Meriter

Dorotea, Sveriges, Danmarks och Norges drottning, f. omkr. 1430, d. 10 nov. (andra uppgifter: 15 nov. och 16 nov.) 1495. Föräldrar: markgreve Hans (Johan) av Brandenburg och Barbara, dotter av kurfurst Rudolf III av Sachsen (askaniska ätten).

G. 1) 12 sept. 1445 i Köpenhamn m. konung Kristofer av Sverige, Danmark och Norge (Kristofer av Bayern), f. 1416, f 5 (el. 4) jan. 1448; 2) 26 okt. 1449 i Köpenhamn m. konung Kristian I av Danmark, från 1450 konung även i Norge och under åren 1457—64 i Sverige, f. omkr. 1425, d. 21 maj 1481.

Biografi

Vid tiden för D:s födelse hade hennes släkt, huset Hohen-zollern, nyss lagt grunden till sin politiska storhet. Kurfursten Fredrik I av Brandenburg (d. 1440) var hennes farfader, och hennes fader markgreve Hans, kallad Alkemisten, var dennes äldste son, vadan det ursprungligen var meningen, att han i enlighet med »Gyllene bullan» skulle ärva kurvärdigheten. Så skedde emellertid icke. Åren 1426—37 utövade Hans å Fredriks vägnar regentskapet i Mark Brandenburg men ryktade icke sitt värv till belåtenhet, och 1437 blev det uppgjort, att han till sin närmast yngre broder, sedermera kurfurst Fredrik II, skulle avstå Brandenburg jämte anspråken på kurhatten och i stället tillgodoses med det hohenzollernska furstendömet Bayreuth. Från 1438 till sin död 1464 var han med sin familj bosatt i Bayreuth. För D: s, hans yngsta dotters, livsöde torde denna förflyttning till södra Tyskland icke ha saknat betydelse. Bayreuth gränsade till Oberpfalz, där det förenade Skandinaviens unge härskare, wittelsbacharen Kristofer, var regerande arvherre efter sin fader hertig Johans död 1443. Detta grannskapsförhållande i förening rned unionskonungens önskan att i det tyska arvlandet kunna påräkna markgreve Hans' bistånd har förmodligan inverkat på uppkomsten av den giftermålsplan, som ledde till att D. blev Kristofers gemål. Förlovning var redan ingången, då kontrahenterna i febr. 1445 vid konciliet i Basel gjorde framställning om äktenskapsdispens (de blivande makarna voro sysslingar; Kristofer var systersons son till kurfurst Fredrik I); dispensen beviljades 10 mars s. å. Furstebröllopet, i Köpenhamn 1445 blev ett av de ståtligaste i Nordens medeltidshistoria. Kristofer utskrev en särskild gärd i de tre rikena. Enär bröllopet skulle kombineras med den unga drottningens kröning, begärde han av Vadstena kloster att för D: s räkning få låna dess kostligaste guldkrona, och runtom i Norden inbjöd han stormännen och adelsfruarna. Även utifrån kommo en mängd förnäma bröllopsgäster, bl. a. D:s föräldrar, furstligheter från Braunschweig, Hessen och Bayern, en stor hanseatisk delegation och sändebud från Tyska ordens högmästare. I åtta dagar pågingo festligheterna. Den 10 sept. gjorde bruden sitt intåg i Köpenhamn, eskorterad av konungen och av svensk och dansk adel, som var klädd »i gyllenstycken och damast» och red på »vita, sköna hästar». Efter förmälningen kröntes D. 14 sept. i Vor Frue kirke av Lunds ärkebiskop. Vid kröningsakten, som tydligen — i likhet med den berömda kungakröningen i Kalmar 1397 — avsåg alla tre rikena, assisterade ej blott samtliga danska biskopar utan också biskopen i Oslo och biskop Erik Birgersson i Strängnäs. Den 15 sept. utfärdade Kristofer — under åberopande av hans rikens råds »råd och betänkande» — det ryktbara livgedingsbrev, i vilket D. för livstiden försäkrades om underhållsområden i vart och ett av de tre länderna: i Danmark städerna Roskilde och Ringsted och slotten Haraldsborg och Skiol-denses, i Norge Jämtland och i Sverige Örebro slott med Närke och Värmland. Härvid förutsattes utan vidare, att trestatsunionen skulle fortbestå även efter Kristofers död: om D. blev änka och som sådan valde att bo kvar i Norden, skulle hon behålla liv-gedinget till döddagar, men i motsatt fall — om hon bosatte sig utanför unionsväldets gränser — skulle hon utlösas med 45,000 rhenska gyllen, varav varje rike skulle gälda en tredjedel. Tillsammans med Kristofer kom D. till Sverige nyåret 1446; över Varberg och Jönköping ställdes färden närmast till Vadstena, där makarna vistades 19—21 januari. I Birgittas klosterstiftelse mottogs D. med stor reverens av munkarna och nunnorna. Från Vadstena for kungaparet till Örebro, huvudorten i D:s svenska livgeding, och till Stockholm i februari. Där synes D. ha vistats ungefär ett halvår. I Stockholm sammanträffade hon, säkerligen enda gången, med marsken Karl Knutsson, hennes senare antagonist. Om man får tro Karlskrönikan, skall denne härvid ha gjort ett synnerligen fördelaktigt intryck på den femtonåriga drottningen. Marsken var enligt samma källa mycket chevaleresk mot D. och »begåvade henne och hennes jungfrur och kvinnor kosteliga». I september återvände D. till Danmark, från Kalmar i sällskap med sin gemål, som under tiden företagit sin expedition till konung Erik på Gotland.

