Meriter

Söderberg, Gustaf (Gösta), f 7 april 1799 i Norrköping, Hedv, d 3 nov 1875 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: klädesfabrikören Johan S o Agnes Maria Arosenius. Kadett vid Krigsakad på Karlberg 1 okt 12, utex 16, fänrik vid Livreg:s grenadjärkår 1 okt 16, studieresa till Italien o Frankrike 19–22, målarresa till Norge 24, löjtn vid Livreg:s grenadjärkår 14 dec 24, regementsadjutant 28 juni 25, tjänstg vid arméns generaladj:exp 22 april 26–10 okt 27, lär i teckning för kronprins Oscar, ordonnansofficer hos kronprinsen 13 sept 27, tjänstg vid exp:en för Kungl maj:ts liv- o hustrupper 4 okt 27, regementsadjutant vid grenadjärkåren 10 april 29, kapten där 10 april 29, tjänstg vid kronprinsens stabsexp 1 okt 32, adjutant hos kronprinsen 4 juli 33, vid 4:e militärdistriktets stabsexp 1 jan 34, major i armén 20 febr 36, kompanichef vid Livreg:s grenadjärkår 11 juni 36–7 jan 46, militär led av Krigskoll 11 sept 37, tf chef för 4:e militärdistriktets stab 15 febr 39, resa till Preussen, Sachsen o Schweiz 39, överstelöjtn i armén 2 mars 40, adjutant i H M Konungens stab april 44–58, generalintendent vid de i Skåne sammandragna sv-norska trupperna 48, i Krigskoll 23 nov 49–8 maj 52, vistades i Italien o Spanien 51–52, bosatt i Paris, överste i armén 26 maj 52, resa till Italien 58, överintendent o chef för Överintendentsämbetet 27 april 58–22 juni 64, ordf i komm ang Nationalmusei inredn april 61–dec 62. – LFrKA 41, hedersled 57, preses där 58, LKrA 43.

G 21 nov 1830 i Sthlm, Nik, m Amelia Vilhelmina Schön, f 1 dec 1811 där, d 7 nov 1872 där, Hedv El, dotter till grosshandlaren Johan S o Christina Eleonora Bratt.

Biografi

Gustaf S – eller Gösta som han ofta kallades i familjekretsen – växte upp i Norrköping, i ett hem präglat av harmoni och ekonomiskt välstånd. I familjen ingick två äldre syskon och till det nära umgänget hörde flera kusiner, som bodde grannar med familjen. Att S skulle fortsätta i faderns fotspår som fabrikör tycks aldrig ha varit aktuellt; det överläts på brodern Per, som i Tyskland skulle få sin tids kanske främsta handelsutbildning. Istället skickades S som 13-åring till Krigsakademien på Karlberg för att utbildas till officer. Han utexaminerades 1816 och fick sin första officersfullmakt vid Livregementets grenadjärkår. S kom senare att tjänstgöra i kronprins Oscars stab, i generaladjuntantexpeditionen, i Krigskollegium och som stabschef vid 4:e militärdistriktet. Utnämnd till generalintendent – med ansvar för truppernas förplägnad och beklädnad – tjänstgjorde han under truppsammandragningen i Skåne 1848 när den svensk-norska hjälpkåren sändes dit i samband med utbrottet av slesvig-holsteinska kriget. Kårens uppgift var att ge stöd åt den danska armén, men den hade order att endast ingripa aktivt om själva Danmark hotades.

Under kadettiden och även därefter vistades S omväxlande i föräldrahemmet i Norrköping och i Stockholm, där han ofta besökte och umgicks med släktingar som grosshandlaren Anders Petter Söderberg, sedermera ägare till Stenhammars gods i Södermanland och Sebastian Grave Hülphers, en kusin till S:s mor. Den senare hade ett stort intresse för konst och musik och utövade stor gästfrihet i sitt hem där många av tidens konstnärer och musiker samlades. Denna miljö kom att i likhet med flera andra liknande som S besökte under kadettåren att få en avgörande inverkan på hans konstintresse, som tidigt tog sig uttryck i egna måleristudier. Till bilden hör att konstnärlig utövning var ett bland kadetterna omtyckt fritidsintresse som ofta stimulerades av den tecknings- och ritundervisning som ingick i officersutbildningen.

