Meriter

1. Lars Larsson Eldstierna, före adlandet Eld, f. trol. 1623 i Östergötland, d. 15 dec. 1701 i Linköping. Föräldrar: fogden Lars Björnsson (Nilsson?) och Brita Björnsdotter. Hovkassör 1644; kammarskrivare i Kammarkollegium 1647; kammarfiskal 1651; inspektor i Kammararkivet 9 aug. 1654; kamrerare vid polska krigsexpeditionen 1655; kommissarie i Kammarkollegii kammarrevision 1660; e. o. assessor i Reduktionskollegium 27 april 1661; adlad 20 nov. 1662; assessor i kammarrevisionen 1662; direktor där 23 maj 1666; krigskammarråd vid armén i Skåne 23 nov. 1675; kammarråd 1 mars 1678; tjänstgöring som kommerseråd från 1684; landshövding på ösel 24 juli 1689 samt i Älvsborgs län och på Dal 21 april 1690; friherre 11 sept. 1691; landshövding i Östergötlands län 16 aug. 1693.

G. 1) 1655 m. Catharina Standorph, d. 7 juni 1667, dotter av Salomon Standorph och Brita Andersdotter; 2) 1668 m. Eva Eggertz, d. 26 nov. 1674, dotter av med. doktorn Herman Eggertz och förut g. först m. underståthållaren Bengt Baaz, adl. Ekehielm (bd 12, s. 649), d. 1650, sedan m. kommissarien Henrik Wulf, adl. Ulfvenklou, d. 1661; 3) 2 jan. 1688 m. Catharina Kyle, f. 31 jan. 1642, d. 29 jan. 1699 i Linköping, dotter av landshövdingen Hans Kyle och Elisabeth Catharina von der Lühe och förut g. m. majoren Mårten Crusebjörn samt skild 1669.

Biografi

Lars E. kom tidigt i statstjänst, från 1647 i Kammarkollegium, och blev 1654 inspektor i Kammararkivet. Han tjänstgjorde sedan vid polska krigsexpeditionen och Kammarkollegii kammarrevision samt från 1661 även i Reduktionskollegium. E. blev 1663 led. i kommissorialrätten i Norrköping och var 1664 medlem av en kommission i Kammarkollegium med uppgift att uppdraga riktlinjerna för en kommande grundrevision och reduktion i Estland och Livland. Kommissionen avlämnade 1666 sitt betänkande och uppgjorde i samband därmed ett memorial, som nu är förlorat, om reduktionen i dessa områden. E. tappade icke kontakten med östersjöprovinsernas kamerala förvaltning. År 1672 understödde han sålunda kammarrådet Henrik Falkenberg i dennes åsikt, att reduktionen även gällde Estland och Livland.

E:s energi och duglighet gjorde att han år 1666 – med förbigående av flera äldre kommissarier – utnämndes till direktor i kammarrevisionen. Under de följande åren kom han att användas i en rad olika uppdrag. Han deltog sålunda 1667 i prövningen av instruktionen för landsbokhållarna samt i inventeringen och granskningen av Magnus Gabriel De la Gardies räkenskaper. S. å. blev han även ledamot av kommissionen över banken och deltog i uträknandet av Palmstruchska bankens tillgångar. Enligt vad E. senare flera gånger påstod, utarbetade han det projekt till inrättande av den nya riksbanken, som Gustaf Bonde 1667 framförde och som låg till grund för 1668 års utskottsförslag. Även om E. överdrivit sin egen roll, har han uppenbart haft stor del i tillkomsten av projektet. Bl. a. tycks han ha varit upphovsman till tanken att överlåta banken på ständerna. E. blev dessutom 1668 led. i kommissionen för rannsakningen av Sala och Kopparbergs gruvor. År 1674 föreslogs han av Kammarkollegium till generaltullförvaltare men blev förbigången av Joel Gripenstierna, som dock icke fick befattningen.

Redan under sin tid som kammarrevisionsdirektor kom E. att användas i militära uppdrag. År 1672 blev han sålunda ledamot i en kommission, som hade till uppgift att uppsätta ordinarie krigsfolk i Pommern och anslå kronojord till detta ändamål. Tre år senare förordnades han att jämte Rutger von Ascheberg verkställa en indelning av rytteriet i Bohuslän. Efter utbrottet av det danska kriget togs han helt i anspråk för militära ändamål.

