Lovisa Ulrika

Född:1720-07-24 – Tyskland (i Berlin)
Död:1782-07-16 – Sånga församling (AB-län), Stockholms län (på Svartsjö Slott)

Drottning


Band 24 (1982-1984), sida 151.

Meriter

Lovisa Ulrika, f 24 juli (n st) 1720 i Berlin, d 16 juli 1782 på Svartsjö slott, Sånga, Sth. Föräldrar: konung Fredrik Wilhelm I av Preussen o Sofia Dorothea av Hannover. Sveriges drottning 25 mars 1751, krönt i Sthlm 26 nov 1751.

G 6/17 juli 1744 par procuration i Berlin m dåv sv tronföljaren Adolf Fredrik (bd 1) av Holstein-Gottorp, senare Sveriges konung, f 14 maj (n st) 1710 på slottet Gottorp, Schleswig, d 12 febr 1771 på Sthlms slott.

Biografi

L föddes som det sjunde av fjorton barn, av vilka tio nådde mogen ålder. Hennes uppväxtmiljö var motsatsfylld och rik på inre spänningar. Föräldrarnas äktenskap, som enligt den äldsta dottern, Wilhelmine av Bayreuth, var ett inklinationsparti, var likväl aldrig riktigt harmoniskt. Det präglades av motsättningen mellan den kärva preussarandan, förkroppsligad i faderns personlighet, och moderns från det welfiska huset nedärvda kulturintresse och smak för gallisk förfining. L:s morfar var kurfurste av Hannover och hette som konung av Storbritannien Georg I. L:s stora syskonkrets var rik på särpräglade och begåvade personligheter. Redan tidigt utmärkte sig L för fägring och gott förstånd men också för ett egensinnigt och häftigt lynne. Barnens uppfostran var starkt påverkad av franska bildningsideal, som alltsedan den store kurfurstens dagar präglade det preussiska hovet. Vid något mognare ålder kom L i moderns krets i beröring med den begynnande upplysningstidens idéer. Av syskonen stod den några år yngre brodern August Wilhelm henne närmast. De båda var också faderns älsklingsbarn. Men också med den äldste brodern (senare Fredrik II) förenades hon, trots skillnaden i ålder och ställning, av gemensamma bildningsintressen. Impulserna från modern fördjupades och intensifierades av intrycken från broderns krets i Rheinsberg; där kom hon också närmare de nyaste strömningarna i det europeiska kulturlivet och de idéer, som bar upp dem. Efter tronskiftet 1740 trädde hon vid hans hov i personlig kontakt med några av Europas ledande kulturpersonligheter, bland dem den frejdade naturforskaren Maupertuis. Av stor betydelse blev bekantskapen med Voltaire hösten 1743, som sedan fortsatte i en brevväxling, som L pietetsfullt bevarade.

Det var sålunda på en rikt utrustad och högt bildad ung furstinna som de ledande sv kretsarna till sist fäste sina blickar, när det gällde att utse en gemål åt den nykorade tronföljaren Adolf Fredrik. För L:s del hade förslaget föregåtts av andra frierier, men när dessa slog fel, utsågs hon 1743 till koadjutris och efterträdare till abbedissan i jungfrustiftet Quedlinburg. För Adolf Fredrik hade man först tänkt sig en förening med den danska prinsessan Luise. Tanken på en familjeförbindelse mellan Sthlm och Berlin utgjorde emellertid ett led i en planerad trippelallians mellan Ryssland, Preussen och Sverige, som skulle belästa Rysslands inflytande i Norden och trygga Preussens erövringar i det första schlesiska kriget. Ungefär samtidigt genomfördes under preussisk medverkan förbindelsen mellan den ryske tronföljaren och prinsessan Sofia av Anhalt-Zerbst, sedermera Katarina II. Likväl var det inte från början givet, att valet skulle falla på L. När frieriet framfördes i Berlin i början av 1744, lät kung Fredrik förstå, att det borde gälla den yngre systern Amalie, men till sist gav han vika för den sv regeringens och tronföljarens bestämda önskan, och 1 mars 1744 gav han sitt bifall. Vigseln ägde rum i Berlin i juli, varvid brudgummen företräddes av brudens bror August Wilhelm. En vecka senare avreste L från Berlin. 18 aug 1744 ägde den andra vigselakten och bilägret rum på Drottningholm.