D: s äktenskap med Kristofer blev barnlöst och kortvarigt, och enligt en mot Kristofer illvillig sagesman (Ericus Olai) skall denne »icke ha ägnat henne en makes kärlek». I annan riktning pekar det faktum, att D., när hon senare i livet — vilket ofta hände — instiftade själamässor för avlidna anhöriga, städse visade sig mån att ihågkomma även Kristofer. Ett mera talande vittnesbörd är dock det synnerligen goda förhållande, som alltid rådde mellan D: s fader markgreve Hans och Kristofer. Markgreven styrde Oberpfalz å sin skandinaviske svärsons vägnar och tjänade outtröttligt dennes intressen, även när det gällde unionsväldets angelägenheter. På det diplomatiska området var han Kristofers förnämste medhjälpare, särskilt verksam i de maktpåliggande relationerna till Erik av Pommern och Tyska orden. I början av 1447 besökte han Danmark, varvid han och Kristofer fastställde riktlinjerna för unionsväldets politik i bl. a. den brännande Gotlandsfrågan.

Emellertid dog Kristofer redan i jan. 1448, föga mer än trettio år gammal. Den unga änkedrottningen råkade nu i en brydsam situation. I Danmark blev hon t. v. regentinna, styrande med råds råde i avvaktan på det blivande kungavalet. Men unionen föll sönder: bortsett från exkonungen Erik av Pommern hade Kristofer varit den enda furstliga person i dåtiden, som — detta genom sitt möderne — i sig förenade alla de gamla nordiska konungaätternas blod, och sedan han avlidit utan bröstarvingar, fanns fördenskull ingen tronkandidat, om vilken de tre rikena kunde komma överens. I Sverige valdes (juni 1448) Karl Knutsson till troninnehavare, och 1449 kröntes han även till Norges konung. I Danmark korades junker Kristian av Oldenburg till monark på hösten 1448. D., som beflitade sig om att såvitt möjligt behålla sin höga ställning i Norden, fann sina intressen bäst betjänta av en förmätning med den nye danske konungen; hon förkastade sålunda ett i hennes tyska frändekrets dryftat förslag om giftermål med Polens unge konung Kasimir IV. Härvid hoppades hon nog från början, att Kristian skulle kunna undantränga Karl, varigenom hon själv åter skulle bli allnordisk drottning. På Karl var hon numera högeligen förbittrad, emedan denne 1448—49, under hennes änkestånd, berövade henne ej blott det svenska livgedinget utan också det norska underhållslänet Jämtland.

