Meriter

Modéen, Thor Odert Folke, f 22 jan 1898 i Kungsör, Kung Karl, Vm, d 28 maj 1950 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: stationsinspektoren Alfred M o Anna Sofia Charlotta Johnson. Kortare anställn:ar bl a vid järnvägen, på bank o vid sv konsulatet i Stettin, dansör på kabarén Vildkatten i Arkaden i Gbg 18, elev vid Lorensbergsteatern där 18–19, teaterengagemang i Sthlm, bl a vid Vasateatern, Oscarsteatern o Södra teatern, 20–49, filmskådespelare från 23, regissör, manusförf, led av styr för Sv ab förenade film artister (mars 44 Sv ab förenade film artister, Saffa, från sept 45 ab Rex-film) nov 43–juli 47.

G 1) 21 juni 1924(–43) i Sthlm, Ad Fredr, o 2) 3 dec 1948 där, Hedv El, m skådespelerskan Hildegard Margareta Johanna Schönström, f 6 dec 1899 i Malmö, S:t Petri, d 7 maj 1982 i Sthlm, Engelbr, dtr till sergeanten Gustaf Johannes Natanael S o Gerda Ulrika Larsson.

Biografi

Efter skolgång kom Thor M till sv konsulatet i Stettin men efter kort tid återvände han till Sverige och Sthlm, där han fick anställning vid en speditionsfirma. Han lär samtidigt ha tagit teaterlektioner för A Blom vid Södra teatern. Efter denna första sthlmssejour kom han till Gbg, där han fick anställning vid en bank. Båda anställningarna skall ha upphört på grund av att M misskötte sig.

M hade länge närt en önskan att komma in vid teatern och 1916 debuterade han som dansör vid Uttermans kabaret Vildkatten i Arkaden. Två år senare antogs han som elev vid Lorensbergsteatern under regissör "Muck" Linden (bd 23) och fick några småroller. Till Sthlm återvände M s å och gjorde antagligen sin storstadsdebut vid Röda Lyktan i Sundbyberg. Därefter vidtog engagemang vid en rad teatrar, bl a Pallas och Novilla. Till Folkets hus-teatern knöts han 1922 och så småningom kom hans bana att helt bli revyartistens. Försöken att spela mer seriös teater visade sig inte särskilt lyckade. Höjdpunkten i M:s karriär blev åren vid Södra teatern. Därutöver medverkade han i en lång rad filmer, varav en som han även regisserade, Augustas lilla felsteg (1933). Under slutet av 1940-talet dalade karriären till följd av sjukdom och hans sista scenframträdande gjordes i Adjö Mimi på Narvateatern 1949.

M var under sin storhetstid på 30-talet och början av 40-talet mycket uppskattad som revyartist och filmskådespelare. De åsikter som ibland framförts att han inte uppskattades efter förtjänst av sin samtid kan anses överdrivna. Många skribenter har vittnat om hans stora dragningskraft på publiken som revystjärna på Södra teatern, t ex Kar de Mumma (Erik Zetterström), som blev en av M:s främsta textleverantörer, bl a för den kända monologen Strålande tider, härliga tider, som både innebar ett genombrott för M på revyscenen och med tiden blev något av ett "varumärke" för honom.

Många av de filmer M medverkade i fick en omild behandling av kritiken. Mest debatterad blev kanske Pensionat Paradiset (1937), som vid ett beryktat konserthusmöte av en kritiker offentligt brännmärktes som kulturfara (C Björkman). Det är dock en myt att alla filmer i lättare genrer, t ex folklustspelen, gemenligen kallade pilsnerfilmer, ständigt skulle ha blivit utskällda under 30-talet. Det hördes många gånger uppskattande kritikerröster även om flera av dessa filmer. M tog de positiva omdömena till trots mycket illa vid sig av att stämplas som "pilsnerfilmaktör". Han ansåg sig vara en vanlig medelsvensson och hävdade att han inte kunde rå för att pilsner och snaps ingick i den sv genomsnittsmedborgarens verklighet.

Det har gjorts många försök att ringa in och förklara M:s speciella komiska utstrålning, i synnerhet efter det att han "återupptäckts" omkring 1970. En nyckel ligger kanske i hans mångsidighet samtidigt som han ständigt är densamme. På film medverkade han såväl i rena farser och salongskomedier som i mera allvarliga sammanhang. Han uppträdde både i folkliga miljöer och nyrikedomens palats utan att någon gång besväras av anpassningsproblem. I detta skilde han sig från många andra samtida sv filmkomiker, exempelvis Elof Ahrle eller Sigurd Wallén, som var mer ensidiga. M kunde således spela det mesta på film från stenrika uppkomlingar till tvivelaktiga typer som fd utbrytarkungen Vallbäck-Nord (Släkten är värst, 1936). Vid ett tillfälle återfinns han t o m i historisk miljö (Harald Handfaste, 1946). Han kreerade här en komisk typ, som närmast kan jämföras med den italienske skådespelaren Bud Spencers rollgestaltningar genom kombinationen av våld och mänsklig värme. Oavsett vilken roll M spelade dominerade han scenrummet. Enligt Åke Söderblom, som ofta spelade mot honom både på teater och på film, var detta en förlängning av den pondus M ägde i verkligheten. Tillsammans var dessa två ett av sv films mest effektiva komikerpar.

