fysiokrat, en vän av frisinnade tankar. Han hörde till kretsen kring J G Richert. Han stödde 1823 dennes kandidatur till JO-ämbetet, sedan dess förste innehavare, L A Mannerheim (s 81), pensionerats. Han karaktäriserade Richert som en man med stora vyer, vidsträckta kunskaper och omfattande snille i förening med det ädlaste hjärta och karaktär, och han stödde lagkommitténs reformarbete. Själv förklarade M, att det var ett grundläggande fel att lagstiftarna ansett nationen som omyndig och tilltrott sig förmågan att kunna ända till minsta detalj lämna föreskrifter om den enskildes företag; denne bedömde detta bättre själv. Följden härav hade blivit att Sverige var fattigt och att människorna begick många förseelser som inte borde anses som sådana. Allt detta var, menade han, stridande mot den naturliga rättvisan.

M:s beroende av de fysiokratiska lärorna belyses av hans många ställningstaganden till ärenden, som var aktuella under de senare riksdagar, där han deltog. Han ivrade för en allmän näringsfrihet. Intill dess att en dylik införts, påyrkade han ökad rätt till lanthandel och fri brännvinshandei (1815, 1818, 1823).

Upplysning och offentlighet låg M varmt om hjärtat. Han utvecklade vid 1823 års riksdag vältaligt fördelarna av allmänhetens tillträde till ståndens förhandlingar. Även för domstolarnas del påyrkade han ökad öppenhet (1823).

Straffrättsligt ivrade M för en mera human lagstiftning än missgärningsbalken i 1734 års lag. I likhet med G W Hamilton – hans blivande kollega i HD – avstyrkte M straffskärpning vid tredje resan stöld (1818). Grymma lagar, förklarade han, behövdes inte för att i ett samhälle upprätthålla ordning och säkerhet. Det ändamålet kunde lättare vinnas genom ökad mildhet. Om tjuvnadsbrotten, som det påstods, under senare år tilltagit, berodde detta på en tilltagande fattigdom i de lägre klasserna. Boten borde ligga i att bereda dessa utvägar till arbetsförtjänst. Främst skulle man stadga om ökad frihet i näringarnas utövande.

I avvaktan på nya regler om bestraffning förordade M byggandet av korrektions-inrättningar, vilka i någon mån redan behövdes för förvaring av dem som dömdes till arbete. M:s hopp stod tydligen till att kroppsstraffen i ökad usträckning skulle ersättas med humanare åtgärder. Han hörde även till dem som ivrade för stockstraffets avskaffande.

I likhet med andra fysiokrater var M en motståndare till byråkratin, höga skatter och stora statsutgifter. Möjligen är omsorgen om statens finanser förklaringen till att han ännu höll fast vid kronans många fiskerättsanspråk, medan andra domare ville tillerkänna strandägarna denna rätt (Prawitz). Han misstrodde den förvaltningsmässiga rättsskipningen och var en förespråkare för den reform, som skulle komma några år efter hans död, då domsrätten i betydande utsträckning flyttades från kollegier och andra administrativa myndigheter till allmänna domstolar. Med de legalitetskrav som han hyllade är det begripligt, att han ville neka konungen rätt att dispensera från lagstadganden.

När M 1819 kallades till HD fick domstolen en medlem med en bestämd åskådning och med frisinnade åsikter inom fysiokratins ram. Utnämningen ansågs dock överraskande med hänsyn till hans ålder men även ur den synpunkten att M ännu tillhörde de politiskt radikala inom fysiokraternas krets. Gabriel Poppius fällde i brev till förre justitiekanslern H G Trolle-Wachtmeister det omdömet om M, efter dennes tidiga frånfälle, att han i ungdomens dagar ägnat sig åt tidens svärmeri men senare mognat.

M kom att i HD höra till den frisinnade majoritet, som skapats redan 1809 och dominerade domstolen fram till mitten av 1820-talet, då anhängare till den historiska skolans rättsfilosofi började vinna inträde där. Efter några år hade majoriteten i HD förändrats så, att de konservativa krafterna behärskade domstolen och kunde avstyrka ett förverkligande av de modernare tankar, som uttryckts i den stora lagkommitténs 1826 framlagda förslag till civillag. Därmed fördröjdes många av de reformer, för vilka M ivrat, men framtiden hörde dock till vännerna därav.

Som affärsman och bruksägare var M ej framgångsrik. Han efterlämnade ett skuldbelastat dödsbo.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

Brev till M (från bl a Gustaf Fredrik o Johan Bergencreutz) i Ericsbergsarkivets autografsaml, RA, o i UUB. Brev o handkar ang M i Stålham-marska arkivet, Kalmar slott o länsmuseum. – Brev från M till olika familjemedlemmar i Erics-bergsarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Bilaga [till Proposition om rikets styrelse-verk]. Comiterades till reglering af rikets styrelse-verk underdåniga betänkande (Bihang till samtliga riks-ståndens protocoll... vid urtima riksdagen i Stockholm 1823, Saml 1, bd 1, Sthlm 1823–24, s 492–660; tills med E. J. Bergenschöld mfl).

Källor och litteratur

Källor o litt: P G Andreen, Politik o finansväsen från 1815 års riksdag till 1830 års realisationsbeslut, 1 (1958); S Högberg, PS:s hist (1961); H A Olsson, Ministerstyr- o kollegialprinciperna i sv reformdiskussion 1812–40 (1934); J Olsson o F Kaijser, Kommunallagarna (1952); G Prawitz, Ett bidr till fiskeregalets hist i Sverige (1952); riksdagstrycket 1809–23; J Stattin, Hushålln:sällskapen o agrarsamhällets förändring (1980); Sv boklex 1700-1829. Rättegångshandkar (1958); O Sörndal, Den sv länsstyr (1937); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 1 (1905), s 157 o 167; B Wedberg, Konungens högsta domstol 1809–1844 (1940).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Mannerstam, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9059
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Mannerstam, urn:sbl:9059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-24.