Meriter

 2 Sverker den yngre (i fornisländsk och modern litteratur kallad Sverker Karlsson, i den senare även S II), sonson till S 1, f trol något av åren 1164–67, d 17 juli 1210 (Paulsson, s 267) i ”Gyæstilren”, identifierat som Gästre kungsby, Frösthults sn, Vm. Föräldrar: kung Karl Sverkersson (bd 20) o Kristina Stigsdotter (bd 21). Kung 1196–1208.
G 1) senast 1200 (Toll; Schück 1956) m Ingegerd (bd 20), d 7 april (år ej uppgivet; Carlsson), dotter till jarlen Birger brosa (bd 4) av Folkungaätten (bd 16) o Birgitta, dotter till kung Harald gille av Norge; 2) senast 1208 m Benedicta (bd 3), dotter till Ebbe Sunesson (Hvide).

Biografi

Då S:s far 12 april 1167 mördades på Visingsö var S ett litet barn som hastigt fördes i säkerhet hos moderns släktingar i Danmark. Äldre västgötalagens kungakrönika ger en dramatisk bild av en ”ömkelig” flykt (”oc war ømbelegh hans færð”). I Danmark hade S ett starkt släktnätverk med sin mors morbror, kung Valdemar den store (1131–82), i spetsen. Denne var sedan 1157 gift med Sofia av Minsk, vars mor Rikissa (bd 30) i sitt sista gifte varit gift med S:s farfar Sverker den äldre (S 1). Via henne innehade Valdemar åtskilligt av Sverkerska ättens stamgods i Sverige (se ovan). Om modern Kristinas öden saknas uppgifter efter hennes och Karls giftermål 1163 varför man inte vet om även hon flydde riket 1167.

Flykten efter faderns mord var säkert befogad. Under åtminstone ett halvt årtionde därefter utkämpades nämligen tronstrider mellan Knut Eriksson (bd 21), ansvarig för mordet, och S:s östgötabaserade släktingar Burislev (bd 6) och Kol (bd 21). En bit in på 1170-talet stod Knut som segrare. Förhållandet till Danmark kom under Knuts resterande regering att vara spänt, säkert delvis beroende på S:s vistelse i Danmark. Utöver detta hade den danska kungaätten stora jordegendomar i Sverige som var ett potentiellt tvisteämne mellan de enskilda medlemmarna – och även mellan länderna. 1176 mottog Knut släktingar till hans jarl Birger brosa, som flytt efter ett misslyckat kuppförsök mot kung Valdemar. Även 1182 stödde han ett uppror i Skåne, som också det misslyckades, varefter ledaren flydde norrut. Tio år senare tog Knuts hov emot en annan dansk kungaättling, biskop Valdemar av Slesvig, efter ytterligare ett misslyckat kuppförsök, denna gång mot Valdemars son och efterträdare Knut (d 1202). De danska flyktingarna hade dock ingen säker tillvaro i Sverige utan användes sannolikt som brickor i ett diplomatiskt spel. Saxo, som skrev sin krönika under denna tid, noterade i annat sammanhang att det inte fanns något folk som var mera villigt att ta emot flyktingar än svenskarna, och inget som var snabbare att avvisa dem igen (Neque enim ulla gens exules aut promptius recipit aut facilus respuit, Saxo 14,5,2).

Som en möjlig svensk tronpretendent med nära band till den danska kungafamiljen och aristokratin var S antagligen väl sedd i Danmark, både av realpolitiska och familjemässiga skäl. Uppgifter om hans vistelse där saknas dock, förutom i ett brev daterat Nyborg den 22 januari 1193. I detta bekräftar kung Knut de gamla privilegierna för S:t Knuds kloster i Odense med vissa tillägg. Av nio namngivna personer upptas S, ”dominus Suerco”, som nummer två i vittneslistan direkt efter kungens bror Valdemar. Han och Valdemar är de enda som har den latinska herretiteln dominus. Efter 1200-talets mitt var den profana herretiteln i princip förbehållen riddare men under denna period är den danska titulaturen mera flytande. De fåtaliga beläggen tyder dock på att herretiteln i princip var förbehållen kungafamiljen (Ljung). Under tiden i Danmark fick S troligen en utomäktenskaplig son, Karl, som stupade i Norge 1198 (se Sverkerska ätten).

