Meriter

Sædén, Carl Erik, f 3 sept 1924 i Vänersborg, d 3 nov 2009 i Enebyberg, Sth. Föräldrar: distriktslantmätaren Nils Johan S o Anna Sigrid Elisabet Hellgren. Studentex vid Vänersborgs h a l 20 maj 43, elev vid Kungl musikhögsk i Sthlm 8 sept 43, pianostämmarex 26 maj 45, högre kantorsex 25 maj 46, högre organistex 11 dec 46, musikpedagogisk ex i sång 26 maj 51, genomgick operaklassen ht 50–vt 52, allt vid Kungl musikhögsk, verksam som sångpedagog från 50, anställd vid Kungl teatern som sångsolist 1 juli 52–30 juni 81, vik sånglär vid Kungl musikhögsk i perioder 53, 54, 56 o 61, församlingsmusiker o körledare i Oscars förs, Sthlm, 15 juli 57–31 aug 62, sånglär vid Statens musikdramatiska skola (från 78 Musikdramatiska skolan i Sthlm, från 86 Operahögsk) 69–åtm 06, vid Musikhögsk 1 aug 72–83, erhöll professors namn 18 dec 86. – LMA 65, hovsångare 66, Litt et art 75, MA:s medalj för tonkonstens främjande 94.

G 16 juli 1948 i Karlskrona m sångerskan Helena Elisabeth Murgård, f 16 feb 1925 i Bollnäs, d 15 juni 2012 i Danderyd, Sth, dotter till musikdirektören Knut David M o Hanna Elisabet Persson.

Biografi

Erik S växte upp i Vänersborg tillsammans med sina föräldrar och en tre år äldre syster. I släkten fanns goda sångare och konstnärer. Fadern som behärskade både rösten och penseln förstod och uppmuntrade sonens sångliga ambitioner. S hade dock problem med stamning och skoltiden blev en prövning, men han upptäckte att det var lättare att sjunga än att tala och musik var det han ville ägna sig åt. Efter studenten sökte S till flera klasser vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm för att vara säker på att bli antagen. Piano kunde han spela och orgel lärde han sig under sommaren så bra att han till hösten kom in på kantorsklassen. S hade nu försäkrat sig om att kunna ta en musikdirektörsexamen att livnära sig på i framtiden. Emellertid tog sångintresset överhanden och den sånglärare som betydde mest för att utveckla hans ännu oslipade basbarytonstämma, Arne Sunnegårdh, uppmuntrade honom att gå vidare.

Under åren på Musikhögskolan träffade S också Elisabeth Murgård som studerade sång på solistklassen och 1948 gifte de sig. Hon var verksam som sopransolist och gjorde en del framträdanden med S. I huvudsak valde hon dock att stå tillbaka för sin make och stöttade honom under hela hans karriär.

Efter kantorsexamen, högre organistexamen, pianostämmarexamen och sångpedagogexamen började S 1950 i operaklassen. 1952 blev han (inledningsvis som stipendiat) anställd vid Operan i Stockholm och samma år skedde debuten i Ture Rangströms (bd 29) opera Gilgamesj efter libretto av Ebbe Linde. Kritikerna var måttligt imponerade av verket men välvilligt inställda till debutanten S som dock inte riktigt kunde leva upp till giganten Gilgamesj. S var för spenslig och rösten hade inte tillräcklig tyngd, ansåg många.