För flertalet av dem som ville ägna sig åt konstnärlig verksamhet – antingen professionellt eller som amatörer – ansågs studier i utlandet närmast obligatoriskt, och då företrädesvis i Paris och Rom. I Stockholm hade S, antagligen 1816, sammanträffat med skulptören Johan Niclas Byström (bd 7), som detta år vistades i hemlandet innan han återvände till Italien och Rom. Det var sannolikt Byström som uppmuntrade S att söka sig till Rom. Liksom den äldste sonen Per fått sin utbildning i Tyskland, understödde föräldrarna att också den yngste sonen skulle få sin i utlandet, företrädesvis i språk men i viss utsträckning också i måleri.

Efter beviljad permission anlände S på senhösten 1819 till Rom, där han följande vår träffade den unge franske målaren Achille Etna Michallon, som blev den förste att erhålla det nyinstiftade Rompriset för landskapsmåleri. Michallon arbetade i en strängt klassicerande stil, men gjorde även måleriska naturstudier i olja och bidrog därmed till utvecklingen av det franska friluftsmåleriet, som kom att slå igenom på allvar under 1800-talets andra hälft. Michallons oljestudier i det fria fick en avgörande betydelse för S och han blev en av de första svenska målarna att tillägna sig detta nya naturstudium, som kunde bestå av såväl i olja noggrant utförda och detaljerade vedutor inför motivet som brett målade vyer, präglade av en helhetssyn för landskapet.

Detta inofficiella friluftsmåleri kom även att utövas av andra nordiska konstnärer under 1800-talets första decennier. Det begränsades helt till mindre studier som i första hand inte var avsedda för utställningar eller försäljning. Dessa direkt inför motivet utförda målningar gav konstnärerna möjlighet att återge landskapet i en tekniskt friare form, oberoende av äldre traditioner. Det var huvudsakligen ljuset och atmosfärens betydelse för upplevelsen av landskapet som stod i centrum för deras intresse. Den finlandssvenske målaren Alexander Lauréus (bd 22) beskrev i brev S:s oljestudier, som för svenskt vidkommande framstod som något nytt och främmande: ”Även här har han beständigt varit ute med sin färglåda och palette och målat […] alldeles efter det nya sättet att måla alt efter naturen och intet af egen fantasie” (cit efter Gunnarsson, s 238).

I likhet med de flesta samtida svenska Romresenärer vistades S som gäst hos Byström på Villa Malta under vintern 1820–21. Det är också från denna tid hans tidigaste studier i olja kan dateras. Två exempel är dels en utsikt över Tibern mot Aventinen nära Ponte Rotto – ett vanligt och omtyckt motiv – som är en detaljerad men samtidigt fri målerisk vy, målad i olja på papper, dels en studie av Vesuvius från Ponte della Maddalena i Neapel från 1820, som utmärks av en klar teckning, plastisk form och ett lätt blåviolett bakgrundsdis.

I bevarade brev från Italien redogör S enbart kortfattat för sin bekantskap med Michallon. Däremot framgår det att de tillsammans gjorde en resa till Neapel och därifrån till Sicilien och Palermo, där båda tecknade och målade flitigt i det fria. Återfärden skedde sedan från Messina till Neapel, där S stannade fram till augusti 1820. Året därpå lämnade han Rom och for på inbjudan av Michallon till Paris, varifrån han återvände, möjligen med ett kortare besök i England på vägen, till Sverige 1822. Till Paris och till Rom skulle S återkomma vid flera tillfällen under 1850- och 1860-talen – dock inte i första hand för målarstudier, även om han tecknade en del – och särskilt Paris, där han och hustrun gärna vistades månadsvis, kom att bli en mycket avhållen stad.