Det äktenskap, som sålunda ingicks och varade ett drygt kvartsekel, blev lyckligt. Härtill bidrog säkert, att L redan från början kände sig som den överlägsna. Adolf Fredrik var en god och älskvärd man, och han saknade ej intellektuella intressen. Särskilt fängslades han av matematik och astronomi och han var musikaliskt intresserad. Han hade ej sin makas viljestyrka, hans begåvning var av ett annat och mindre bländande slag än hennes och han saknade hennes djärva och oroliga företagsamhet, men i gengäld kunde hans omdöme vara bättre än hennes. Till bådas olycka hade han sällan kraft att göra det gällande.

I den krets, som tronföljarparet samlade kring sig, blev L den dominerande. Vid hennes sida stod C G Tessin, som i början av 1745 utsågs till det unga hovets överstemarskalk. Tillsammans lyckades de göra detta till en faktor att räkna med i det sv kulturlivet. Vänskapen mellan den unga furstinnan och den äldre statsmannen, grundlagd under hans vistelse i Berlin och resan därifrån, fördjupades under de närmaste åren. Härtill bidrog också den politiska utvecklingen. Den konjunktur, som utgjorde bakgrunden till L:s äktenskap, blev av kort varaktighet. Tanken på ett förbund mellan Ryssland, Preussen och Sverige övergavs, när Bestuzjev befäste sin ställning som kejsarinnan Elisabeths främste rådgivare och ledare av den ryska utrikespolitiken. I stället uppstod en dragkamp mellan Ryssland och Preussen, som i hög grad försvårade tronföljarparets ställning. Redan före L:s avresa från Berlin invigde kung Fredrik sin syster i planen på ett förbund mellan Preussen och Sverige. Under resan dryftade hon den med Tessin, som hörde till dess ivrigaste förespråkare. För de ledande hattarna var det med tanke på deras vacklande ställning av största vikt att vinna det unga hovets stöd och eliminera det inflytande, som deras motståndare sökte vinna över tronföljaren. Det planerade förbundet med Preussen erbjöd den dubbla möjligheten att minska beroendet av Ryssland och vinna kronprinsessans och därigenom kanske också kronprinsens stöd. Men ännu kunde denna tanke inte förverkligas. Rysslands inflytande var för starkt, och i juni 1745 slöts ett förbund mellan denna makt och Sverige. Först några år senare föll avgörandet, sedan hattarna genom en parlamentarisk kupp i dec 1746 vunnit majoriteten i rådet. Tessin övertog posten som kanslipresident. 18 maj 1747 slöts förbundet med Preussen och en vecka senare förnyades subsidiekonventionen med Frankrike.

För L var det lätt att välja sida i den politiska kampen. I hattarna såg hon förkämparna för landets oberoende, och hon ansåg det viktigt för dynastins framtid att vinna dem. Under 1746–47 års riksdag kulminerade samarbetet mellan henne och hattpartiets ledande män, främst Tessin. Genom deras seger uppnådde hon ett väsentligt mål för sina ansträngningar. Sverige hade befriat sig från beroendet av Ryssland och anslutit sig till Frankrike och Preussen. Dynastins framtid tycktes säkrad. När Tessin några dagar efter sin upphöjelse till den ledande posten i rådet av kungahuset och ständerna utsågs till guvernör för den späde prins Gustav, förverkligades en önskan, som L givit uttryck åt redan vid sonens födelse.

L var född och uppvuxen i Europas stramast organiserade militärmonarki, och hennes politiska uppfattning präglades härav. Erfarenheterna under de första åren i Sverige var inte ägnade att ändra hennes syn på de politiska förhållandena. Riksdagens avgörande inflytande var för henne en absurditet. En total förändring av styrelsen var nödvändig. Målet var en stark monarki, regerad av en upplyst furste. Egendomligt nog blev detta under några år ett föreningsband mellan henne och några av hattpartiets ledare. Under den kris, som följde på det olyckliga ryska kriget, började ledande hattar inse behovet av en stark regeringsmakt. I varje fall har Tessin inför L givit uttryck för sådana tankar. Det är därför knappast förvånande, att hon trodde sig kunna räkna med hans stöd. Redan hösten 1746 övervägde ledande hattpolitiker en förändring av regeringsformen. När den gamle kung Fredriks liv våren 1748 tycktes lida mot sitt slut, ägde ivriga överläggningar rum mellan L och dem om en omgestaltning av författningen i mera rojalistisk anda. Men det gynnsamma ögonblicket drog förbi, och avgörandet uppsköts till det förestående tronskiftet.

