Meriter

3 Hagberg, Jacob Theodor, bror till H 2, f 20 jan 1825 i Sthlm (Klara), d 23 maj 1893 där (Ad Fredr). Inskr vid UU 11 juni 42, FK 4 dec 47, mag 16 juni 48, disp för docentur 24 maj 51, doc i franska litteraturen 28 aug 51, adjunkt i franska o italienska 29 maj 60, prof i nyeuropeisk lingvistik o modern litt 17 april 68—7 aug 90, allt vid UU.

G 17 sept 60 i Dalarö (Sth) m grev Lovisa Jakobina v Schwerin, f 5 nov 31 i Sthlm (Svea livg), d 21 febr 08 där (Klara), dtr till översten greve Filip Bogislaus v S o frih Charlotta Vilhelmina Erika Liljencrantz.

Biografi

Theodor H disputerade 24 maj 1851 för docentur på en avhandling Om arten af Molières lustspel, en analys av komiken hos Molière och de mest framträdande personernas karaktär i hans lustspel. I Estetiska studier 1852 behandlar han Montesquieus lära om smaken i jämförelse med C A Ehrensvärds och förhållandet mellan smaken såsom den innerliga konstnärliga uppfattningen av det sköna och konstens väsende såsom allmängiltig verklighet. Smaken är det som fäster oss vid ett föremål genom känslan, genom kontrast och överraskning. H polemiserar 1852 med B E Malmström om Hvarför är vår tid icke poetisk? Orsaken härtill ser H i naturvetenskapernas systematiska utveckling i materiell riktning, deras förstörande verkningar på sedlighet och samhälle och deras opoetiska beskaffenhet. I Observations critiques sur la littérature dramatique francaise des dernières années (1855) ger H en framställning av den dramatik, som bröt med romantikens och uppehåller sig vid Ponsards dramer Lucrèce och Charlotte Corday samt vid Emile Augiers La Cigue och Gabrielle.

Du sens partitif dans les langues romanes, comparées avec l'allemand et l'anglais (1859) är ett specimen för professur i Lund, som emellertid E M Olde erhöll. Det är en jämförande studie av konstruktionen efter myckenhetsord i dessa språk och en framställning av den för franskan och italienskan utmärkande s k partitiva artikeln. H utgav 1863 (2 uppl 1882) en Italiensk språklära, utförlig, klar och redig. Det historiska skådespelet (1866) är en brett upplagd jämförelse mellan det historiska dramat i olika europeiska länder, dess uppläggning och utformning, varvid han särskilt dröjer vid de stora gestalterna såsom Shakespeare och Schiller. En god framställning av den nyprovencalska diktningens renässans ger H i Den provencalska vitterhetens återuppståndelse i det 19:e århundradet (1873) med skalder såsom Jasmin, Roumanille och framför andra Mistral, vars berömda episka dikt Miréie han resumerar och skickligt analyserar. H ger här många utsökta rimmade tolkningar av nyprovencalska dikter. Höjdpunkten av H:s alstring utgör Litteraturhistoriska gengångare eller Taflor ur förflutna tiders vitterhet som omfattar tre studier. I den första, Rolandssagan till sin historiska kärna och poetiska omklädnad (1884), påvisar han, hur Rolandssången framväxt ur striderna mellan de kristna och morerna i Spanien och visar Rolandsdiktens inflytande på senare riddardiktning, särskilt Bojardos Orlando innamorato (1486) och Ariostos Orlando furioso (1516). I Cervantes Don Quijote (1885), den andra av dessa studier, skildrar H Cervantes skiftesrika liv, analyserar flera av hans verk och påpekar hans kritiska syn på riddarromanerna, särskilt Amadis de Gaula, som ledde till författandet av Don Quijote, vars mest markanta scener beskrives. Slutligen redogör H i Calderons Lifvet är en dröm (1886) för dennes litterära verksamhet, analyserar innehållet, dess dramatiska byggnad och litterära värde och ger goda tolkningar. I Francois Rabelais (1862) skildrar han Rabelais brokiga liv, karakteriserar hans groteska personer och analyserar hans grovkorniga skämt, som återspeglar tidens smak. I Camões Lusiader (1883) ställer sig H kritisk till skaldens något torra framställning av sitt lands historia och diktens mytologisk-virgilianska ram, men medger, att hans fosterlandskärlek ibland inspirerar honom till högstämda, manligt klingande verser.

H har även ägnat flera skrifter åt skol- och universitetsförhållanden. Den skola, som gått (1886) är en bitter vidräkning med förhållandena och det ensidiga studiet av de klassiska språken vid Uppsala katedralskola under H:s egen skoltid med ofta lustiga skildringar och episoder. I Den skola, som skall komma (1887) förordas latinets ersättande med fornisländskan på grund av dess formrikedom och därjämte franskan, eventuellt engelskan på grund av dess rika romanska beståndsdelar, dess klarhet och praktiska nytta. I En blick på de främmande lefvande språkens öden i vårt fädernesland (1887) ges en historik över undervisningen i de moderna språken särskilt vid Uppsala universitet. H yrkar på övning i fonetik och det moderna språket i stället för studiet av språkets inneboende lagar och historiska utveckling. Samma tankar går igen i Död bokstav eller levande språkljud (1888). Om de lefvande språkens studium i Tyskland vid skola och universitet samt lifvet vid det senare (1887) är en kritik av det förhärskande latinstudiet, försummandet av nutidsspråket och det överdrivna pokulerandet och duellerandet i studenternas sammanslutningar.

H:s bristande förståelse för studiet av latinet och de äldre språkskedena bottnar i hans ensidiga litterära inställning. Hans främste lärjunge på det litterära området var Oscar Levertin med sin avhandling om Fars och farsörer i Frankrike mellan renaissancen och Molière (1888). Genom en ödets ironi blev estetikern H grundare av en betydande språkhistorisk skola i Uppsala, beroende på att strömningarna från kontinenten, där Diez i Bonn och dennes lärjunge Gaston Paris i Frankrike grundat den historiska romanska språkforskningen, nådde och inspirerade H:s lärjungar i Uppsala, som i H:s medhjälpare P A Geijer och Carl Wahlund fick goda handledare. Av dessa kan nämnas Johan Vising, specialist på det medeltida franska språket i England, den s k anglonormandiskan, Åke W:son Munthe, skicklig kännare av spanskan och dess dialekter, och den för tidigt bortryckte Hugo v Feilitzen, framstående utgivare av medeltida texter.

H var en utmärkt stilist. Det framgår bl a av Majfesten i Uppsala 1845, en livfull skildring av studenternas majfirande. Förutom dikter publicerade han även skådespel. Han översatte tre dramer av Calderon: Lifvet är en dröm, Den mäktige besvärjaren, Vördnad för korset (1870) samt Aristofanes Grodorna. För sina översättningar erhöll han 1875 Sv Akademins Karl Johanspris och blev 1879 ledamot av spanska akademin.

Författare

Gunnar Tilander

Arkivuppgifter

Delar av H:s arkiv i Nord mus och KB. Brev till honom från bl a H 1, H 2 och svågern A Anjou och från honom till bl a H 2, hustrun, L O Josephson o S A Hedin i KB. Brev från H även i LUB (till A Nyblaeus), RA o UUB (bl a till C E J Rogberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Aksel Andersson, Upsala universitets styresmän, lärare och tjänstemän 1872—1897, Ups 1897, s 73 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: se under Tryckta arbeten ovan.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Theodor Hagberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13491, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Tilander), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13491
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Theodor Hagberg, urn:sbl:13491, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Tilander), hämtad 2024-04-23.