Efter hemkomsten till Sverige deltog S i Konstakademiens utställningar, där han med början 1822 ställde ut stringenta och naturtrogna landskapsbilder av topografisk karaktär i olja och i litografi med motiv från Italien, senare på 1850-talet också akvareller med motiv från en resa i Tyskland och Schweiz. Efter att 1824 ha genomfört en målartur till fots i Norge i sällskap med en vän, återvände S till Stockholm.

S fortsatte sin militära tjänst samtidigt som han undervisade kronprins Oscar i teckning; 1833 blev han dennes adjutant. Han utförde några litograferade vyer över Stockholm och de kungliga lustslotten, ett porträtt i svartkrita av kronprinsessan och två porträtt i olja av småprinsarna, som han sedan litograferade. På kronprinsens bekostnad fick S även göra ett litografiskt planschverk över de norska och svenska militära uniformerna, som 1834 följdes av ytterligare ett. I övrigt fick S inte mycket tid till egen konstnärlig verksamhet, och några fler oljestudier i det fria blev det inte.

Det är osäkert om S verkligen hade ambitionen att bli professionellt utövande konstnär. Det är inte osannolikt att han, med sin borgerliga och trygga uppväxt, solida ekonomi och yrkesverksamhet nöjde sig med att vara en god amatörkonstnär. Det var i varje fall främst med militära administrativa sysslor – uppenbarligen med goda möjligheter till långa permissioner – S en tid framöver skulle vara verksam, vilket säkert också passade hans temperament och läggning. Traditionell trupptjänst och exercis var inte något som tilltalade honom. Han krönte sin militära karriär med att bli överste i armén 1852.

S kom att i förtid lämna den militära yrkesbanan, men skälet till detta var inte ovilja eller vantrivsel med officersyrket. Anledningen var att han i april 1858 – medan han och hustrun åter var på resa i Italien – utsetts till överintendent och chef för Överintendentsämbetet efter Michael Gustaf Anckarsvärd (bd 1). Det var en utnämning som S emellertid länge var ytterst tveksam inför. I ett brev till arkitekten och akademisekreteraren Axel Nyström (bd 27) i oktober 1856, då S:s namn första gången blivit aktuellt, skrev han att det alltid skulle bli en uppoffring att ”lemna det stilla lugna lifvet vid hvilket jag nu vänt mig och kasta mig in i ett nytt – Gud vet hurudant …”. Att man vände sig till S berodde huvudsakligen på tre faktorer. Han hade som officer haft administrativa göromål i bl a Krigskollegium vilket var meriterande. I likhet med Anckarsvärd hade han också haft hovtjänst och var dessutom personlig bekant med Oscar I. Slutligen hade han dokumenterat sig som en habil amatörkonstnär. Fritz von Dardel (bd 10), som sällan sparade på elakheter, skrev om sin företrädare att ”han ej har andra meriter än en oklanderlig vandel, mycket ordningssinne och en nätt amatörtalang som tecknare…” (von Dardel, s 163).

Överintendentsämbetet, som 1810 blivit ett särskilt ämbetsverk, hade till uppgift att granska ritningar och kostnadsförslag till alla byggnader och broar som skulle uppföras med allmänna medel. Bestämmelserna hade redan i slutet av 1700-talet utökats till att även gälla reparationer av befintliga byggnader, granskning av ritningar till kyrkor och deras inredningar – vilket skulle bli den utan jämförelse vanligaste sorten av ärenden – och under 1800-talet tillkom granskningsärenden såsom förslag till officersboställen, cellfängelser och stadsplaner.

Bakom förordningarna rörande ritningsgranskningen låg främst statsmaktens intresse av såväl att sparsamhet iakttogs med de allmänna medlen som att material liksom konstruktion garanterade byggnadernas bestånd och säkerhet under lång tid. Men det fanns också en medveten estetisk strävan. Målet var att med hjälp av arkitekter och konstnärer ”förse riket med beständige och prydlige byggnader”. Vid sidan av handläggningen av de offentliga byggnadsärendena fick överintendenten under senare delen av 1700-talet även andra arbetsuppgifter. I stadgan för Målare- och bildhuggareakademien från 1773 bestämdes att denne skulle vara akademiens preses vilket innebar att han skulle leda dess sammanträden och genom sin närvaro ”ge drift åt sysslorna”. Att överintendenten blev akademiens preses och därmed högste ledare för utbildningen av målare, skulptörer och arkitekter hade sin grund i den nära förbindelse som funnits mellan ritarakademien och slottsbygget i Stockholm, ett arbete som stått under ledning av överintendenten.

