Meriter

2 Lundin, Hulda Sofia, syster till L 1, f 12 juni 1847 i Kristianstad, d 13 mars 1921 i Sthlm, Osc. Föräldrar: skräddaren Anders L o Christina Andersdtr. Elev vid Dahlska flickskolan i Kristianstad aug 55–juni 63, biträdde vid undervisn av de mindre barnen där ht 62—vt 65, förestod småskola där ht 65–ht 66, folkskollär i Klara förs, Sthlm, 8 jan 67–vt 72, studerade folkskoleväsendet i England o Skottland sept 72–mars 73, dispens att (utan lärarex) söka ord lärarbefattn i Sthlm 2 sept 73, ord lär i Klara förs 5 okt 74, i Katarina förs där 30 dec 76–1 mars 05, förest för Hulda L:s slöjdlärarmnesem 82–05, förest för undervisn i kvinnlig slöjd (slöjdinspektris) vid Sthlms folkskolor 9 febr 85–05, led av centralstyr för Sveriges allm folkskolläraren 96-00, av styr för Sv kvinnors nationalförb 96–12, av styr för Sv läraretidn:s förlagsab 96 (bolagsordn 5 dec)–19, av skolresekomm 97. – Ogift.

Biografi

1867 lämnade Hulda L Kristianstad för att tillträda en biträdande lärartjänst vid Stockholms folkskolor. Hennes syster Augusta hade s å startat egen syateljé. Otvivelaktigt har de både systrarna redan i barndomen tagit starkt intryck av faderns skräddaryrke och metoder, medan den rika skånska hemslöjden lämnat dem opåverkade. Efter dispens från att avlägga folkskollärarexamen blev L 1874 ordinarie lärare med tjänstgöring i Klara och Katarina församlingar. 1881 tilldelades hon ett resestipendium för att i Tyskland studera undervisningen i kvinnlig slöjd. L skulle komma att besöka många länder, men i de grundliga, pedagogiska metoder som från 1860-talet tillämpades i Rosalie Schallenfelds slöjdlärarinneseminarium och flickskola i Berlin hade hon funnit vad hon sökte. I modifierad form tillämpade hon den tyska metoden i Sthlm i sitt 1882 upprättade slöjdlärarinneseminarium, som kallades "Lundinska kursen" och även omnämndes som "Stockholmsmetoden" eller "Folkskolans metod". Vid seminariet och som slöjdinspektris vid Sthlms folkskolor utvecklade och tillämpade hon sin pedagogik. Kursen pågick till en början endast tre veckor men förlängdes slutligen till tre terminer. 1913, då L sedan flera år lämnat den direkta ledningen, sammanslogs "Lundinska kursen" med Föreningen Handarbetets vänners högre lärarinnekurs under namnet Hulda Lundins och Handarbetets vänners seminarium. Efter utbildning på "Lundinska kursen" grundade Andrea Eneroth ett eget seminarium 1907. L:s pedagogik övertogs av henne och fortlevde länge i ämnet "pedagogisk slöjd".

Tiden kring sekelskiftet sjöd av en livlig idédebatt kring fostran och utbildning, förd av starka personligheter, som själva startade privata skolor och utbildningsanstalter. Rektor K E Palmgren ifrågasatte redan 1883 "Stockholmsmetoden" och menade att "den stämde illa överens med barnets natur". Han ville att estetiska synpunkter skulle dominera undervisningen, något som var L totalt främmande. Hon fördömde allt "onödigt prål och bjäfs". L:s målsättning i Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd (1:a uppl 1892) var "att öva handen och ögat, att skärpa tanken, att stärka ordningssinnet, att utveckla självverksamhet, att framkalla kärlek till ett noggrant och omsorgsfullt arbete; och därjämte skall denna undervisning sätta flickor i stånd att fullgöra sina husliga plikter", men i andra lärares händer blev L:s metoder intill tråkighet teoretiska och formella.

På 1890-talet reste L till Förenta staterna, bl a till Chicago, där hon vid världsutställningen 1893 deltog i uppmärksammade skolutställningar och fick hävda sina tre pedagogiska huvudpunkter: 1. åskådlighet i undervisningen (hon hade själv utarbetat väggplanscher för detta ändamål); 2. progressiv ordning med avseende på övningarna; 3. klassundervisning (där L menade att de svagare drogs med av de starkare). I L:s metod var varje handgrepp ordrikt beskrivet, och mycken tid ägnades åt att låta eleverna själva redogöra för sina handrörelser. De skulle iakttaga orsak och verkan i sitt arbete och undvika slentrianmässig härmning.