Redan från början förelåg en grundläggande skillnad mellan L:s och hattledarnas avsikter. Tessin syftade till en omdaning av statsskicket genom enigt samarbete mellan konung och råd till landets bästa, medan det absoluta väldet för L var det hägrande slutmålet. I längden måste denna olikhet i målsättningen göra samarbetet dem emellan högst problematiskt. Den slutliga brytningen utlöstes dock av andra omständigheter.

För att bryta den hotande inringningen från dansk och rysk sida sökte Tessin få till stånd en överenskommelse med Danmark. I detta syfte lyckades han sommaren 1749 förmå Adolf Fredrik att avstå från sin arvsrätt till Holstein. Knappt ett år senare föreslog den franske ambassadören en äktenskapsförbindelse mellan prins Gustav och den danska prinsessan Sofia Magdalena. För L, som ville se en prinsessa av sitt eget hus som sin sonhustru, tedde sig detta som ett ingrepp i hennes heligaste rättigheter. När Tessin under pingsthelgen 1750 framförde förslaget, kom det till ett häftigt uppträde mellan honom och kronprinsessan. Först efter lång övertalning gav hon slutligen vika. I en fråga av stor betydelse för kungahuset och landets framtid gjorde sig en djupgående meningsskiljaktighet gällande mellan dem. Det är möjligt, att känslor av mera personligt slag bidragit till att skärpa konflikten. I varje fall trädde nu den latenta motsättningen mellan det unga hovet och Tessin för första gången i dagen.

När tronskiftet inträffade i mars 1751, visade det sig, att Adolf Fredrik och L ej längre kunde räkna med Tessins stöd. Natten före kung Fredriks död 25 mars ägde en rådplägning rum mellan dem och deras förtrogne Hans Henrik v Liewen (bd 22). Man beslöt, att Adolf Fredrik omedelbart efter det väntade dödsfallet skulle ta ledningen i sin hand. För att utforska rådets planer uppsökte L trots den sena timmen Tessin, dock utan att få klart besked. 26 mars måste hon maktlös bevittna, hur hennes make undertecknade den provisoriska kungaförsäkran, som Tessin uppsatt och som dagen innan förelagts honom. Först därefter hyllades han av de närvarande som Sveriges konung. Den högtidliga akten beseglade L:s första stora nederlag. Hon glömde aldrig den bittra besvikelse och förödmjukelse, som hon under dessa dagar upplevde.

Nu gällde det att förbereda sig på den kommande riksdagen. Dittills hade reformplanen syftat till att stärka regeringsmakten. Den fråga, som nu trädde i förgrunden, gällde dess inre funktion, monarkens ställning till sina rådgivare. Den bar i sig fröet till en konflikt mellan konung och råd. En sådan kunde knappast lösas genom en uppgörelse mellan dem. Ett avgörande vid den kommande riksdagen blev nödvändigt. Försöket att med stöd av ett särskilt hovparti genomföra den önskade förändringen misslyckades. Det förslag till kungaförsäkran, som uppgjordes av den stora sekreta deputationen, anslöt sig helt till de gällande författningsurkunderna och den praxis som utvecklat sig i fråga om konungens medverkan i regeringsärendena. Den nye konungens maktsfär blev snarast mera kringskuren än företrädarens. 25 nov 1751 undertecknade Adolf Fredrik sin kungaförsäkran, och dagen därpå ägde kröningen rum. För andra gången hade försöket att genomföra en förändring till konungens favör misslyckats. Men ännu hade problemet ej ställts på sin spets.