Av stor betydelse var också överinseendet över den konstsamling som genom Gustav III:s testamente kom att bilda kärnan i Kongl museum, Nationalmuseums föregångare, grundat 1792 och öppnat 1794 som ett av de första offentliga konstmuseerna i Europa. Först 1830 befästes formellt föreningen mellan Överintendentsämbetet och Kongl museum, men då hade överintendenten alltsedan 1818 haft en självständig ställning direkt under Kungl Maj:t, med klart angivna förvaltnings- och arbetsuppgifter och med ett eget anslag. Överintendenten var således från detta år chef för tre institutioner som företrädde de bildande konsterna: det centrala ämbetsverket för byggnadsfrågor, Konstakademien och Kongl museum.

S:s viktigaste insats som överintendent blev att ordna det blivande Nationalmuseums samlingar. Han kunde konstatera att konstverken var spridda i tretton olika delar inom Kungl slottet och utverkade därför att museet fick ytterligare tre rum. S upprättade själv inventarielistor över samlingarna, prydligt textade med noggrann information om målningarnas storlek etc. ”Det är endast en enkel gärd av rättvisa, då man erkänner det mödosamma och omfattande arbete överintendent Söderberg underkastat sig för att bringa någon reda i det oefterrättliga inventariesystemet”, heter det i en redogörelse för Nationalmuseum.

S lyckades också anställa en duglig och kompetent museikamrer, akademiprofessorn och målaren Johan Christoffer Boklund (bd 5). Det var huvudsakligen han som planerade samlingarnas överförande till det nya Nationalmuseum, invigt 1866. Under S:s ledning började kommittén som skulle utarbeta förslag till Nationalmuseums inredning sitt arbete. I den ingick också Gunnar Wennerberg, gluntarnas skald, riksantikvarien Bror Emil Hildebrand (bd 19) och bibliotekarien vid Kungl biblioteket Gustaf Edvard Klemming (bd 21).

Som Konstakademiens preses fullgjorde S samvetsgrant sina åtaganden, men han tillförde få nyheter. Utbildningsreformerna hade redan trätt i kraft, men man arbetade på ett nytt skolreglemente som fastställdes 1860. Den viktigaste åtgärden blev införandet av den kvinnliga avdelningen på Konstakademien 1864 sedan riksdagen skjutit till ekonomiska medel. Som akademisekreterare hade S under hela sin ämbetstid den stundom till sättet bryske och polemiske Axel Nyström. I hög grad var det också denne – och inte S – som var ansvarig för den redan under Anckarsvärds tid inledda omdaningen av akademiens byggnadsskola, som nu blev en arkitekturskola av europeisk klass.

Som överintendent utan egen arkitektonisk fackkunskap överlät S inspektionsresor, ritningsgranskning och annat arkitektarbete till sina närmaste medarbetare. Vid sidan av Fredrik Wilhelm Scholander (bd 31) –från 1847 professor i arkitektur vid Konstakademien och från 1864 intendent vid Överintendentsämbetet – hörde Carl Gustaf Blom Carlsson (bd 5), Johan Fredrik Åbom och Albert Törnqvist till de flitigaste medarbetarna. Kyrkor var alltjämt de viktigaste ärendena, men även granskningar och projekteringar av nybyggnader såsom ämbetsverk och skolor ökade i antal.

En av S:s sista ämbetsåtgärder var att till Kungl Maj:t överlämna den första instruktionen för Överintendentsämbetet. Beträffande arbetsuppgifterna var den en sammanställning av de kungliga brev som utfärdats vid olika tillfällen och som reglerat verksamheten. En nyhet var bestämmelsen om kontroll av att redan fastställda ritningar verkligen följdes då byggnaderna uppfördes. Vidare fick ämbetsverket klart skilda avdelningar med ritnings- och byggnadsavdelning, kansli- och kameralavdelning samt en intendent för vården av Kongl museums samlingar.