M var efter många års träning på revy- och kabaretscener kunnig som skådespelare. På scenen var publikkontakten av avgörande betydelse och det som ofta tycktes vara resultatet av ögonblickets ingivelse var mer frukten av M:s sceniska drivenhet. Hans replikföring fick en naturlighet som kontrasterar mot den uppstyltade stil som många samtida skådespelare hade. M:s skenbart spontana agerande har med största sannolikhet bidragit till att han överlevt som komiker på film, där möjligheten till direktkontakt med åskådaren saknas. Det har framhållits att M:s styrka även låg i hans förmåga att "krossa manuskriptet, att förvandla alla roller till Modéen" (Säverman, 5XT M). Därigenom kunde M förvandla de plattaste vitsar till något både absurt förstorat och personligt originellt, vilket främst märks i talskivorna. Han utnyttjade tekniken när han spelade överklasspersoner genom att han rev ner dessas förnäma fasad, ett klassiskt sätt att få den stora publiken på sin sida. Han satsade sin personlighet, vilket gav tyngd åt framträdandet. M:s komik har setts som ett resultat av hjärtats humor. Sin breda kungsörsdialekt, som var hämmande i den tidiga teaterkarriären, försökte han inte slipa bort utan tvärtom överdriva, vilket bidrog till den komiska upplevelsen. "Han går utanför den smalspåriga situationskomiken och kryddar filmerna med vitsspridning, plumpheter, allmängods av olika slag men ordens mening dränktes av hans framfusigt bullrande vitalitet, hans röstskiftningar i falsett och framförallt skrattet, det sista stora skrattet. M:s skratt var inga manuskriptskratt, det uppstod ur honom själv" (Säverman, a a).

Det slitsamma artistlivet blev i längden förödande både för M:s person och hans karriär. Han brände sitt ljus i båda ändarna. Beroendet av alkohol bildade en tragisk överton till många av hans tidigare klassiska revynummer som t ex uppmaningen till svenska folket i försvarsnedskärningstider att stå enat kring flaskan och supa ihop till en vedettbåt. M lämnade på grund av dessa problem scenen och filmen. Att inte få spela på Södra teatern, en fast punkt i hans liv, drabbade honom hårt.

Efter den långa tid av glömska som följde efter M:s tidiga bortgång har han fått en plats i sv film- och revyhistoria. För eftervärlden har han kommit att framstå som den store filmkomikern. 1970-talet innebar en renässans för M:s filmer. De visades i TV med höga tittarsiffror och många skribenter uttryckte sin uppskattning. "Det jag sett har väckt misstanken att M för Sveriges vidkommande var en komisk oersättlighet" (Schildt). I födelseorten Kungsör uppkallades 1980 en teater efter honom.

Författare

Per Olov Ovist

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Inspelningar: Minst 124 st, huvudsakligen dialoger och monologer (Odeon, Parlophone, Sonora, Polyphon, Albophone); härav många i senare utgåvor, bla Strålande tider, härliga tider! [14 st 1925–34] (1972, Odeon) o Blandade varor [13 st 1929–36] (1973, Odeon).

Källor och litteratur

Källor o litt: Art:ar om M i dagspressen, bl a i AB 31 dec 1972 o 11 juli 1973, Barometern 20 nov 1982, DN 7 febr 1937, 23 maj 1940, 30 dec 1972 o 3 jan 1981, samt bilagan På Stan 17–23 dec 1977 (om M:s efterlämnade papper), Expressen 31 jan 1969, 14 dec 1969 (söndagsbil), 7 sept 1972, 29 dec 1972 (TV-bil) o 17 juni 1977 (TV-bil) o i Kvällsposten 31 dec 1972; S Björkman, En av de stora (Chaplin 1970, nr 5); FIB:s skådespelaralbum, 28 (FIB 1942, nr 45); Filmboken, ed H Wortzelius o N Larsson, 2 (1953–57); C Holm, På tu man hand med filmidoler (1947); P Höglund, TM – "storsv" humorist (Byggnadsarbetaren 1967, nr 32); T Jungstedt, Så minns vi T M (RiR-TV 1973, nr 1); J Schildt, Det pensionerade paradiset. Anteckn:ar om sv 30-talsfilm (1970); SMoK; Sv filmografi, 2–5 (1982–84); Sv filmskådespelarlex, ed S G Win-quist o T Jungstedt (1973); O Säverman, 5XT M (Uppsala studenters filmstudio, program våren 1971); dens, art:ar om M (Chaplin 1971, nr 1 o 7); S Tjerneld, Södra teatern (1977); [E Zetterström, pseud] Kar de Mumma, TM, glädjens o hjärtats revykomiker (OBS! 1949, nr 24/25); dens, Mitt arma liv (1964); dens, Människor som mött mig (1972); A Ångström, Tre folkkära skådespelare (Scen o salong 1978, nr 1). – Nekr:er över M i GP o SvD 30 maj 1950.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thor O F Modéen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9391, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Ovist), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9391
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thor O F Modéen, urn:sbl:9391, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Olov Ovist), hämtad 2024-04-20.