Under de följande åren gjorde sig vissa motsättningar gällande inom hovpartiet. De ständiga konflikterna mellan konungen och det av hattarna behärskade rådet gav ökat inflytande åt den grupp, som ursprungligen tillhört mösspartiet. I Adolf Fredriks närmaste omgivning angavs tonen av denna. Följden blev, att han, som aldrig varit en vän av hattarnas politik, nu försiktigt sökte närma sig den ryska kejsarinnan för att fa hennes stöd. Försöket ledde inte till framgång men försatte L i ett obehagligt dilemma. Om kungaparet lyckades nå sitt mål med ryskt stöd, skulle detta sannolikt leda till en utrikespolitisk nyorientering, och till en sådan ville L inte medverka. Förbunden med Preussen och Frankrike var ju ett resultat av hennes och broderns politik. Förändringarna i statsskicket ville hon uppnå utan att bryta det utrikespolitiska system, som byggts upp i samarbete med hattarna. Sina ansträngningar inriktade hon därför på att vinna några av deras ledare för att splittra motståndet.

Ett försök att försonas med Tessin och skilja honom från kollegerna i rådet misslyckades. Meningsskiljaktigheter i fråga om kronprinsens uppfostran tillkom, och i jan 1754 fullbordades brytningen mellan drottningen och hennes forne gunstling under uppseendeväckande former. Ej heller lyckades L nå en uppgörelse med hans efterträdare som kanslipresident Anders Johan v Höpken eller med Carl Fredrik Scheffer, som i okt 1752 återvände från sändebudsposten i Paris för att inträda i rådskammaren. Samma öde rönte försöket att vinna den franske ambassadören d'Havrincourt och genom honom förmå den franska utrikesledningen att stödja hovets sak.

När avgörandet närmade sig, var läget alltjämt oklart. Inför den riksdag, som samlades i okt 1755, sökte Adolf Fredrik hävda sin rätt att pröva sina rådgivares skäl och vägra sin underskrift, om han underkände dem. Mot dessa anspråk ställde rådet hans skyldighet att alltid instämma med sina officiella rådgivare. Frågan hänsköts 10 nov till en stor sekret deputation, som godkände rådets ståndpunkt. Konungen förklarades bunden av dess beslut och uppmanades att expediera alla vilande ärenden. Våren 1756 fullföljdes lagstiftningsarbetet genom införandet av namnstämpeln, och i tjänstebetänkandet reglerades i detalj grunderna för befordringsärendens avgörande. Den viktiga frågan om förhållandet mellan konungen och hans rådgivare avgjordes alltså till hovets nackdel.

För kungaparet var detta en allvarlig motgång. Än hårdare träffades L av ständernas ingripande i frågan om prinsarnas uppfostran. Men hon gav ändå ej spelet förlorat. Tanken att med maktspråk vinna målet trädde nu i förgrunden. En plan att med stöd av pålitliga regementen tåga in och gripa makten i huvudstaden kunde ej utföras, då Adolf Fredrik under våren drabbades av en sjukdom, som nedsatte hans handlingsförmåga. I stället började man överväga en kupp i själva huvudstaden. I vilken utsträckning L själv medverkade i planläggningen kan ej helt klarläggas. Den verkliga ledningen av förberedelsearbetet utövades nu av hennes förtrogna Erik Brahe (bd 5), Gustav Jakob Horn (bd 19) och Johan Ludvig Hård (bd 19), av vilka den sistnämnde synes ha svarat för den militära sakkunskapen. I varje fall synes L inte ha haft full kännedom om den plan, som slutligen uppgjordes. Något verkligt statskuppsförsök kom ej heller till stånd. Meningen tycks ha varit att börja med ett folkupplopp, stött av gardet och andra välsinnade delar av hu- vudstadens garnison. Sedan artillerigården tagits, skulle riksdagen upplösas och en ny sammankallas till Västerås eller Norrköping. Företaget röjdes natten till 22 juni genom underordnade medhjälpares oförsiktighet. Ledarna greps och dömdes till döden. Endast Hård lyckades rädda sig genom att fly. 23 juli avrättades Brahe, Horn och två av deras medhjälpare, tre dagar senare ytterligare fyra. Kungaparet undgick visserligen nederlagets svåraste följder, men över deras huvuden svävade riksaktens villkorliga avsättningsdom. Bakom det inträffade spårade man L:s hand, och de dödsdömdas bekännelser var i viss mån belastande. Någon verkligt brottslig handling kunde dock ej påbördas henne. Av ständerna fick prästerskapet i uppdrag att förehålla drottningen hennes fel och föra henne tillbaka till de rätta vägarna. Uppdraget utfördes 4 aug 1756 av biskopen i Västerås, Samuel Troilius i närvaro av ärkebiskopen Henrik Benzelius.