Då Knut Eriksson vid 1190-talets mitt avled hade han åtminstone fyra söner, varav flera antagligen var minderåriga. En av dem hade, med samtycke av rikets stormän, utsetts till tronföljare senast 1193 (DS 825). Detta hindrade inte S från att överta tronen. Dynastiskiftet verkar ha skett utan större turbulens. Birger brosa, den avlidne kungens jarl, behöll sin position. Det har i äldre tid till och med påståtts att en överenskommelse slutits med villkor att en av Knuts söner skulle efterträda S som kung (Messenius). Giftermålet med jarlens dotter Ingegerd kan ha ingått i denna överenskommelse.
Ett brev daterat 1200 i vilket S donerar gods till Uppsala domkyrka utgjorde för den historiska forskningen länge grunden för att han tidigt ska ha infört den kyrkliga skattefriheten, det kyrkliga frälset, i Sverige (Bååth, K G Westman, Tunberg). I ett generellt tillägg fritar han där kyrkans gods från kungliga ”exactiones” (”ab omni regalium exactionum gravamine”, DS 115), ett ord som i kyrkliga skrivelser betyder indrivning (av skatter). Det har emellertid visats att begreppet i samtida skrivelser uppsatta för den svenske kungen endast syftar på bötesuppbörden (Andræ). Dessutom är en generell skattefrihet för kyrkan inte trolig då påvens krav på densamma intogs i den kanoniska rätten först 1234.

Det konfliktfrö som såtts i och med S:s giftermål med Ingegerd, Birger brosas dotter, började gro i samband med att S vid jarlens död 1202 fick sin ettårige son utsedd till tronföljare; några handskrifter anger att valet istället gällde jarladömet. Förutom att S:s ätt nu lanserat en tronföljare så innebar det en maktkoncentration till S:s familj. Detta blev inledningen till några politiskt mycket turbulenta år. Möjlighet att följa skeendet saknas annat än i stora drag, men fasta hållpunkter utgör tre våldsamma händelser knutna till de svenska orterna Älgarås, Lena och Gestilren.

Enligt uppgifter i ett påvebrev, utfärdat som stöd för S, hade Knut Erikssons söner vistats vid S:s hov efter faderns död (DS 135). Att växa upp i en annan mans hushåll var ett vanligt sätt för stormannasöner att få sin uppfostran på. Det kunde bygga allianser, men även vara ett sätt att utöva kontroll enligt devisen att man ska hålla sina vänner nära men sina fiender närmre. Vare sig det var fråga om en sådan gisslanliknande situation eller ej så vet man att tre av fyra kungasöner dödades i november 1205 på grund av att de enligt S eggats att göra uppror mot honom. Den överlevande av sönerna var Erik Knutsson som flydde till Norge där han levde i landsflykt under tre år.

Våldsamheterna ägde rum i Älgarås i nordöstra Västergötland. Ericus Olai (bd 14) uppger i sin krönika att upplänningarna för detta blev upptända av svår ovilja mot S. En talande jämförelse har gjorts med hur Birger jarl (bd 4) behandlade folkungapartiets ledare efter slaget vid Herrevadsbro 1251 då han med svek fick dem i sitt våld och avrättade dem, en gärning som kraftigt fördömdes av samtiden.
Nästa hållpunkt är Lena, identifierat som Kungslena i nuvarande Tidaholms kommun. Där stod en drabbning 31 januari 1208. S, som var dansk på mödernet och ingift i den mäktiga danska Hvide-ätten, hade hjälp av anförvanter från Danmark. Erik Knutsson hade enligt påvebrevet samlat folk utomlands, antagligen i Norge, och trängde med dessa in i riket. Vid Lena mötte S upp med en numerärt större här men led ändå ett förödande nederlag. Bland de danska befälhavarna stupade S:s svärfar Ebbe Sunesson och dennes bror Lars. På Erik Knutssons sida stupade bland andra hans jarl Knut (bd 16, s 261), Birger brosas son. Nederlaget innebar att S var detroniserad som kung.

Sista hållpunkten är den svåridentifierade orten Gestilren (”Gyæstilren” i Västgötalagens kungalängd) där S i juli 1210 försökte återta den förlorade kronan. Han dödades dock i drabbningen. På motståndarsidan stupade kung Eriks jarl Folke (bd 16) och med honom många folkungar (”multi de fulcungis”; Paulsson, s 267). Begreppet, som ej är belagt tidigare, var snarast en partibeteckning på anhängare till Folke jarl. Först på 1600-talet började det användas som namn på den kungaätt som härstammade från Birger jarl. Enligt kungalängden fick S banesår av sin egen måg, ett ord som på fornsvenska närmast motsvarar manlig person besläktad via giftermål. Detta kan betyda att den som dödade honom antingen var Folke jarl själv, som var broder till S:s första fru, eller Folkes son Sune (bd 34) som var gift med S:s dotter vid tiden för kungalängdens nedtecknande. Efter slaget mäklades fred med Danmark som bekräftades med giftermål mellan kung Erik och den danska prinsessan Rikissa. Redan i november samma år kröntes Erik av den till Sverige återkomne ärkebiskop Valerius, som tillsammans med S flytt till Danmark efter drabbningen vid Lena.