År 1675 förordnades E. till krigskammarråd vid armén i Skåne. Redan i krigets början uppgjorde han förslag om att anskaffa spannmål från de utrikes provinserna till krigsmaktens behov. Våren 1676 avsändes han till Östersjöprovinserna med detta uppdrag och kunde snart meddela härifrån, att Revals borgare sammanskjutit spannmål till örlogsflottan och att Rigaborna lovat försträcka bröd till armén i Tyskland. E. vakade dessutom över uppsättandet av rytteri och fotfolk i Estland och Livland och var livligt intresserad av reduktionsverket därstädes. Våren 1677 var han tillbaka i Skåne och bevistade bl. a. slaget vid Landskrona.

E. tog aktiv del i konungens planer på en förstärkning av de ordinarie regementena och förordnades hösten 1677 att som biträde till generalmajoren greve Leonard Wittenberg granska rusthållens tillstånd och rekrytera nya trupper i Östergötland och Småland. En av E:s viktigaste uppgifter blev därvid att undersöka alla gamla ryttarhemman, som avförts ur militiejordeböckerna, och vidare alla för kronan oförmånliga byten samt alla gods, pantsatta på ofördelaktiga villkor. E. fick samtidigt i uppdrag att jämte vissa andra övervaka, att spannmålsmagasin uppsattes längs marschvägarna i Småland. Som resultat av sin möda kunde Wittenberg och han i april 1678 mönstra ett fördubblingsregemente till Östgöta kavalleriregemente.

Vintern 1678 förordnades E. att jämte Polycarpus Cronhielm (se denne) biträda dåvarande generallöjtnanten Nils Bielke vid dennes nyorganisation av kavalleriet. E:s verksamhetsområde var fortfarande förlagt till Östergötland och Småland, och av allt att döma fortsatte-han därvid sina undersökningar av de gamla rusthållen. I mars 1679 mönstrades Smålands kavalleriregemente vid Vetlanda. Efter Bielkes avresa till Frankrike övertog och fullföljde E. dennes arbete.

Omedelbart efter krigsslutet utfärdade konungen en instruktion för E. (27 nov. 1679) att undersöka rusthålls- och fördelshemman vid Östgöta och Smålands kavalleriregementen, och i dec. utvidgades hans uppdrag att gälla även infanteriet. I sept. 1681 kunde han rapportera, att hans kommission var färdig i Småland, och våren 1683 kunde han lämna uppmuntrande besked från arbetet i Östergötland. I jan. 1684 blev han jämte guvernören frih. Hans Georg Mörner kommissarie vid inrättandet av knektehållen i Jönköpings och Kronobergs, län, och i dec. samma år godkände Karl XI de ingångna kontrakten.

Lika betydande som E:s verksamhet var vid det praktiska genomförandet av den militära indelningen, lika avgörande blevo hans insatser vid utformandet av den nya organisationen. E. var av allt att döma det yngre indelningsverkets store teoretiker. Redan våren 1680 framlade han i skrivelser till konungen vissa genomgripande organisationsförslag – bl. a. att skattehemman i första hand borde uttagas till rusthåll, att rustning för ränta borde avskaffas och att skattebönderna själva borde övertalas att rusta – synpunkter, som samtliga kommo att bli vägledande för den nya kavalleriindelningen. Våren 1682 utarbetade han jämte Jöran Adlersten ett förslag till instruktion för indelningen av kavalleriet i Skåne, som är det första aktstycke, där det yngre indelningsverkets principer togo fast form. Det är därför ingen överdrift, när E. i en meritförteckning självmedvetet kallar sig »Kungl. Maj:ts förste hantlangare» i indelningsfrågorna.

Redan år 1678 hade E. utnämnts till kammarråd men kunde de första åren endast sporadiskt taga del i Kammarkollegiets sammanträden. Han tjänstgjorde här från 1684 som kommerseråd, sedan Kammarkollegium detta år övertagit handläggningen av kommerseärendena, och var 1685 led. i en kommission för verkställande av ständernas kommissionsdomar.