S var administrativt kompetent och samvetsgrann men hade inte samma energi, drivkraft och ledarförmåga som sin företrädare Anckarsvärd. I hög grad var det därför Nyström och Scholander som inofficiellt styrde Konstakademien och Överintendentsämbetet. Båda har givit hårda och ogenerösa omdömen om S. Scholander menade att han ”saknade den Anckarsvärdska snöplogskraften och oförskräcktheten för att genomdriva sina syften”, men ”han är ivrig efter lysande bedrifter, varigenom svenska konsten kan manas att bekransa hans minne och därför hugger han som en haj efter alla idéer man framkastar” (brev till P A Säve). Nyström, som från början hade haft stora förhoppningar på S, karakteriserade honom i än mer hånfulla vändningar.

1864 avgick S med pension. Strax därefter gjorde han och hustrun åter en längre resa till Italien med vistelser i Genua, Florens, Rom och Neapel och vidare till Spanien, där de besökte Alhambra, Madrid och Barcelona för att avsluta i Paris, där de stannade den längsta tiden, väl installerade i en liten möblerad våning. Någon egen konstnärlig verksamhet ägnade sig S inte åt under denna resa. Istället upptogs hans tid av museibesök och umgänge i salonger med landsmän och Parisbor. 1869 återvände S och hustrun till Stockholm och efter hennes död levde han tillbakadraget, ägnande den mesta tiden åt skrivande. Resultatet blev tre små handskrivna volymer, Allehanda rörande de fria konsterna, och Tutti frutti, som innehåller en mängd sentenser, avskrifter och småstudier rörande konst och konsthistoria, samt fem foliovolymer med rubriken Fotografiska album. Böckerna skänktes till Konstakademien, och särskilt det senare arbetet hoppades S att eleverna där skulle få nytta av; det innehåller över tusen fotografier och gravyrer av kända målningar och skulpturer inklusive avskrifter av uppsatser ”af historiskt och kritiskt innehåll rörande de märkligaste konstnärerne och deras produktioner, alla författade af framstående konstdomare”.

Kort före sin död 1875 hade S – vilket får ses som betecknande för hans personlighet – skriftligen meddelat sin önskan att på Krigsvetenskapsakademiens högtidsdag ”dödsfallet helt kort och anspråkslöst skulle omnämnas utan vidare ordande i ämnet”. Enligt hans testamente omvandlades en del av hans förmögenhet till ett konstnärsstipendium, och förutom en samling brev från S till J C Boklund och systern Hedda, de senare publicerade av Walborg Bergström i Från gångna tider (1920), framgår det att han önskade att brev, dagböcker etc skulle brännas. Efter S:s död visades på akademiutställningen 1877 två färglagda blyertsteckningar, Vägen öfver St Gotthard och Brunnen vid Vierwaldstättersjön, som han utfört under en resa till Tyskland och Schweiz 1839.

S har med några undantag förblivit tämligen okänd som konstnär. Hans friluftsstudier i olja fick heller aldrig i Sverige den betydelse som exempelvis Christoffer Wilhelm Eckersbergs motsvarande studier fick i Danmark. Till viss del berodde detta på ett kärvare konstnärligt klimat i Sverige, men framför allt måste det tillskrivas S:s personlighet. Förutom att han tycks ha saknat aktiv vilja att yrkesmässigt ägna sig måleriet, led han också brist på det självförtroende och den energi som närmast hör till förutsättningarna för att kunna ägna sig professionellt åt konstnärlig verksamhet. Detta personlighetsdrag medförde också att han i egenskap av överintendent och chef för Överintendentsämbetet fick utstå stundom hård och skoningslös kritik, en kritik som han aldrig, så vitt vi vet, valde att bemöta.

