Meriter

Husahr, Ragnar Owe Oswald, f 1 juli 1921 i Mora, Kopp, d 20 febr 1958 i Sthlm (skriven i Borlänge). Föräldrar: köpmannen Ragnar H o Edith Elisabet Elfström. Maskintekn ing:ex vid Stiftelsen Tekn inst i Sthlm 29 maj 43, försäljning i Sthlm till 46. — Förf.

G 2 mars 46 i Borlänge m Maj Birgit Göransson, f 5 aug 18 i Stora Tuna, Kopp, dtr till järnvägsfaktorn Erik Hjalmar G o Anna Walborg Hedrén.

Biografi

I en självbiografisk skiss har Owe H berättat om sin uppväxt i Dalarna och sin svåra och slingrande väg till författarskapet. Splittrade familjeförhållanden gjorde barndomen orolig och rotlös. Några lyckliga år tycks han emellertid ha haft i sina morföräldrars hem. Morfadern deklamerade Fröding och Karlfeldt och mormodern närde H:s fantasi med sin talangfulla berättarkonst. Efter moderns omgifte bodde han en tid hos henne i en by i södra delen av landskapet; därifrån hämtade han sedan miljön för sin debutroman. Skolåren i Hedemora blev svåra på grund av klasskamraters pennalism: "Fruktan föddes i den lilla staden och blev en trogen följeslagare". De sista åren i folkskolan blev ljusare, då han nu som förstående lärare hade författaren Paul Lundh. Andra diktare som H beundrade var Selma Lagerlöf och Martin Koch. En stor upplevelse blev ett besök hos den förra i Falun, ett möte som enligt H avgjorde hans beslut att bli författare.

H genomgick emellertid en lägre teknisk skola och hade olika anställningar i industrin. En tid var han malmletare i Norrland. I början av 40-talet bodde han i Skåne, där ekona från världskriget ingav honom "förtvivlan över alltings meningslöshet och djävlighet". Vid tiden för debuten var han försäljningsingenjör i Sthlm. 1946 avbröt han impulsivt sin borgerliga karriär för att helt ägna sig åt författarskapet. Några ekonomiskt och personligt svåra år följde, innan genombrottet kom med romanen Mistluren 1949.

Sedan han bildat familj slog han sig ner i Borlänge, där han i fortsättningen var bosatt, relativt isolerad från författarkolleger och kotterier. Vid sidan av sitt litterära arbete var han livligt verksam som föreläsare i folkbildningsorganisationerna, varvid han engagerat behandlade livsåskådningsfrågor och samlevnadsproblem.

Den 24-årige H:s ganska obeaktade debutroman, Gör mitt mörker ljust, handlar om en bondson och student, som efter en längre tids vistelse på mentalsjukhus återvänder till faderns gård. Han är dock inte helt botad, och boken, som är skriven i jagform, skildrar hur den friska delen av hans personlighet kämpar en bitter och alltmer hopplös kamp mot de destruktiva krafterna i hans inre. Skildringen av hur mörkret i hans själ alltmer tätnar med tankevillor och hallucinationer för att mynna ut i vanvett och mordbrand är skakande. Det är en intensiv och övertygande relation av ett själsligt sjukdomsförlopp; den hade också en fond av självupplevelse — H hade själv genomlevt en period av psykisk ohälsa. Intresset för mer eller mindre psykiskt skadade eller avvikande människor går igen i flera av hans senare romaner.

Efter Rullstolen, en studie i en krymplings själsläge och relationer till omgivningen, och en ganska ojämn novellsamling fick H sitt mer enstämmiga erkännande av kritiken för berättelsen Mistluren. Här inmutade H det område som skulle bli hans egentliga, äktenskapsproblematiken och kärlekspsykologin. Miljön är en sv kuststad, och handlingen rör sig om mannen i ett trist och slitet äktenskap. Han har förskingrat och lever i ständig skräck, känslomässigt isolerad även från hustrun. Mistlurens ödsligt varnande ton går som ett ledmotiv genom skildringen. Bilden av den olycklige, jagade förskingraren Levin har en realism och en osökt självklarhet som tyder på att H nu funnit sin stil och sin domän: ett stycke verklighet som återges osminkat och osentimentalt utan varje försök att konstruera en lösning på ett djupare plan. I stället kommer här, när Levins tragedi är nära att fullbordas, räddningen genom ett yttre ingripande, en något lättköpt upplösning. I ett företal till boken säger H, att Levin får den nåd han bett om: "inte är det sagt att författaren varit med om domslutet, ej heller att han röstade emot". Yttrandet är betecknande för den distans H försöker och ofta lyckas hålla till sitt stoff.