S skulle bli Operan trogen i tre decennier och även efter sin pensionering komma att ofta gästspela där. Som nyanställd var han i gott sällskap med Kjerstin Dellert, Nicolai Gedda, Kerstin Meyer och Aase Nordmo-Løvberg. Under decenniet som följde skulle dessa sångare tillsammans med bl a Barbro Ericson, Margareta Hallin, Elisabeth Söderström, Arne Tyrén, Ragnar Ulfung och Ingvar Wixell komma att gå under namnet ”Järngänget”. Joel Berglund, vars barytonstämma den unge S beundrat, var operachef de första åren. Den fasta ensemblen var stor, runt femtio sångare, och ensemblekänslan stark, operorna framfördes på svenska och medlemmarna var trots karriärer utomlands Operan trogna. S sjöng i en rad klassiska operor, hans varma stämma noterades men sceniskt fanns en del kvar att arbeta med. 1956 tillträdde

Set Svanholm (bd 34) som chef för Operan och med honom följde en stark utveckling. Här bidrog förutom sångarna, dirigenten Sixten Ehrling och regissören Göran Gentele till den glansperiod som följde. Med uppsättningen av Alban Bergs Wozzeck 1957 kom det gestaltningsmässiga genombrottet för S. Kritiker hade börjat beskriva honom som storsångare och som en av landets bästa. I Bergs opera kunde han visa upp sin förmåga att övertygande gestalta den hunsade och förtryckta människan.

Samma år väckte S uppmärksamhet genom att debutera som romanssångare med bl a Schuberts sångcykel Winterreise på programmet och med sin läromästare Wilhelm Freund (bd 16) vid pianot. Recensionerna var översvallande och romanssången blev därefter en viktig del i S:s musikutövande parallellt med arbetet på Operan. Grunden för detta lades då han under några somrar på 1950-talet vidareutbildade sig i romansinterpretation i Salzburg och då bl a träffade den framstående ackompanjatören Erik Werba, med vilken han sedan genomförde flera konserter. S skulle efter hand komma att samarbeta med många av Sveriges förnämsta pianister. Winterreise fanns kvar på hans program ända fram till 1996 och hans inspelning tillsammans med pianisten Rolf Lindblom blev omskriven även utomlands. Inte sällan jämfördes S med Dietrich Fischer-Dieskau. Han strävade efter en bred repertoar, lyfte gärna fram svenska och mindre kända tonsättare och sjöng också visor.

1957 utsågs S till församlingsmusiker, kantor och körledare i Oscarskyrkan i Stockholm samtidigt som han behöll sin anställning på Operan. Dagar, kvällar och helger blev nu hårt intecknade och efter fem år lämnade han tjänsten. Sången tog all hans tid.

Parallellt med att S arbetade i Stockholm turnerade han runt i landet och sjöng i kyrkor och på konsertscener och han var under hela sin aktiva tid en ofta engagerad solist. Många minns honom särskilt i Lars-Erik Larssons Förklädd gud, där skivinspelningen tillsammans med Stig Westerberg, Elisabeth Söderström och Lars Ekborg blev legendarisk. Med början 1949 deltog S mest varje påsk som solist i Bachs Matteuspassion i Engelbrektskyrkan; hans sista framträdande där skedde 2003. S:s kyrkorepertoar blev efter hand stor och omfattade de flesta av de klassiska oratorierna. Som exempel på nutida musik framförd på konsertscener kan nämnas Karl-Birger Blomdahls I speglarnas sal och Anabase liksom Anton Weberns Kantat nr 2.

S tackade sällan nej till operaroller. Däremot trivdes han inte med det hotelliv som engagemang utomlands innebar. Erfarenheterna från festspelen i Bayreuth 1958, då han sjöng i Wagners Lohengrin, Rhenguldet och Tristan och Isolde, var starkt negativa och han valde fortsättningsvis att inte satsa på en internationell karriär. Han ansåg sig ha större möjligheter att bredda sin repertoar om han stannade vid Stockholmsoperan och gästspelen utomlands blev därför inte många.

Karl-Birger Blomdahls Aniara (1959), kom att bli det andra stora genombrottet för S. Operan var resultatet av ett lyckat samarbete mellan Harry Martinson (bd 25), Erik Lindegren (bd 23) som librettist, Göran Gentele, Sixten Ehrling och Sven X-et Erixson som scenograf. S fick stort beröm för sin inkännande tolkning av Mimaroben, den person i operan som förmedlar bilder och minnen från jorden efter att rymdfarkosten Aniara slungats ur kurs.

