Biografi

Eschelsson, släkt, härstammar från skepparen i Västervik Eschil Paulsson. Med sin hustru, f. Heitman, hade han sonen Olof Eschelsson (f. 16 nov. 1751 i Västervik, d. enligt uppgift i Stralsund omkr. 1798), som blivit ett känt namn i svensk marinhistoria.

Denne Olof E. var först kofferdikapten men konstituerades under Gustav III:s krig mot Ryssland som fänrik vid amiralitetet 1789 och blev s. å. chef på kuttern örn. Han uppbringade då i farvattnen kring Bornholm två holländska fartyg 13 juni s. å. och inkom 16 juni med sina priser till Karlskrona. Då han emellertid gav stryk åt en holländsk kock från ett av fartygen, fråntog man honom befälet, och han satt i två omgångar arresterad. Amiralitetsunderrätten dömde de holländska fartygen jämte laster förverkade till priser, men K. M:t återgav av nåd fartyg och laster till ägarna. O. E. befriades från ansvar för sin framfart och frigavs. Någon ersättning för priserna erhöll han emellertid ej, eftersom fartyg och laster återgivits till holländarna. Han var nu en tid i Västervik men erhöll 8 juni 1790 befälet på konungens skonert Amphion. Under slaget vid Viborg 3 juli s. å. bestämdes, att Amphion skulle överges och brännas, men O. E. vägrade lämna fartyget, fick en del av besättningen med sig och räddade det genom sin rådighet. Han blev löjtnant 15 dec. 1790. Efter Gustav III:s död 1792 gick O. E. på grund av en omorganisation förlustig sitt befäl på Amphion. Han kom nu i svårt ekonomiskt läge, så mycket mer som han 1777 äktat Margaretha Maria Cronacker och med henne hade sju barn i Västervik.

Då O. E. klagade över sin situation, blev han beordrad till tjänstgöring i Karlskrona. Emellertid kvarstannade han trots givna order i Stockholm, där han då var, och blev nu arresterad. I den process, som vidtog, gjordes förundersökning av Amiralitetsunderrätten i Karlskrona dec. 1792–febr. 1793. Tvisten rörde främst, huruvida O. E. verkligen vore sjöofficer eller icke. Själv förnekade han, att han skulle ha mottagit löjtnantsfullmakten, vilken, medan processen pågick, nedskickades från Västervik; att den skulle varit antedaterad, d. v. s. officiellt förfalskad – till O. E:s nackdel – är oriktigt. Själv påstod han i rättegången vidare, att han begärt avsked. I målet, som inkom till Krigshovrätten 10 febr. 1793 och avdömdes där 13 augusti, hävdade åklagaren bestämt, att O. E. vore officer. Mot O. Ers nekande intog hovrätten samma ståndpunkt. Under sådana förhållanden dömdes han för insubordination till döden; dåtida straff voro i dylika fall mycket stränga. Målet gick till Högsta domstolen 14 augusti 1793, som 22 nov. s. å. fastställde hovrättens dödsdom. O. E. hade då i april s. å. förts till Karlstens fästning. Han blev emellertid av K. M:t 11 mars 1795 benådad på det sätt, att dödsstraffet förvandlades till livstids fängelse.

För sin medfånge på Karlsten J. A. Ehrenström utvecklade O. E. sin, givetvis subjektiva, syn på sitt tragiska livsöde. Härvid kom, då Ehrenström upptog saken i sina memoarer, likväl en helt ny sak i förgrunden. O. E. skulle vid personligt möte med regenten hertig Karl ha dragit sin värja för att be hertigen göra slut på hans lidanden, varvid hertigen missuppfattat saken som ett mordanslag. Detta är emellertid icke alls grunden för Krigshovrättens och Högsta domstolens domar (se ovan). I bevarade processhandlingar framstår Olof E. närmast som en kverulant av något nervsjuk läggning; i hertiginnan Charlottes dagbok betecknas han (okt. 1792) som »något rubbad». Att han, som dock flera gånger utmärkt sig, icke behandlats med välvilja, synes emellertid vara säkert, även om hans tragiska öde befordrades av tidens drakoniska strafflagar. Hans hustru begärde och erhöll skilsinässa, härvid biträdd av landsfiskalen i Västervik S. Siliander, som Olof E. betecknar som sin personlige fiende. Efter skilsmässan gifte hustrun 1795 om sig med förre bruksbokhållaren Axel Skog i Lebo, Hjorteds sn. Meddelandet härom lär ha gjort O. E. sjukare till sinnet. Han anges ha blivit förd till Stralsund 1798, där han skall ha dött inom kort.

Efter handlingar i Krigshovrättens arkiv (Handhar rörande löjtnant Olof E. 1793) i Riksarkivet samt andra handlingar där och i Krigsarkivet har konteramiralen G. Unger låtit utarbeta en maskin-skriven sammanfattande redogörelse för rättegången rörande Olof E., vartill fogats ett kort utlåtande av justitierådet Emil Sundberg; ett ex. finns hos överstinnan Ellen von Hofstens, f. Eschelsson, arvingar.