Om triviala människoöden, om "pinnebergare" i en vardaglig miljö handlar också de flesta av H:s följande romaner under 50-talet. Familjegrupp och Man överbord låter oss se den trista insidan av äktenskap som har en snygg fasad utåt men som spricker ohjälpligt på grund av en tillspetsad konfliktsituation. I Man överbord begår mannen självmord, förtvivlad över sitt ekonomiska och mänskliga misslyckande. Berättelsen fick en fortsättning i Främmande stad. Änkan har från småstaden flyttat till Sthlm, där hon inte kan anpassa sig till sin lägre status utan förfaller moraliskt och hamnar i alkoholism. Slutet antyder att en räddning kanske finns för henne, när hon bottenskrapar sina sinande resurser av livsvilja. Det är en skickligt genomförd skildring, präglad av skarp observation, och en fin analys av mänskligt beteende. Romanen Gästen är inte lika övertygande: bilden av den medelålders hustrun, som i väntan på ett telefonsamtal från en tidigare älskare pinar sin äldre sjuklige man till döds, har H inte lyckats ge övertygande pregnans.

Kring relationerna mellan parterna i äktenskap eller kärleksförhållanden kretsar H:s huvudintresse även i hans mest betydande roman, Nattens väv. Men här har han på ett verkningsfullt sätt låtit de mänskliga konflikterna fokuseras i en dramatisk yttre situation: fem män blir genom ett ras instängda i ett gruvschakt. Skildringen av männens och räddningsmanskapets kamp är andlöst spännande. Medan dramat i gruvan utspelas, förändras livssituationen både för de fyra som till sist räddas och för dem som på olika sätt står dem nära. Ingen är riktigt densamme efteråt; skräcken och ovissheten har genomlyst och avklarnat deras inbördes förhållanden och tvingat dem till självrannsakan. I Stina Wilde, hustru till en av de instängda, har H tecknat ett av sina mest fängslande kvinnoporträtt. Överhuvud ger romanen en mångfasetterad bild av ett litet människokollektiv i en norrländsk gruvby. Dess kvaliteter tillvaratogs inte helt i filmversionen Männen i mörker 1954.

En inträngande analys av några unga människors känslobindningar av vänskap, kärlek och hat ger H i Tre hjältar, en av hans intressantaste romaner. Boken ger samtidigt bilden av den egoistiska maktmänniskan, kanske med medveten anspelning på 30-talets diktaturer ute i Europa. Den utlösande händelsen är här en drunkningsolycka under oklara omständigheter. Den retrospektiva teknik H ofta använder har han på ett verkningsfullt sätt varierat och komplicerat genom att bygga upp handlingsförloppet i flera skikt. Den tragiska händelsens bakgrund och de berörda människornas tidigare upplevelser klarläggs genom huvudpersonens minnesbilder av sitt liv under den dag han samlar mod att gå till sin omkomne barndomsväns hustru och berätta vad som verkligen hänt.

Kompositionen är inte lika skickligt uppbyggd i den roman som blev H:s sista, Jeriko. Den är liksom Nattens väv i viss mån en kollektivroman, dock är det även här kring de enskilda människorna som intresset rör sig. Miljön är denna gång ett nedslitet hyreshus i utkanten av en stad. Bokens titel är symbolisk; den var först tänkt att bli "Jerikos murar". Berättelsens människor är instängda bakom osynliga murar, och det romanen handlar om är en rad utbrytningsförsök, som nästan alla misslyckas. Det blir en rad parallellhandlingar utan fast inre enhet. Mest fängslande, och det enda hoppfulla i denna roman om ensamhet och främlingsskap, är skildringen av det unga par som verkligen når varandra. Deras kärlek och osjälviskhet blir den trumpetstöt som får Jerikos murar att falla. Miljöskildringen är här mer omsorgsfullt utförd än i de tidigare böckerna, där den ofta är försummad, bortsett från insprängda naturlyriska stämningsbilder.