D:s nya bröllop firades i Köpenhamn i slutet av okt. 1449 med betydligt mindre ståt än det förra; två dagar efter förmälningen. blev Kristian krönt av Danmarks ärkebiskop. Sålunda konserverad i sin värdighet som dansk drottning, tog D. nu livlig del i makens strävanden att vinna Sveriges och Norges kronor. Beträffande Norge nåddes detta mål under Kristians kröningsresa till Trondheim sommaren 1450. När konungen återkom till Danmark (okt. 1450), mottog honom D. med en späd son, född endast ett par veckor före hans hemkomst — det första kungabarn, som efter Valdemar Atterdags tid sett dagens ljus i Danmark. Kristians norska triumf syntes härigenom ha fått symbolisk bekräftelse, och det dubbla glädjeämnet celebrerades med ett stort dopgille, varvid den nyfödde prinsen — som dog redan 1451 — fick namn efter Olof den helige, Norges skyddspatron.

Även i avseende på Sverige gingo kungaparets önskningar i uppfyllelse. Härtill bidrog det moraliska tryck, som D. utövade på rikets prelater och stormän genom att ihärdigt och kraftigt framhäva sin rätt till det förlorade svenska livgedinget, vars indragning enligt hennes mening var att betrakta som ett formligt eds- och trohetsbrott från Karl Knutssons sida. Under hänvisning till att brottet blivit begånget, medan hon ännu var en värnlös änka, anropade hon 1455 även påvestolen om bistånd. Snart nog visade det sig, att Karls kungadöme var underminerat. I januari 1457 begynte ärkebiskop Jöns Bengtsson sitt segerrika uppror mot Karl Knutsson, vilken en månad därefter nödgades fly till Preussen. Konung Kristian inkallades; i början av juli hyllades han å Mora äng och kröntes i Uppsala. Han stannade drygt ett år i Sverige och sände bud efter D., som 14 dec. 1457 (Script. rer. suec., 3:1, s. 27) anlände till Stockholm och i högtidlig procession infördes i staden. Hur väl D. fann sig under det halvår hon nu åter kom att tillbringa i Sverige, har hon själv givit till känna i ett brev från Stockholm 11 maj 1458 till sin i Italien bosatta syster Barbara, gift med markgreven av Mantova Lodovico Gonzaga. Med brevet följde en gåva av tjugu timmer hermelin, som i södern skulle vittna om Kristians svenska tronbestigning. Vid utgången av samma månad hölls i Stockholm ett allmänt svenskt riksmöte, där D. fick länge närda önskningar förverkligade. De gällde dels hennes svenska livgeding eller morgongåva, dels hennes söners framtida succession i de tre rikena. Sina förläningar i Sverige hade hon givetvis återfått redan 1457 (först vid den tiden kom hon i säker besittning även av Jämtland, som Karl, trots sin abdikation i Norge . 1450, åtminstone periodvis hade lyckats undanhålla henne). Men nu fick detta hennes länsinnehav sin slutgiltiga stadfästelse. i ett brev, beseglat med konungens och det talrikt närvarande riksrådets insegel och med själva rikssigillet. I sucessionsfrågan företogo ständerna på konungens och D:s »begäran och kärliga bön» en formlig valhandling, varvid kungaparets söner genom omröstning och lagmansdomar utsagos, att i den ordning förstfödslorätten angav, varda troninnehavare i Sverige efter Kristians frånfälle. Tillsammans med motsvarande tronföljdsbeslut i Danmark och Norge tycktes. denna valakt, som innebar ett stort steg i riktning mot arvrikesförfattningen, vara av beskaffenhet att till sena tider trygga D: s och Kristians ätt i Norden. Om de känslor av triumferande glädje, som behärskade kungaparet, få vi en föreställning genom Kristians åtgärd 29 juni 1458 (perg.-brev i Viks arkiv, RA) att i ett kapell i Uppsala domkyrka instifta evärdliga mässor till hugfästande av de tre rikenas försoning och återförening under hans spira.

När makarna 30 juni 1458 lämnade Stockholm och efter ett uppehåll i Kalmar (medio av juli) återvände till Danmark, kunde ingen ana, att D. själv aldrig mer skulle beträda svensk jord. Sedan Kristian genom förvärvet av Slesvig-Holstein 1460 ytterligare ökat sitt imperium men tillika fått sina finanser ohjälpligt förstörda, nödgades han föra en skattepolitik, som snart nog från honom avlägsnade det trotsiga och upprorsvana svenska folket. En elakartad kris i förhållandet mellan honom och svenskarna utbröt redan 1463, och för att kväva det smygande missnöjet drog Kristian upp i Sverige med dansk härsmakt, efter hand förstärkt av nya truppstyrkor, som tillsändes honom av D. Vid denna tid lät han också, i känsla av lägets allvar, de olika svenska lagsagorna avgiva högtidliga försäkringar om trohet mot 1458 års arvföljdsbeslut (Sverges traktater, 3, s. 451 ff.). Men trots alla hans anstalter kunde den oldenburgska regimen i Sverige icke i längden vidmakthållas, och sedan han 1464 under en ny militärexpedition till detta rike lidit ett grundligt nederlag mot upprorshövdingen Kettil Karlsson (Vasa), störtade hans svenska kungadöme samman.