L:s försök att ingripa i den sv inrikespolitiken för att genomföra en författningsändring slutade sålunda i en katastrof. Men likväl var det under dessa upprörda år, som hennes insatser i det sv kulturlivet nådde sin höjdpunkt. De präglades också av det förändrade politiska klimatet. Tessin och hans krets var ej längre de tongivande. De ersattes av andra, bland dem medlemmar av familjen v Düben, som närmast räknades till mössorna. Men den ledande i den nya hovkretsen var Olof Dalin, redan 1750 anställd som informator hos prins Gustav. Han blev också ständig sekreterare i den vitterhetsakademi, som L instiftade 1753. Bland dess första ledamöter fanns vid sidan av fyra ledande hattar den mest ansedde och aktade av de äldre mössorna, Gustav Bonde. L:s intressen omfattade snart sagt alla kulturlivets områden. Hon sammanbragte stora konstnärliga och naturvetenskapliga samlingar. En fransk teatertrupp inkallades 1753 och något senare en italiensk operatrupp. Så uppfördes vid Drottningholm det första kinesiska lustslottet, Kina, som Adolf Fredrik förärade sin gemål på hennes födelsedag. På L:s bekostnad företog konstnärer som Jean Eric Rehn och Johan Pasch studieresor i utlandet, och hon understödde Hedvig Charlotta Nordenflycht med en pension ur sin handkassa. För att ordna och beskriva sin naturaliesamling anlitade hon ingen mindre än Linné. Betecknande för hennes andliga spänst är, att hon nu också började studera matematik, och att hon fann tid att lära sig engelska för att kunna studera litteraturen på originalspråket. L:s intellektuella och estetiska intressen sprang fram ur ett inre behov. Hon hade också odlat dem sedan sin tidiga ungdom. Själv har hon i ett brev till brodern uttalat, att hennes strävan var "att uppmuntra konsten och vetenskapen för att mildra sederna". Det var säkert ej en tom fras, när hon för sin akademi uppställde syftemålet "att frambringa en ren smak, ett städat tanke- och hyfsat skrivsätt, såsom uti samhällen nyttige, prydlige och behaglige".

Händelserna våren och sommaren 1756 utgör den avgörande vändpunkten i L:s liv. Alla hennes förhoppningar och ärelystna drömmar hade gäckats. Oförändrad gick hon inte genom prövningarna. Den glada och överdådiga unga furstinnan hade förvandlats till en kvinna, härdad av hårda öden och med en djupare syn på politikens realiteter. Hela sin ovanliga viljestyrka inriktade hon nu på ett mål: att vinna upprättelse. De följande åren blev. prövande. L fick uppleva, att Sverige ett år efter hennes nederlag ingrep i det stora kriget mot Preussen, som bragte hennes bror Fredrik den store till undergångens brant.

När ett tillfälle att ingripa i politiken vid krigets slut åter erbjöd sig, grep L det begärligt. I början av 1762 mottog hon en invit från lantmarskalken Axel Fersen att inleda samtal om det politiska läget. Man enades om att författningen borde återställas som den var före 1756 och att mössorna skulle inbjudas att deltaga i överläggningarna. Dessa fortsatte under våren. Som drottningens representant deltog en nykomling i kretsen av hennes förtrogna, Fredrik Carl Sinclair. Ett första viktigt resultat uppnåddes, när L anmodades att medverka vid inledandet av separata fredsunderhandlingar med Preussen. I mitten av juni mottog hon uttrycken för ständernas tacksamhet för sitt "nådiga biträde till beredningens lättande för fredsverket". Hennes ställning hade sannerligen i grund förändrats under de sex år, som förflutit sedan hon mottog prästeståndets förmaningar. – Efter en överenskommelse mellan partierna, som för L:s del bl a innebar, att alla spår av statskuppsförsöket undanröjdes, avslutades riksdagen utan något regimskifte. Sannolikt innehöll överenskommelsen också ett löfte från Fersens sida om en snar omprövning av författningsfrågan.

