Meriter

Daguin, Sophie Marguerite, f. 29 mars 1801 i Paris, d. 13 mars 1881 i Stockholm. Föräldrar: bibliotekarien och musikanten vid Grand opera i Paris Jean Baptiste Daguin och Marguerite Charlotte Gilon. Åtnjöt undervisning i dans av balettmästaren och koreografen Ch. L. Didelot 1809, vid stora operans balettskola och i monsieur Guiller's skola 1811; underskrev 24 sept. 1815 i Paris kontrakt med K. teatrarna i Stockholm om anställning i balettkåren; anlände till Stockholm hösten 1815; premiärelev vid K. teatrarna 8 nov. 1815; debuterade därstädes 21 dec. 1815; sekonddansös 1 juli 1818; premiärdansös 1 nov. 1820—30 juni 1843; förvaltade tillika balettmästaretjänsten tillsammans med P. E. Wallquist 29 juni 1827—30 juni 1830; föreståndarinna för balettelevskolan 1 juli 1830—30 juni 1856; förklarad myndig 1 aug. 1832; företog tillsammans med Emilie Högquist på egen bekostnad en resa till Hamburg, London och Paris sommaren 1839; pantomimdansös 1 juli 1843—30 juni 1856. — Ogift.

Biografi

På anmodan av förste direktören vid K. teatern i Stockholm greve G. Löwenhielm begav sig S. D. i sällskap med de sedermera högt ansedda dansörerna Telemaque Gabrie och Isidore Carey till Stockholm 1815 och debuterade som premiärelev i slutet av dec. samma år i baletten »La Eille mal gardée». Hennes karriär som dansös var snabb och varaktig vid vår K. scen. Redan som premiärelev väckte hon uppseende vid en fest på slottet. Det var Karlsdagen 1817, varvid operans nyförvärvade balettartister uppträdde. »Damerna voro den vackra Josephine Sainte-Claire (redan premiärdansös) och den icke mindre förtjusande Sophie Daguin.» Tillsammans med Gabrie dansade de en fandango, som till den grad förtjuste den gamle konungen, att de måste taga den da capo. Vid en annan hovföreställning samma år »utvecklade de båda damerna mycken grace i behagfulla schaldraperingar».

Sedan S. D. blivit premiärdansös (1820) och framför allt sedan »mamsell» Sainte-Claire lämnat Sverige 1823, nämnes hon alltid främst bland Terpsikores prästinnor på K. teaterns scen. Hon gjorde sig gällande såväl i divertissement som i baletter, inlagda i operor eller genomkomponerade. Så t. ex. utmärkte hon sig framför andra i baletten i skådespelet »Den lilla slavinnan», i Spohrs opera »Jessonda», vari samtidigt den fjortonåriga eleven Emilie Högquist var figurantska, i »Fra Diavolo» och i »Robert», som hade sin premiär i Stockholm 1839 och i vars klosterscen (spökbaletten) S. D. på ett ypperligt sätt utförde abbedissans roll. Stora framgångar vann hon i en lång rad pantomimbaletter, som gåvos under Gustav Lagerbielkes, J. K. Pukes, B. von Beskows och Per Westerstrands direktörstid, såsom »Kärleken och gracerna», »Lucas och Laurette», »Den ädelmodige fursten», »Jenny eller Engelska inbrottet i Skottland», »L'Hymen de Zéphire et Flore», »La Famille des innocents», i de Selinderska uppsättningarna »Baschan och slafvinnan», »Alfhild eller Den underbara lyran» och »Dansvurmen», i Bournonville's idyll »Hemkomsten» och som den vackra värdshusvärdinnan i F. Taglioni's »Le Lac des fées», vari den världsberömda dansösen Marie Taglioni under ett gästspel 1841 lade hela Stockholm för sina fötter. S. D: s största triumf torde ha varit som Jenny i den ovannämnda baletten med detta namn.

En uppgift för sig var hennes Fenella i »Den stumma», vilken opera första gången gavs i Stockholm 1836. Hon hade instuderat rollen för fru Johanne Louise Heiberg i Köpenhamn och spelade enligt samtida vittnesbörd »med verklig artistisk skicklighet». Då operan ett par år senare återupptogs på repertoaren, klandrades utförandet. Undantag gjordes dock för S. D., vilken spelade »med samma behag och livliga mimik som förut». Och då i sinom tid Fenellas parti övertogs av Emilie Högquist, hade denna visserligen obestridliga företräden i ungdom och fägring men lär icke ha gjort ett så djupt intryck som rollens första innehavare hos oss.

S. D. var vid den tiden omkring fyrtio år, en ansenlig ålder för en dansös, men hon betraktades ännu som vår balettkårs obestridligen förnämsta dansös, »full av liv, konstnärlighet och behag». Hennes figur hade tydligen icke heller undergått några förändringar, då hon fortfarande kunde uppträda som Venus i mytologiska baletter. Sista gången S. D. uppträdde på scenen som premiärdansös var 1843 i baletten »L'Eléve de l'amour». Som lärarinna uppsatte hon för teaterns elever några baletter och inter-médes (mellanspel), bland dem »Max och Emma», »Modekrämer-skan» och »Årstiderna».

Författare

Sven Söderman.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Kontrakt, K. teaterns arkiv; mantalslängder och bouppteckning, Stockholms stadsarkiv; Katarina församlings död- och begravningsbok; ut-slagshandl. 1 aug. 1832 samt direktionens över K. M:ts hovkapell och spek-takler skrivelse till K. M:t 7 sept. 1839, RA. — F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); N. Personne, Svenska teatern, 3—8 (1915—27).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sophie Marguérite Daguin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15768, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Söderman.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15768
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sophie Marguérite Daguin, urn:sbl:15768, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Söderman.), hämtad 2024-04-19.