E. utnämndes 1689 till landshövding på Ösel, men redan 1690 förflyttades han härifrån,till samma tjänst i Älvsborgs län och på Dal. Han avslutade här indelningen av Västgöta-Dals regemente, var verksam i skogskommissioner och ledde jordrannsakningar inom länet, varvid han ofta fick tillfälle att.klaga över allmogens fattigdom. E., som 1691 upphöjdes i friherrligt stånd, förflyttades 1693 till landshövdingeposten i Östergötland. Även här verkställde han jordrannsakningar och skattläggningar, varjämte han jämkade indelningen och upprättade båtsmansrotar i länet. På olika sätt sökte han förbättra allmogens dåliga villkor, och vid Linköpings brand 2 febr. 1700 vidtog han effektiva åtgärder för att avhjälpa den värsta nöden, samtidigt som han livligt intresserade sig för uppgörandet av den nya stadsplanen. Hans sista insatser på det militära området gällde proviantförsörjningen för de trupper, som vintern 1699–1700 marscherade söderut genom länet inför det befarade kriget med Danmark.

E. var en nitisk och utomordentligt dugande ämbetsman och kungatjänare och ägde omfattande kunskaper särskilt i kamerala ämnen. Under 1680-talets första år framförde han ofta radikala synpunkter, bl. a. på skatteböndernas äganderätt till sina hemman, men hans radikalism mildrades efter hand, och under sina landshövdingeår vann han konungens bifall till förslag, som direkt stredo mot hans tidigare åsikter. Hans snabba karriär och hårda metoder under indelningsåren skaffade honom åtskilliga motståndare. År 1669 påstods sålunda vid ett rådssammanträde, att E. gynnades, och 1681 anklagades han av Erik Lindschöld för att ha tagit mutor av officerarna vid indelningen av deras boställen. Mot detta kunde E. dock försvara sig, och sannolikt var han fullt hederlig i sin ämbetsutövning. Härpå tyder också det orubbade förtroende han åtnjöt hos Karl XI.

E. skaffade sig genom byten och donationer stora jordegendomar främst i Västergötland och Småland. År 1667 förvärvade han sålunda Borgs kyrkby i Västergötland, och sitt jordagods här ökade han genom byten med kronan 1679 och 1682. I Småland ägde E. i Aneboda sn (Kron.) gårdarna Lamhult 1681–94, som han lät ombygga, samt Aneboda och Grevaryd, respektive 1682–89 och 1682–94.

Författare

Alf Åberg.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., skrivelser till Konungen, skrivelser till K. M:t från landshövdingar i Älvsborgs län och Östergötlands län, Pommeranica, Biographica, RA; Kaminarrevisionshandlingar, Likvidationer, vol. 30:11, Reduktionskollegii akt nr 230, Sandbergska samlingen, KA; Skånska generalguvernementskansliets arkiv: instruktionsbok, Landsarkivet, Lund; Palmskiöld 205, TJB ; Danske Krigskollegiets arkiv: Opsnappede Breve 1677, Rigsarkivet, Köpenhamn. – Karl XI:s almanacksanteckningar, utg. av S. Hildebrand (1918); Sthen Jacobsen, Den nordiske Kriigs Krönicke, utg. af M. Weibull (1897). – J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 3:1–2 (1946–47); dens., Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten 1651–1910 (1912–15); S. Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 1 (1941); S. Hedar, Enskilda arkiv under karolinska enväldet (1935) ; F. Lindberg, Linköpings historia, 2:2. Tiden 1567–1862 (1946) ; A. Munthe, Joel Gripenstierna (1941); G. Petri, Kungl. Första livgrenadjärregementets historia, 2 (1928); J. Rosén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658–1686 (1944); P. Sondén, Nils Bielke och det svenska kavalleriet 1674–1679 (1883); R. Stenbock, Östgöta kavalleriregemente 1618–1699 (1927–28); Sveriges riksbank 1668—1918, 1 (1918); J. Vasar, Die grosse livländische.Giiterreduktion (1931); P. G. Vejde, Kronobergs läns herrgårdar (1929) ; G. Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik, [1–2] (1914–17); A. Åberg, Indelningen av rytteriet i Skåne 1658–1700 (1947); S. Ågren. Karl XI :s indelningsverk för armén (1922) ; V. Örnberg, Anteckningar om kammarkollegiet, 1 (1874).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Larsson Eldstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15951, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15951
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Larsson Eldstierna, urn:sbl:15951, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg.), hämtad 2024-11-08.