Man har länge tvekat om var man ska placera orten Gestilren. Idag tycks dock forskningen med få undantag vara enig om att det var vid Gästre kungsby norr om Enköping som striden stod (Striden i Gestilren 1210).

Drabbningarna i Älgarås, Lena och Gestilren, som utgjorde kulmen på tre generationers maktkamp, har ägt en lockelse för eftervärlden. Hur lite man än i realiteten vet om dem har det inte hindrat mytbildning och legender från att frodas. Redan i den äldre versionen av Bǫglunga sǫgur, nedskriven strax efter 1208, finns en passage där asaguden Oden på väg till Sverige fyra dagar innan drabbningen vid Lena får sin häst omskodd av en norsk smed (Eirspennil). Om själva slaget berättar en medeltida ballad som upptecknats först på 1600-talet. Den finns även i dansk version. Skillnaderna mellan de nationella versionerna är påtagliga då de av allt att döma under senmedeltid och senare använts i den politiska propagandan. I den danska versionen skildras S som en rättmätig kung och de danska förlusterna tonas ned samtidigt som den svenska versionen utförligt beskriver hur många danskar som stupade. Så sent som 1601 skapade Johan Bure (bd 6), utifrån en historia berättad av en präst i Sköns socken i Medelpad den under 1700- och 1800-talen populära berättelsen om hur hans förfader Fale Bure var den som räddade kung Erik vid Älgarås och förde honom till Norge efter att S dödat hans bröder.

Västgötalagens kungakrönika, som i sina omdömen visar sympati för S:s släkt, kallar honom en klok (”sniællær”) man och god stridsman (”goðþær ðrængær”). Enligt denna källa begravdes han i Alvastra liksom sin far och farfar.

Författare

 Roger Axelsson

Tryckta arbeten

Källor o litt: C G Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (1960), s 123 ff; N Beckman, Ur vår äldsta bok (1912), s 43 ff; L O Berg, Var låg Gestilren? (Namn och bygd, 87 [1999]), s 81–86; S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931); dens, Folkungarna (Sc 1935), s 211, 218 o 235 f; L M Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (1905), s 102; G Carlsson, En svensk drottnings andaktsbok? (NTBB 1954), s 102 f o 106; Det medeltida Sverige, 1:2, 1:7–8 (1984–94); DAA 2009–11 (2012), s 585, 588; Diplomatarium Danicum, 1:3 (1976–77), nr 189; F Dovring, Attungen och marklandet (1947), s 85; DS 1 (1829); R Edgren, Innocentius III och Sverges inbördesstrider (Bidrag till Sverges medeltidshistoria tillegnade C G Malmström, 1902); Eirspennill, ed Finnur Jónsson (1916), s 469 f; A Ericsson, Terra mediaevalis: jordvärderingssystem i medeltidens Sverige (2012), s 198 ff; Ericus Olai, Chronica regni Gothorum, ed E Heuman o J Öberg (1993–95), s 73; Fagrskinna, ed Finnur Jónsson (1902–08); H Fleetwood, Sveriges medeltida kungasigill, 1 (1936); C Gejrot, Diplomata Novevallensia (1994); K-I Hildeman, Politiska visor från Sveriges senmedeltid (1950), s 16–59; B R Jonsson, Bråvalla och Lena: kring balladen SMB 56, 1–2 (Sumlen 1989 och 1991–92 [1991–93]), s 49–166 och s 163–458; I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941), s 43; S Ljung, Herretitel (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 6, 1961), sp 507 f; H Magerøy, Bǫglunga sǫgur (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 2, 1957), sp 35; J Messenius, Scondia illustrata, 2 (1700), s 20 o 15 (1705), s 31; G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); S Rahmqvist, Gamla Uppsala by – Upplands största (Uppsala stads historia, 7, 1986); J Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (1949), s 137; dens, Frälse: Sverige (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 4, 1959), sp 678 f; A Schück, Sverkers familjeförhållanden (HT 1956); dens, Privilegiebrevet av år 1200 och dess bakgrund (HT 1957); U Sikeborg, Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet (Släktforskarförbundets årsbok 1996), s 250 ff; Striden i Gestilren 1210, ed I Troedsson (2009); A M Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, 4–5 (1852–54); H Toll, Konung Sverker den andres drottningar (Fornv 1920); S Tunberg, Äldre medeltiden (Sveriges historia till våra dagar, 2, 1926), s 66; K B Westman, Den svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s (1915), s 222–242; K G Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904), s 193 f, 229; Äldre Västgötalagen och dess bilagor: i Cod. Holm. B 59, ed P-A Wiktorsson, 1–2 (2011).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sverker den yngre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34967, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34967
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sverker den yngre, urn:sbl:34967, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-19.