Som omgift bodde Margaretha Cronacker i Hjorted med sina två söner i första giftet. Hennes nya äktenskap var olyckligt, och hon begick 1808 självmord genom att dränka sig. Den yngre av hennes söner Paul E. (f. 1787) kom 1808 till Norrköping som handelsbetjänt hos handlanden P. Ingmarsson. Hans äldre bror Olof E. d. y. (f. 1785 i Västervik, d. 1861 i Norrköping) lyfte genom sitt arbete släkten till välstånd. Han var 1810 bodgosse hos handlanden C. G. Lönngren i Norrköping. Med en son till denne, Johan Anton Lönngren, bildade O. E. där 1812 handelsbolaget Lönngren & Eschelsson. Firman bedrev tidvis även stärkelsebruk (»Patrioten»), ljusstöperi, färgträraspning och såpsjuderi. Åren 1820 och 1823 köpte firman olika tomter i staden. Firman tycks ha upphört 1836, då O. E. övertog Lönngrens hälft i kv. Ostindien, sedan han själv 1827 inköpt tomten vid Gamla torget; där drevs den Eschelssonska såpfabriken i nyare tid.

År 1823 sysselsattes vid stärkelsebruket 3 man, som tillverkade sammanlagt 110 fjärdingar med ett tillverkningsvärde av 1 000 rdr. År 1840 var antalet anställda 2, tillverkningskvantiteten 350 lispund med ett värde av 1 000 rdr. Mer betydde såpsjudningen, varmed 1832 en man sysselsattes. Tillverkningen uppgick till 110 fj., värda 770 rdr. År 1861 voro siffrorna uppe i 7 man, 6 451 fj. och 64 120 rdr. Men mest betydde förmodligen – om också förhållandet av brist på bevarade firmaräkenskaper icke låter sig påvisa – handelsrörelsen.

I sitt gifte (1820) med Carolina Christina Enblom (f. 1800, d. 1861), dotter av handlanden Anders Enblom i Stockholm, hade O. E. d. y. sonen Anders Olof E. (f. 1821, d. 1875), som övertog faderns handelsrörelse, såpsjuderi och fastigheter och dessförinnan länge hade varit delägare däri. A. O. E. drev rörelsen till sin död. Såpproduktionen mer än fyrdubblades under hans tid (1875: 16 600 centner värda 232 400 kr). Arvingarna fortsatte såsom familjebolaget Olof Eschelssons såpfabriks a.-b., bildat 1876, det gamla såpsjuderiet fram till 1919. Produktionen kunde icke nämnvärt utvidgas. Den uppgick 1895 till c:a 663 ton såpa och 28 ton tvål. A. O. E., som en tid legat vid Uppsala univ. och var preussisk konsul 1851–67 i Norrköping, äktade 1853 sin kusin på mödernet Carolina Lovisa Ulrika Frestadius (f. 1828, d. 1866), dotter av den framstående industriidkaren på Bergsund vid Stockholm A. W. Frestadius. Deras barn voro fyra döttrar, däribland juris docenten vid Uppsala universitet Elsa Olava Kristina E. (se nedan), Sveriges första akademiskt verksamma kvinna. Om hennes systrar se s. 514.

Författare

Bengt Hildebrand med bidrag (om norrköpingsköpmännen E.) av Björn Helmfrid

Källor och litteratur

Om Olof E. d. ä. se i texten lämnade meddel. om arkivalier och sammanfattande redogörelse (meddel. av förste arkivarien W. Enblom); Hjorteds förs:s vigselbok 1795 och dödbok 1808, Landsarkivet i Vadstena; Västerviks förs: s födelsebok 1751 (bos förs.); Hj. Börjeson, Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1700-1799 (1942) ; J. A. Ehrenström, Historiska anteckningar, utg. af S. J. Boethius, 1 (1882), s. 277, 279 f., och 2 (18S3), s 328, 332 f., 409, 412–416; Svensksund 1790—1940 (1940), s. 88 f.; G. Unger, Gustaf III vid Viborg och Svensksund (1932; Meddel. fr. Marinstabens sjöhist. avdeln., 1), s. 48 f. – Om O. E. d. y. och A. O. E. med familj se: Hall- och manufakturrättens fabriksberättelser, bouppteckningar, mantalslängder, Norrköpings magistratsarkiv; T. Gårdlund, Industrialismens samhälle (1942), s. 171; K. G. Oden, östgötars minne (1902); E. Ringborg, Bidrag till Norrköpingsindustriens historia, 2 (Till Norrköpingskrönikan, 6, 1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eschelsson, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15470, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag (om norrköpingsköpmännen E.) av Björn Helmfrid), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15470
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eschelsson, släkt, urn:sbl:15470, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag (om norrköpingsköpmännen E.) av Björn Helmfrid), hämtad 2024-11-08.