Meriter

Mevius, David, f 6 dec 1609 i Greifswald, d 14 aug 1670 där. Föräldrar: professor Friedrich M o Elisabeth Rhaven. Inskr vid univ i Greifswald 22 maj 19, vid univ i Rostock aug 29, vistades i Khvn 31, företog en studieresa till Nederländerna, England o Frankrike 33–34, verksam i Leyden hösten 34–våren 35, eo prof i juridik vid univ i Greifswald 35 (tilltr 30 juli), jurdr 17 sept 35, ord prof i juridik 5 nov 35–38, univ:syndikus o konsistorialråd, allt i Greifswald, inspektor för univ:s egendomar i Eldena, syndikus i Stralsund febr (tilltr juli) 38–52, prof primarius i juridik vid univ i Greifswald från 52, vicepresident vid Wismarska tribunalet från 15 maj 53, lantsyndikus i Pommern o Mecklenburg.

G 1) 29 maj 1639 m Judith Tancken, dp 5 juli 1622 i Stralsund, S:ta Maria, d 12 nov 1650 där, S:t Nikolai, dtr till pastorn David T; 2) 2 febr 1652 m Maria Meyer, dp 15 aug 1634 i Stralsund, S:t Nikolai, d 20 febr 1653 där, ibid, dtr till borgmästaren o landvogt Theodor M; 3) 13 sept 1654 m Maria Putschen, dtr till rådmannen Immanuel P i Oldenburg.

Biografi

M:s far och farfar var båda professorer i rättsvetenskap vid Greifswalds universitet. Även M ägnade sig tidigt åt juridiska studier, först i hemlandet, senare vid olika kontinentala universitet under en längre studieresa. Efter några års akademisk verksamhet i hemstaden förflyttades han som syndikus till Stralsund. När Pommern genom det sv deltagandet i trettioåriga kriget kommit under allt starkare sv inflytande, ställde sig M till den nya regimens förfogande. Hans kunskaper och förmåga uppskattades av regeringen i Sthlm.

M fick som sv ombud deltaga i de fredsförhandlingar i Osnabrück, som ledde fram till det stora fredsverket 1648. M:s senare verksamhet kom att väsentligen falla inom två skilda områden. Det ena var domarens och vetenskapsmannens, det andra den sv diplomatins.

M:s märkligaste gärning är knuten till det sv tribunalet i Wismar. Domstolen inrättades 1653. Den hade till förutsättning det "privilegium de non appellando" som i westfaliska freden bekräftats för de områden, som då tillerkändes Sverige. Genom detta hade invånarna där att vid överklaganden vända sig till tribunalet, som sålunda trädde i stället för det tyska rikets instanser, Reichskammergericht och Reichhofrath. Domstolens avgöranden var dock underkastade den sv monarkens revision. M hade. tagit del i utformandet av tribunalets organisation, kompetens och förfarande. Han ledde härvid de besvärliga underhandlingarna med företrädarna för övriga sv områden.

Domstolen organiserades med en president, en vicepresident och sex assessorer samt övrig personal. Emellertid kom denna plan inte att kunna upprätthållas. Enligt en rapport från 1660 återstod då endast två assessorer; de övriga hade lämnat domstolen på grund av att deras lön ej kunnat utbetalas under krigstiden. Liknande svårigheter skulle även möta senare. Likväl lyckades M upprätthålla det viktiga verket i avvaktan på bättre tider. Han åtnjöt stöd från såväl Per Brahe som Magnus Gabriel De la Gardie, som var angelägna att hjälpa tribunalet ur dess "decadence".

M:s förmåga utnyttjades även vid organiserandet av Pommerns förvaltning och för att ordna förhållandena i denna provins; han blev medlem i "haupt- eller huvudkommissionen" under generalguvernören Karl Gustaf Wrangel, så länge denne var kvar i Tyskland.

Vid valet av personer för de olika posterna i tribunalet stannade den sv regeringen för M som dess vicepresident. Att M erhöll det näst högsta ämbetet – presidentposten tillföll en Oxenstierna – var tydligen även ett uttryck för hänsyn till pommerska intressen; Pommern var ju den största av de sv besittningarna i riket. M behöll ämbetet till sin död.