För D., som i följd av sitt första gifte mera omedelbart än Kristian var bärare av den unionella och dynastiska traditionen i Norden, och som utan tvivel var starkt medveten härom, betydde dessa händelser en lyckoomkastnmg av smärtsammaste slag; och det grämde henne djupt, att Karl Knutsson snart åter kom till makt och välde. Själv miste hon ej blott den svenska drottningkronan utan också sitt livgeding i Sverige — för andra gången och för alltid. Under sin följande levnad var hon oavlåtligt verksam för att å egna och dynastiens vägnar om möjligt återställa vad som gått till spillo 1464. Härvid nöjde hon sig icke med att energiskt biträda sin make och senare sin son Hans; hennes rättsanspråk på morgongåvan satte henne i stånd att personligen uppträda som kärande i förhållande till det avfälliga Sverige. De processer mot Karl Knutssons efterträdare Sten Sture d. ä., som hon i tjugu år förde vid påvestolen, utgöra vältaliga vittnesbörd om kraften och segheten i hennes natur. Aktionen, som åsyftade svarandepartens bannlysning och i samband därmed Stureväldets moraliska och ekonomiska förintelse, inleddes av henne under ett besök i Rom 1475. Makens död 1481 försvagade på intet sätt hennes iver; i jan. 1482 utvecklade hon programmatiskt för sonen-tronföljaren, hurusom bannlysningen, »det skarpa svärdet», vore bästa sättet att bringa Sverige i Hans' våld, och efter denna övertygelse handlade hon sedan alltjämt. År 1488 anträdde hon ännu en Romfärd för morgongåvoaffärens skull. Hemming Gadh, Sten Stures ständige legat i Rom, hade då enligt egen uppgift all möda i världen för att avvärja det bann och interdikt över Sverige, som D. så när hade lyckats utverka av Innocentius VIII. D. fortsatte processandet med snarast stegrad intensitet ända till sin död 1495, och hennes rättssak överlevde henne; först i juli 1498 tillkännagavs vid kurian, att konung Hans, som 1497 äntligen hade lyckats vinna Sveriges krona, icke längre ämnade föra någon talan mot svenska vederbörande i det av hans moder anhängiggjorda rättegångsärendet. Intet tvivel kan råda därom, att D., ehuru hon själv ej fick uppleva segern, genom sin oförtrutna kampanj vid påvestolen och över huvud genom sin aldrig vilande, tappra strid för dynastiens välfärd och maktställning avsevärt bidrog till den oldenburgska trestatsunionens visserligen kortvariga återuppståndelse 1497.

I 1400-talets nationalistiska svenska historieskrivning blev D. naturligt nog synnerligen omilt bedömd. Författaren till ett parti av Sturekrönikan, som troligen är skrivet på 1480-talet, utmålar henne i de mörkaste färger och jämställer henne med drottning Isebel, konung Ahabs ondskefulla gemål. Även andra samtida omtala henne i föga smickrande ordalag. Av en tysk fränka, som med henne hade en ekonomisk tvist, skildrades hon 1475 efter personligt sammanträffande mycket satiriskt; som hejdlöst sniken och tillika kvinnligt behagsjuk. Vid hennes besök i Rom 1488 antecknade en påvlig ceremonimästare i sin dagbok, att hon visade sig varken »hövlig, eller vänlig». Dessa båda ögonblicksbilder äro, trots sin tillfälliga och subjektiva art, icke oförenliga med den karakteristik, som hon givit av sig själv genom sin långvariga, väl bestyrkta verksamhet på statslivets område. Lidelsefullt mån om de sinas och sina egna rättigheter och intressen var hon i hela sin gärning sällsynt ihärdig och målmedveten, och i politisk begåvning torde hon avgjort ha överträffat sin make Kristian, vars medregent och bästa stöd hon var. Hennes historiska betydelse ligger däri, att hon i sin person var förbindelselänken mellan den äldre unionsmonarkien i Norden, Margareta Valdemarsdotters skapelse, och den nya oldenmirgska och att hon, låt vara av rent dynastiska skäl, i ett halvt århundrade uthålligt och intensivt som ingen annan vårdade sig om fortvaron av Nordens enhet. Denna hohenzollerska, som blev huset Oldenburgs stammoder, framstår för eftervärlden som en av de mest markanta gestalterna bland skandinaviska furstinnor.