H hade också ambitioner att skriva för teatern, och hans romaner tyder onekligen på dramatisk begåvning. Han fick dock inte någon av sina pjäser uppförd på offentlig scen. Radioteatern framförde däremot flera hörspel av honom, där hans förmåga att skapa en intim men ändå laddad dialog kom väl till sin rätt. Han vidgade här sin sfär mot det meditativa och symboliska i förtätade stycken som Natt och dag och Mannens hemkomst. I det sistnämnda har H hämtat motivet från Homeros, betecknande nog det dramatiska mötet mellan makarna Odysseus och Penelope.

H står egendomligt isolerad i sin diktargeneration. Han stod utanför alla gruppbildningar, även om han i sin allmänna pessimism har likheter med 40-talets prosaister. I den livliga litterära samtidsdebatten deltog han praktiskt taget inte. Hans författarskap var inte förankrat i någon teoretisk åskådning av politisk eller social art. Han ville vara berättare, inte förkunnare. Möjligen kan man i de senare verken skönja ett vagt trevande efter religiösa förklaringar. Hans styrka som författare var den energiska och genomlysande psykologiska analysen. Hans intresse koncentrerade sig i allmänhet på en eller ett par huvudpersoner i varje roman, medan andraplansfigurerna blev mer skissartat tecknade. I konsten att skapa en spännande handling blev han alltmer rutinerad, låt vara att intrigen ibland kan verka konstruerad och i sämsta fall mynnar ut i melodramatiska effekter. Miljön i vidare mening och tidsperspektivet intresserar honom mindre, även om han givetvis tog intryck av 30- och 40-talens dystra världsläge.

Hans romaner speglar en djupt allvarlig, ja mörk livssyn. Med sitt ganska unika och hårt förvärvade erfarenhetsmaterial hade han särskilda förutsättningar att förstå aparta figurer, de utanförstående och förtvivlade. Hos de vardagsmänniskor han helst skildrar har han skarp blick för tarvlighet och egoism; han har en illusionsfri människokunskap, som inte utesluter ömhet och medkänsla. I botten låg hans smärta över människors misär i ensamhet och känsloförlamning. Att han ändå var litet av moralist har han själv berört i en intervju: han ville "försöka påvisa att vi alltid förr eller senare måste stå till svars för vad vi gjort. Livet tar alltid hämnd på oss, och det måste vi lära oss innan det är för sent."

Formellt är H:s romaner välbalanserade med tydlig strävan till objektivitet och livssanning. Han berättar redbart och sobert utan subtilare undertoner på en prosa som saknar all briljans och inte har mycket av personlig färg. Någon stilkonstnär blev han aldrig. Men hans bästa böcker kommer med givna begränsningar att förbli giltiga dokument om människors inre och yttre situation i hans samtids Sverige.

Som person var H en problematisk natur med ångestsymptom och en malande dödsrädsla. Han har själv antytt, att författarskapet för honom var något av själslig terapi. Trots att han levde under ett hårt inre tryck, visade han utåt ett glatt och ljust lynne som ibland tog sig uttryck i en crazyartad humor. Personer som kände honom väl har betygat hans vinnande sätt i umgänget, hans trofasthet, öppenhet och älskvärdhet.