M ansåg tydligen att Axel Oxenstierna främst verkat för utnämningen. 15 febr 1653 tackade han rikskanslern för att denne förmått drottning Kristina att utse honom; i ett tidigare brev till Oxenstierna hade han vältaligt skildrat alla de svårigheter som en överflyttning till domstolen i Wismar och arbetet där skulle vålla honom, "som av ödet blivit dömd att genom arbete försörja sig".

Då presidenterna i domstolen var höga sv ämbetsmän, som var upptagna av andra sysslor, kom vicepresidenten att i realiteten utöva det största inflytandet där. Den dömande verksamheten erbjöd i fråga om val av lag problem, som ingalunda var lättlösta. M var helt visst beroende av Hugo Grotius' naturrättsliga tänkande och av den romerska rätten. Han bemödade sig om att på denna grund utveckla allmänna grundsatser, som kunde godtas. För sin principiella åskådning redogjorde M i arbetet Prodromus jurisprudentiae gentium communis (1671). Hans synpunkter utövade säkerligen inflytande även på den dåtida sv rättsvetenskapen och domstolspraxis.

Trots egna sympatier för naturrättslärorna sökte M anknytning till den inhemska, i de olika länderna utvecklade partikulära rättsordningen. I sin praktiska verksamhet och under sina teoretiska studier kom M nämligen att vinna en ingående kännedom om rätten i hansestaden Lübeck, som därifrån upptagits i stora områden av Nordtyskland och Balticum. I denna levde i ej ringa mån äldre inhemsk rätt vidare och hade kunnat hävda sig mot den romerska rätt, som eljest alltmer recipierades. Särskilt viktigt hade detta varit för handelsrätten.

M:s stora insats var hans skrift om den 1586 reviderade lybska rätten, kallad Commentarii in jus Lubecense (1642–43). Man har om detta verk sagt att ingen annan tysk stad kunde berömma sig av något motsvarande arbete (Ebel). M:s kommentar fick genom den högtstående bearbetningen ett betydande inflytande. Verket skilde sig fördelaktigt från den samtida tyska rättslitteraturen med dess ofta stereotypa efterbildande av kejsar Justinianus' Corpus juris.

I en särskild studie om ocker bearbetade M föreskrifter, som han närmast hämtat från ett annat rättsområde, nämligen bremisk rätt. M sökte på så sätt överbrygga motsättningarna mellan inhemsk rätt och romersk rätt. Man kunde härigenom i Wismar nå fram till en mera enhetlig rättsbildning än eljest. I det betydande arbetet Jurisdictio summi tribunalis regii quod est Vismariae gav M exempel härpå.

M:s verk spelade en viktig roll ej blott i de nordtyska områdena utan i hög grad även i de baltiska till den sv stormakten hörande provinserna; det betraktades där som gällande rätt. Även i domstolarna i det egentliga Sverige var M:s verk en ofta åberopad källa under hela 1600-talet, inte bara for de mål från Balticum, som kom under omprövning i Sthlm. Trots att M i stor utsträckning återgivit lybsk rätt, hade M:s egna arbeten så mycket anknytning till den romerska rätten, att de väl passade in i domstolarnas överväganden och argumentation. I sv doktrin – t ex hos Loccenius (bd 24) och Rålamb – är M en flitigt anförd källa. Hans verk synes under stormaktstiden ha ansetts tillhöra den inhemska rättslitteraturen.

Vid sidan av sin betydande juridiska verksamhet togs M i stor utsträckning i anspråk för diplomatiska uppdrag i tidens kaotiska värld. En kunnig och skarpsinnig jurist som M var en tillgång för den sv kronan. Från Wismars och Stralsunds utgångspunkt kunde han informera de sv makthavande om den politiska utvecklingen, främst i Nordtyskland. Hans brev till Magnus Gabriel De la Gardie och andra i rådskretsen är fyllda med informationer av intresse ur sv synpunkt.

Stora konfliktmöjligheter bestod efter freden 1648 mellan Sverige och grannarna till de nyblivna sv provinserna Pommern, Wismar och Bremen-Verden. Hamnstaden Wismar var en påle i köttet för de mecklenburgska hertigarna, i vilkas maktområde staden förr varit betydelsefull. Nu gällde det att lösa ett antal frågor, som det nya grannförhållandet skapade och att ta ställning i inbördes trätor mellan hertigarna av Güstrow och Strelitz, där risken för inblandning av kejsaren och Frankrike tidvis var stor.