Framgångar följde med bärande roller, både lyriska och dramatiska, i ett överväldigande antal operor från 1600- till 1900-talet och antalet roller kom sammantaget att bli över 160. Paletten av karaktärer och mänskliga typer var bred. Här hittar vi den kloke och mänsklige (Mimaroben, Sharpless i Madame Butterfly), underdogen och den svage (Wozzeck, Julien i Drömmen om Thérèse), den cyniske (Don Alfonso i Così fan tutte) och den farligt försmådde och svartsjuke (Holberg i Maskeradbalen). Med sin tolkning av Jago i Verdis Otello 1959 visade S sin talang för att psykologiskt trovärdigt gestalta de ondskefulla, de illvilliga, ”bovarna” som han själv kallade dem. Till sådana karaktärer återkom han i bl a Rucklarens väg, Tosca, Hoffmanns äventyr, Macbeth och Lulu (i London 1981, ett av hans få gästspel utomlands).

S utvecklade med tiden en stor talang för komiska roller, som Figaro i Figaros bröllop, Bartolo i Barberaren i Sevilla, Geronimo i Il matrimonio segreto, herr Faninal i Rosenkavaljeren och inte minst kapten Corcoran i Gilbert och Sullivans operett H M S Pinafore i Hasse Alfredsons översättning. I sådana roller kunde han vara härligt underhållande samtidigt som han alltid gav dem ett djupare mänskligt perspektiv. I Mästersångarna i Nürnberg bröt S med traditionen att framställa Beckmesser som en enbart löjlig och komisk figur. Genom att lyfta fram det tragiska i hans gestalt fick karaktären ett djup och S:s tolkning blev omtalad.

Bland S:s många roller i modernare operor kan nämnas Nick Shadow i Rucklarens väg med Ingmar Bergman som regissör, Don Felix i Hilding Rosenbergs (bd 30) lyriska komedi Hus med dubbel ingång, Alfred i Gottfried von Einems Besök av en dam, Fången i Luigi Dallapiccolas Il Prigioniero och titelrollen vid uruppförandet på Deutsche Oper i Berlin av hans Ulisse 1968 (rollen var ursprungligen skriven för Dietrich Fischer-Dieskau), Nekrotzar i Ligetis Den stora makabern, Jaroslav Prus i Janáceks Testamentet och flera roller i operor av Benjamin Britten.

Scenerna var förutom Operan många. På Operans nya kammarscen Rotundan gav S liv och karaktär åt den olycklige Julien i Lars Johan Werles Drömmen om Thérèse och på Drottningholmsteatern sjöng han Cosi fan tutte, Kärleksdrycken och andra buffaoperor. Södra teatern var scenen för andra komiska operor som Nino Rotas Den italienska halmhatten. I TV sändes Ingvar Lidholms Holländarn (1967), särskilt komponerad för detta medium, och S kunde i närbilder visa sin förmåga att ge uttryck för starka och djupa känslor. Turnéerna i Sverige var många och Operan gjorde flera gästspel utomlands där S medverkade (Edinburgh, London, Montreal, Hongkong).

S började undervisa i sång så tidigt som 1950 och 1972 tillträdde han tjänsten som lärare i sång vid Musikhögskolan. Från 1969 och mer än tre årtionden framåt var han dessutom timanställd lärare vid Statens musikdramatiska skola. Som pedagog ansågs S vara en av de främsta och han blev mycket omtyckt av sina elever. Många kända svenska sångare har haft S som lärare, bl a Karl-Magnus Fredriksson, Anita Soldh, Birgitta Svendén och Gösta Winbergh.