Dessa händelser bildar utgångspunkten för L:s fortsatta verksamhet. Erfarenheten hade lärt henne, hur fåfängt det var att söka nå målet i samarbete med blott det ena av de båda partierna. Nu ville hon samverka med ledande män ur båda för att i samband med en partiförsoning, kallad komposition, genomföra en reform av författningen, som skulle medge en måttlig ökning av kungamakten. Försöket tycktes till en början framgångsrikt. Förhandlingar pågick från hösten 1762 och ledde våren 1764 till en överenskommelse om ett moderat reformprogram i Montesquieus anda, utarbetat av C F Scheffer. De nödvändiga lagtexterna lär ha redigerats av hattarnas främste expert på området, hovrättsrådet Kristoffer Rappe. Reformen skulle genomföras vid en urtima riksdag. För att skapa en gynnsam atmosfär enades man om att bortse från partiskiljande frågor framför allt beträffande utrikespolitiken och att avstå från de vanliga riksdagsförberedelserna. 3 sept 1764 beslöt rådet enhälligt att inkalla ständerna till jan 1765. Målet tycktes ligga inom räckhåll.

Allt berodde nu på de berörda politikernas lojalitet och deras möjlighet att hävda sin ståndpunkt gentemot partiernas breda lager. Skulle en överenskommelse träffad inom en liten krets aristokratiska partiledare verkligen kunna genomföras? När avgörandet närmade sig, visade sig partimotsättningarna alltför stora. Med brittiskt och ryskt stöd började mössorna bearbeta opinionen. Till sist blev det dock en utrikespolitisk fråga, som fällde avgörandet. I nov 1764 framförde den franske ambassadören sin regerings förslag om reglering av subsidieskulden. Innebörden var, att Sverige genom avbetalningsperiodens längd skulle bli beroende av Frankrike under fyra år utöver traktatens giltighetstid eller till slutet av 1772. Mössorna uppfattade detta som ett försök att binda ständernas handlingsfrihet och förekomma ett systemskifte och följaktligen som ett avtalsbrott. Ä andra sidan såg hattarnas ledare i konungens hållning en prö-vosten på ärligheten i hovets avsikter. L sökte förgäves fa avgörandet uppskjutet till riksdagen. När rådet 26 nov 1764 med endast en rösts majoritet men mot konungens votum godkände uppgörelsen, uppsade hattarna överenskommelsen med hovet och mössorna. Den med så stor möda åstadkomna enigheten mellan partierna och hovet hade brutit samman.

"I ett ögonblick då jag hade mest att hoppas, sviker mig allt på en gång". Så sammanfattade L i ett brev till Fredrik den store sin ställning vid riksdagens början. Men ändå gav hon ej spelet förlorat. Hon sökte nu genomföra sina avsikter genom särskilda överenskommelser med vartdera partiet för sig utan att därför alldeles binda sig vid något av dem. I början av dec 1764 lovade mössornas ledare sin medverkan till en författningsreform efter de riktlinjer, som Scheffer uppdragit, och en månad senare utfäste sig hattarna att stödja sådana förslag, som hon kunde förmå mössorna att framställa. Å sin sida godkände drottningen mössornas allmänna reformprogram men lovade hattarna sitt skydd mot befarade partiförlöljelser. Men också detta försök att genom en vågmästarpolitik mellan riksdagens båda huvudgrupper rädda kompositions- och reformpolitiken misslyckades.

Det riksmöte som samlades i Sthlm 15 jan 1765 präglades helt av mössornas överväldigande seger och deras räfst med den föregående regimen. Författningsfrågan hänsköts i slutet av mars till den stora deputationens lagutskott. För mössornas ledare var den ett medel att vinna hovets medverkan vid regimförändringen. Men L ansåg sig bunden av löftet att skydda hattarnas ledare och krävde därför, att reformen skulle genomföras innan en verklig regimförändring ägt rum. Lantmarskalken Ture Gustaf Rudbeck lovade då, att författningsfrågan omedelbart skulle upptas på villkor, att två av hattarnas riksråd frivilligt begärde avsked. Men också detta kompromissförsök strandade på de radikala mössornas önskan att framtvinga en regeringskris. Reformfrågan upptogs visserligen i lagutskottet vid två sammanträden 2 och 9 aug 1765. Men sedan avstannade arbetet lika plötsligt, som det börjat. Avbrottet varade inemot ett år. Anledningen härtill var, att de båda riksråd, som frivilligt begärt avsked, förklarades förlustiga ständernas förtroende. Detta innebar, att överenskommelsen mellan L och Rudbeck brutits. Partivälvningen och räfstpolitiken genomfördes utan att något avgörande träffades i författningsfrågan.