L:s system var noggrant uppbyggt från det enkla till det svåra med övningar från 1–16, där förslag till fyllnadsarbeten för de skickligaste eleverna noga angavs. Man började i småskolan med viknings- och klippövningar, inspirerade av tysken F Fröbel. I de metodiska övningar som föreslogs ansåg L att eleverna "själva kunde väcka förslag om bästa sättet att lösa en uppgift". Med hänsyn till den hårt styrda pedagogiken kunde detta aldrig bli genomförbart. Som prydnadssöm fanns endast märkning och hålsöm med; där hade man möjlighet att själv välja mönster i ett fåtal mönsterhäften. L använde för genomförande av sin modellserie ett pedagogiskt uttänkt material bestående av aidaväv, våffelväv och särskilt rutat skoltyg i de fyra grundfärgerna. I verkligheten hämmade dock detta starkt såväl fantasi som kreativitet och skulle motverka den själ v verksamhet som L strävade till och i stället bidraga till den hårt styrda pedagogiska formalism som kom att vidlåda särskilt folkskoleslöjden under decennier.

L:s modellserie kritiserades i Hemslöjdskommitténs betänkande 1917–18, därför att den inte hade "det ringaste gemensamt med de gamla hemslöjdsmönstren och modellerna". Vid hemslöjdsmötet 1918 på Fackskolan för huslig ekonomi erinrade J A Lundell (s 261) om det naturliga samband, som en gång funnits mellan skolslöjd och hemslöjd. Han beklagade att de nu "skilts åt av pedagogerna" till förfång för folkets textila kulturarv och påtalade att "vår pedagogik är präglad av tysk grundlighet, kanske med någon tillsats av pedanteri". Hans allmänna yttrande, att undervisningen länge var "anförtrodd åt lärarinnor, som hade mycket litet av både pedagogisk och teknisk utbildning – för att inte tala om historisk eller konstnärlig bildning" kan anses passa väl in på L. Trots berättigad kritik vann L:s metod insteg i skolslöjden och fanns bevisligen kvar i vissa skolor fram till 1955.

L var den första kvinnliga ledamoten av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening och tillhörde många år styrelsen för Svensk läraretidnings förlagsab. Hon var verksam inom kvinnorörelsen, i synnerhet under rösträttsstriden vid sekelskiftet, tillhörde Sällskapet Nya Iduns första nämnd (1885–97) och var medlem av styrelsen för Svenska kvinnors nationalförbund.

Författare

Gunhild Engholm

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Klädsömnad. Handledning i måttagning, mönsterritning och tillklippning af fruntimmerskläder. Sthlm 1888. 29 s. 2.-4. uppl 1899, 1902, 1906. 5. uppl 1910. 27 s. Finsk övers Borgå 1891. – Franska skollörhållanden. Reseanteckningar. Sthlm 1889. 27 s. [Sep ur Svensk läraretidning s å.] (Pedagogiska småskrifter, 3.) – Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd. Sthlm 1892. 113 s. (Bibliotek för undervisningen. En saml åskådl skildringar till skolbruk o själfstudium utg under red af Fridtjuf Berg. Följd 3. Slöjd.) 2. tillökade uppl 1897. 123 s. 3. d:o uppl 1899. (8), 134 s. 4. d:o uppl 1903. 136 s. 5. d:o uppl 1907. (8), 143 s. 6. uppl 1913. 7.-8. uppl 1918, 1924. (8), 142 s. – Föredrag hållet vid Hulda Lundins slöjdkurs 25-års-jubileum. Sthlm 1907. 4:o. (4) s. [Undert.]

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 1 sept 1871, nr 30, o 2 sept 1873, nr 17; Utställmbestyrelsen: utställn i Chicago 1893, vol 13, allt i RA.

P Borgh, Utförlig o fullst matr öfver Sveriges folkskollär ... för 1889 (1889); J Franzén, Sveriges allm folkskollärarfören 1880–1930 (1930); S Grauers, Anna Sandström 1854–1931 (1961); C Gustafsson, Sv folkskole-matr ... 1910 (1910); Hemslöjdskomm:s betänkande ... 1917, 1–2 (1918); H L (Idun 1892, nr 3); J A Lundeli, Från hemslöjdsmötet i Uppsala den 27 april 1918 (Tidskr för hemmet 1918, nr 4); H Norgren, H L (Sv folkskolans märkesmän, 1942); R Schallenfeld, Method vid handarbetsundervismen i flickskolor (1865); Slöjdinspektrisen H L (För sv hem 1904, nr 27); Sv folkskolans hist, 3 (1942); L Wahlström, Den sv kvinnorörelsen (1933); E Valentin, Skolslöjd för flickor (Stockholmsmetoden) (1932); Väd 1920.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hulda S Lundin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9865, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunhild Engholm), hämtad 2024-11-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9865
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hulda S Lundin, urn:sbl:9865, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunhild Engholm), hämtad 2024-11-05.