1661 utsågs M till en av tre delegater för att hos kejsaren i Wien ansöka om den sv kungens investitur som hertig av Pommern. Det visade sig dock omöjligt att nå en överenskommelse; kejsaren ville i första hand inordna den sv kungen i det tyska länsväsendet, medan svenskarna först ville fa rikets skyldigheter fastställda. S å sökte M medla mellan de båda mecklenburgska hertigarna och samtidigt få till stånd ett avtal med hertigen i Güstrow. Förhandlingarna var svåra. – Längre fram deltog M i förhandlingarna för att åstadkomma en förlikning i en svårartad konflikt mellan kurfursten av Pfalz och kurfursten-ärkebiskopen av Mainz om Pfalz' rätt att uppbära den sk Wildfangssteuer. Stridigheterna hotade rent av att leda till ett förnyat krigsutbrott i riket. Konflikten kunde till sist lösas genom en skiljedom, som gick till Pfalz' förmån.

M anlitades vidare av regeringen i Sthlm i det under den långa krigsperioden intensiva propagandakriget för att hävda sv synpunkter. 1657 utgav M i Greifswald en försvarsskrift mot danskarnas krigsmanifest Jus feciale armatae Danias. Denna trycktes i en tysk och följande år även i sin latinska version; s å utkom den i England i engelsk språkdräkt. Senare fogades också aktbilagor till denna skrift. Följande år författade M ett försvar för Karl X Gustavs uppseendeväckande åtgärd 1658 att i samband med brytningen med kurfurst Fredrik Wilhelm vägra mottaga dennes sändebud i audiens i Flensburg; det hade formen av en skrivelse från de sv underhandlarna Edvard Ehrensteen (bd 12), Schweder Dietrich Kleihe och M själv (Sacrae Regia? Majestatis Suecicae Commissariorum Responsum ... 1658) men var författat av M ensam.

M har betecknats som en av de mest geniala dåtida tyska juristerna.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

Stor saml brev från M i RA (bl a till Per Brahe, M G De la Gardie o K G Wrangel) o i UUB (bl a till E Ehrensteen oj Rosenhane).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se resonerande bibliografi, utförlig men ofullständig, i A de Balthasar, Monumen-tum aeternae memoriae immortalis Davidis Mevii ..., Wismariae et Butzovii 1770, 4:o, s 59-101.

Källor och litteratur

Källor o litt: iEltere Universitäts-Matrikeln, 2: Universität Greifswald, 1–2 (1893-94); Allgemeirie Deutsche Biographie, 21 (1885); H Almquist, Den karolinska tidens publicistik (HT 1936); F G v Bunge, Geschichte des Gerichtswesens und Gerichtsverfahrens in Liv-, Est- und Curland (1874); L Dalgren, Sverige o Pommern 1792–1806 (1914); E Döhring, Geschichte der deutschen Rechtspflege seit 1500 (1953); W Ebel, Forschungen zur Geschichte des lübischen Rechts, 1 (1950); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660–1664 (1932); dens, d:o 1664–68, 1–2 (1949); S Jägerskiöld, Studier rör receptionen av främmande rätt i Sverige under den yngre landslagens tid (1963); dens, Utländsk jur litt i svjuristbibl från tiden före år 1734 (1965); dens, Handelsbalkens utländska källor (1967); dens, Erik Lindeman-Lindschöld, 1 (KFÅ 1983); G Landberg, 1648–1697 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:3, 1952); K Å Modéer, Gerichtsbarkeiten der schwedischen Krone im deutschen Reichsterritorium, 1 (1975); D Molitor, D M und sein Entwurf eines Mecklenburgischen Land-rechts (Zeitschrift der Savigny-Stiftung fur Rechtsgeschichte, Germ Abt, 61, 1941); I Seth, Univ i Greifswald o dess ställn i sv kulturpolitik 1637–1815 (1952); F Wieacker, Privatrechtsgeschichte der Neuzeit (1952).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Mevius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9313, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9313
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Mevius, urn:sbl:9313, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-26.