L:s försök att trots allt rädda försonings-och reformpolitiken hade slutgiltigt misslyckats. När författningsfrågan slutligen i aug 1766 avgjordes, saknades varje spår av de principer, som legat till grund för de gångna årens reformsträvanden, i betänkandet om "orsakerna till våra goda lagars elaka verkställighet". Därmed var L:s roll som politisk aktör utspelad. Ledningen av hovets politik gled därefter över i kronprins Gustavs händer. Hösten 1766 genomfördes så mot föräldrarnas vilja hans äktenskap med Sofia Magdalena. Den roll han därvid spelade innebar ett första försök att undandra sig moderns inflytande. Men den förening, som ingicks under så stora svårigheter, införde ett nytt spänningsmoment i den kungliga familjen, vartill också den ovilja som L alltid visade sin sonhustru bidrog.

När Adolf Fredrik 12 febr 1771 plötsligt avled, befann sig hans äldste son i Paris. För L blandades sorgen över förlusten av den älskade maken med oro för framtiden och misstro mot den förstfödde sonen. Till honom skrev hon: "Ett ögonblick, fyra minuter ha gjort slut på mitt livs lycka." Hon var knappast beredd att finna sig i den blygsammare ställning som änkeståndet innebar.

Nyheten om Gustav III:s statskupp mottog L i närheten av Stralsund på hemresa efter ett längre besök i Berlin. Under några dagar ledde hon från den pommerska residensstaden styrelsen av Sveriges tyska provinser. Efter hemkomsten visade sig snart hennes förhoppningar att genom sonen utöva ett avgörande inflytande fåfänga. De materiella förutsättningarna för hennes existens fick en tillfredsställande lösning. Från 1774 var Fredrikshof hennes residens, men 1777 måste hon avstå från Drottningholm och alla dess dyrbara samlingar som motprestation till att hennes skulder reglerades. På landet var Svartsjö hennes änkesäte. Under några år förde L ett behagligt liv, ägnat åt litterära och estetiska sysselsättningar. Hon kunde nu åter samla sin vitterhetsakademi omkring sig. Men förhållandet till den äldste sonen förblev labilt.

L:s sista år fördystrades av brytningen med Gustav, föranledd av de cirkulerande ryktena om sonen Gustav Adolfs börd. Vid dennes födelse 1 nov 1778 blev den definitiv. Sina sista levnadsår tillbringade L i stor ensamhet, omgiven endast av sin och dottern Sofia Albertinas uppvaktning. Först när den äldste sonen 13 juli 1782 besökte sin döende mor, kom en försoning till stånd, men många betvivlade, att den var uppriktig. 16 juli på morgonen slutade L sin oroliga levnad. Vid dödsbädden var av hennes närmaste blott de båda yngsta barnen Fredrik Adolf och dottern samt svärdottern Hedvig Elisabeth Charlotta, g m sonen Karl, närvarande. L:s sista ord lär ha varit "Bed Gud för mig".