S avtackades på Operan den 14 maj 1981 med långa ovationer och fanfar efter en föreställning av Barberaren i Sevilla. Men han hade långtifrån sjungit färdigt och fortsatte som gästartist på Operan och med roller på andra scener, i mindre operaensembler och i radio- och TV-opera. Man kunde höra honom i Monteverdis Odysseus hemkomst på Göteborgsoperan, i Gunnar de Frumeries Singoalla vid festspelen i Nyslott (Savonlinna) i Finland då det också gjordes en TV-inspelning, i Inger Åbys TV-version av Rucklarens väg, i Sven-David Sandströms Slottet det vita på Operans annexscen Marionetten, i Lars Runstens Amorina på Rotundan. På Uppsala stadsteater sjöng han Figaros bröllop och Rucklarens väg och på Confidencen hade han roller i Inger Wikströms Den fredlöse och Den brottsliga modern. Han sjöng kyrkomusik, romanser och visor, undervisade, engagerade sig för operautbildningen och satt i juryer av olika slag.

Närmare femtio år efter debuten klev S in i rollen som teaterdirektören La Roche i Richard Strauss enaktare Capriccio i november 2000 – ”f f g” stod det att läsa i programmet. Föreställningen av Manon Lescaut den 23 februari 2006 blev hans allra sista på den scen som sett honom i så många roller. Han var nu en gammal man och han spelade en gammal man (Geronte de Ravoir).

S lärde sig med tiden att hantera sin stamning så väl att han engagerades för talroller. I Honeggers Jeanne d’Arc på bålet i Berwaldhallen 2001 med inspelning för TV agerade han Broder Dominique tillsammans med Stina Ekblad som Jeanne d’Arc. Han var 2005 berättarrösten i Schönbergs En överlevande från Warszawa i Konserthuset i Gävle och Storkyrkan i Stockholm och vid 83 års ålder spelade han gubben Hummel i Strindbergs Spöksonaten på Intima teatern. I TV kunde man 2010 se honom i serien Våra vänners liv, inspelad under hans sista levnadsår.

Som pensionär fick S trots alla sina engagemang tid för segling och för sommarhuset på Blidö. Delar av TV-programmet Hovsångare till havs (2000), där S berättar om sitt liv, spelades in här.

S var en karaktärssångare som med stor gestaltningskonst formade oförglömliga och psykologiskt trovärdiga porträtt. Han var mycket noggrann i sin instudering och hans rolltolkningar var alla slipade in i minsta detalj. S var känd för sin tydliga textning och han lade stor möda på hur budskapet skulle lyftas fram. Texten var viktig, ”förstår man inte den förstår man inte operan”. Han förföll aldrig till överspel utan använde små medel både i vokal och i scenisk gestik och litade på att uttrycket skulle nå fram.

S:s röst och klang är omisskännlig. Skolningen var gedigen, han hade total kontroll och rösten var aldrig pressad. Både recensenter och lyssnare beskrev hans röst som outsägligt vacker. Ändå var den inte den mest sensuella och den kunde ibland slå över mot det nasala eller upplevas som ”torr”. Kolleger och vänner beskriver S som ödmjuk och vänlig. Han imponerade med sin värdighet, sin respekt för andra och med sin generositet.

S har gjort ett sjuttiotal skivinspelningar (LP och CD).

Författare

 Catarina Ericson-Roos

Arkivuppgifter

Ett fåtal handl:ar om o efter S (klipp o enstaka brev) i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk.

Källor och litteratur

Källor o litt: S:s personalakt, Kungl musikhögsk:s arkiv, Sthlm. Lärarrådets prot (A 1) o Elevkartotek (D 2:A), Musikhögsk:s o dess föregångares arkiv i Musik- o teaterbibl, Musikverket.

C Ericson-Roos, Erik Sædén: mästersångaren bakom masken (2019) o där anförd litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Erik Sædén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35074, Svenskt biografiskt lexikon (art av Catarina Ericson-Roos), hämtad 2025-05-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35074
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Erik Sædén, urn:sbl:35074, Svenskt biografiskt lexikon (art av Catarina Ericson-Roos), hämtad 2025-05-19.