Författare

Gösta Lundström

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gör mitt mörker ljust. Sthlm 1945. 358 s. — Rullstolen. Sthlm 1947. 233 s. — Ack som ett fjun. Noveller. Sthlm (tr Landskrona o Sthlm [omsl]) 1948. 186 s. — Mistluren. Sthlm (tr Jönköping) 1949. 271 s. [Ny utg] Sthlm 1952. 236 s. ([FIB:s folkböcker,] 98.) — När jag skrev Mistluren (Bokvännen, utg av Sällskapet Bokvännerna, årg 5, 1950, Sthlm, s 192 f). — Familjegrupp. Sthlm (tr Gävle) 1950. 323 s. — Självbiografiskt. Någonting utan namn (All världens berättare, tidskr för litterär underhållning, årg 7, 1951, Sthlm 19[50—]51, s 29—32). — Doktorn, roman. [Sthlm, tr] Motala 1952. 338 s. — Vem är särling? (Folket i bild, 1952, Sthlm, 4: o, nr 20, s 2). — Nattens väv, roman. Sthlm 1953. 342 s. 2. uppl så. [Ny utg med förord] 1954 (utg 1955). 247 s. ([FIB:s folkböcker,] 125.) [Finsk övers:] Yön kudos. Romaani. Hfors 1956. 336 s. •— Man överbord. Roman. Sthlm 1954. 275 s. [Ny uppl] Sthlm (tr Karlstad) 1957. 217 s. — Väva vadmal? [Egenhändig rec av "Nattens väv"] (Svensk litteraturtidskrift, årg 17, 1954, Lund, s 3— 5). — [Citatet, en svensk versenquéte] (ibid, s 156 f). — Främmande stad, roman. Sthlm 1955. 274 s. 2. uppl så. — Sommarbalkong (Svenska radiopjäser 1955, Sthlm 1955, s 37—54). — Hem från havet [novell] (Vi, 1955, Sthlm, fol, nr 35, s 12 f). — Tre hjältar, roman. [Sthlm, tr] Halmstad 1956. 263 s. 2. uppl så. [Ny utg] Sthlm 1959. 236 s. ([FIB:s folkböcker,] 166.) — Gästen, roman. [Sthlm, tr] Halmstad 1957. 206 s. 2. uppl så. — Jerk och dalmålningen. Sthlm (tr Malung) [19]57. 128 s. [Ny uppl] Sthlm (tr Malmö) 1971. 106 s. — Mannens ögon. Novell (Vi, 1957, nr 12, s 10 f). — Fisk ur floden (BMF, organ för svenska bokhandels-medhjälpareföreningen, årg 39, 1957, Sthlm, 4: o, nr 1, s 6—8). — Skall kulturen uppgivas? (Tidskrift för föreläsningsverksamheten, årg 33, 1957, [Sthlm, tr] Falun, nr 1, s 10—12). — Resa i eget land (ibid, nr 6, s 5 f). — Jeriko, roman. [Sthlm 1957, tr] Halmstad 1958. 347 s. 2. uppl 1958. — Liten expedition [kåseri] (Skid och friluftsfrämjandet, årsbok 1959, Sthlm (tr Malmö) 1958, s 53—58). — De skyddsökande [novell] (BLM, årg 27, 1958, Sthlm 19[58—]59, 4: o, s 277—283). — Före åskvädret [novell] (Idun, 1958, Sthlm, fol, nr 27, s 30— 32, 37, 39). —¦ Faderns namn. Posthum novell (Vi, 1958, nr 16, s 17 f). — Neros trädgård [Berchtesgaden] (I alla väder. Skid och friluftsfrämjandets tidning, årg 8, 1959, Sthlm, 4:o, nr 8, s 8). — Skavfötters. Postum novell (Vi, 1959, nr 2, s 10 f). — Ovädret. Novell (FIB, 1960, nr 35, s 16 f, 42). •— Frieriet. Posthum novell (Vi, 1961, nr 34, s 18 f). •—• Artiklar, noveller o rec i dagspressen.

Redigerat: I redaktionskomm för Tidskrift för föreläsningsverksamheten, 1957, nr 1 ¦— 1958, nr 1, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: K-F Björn, Inledn till O H:s Tre hjältar (2:a uppl 1959); S Carlsson, Att ingenstädes få ro (Röster i radio 1950, nr*19); G Hallingberg, Radioteater i 40 år (1965); dens, Radiodramat. Sv hörspelsdiktning —• bakgrund, utveckling o formvärld (1967); C Hoogland, Resenärens återkomst (Röster i radio 1956, nr 19); O H, Flanör i kopparstad (Falu-Kuriren 23 dec 1957); dens, Författare i Dalarna. Dalmåln utan kurbits (S-T 10 mars 1957); F Johansson, O Ff (Studiekontakt 1957, nr 4); O Lagercrantz, nekr över H i DN 21 febr 58; L E Larsson, O H (Sv skoltidn 1959, nr 32—33); nekr:er i SvD 21 febr 58 o i BLM 1958, nr 3; N L Olsson, Saknad Morakarl (Skånska dagbl 5 mars 1958); G Osten, Den nya filmrealismen (1956); A Paulson, O H (Studiekamraten 1958, nr 4—5); M Rying, Malmletare bland molnen (Röster i radio 1957, nr 37); S Stolpe, O H in me-moriam (Perspektiv 1958, nr 4).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
R Owe O Husáhr, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13899, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2025-05-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13899
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
R Owe O Husáhr, urn:sbl:13899, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2025-05-15.