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s efterlämnade papper förvaras i RA, där de ingår i K arkiv, Stafsundsarkivet o Ericsbergsarki-vet, i UUB (Gustavianska saml), i KB, i SA:s handskriftssaml o i Preussisches Geheimes Staats-archiv (jfr Jägerskiöld 1938, s 172 ff). - Brev från L bl a i Börstorpssaml, Ericsbergsarkivet (till bl a G G Tessin), Sjöholmsarkivet, Stafsundsarkivet, Scheffersaml, Sprengtportenska saml, Tessinsaml, Tosterupssaml o Flachska autografsaml, allt i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Apostille [14/8 1767] (Lettrcs écrites à m. Marmontel, au sujet de Bélisaire [rubr], u o [1767], s 5). – Utdrag ur .. .journal för åren 1750-1754 / ... åren 1755 och 1756 / ... åren 1757–1762 (F A v Fersen, Historiska skrifter. Utg afR. M. Klinckowström, d 2, Sthlm 1868, s 149–166, 232–308, d 3, 1869, s 261-318; brev o koncept ibid, 2, s 179–182, 215–218, 3, s 423–427, 456 f, 479, 4, 1869, s 267, 273 f, 281, 383 f, o 8, 1872, s 294 i). – Aus Briefen der Kronprinzessin Ulrike von Schweden an die Königin-Mutter Sophie-Dorothea (1745-1748). Mitteilungen von Fritz Arnheim (Forschungen zur brandenburgischen und preussischen Geschichte, Bd 2:2, Leipzig (tr Altenburg) 1889, s 229–244). – Ein Memoirenfragment der Königin Luise Ulrike von Schweden iiber ihre Jugendzeit am Hofe Friedrich Wilhelms I. Mitge-teilt von F A (ibid, 5, 1892, s 580-583). - Luise Ulrike, die schwedische Schwcster Friedrichs des Grossen. Ungedruckte Briefe an Mitglieder des preussischen Königshauses. Hrsg von F A. Bd 1–2. Gotha 1909–10. 1. 1729 bis 1746. XXIX, 399 s. 2. 1747 bis 1758. XXXI, 519 s, 1 portr. - Gustaf IILs och Lovisa Ulrikas brevväxling utg av H Schück. D 1–2. Sthlm 1918[–19]. XVIII, 306, 564 s. [1752–71; 1771–80.] (SAH ifrån år 1886, d 29, 1917, Bihang, resp 30, 1918, Bihang; även: Ur Svenska akademiens arkiv.) – Lovisa Ulrika och Carl Gustaf Tessin. Dokument utg av S Leijonhufvud. Sthlm 1920. XIII, 266 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Brev från F C Sinclair till N F Gyldenstolpe (Sjöholmsarkivet), RA. F C Sinclairs brevväxl o handhar ang riksdagarna 1760–62 samt 1765–66 (F 377), UUB.

F Arnheim, Die Memoiren der Königin von Schweden Ulrike Luise, Schwester Friedrichs des Grossen (1888); G Behre, Underrättelseväsen o diplomati ... 1743–1745 (1965); B Broomé, Drott-ningholmssaml (Arkivvetenskapliga studier, 4, 1968); F A v Fersen, Historiska skrifter, cd R M Klinckowström (1869–71); Friedrich der Grosse, Politische Correspondenz Friedrichs des Grossen, 1–46 (1879–1939); Gustaf III:s o Lovisa Ulrikas brevväxl, ed H Schück, 1–2 (1919); B Hennings, Gustaf III som kronprins (1935); EJacobson, Gustaf III:s moder Lovisa Ulrika i unga o lyckliga år (1925); O Jägerskiöld, Lovisa Ulrikas arkiv (MRA 1938); dens, Hovet o författningsfrågan 1760–1766 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); S Leijonhufvud, Omkring Carl Gustaf Tessin, 2 (1918); A Lindblom, Lovisa Ulrikas naturaliekabinett (NMA 1927); S Lindroth, Sv lärdomshist, Gustavianska tiden (1981); Lovisa Ulrika o Carl Gustaf Tessin. Dokument, ed Sigrid Leijonhufvud (1920); Luise Ulrike, die schwedische Schwester Friedrichs des Grossen. Ungedruckte Briefe an Mitglieder des preussischen Königshauses, ed F Arnheim, 1–2 (1909-1910); Malmström, 3–6 (1897–1901); M F Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766 (1977); O Nilsson, Blad ur konung Gustaf III:s o drottning Sophia Magdalenas giftermålshist (HB 4-6, 1878–1879); Odhner, 1–2 (1885-1896); S A Piper, Lof-tal öfver högstsalig Hennes kongl maj:t enke-drottningen Lovisa Ul-rica (VHAAH 1, 1789); G Ribbing, Gustaf III:s hustru Sofia Magdalena (1938); G Sahlberg, Mera makt åt kungen (1976); D Tilas, Anteckmar o brev från riksdagen 1765–1766, ed O Jägerskiöld (1974); A Oberg, De yngre mössorna o deras utländska bundsförvanter 1765–1769 (1970).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lovisa Ulrika, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9719, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9719
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lovisa Ulrika, urn:sbl:9719, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se