D. är begraven i Roskilde domkyrka vid sidan av sin andre gemål. Som dennes änka är hon avbildad på ett altarskåp från Nyborgs slott, nu i danska nationalmuseet (en kopia därav i miniatyr, utförd under 1700-talet, finns på Rosenborg).

Författare

Gottfrid Carlsson.

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA och danska riksarkivet; kopiebok A 20 (26), fol. 328, RA. — J. Burckard, Liber notarum . .. 1—2 (Rerum italicarum scrip-tores, Nuova ed., 32: 1, 1907—13); Die Chroniken der deutschen Städte vom 14. bis in's 16. Jahrh., 30 (1910); Diplomatarium Christierni I, udg. af C. F. Wegener (1856); Erkebiskop Henrik Kalteisens Kopibog, udg. ved A. Bugge (Det Norske hist. Kildeskriftfonds Skrifter, 34, 1899); A. Huitfeldt, Dan-marckis Rigis Krönicke, 1—2 (1652, foliouppl.); Missiver fra Kongerne Chris-tiern I:s og Hans's Tid, udg. ved W. Christensen, 1—2 (1912—14); Norges gamle Love, R. 2:1, Tekst, udg. ved A. Taranger (1904—12); Politische Correspondenz des Kurfursten Albrecht Achilles, hrsg. von F. Priebatsch, 3 (Publicationen aus den k. preuss. Staatsarchiven, 71, 1898); Repertorium di-plomaticum regni danici medisevalis, [R. 1], udg. ved Kr. Erslev, 3 (1906), R. 2, udg. ved W. Christensen, 1—4 (1928—32); Samling af åtskilliga handlingar... i swänska historien, utg. af S. [Lager] Bring, 2 (1754), s. 262 ffl; Samlinger til den danske Historie [udg. ved P. F. Suhm], 1:3 (1780), s. 22; Scriptores rerum danicarum, 5 (1783), s. 522; Scriptores rerum suecicarum, 1—3:1 (1818—76); Svenska medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klem-ming, 2—3 (Samlingar utg. af Sv. fornskriftsällsk., 17, 1866—68); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895). — AÖg. deutsche Biographie, 14 (1881), s. 153; G. Carlsson, Drottning Dorotheas svenska morgöngåfva (Hist. tidskr., 31, 1911); dens., Hemming Gadh (1915); dens., Senare medeltiden, 1 (Sveriges hist. till våra dagar, 3,: 1, 1941); L. Daae, Kong Christiern den förstes norske Historie (1879); Karin Hagnell, Sturekrönikan 1452—1496 (1941); H. H[ildebrand], Drottning Dorotheas jagthorn (HA Månadsblad, H. 23, 1873); T. Höjer, Studier i Vadstena klosters och birgittinordens historia (1905); K. Kumlien, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434—1448 (1933); J. Lindbaek, Dorothea, Kristiern den forstes Dronning, og Familien Gonzaga ([dansk] Hist. Tidsskr., 7:3, 1900—02); dens., Pavernes Forhold til Danmark under Kongerne Kristiern I og Hans (1907); G. A. Lögdberg, De nordiska konungarna och Tyska orden 1441— 1457 (1935); H. Prutz, Preussische Geschichte, 1 (1900); C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens hist., 3 (1870); S. Tunberg, Hemming Gadh (Hist. tidskr., 36, 1916); E. C. Werlauff, De hellige tre Kongers Kapel... i Roskilde Dom- kirke (1849).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Dorotea, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17601, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17601
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Dorotea, urn:sbl:17601, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-11-09.