Författare

 Bo Lundström

Arkivuppgifter

S:s arkiv (brev till honom, saml:ar, 8 vol: handl:ar rör fr a militära ämnen) o handl:ar även i Biograficasaml, allt i KrA. Hs (Allehanda… , Tutti frutti o Fotogr album) i FrKA. – Brev från S i KB, RA (till bl a P A Nyström o många till J C Boklund), UUB o NM (i J C Boklunds saml).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Kongl. svenska och norrska arméens uniformer Hans Kongl. Höghet Ioseph Frans Oscar Sveriges och Norriges kron prins i djupaste underdånighet tillägnade af G S. U o u å [Sthlm 1828. (Schéele).] [1] huvudtitelblad, [2] deltitelblad (”Kongl. svenska arméens uniformer” respektive ”Kongl. norrska arméens uniformer”), [43] pl-bl (handkolorerade). Fol. [Verket omfattar enligt Björck & Börjessons katalog nr 345 (Militaria, krigshistoria, 1941) totalt 36 planscher som avbildar den svenska arméns uniformer och 7 beträffande den norska armén. Ingetdera av KB:s eller UUB:s exemplar är kompletta. S:s senare verk Kongl. svenska arméens uniformer (1834; se nedan) består av andra planscher än detta verk.] – [Omslag:] Svenska landskap tecknade och litografierade af G S. Sthlm: Norman & Engström, 1829–30. (Gjöthström & Magnusson). 3 h. Fol. [Det första häftet har enbart Kungl. lust-slotten… som titel. Se även Stockholm och dess nejder (1830).] [H 1], [Planschtitelblad:] Kongl. lust-slotten i Swerige tecknade och litografierade af G S. 1829. [4] pl-bl, ill. [Innehåller Gripsholm, Tullgarn, Strömsholm, Haga.] [H 2], [Planschtitelblad:] Kongl. lust-slotten i Swerige tecknade och litografierade af G S. 1829. [5] pl-bl, ill. [Innehåller Ulriksdal, Drottningholm, Rosersberg, Rosendal, Carlberg.] [H 3], [Planschtitelblad:] Utsigter af Stockholm. Litographierade af G S. 1830. [4] pl-bl, ill. [Innehåller Norr bro, Riddarholms bron, En del af staden från Kungsholmen, Kongl. slottet med en del af Skeppsbron.] – [Pärmtitel:] Stockholm och dess nejder. Sthlm 1830. (Gjöthström & Magnusson). [4] pl-bl, ill. Fol. [Innehåller Ulriksdal, Drottningholm, Skeppsholmen, Castellholmen. I KB:s Katalog-1955 (”Plåten”) antas att dessa planscher kan tillhöra S:s Svenska landskap… (1829–30; se ovan) trots att de avviker i format och inramning från planschbladen i detta verk. Det faktum att två av de avbildade slotten (Drottningholm och Ulriksdal) återkommer i Stockholm och dess nejder (om än i andra perspektiv) kan tala emot denna teori.] – Kongl. svenska arméens uniformer. Hans Kongl. Höghet Kron Prinsen i djupaste underdånighet tillägnade af G S. U o u å [Sthlm 1834.] (Gjöthström & Magnusson). [1] titelblad, [35] pl-bl (handkolorerade). 8:o. [Med andra planscher än de som ingår i Kongl. svenska och norrska arméens uniformer (1828; se ovan).]

Källor och litteratur

Arméns pensionskassa, E 5 meritband 97, KrA. – Brev från F W Scholander till P A Säve 3 okt 1858, F W Scholanders familjearkiv, KB.

At förse Riket med beständige och prydlige byggnader: Byggnadsstyrelsen och dess föregångare, ed R Swedlund o U Ehrensvärd (1969); W Bergström, Från gångna tider (1920); P Bjurström, Nationalmuseum: 1792–1992 (1992); F von Dardel, Minnen, 1, 1833–61 (1911); T Gunnarsson, Friluftsmåleri före friluftsmåleriet (1989); KrVAH 1875 (1875); B Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär i det svenska 1800-talet (1999); C Mellander, Arkitektoniska visioner under statligt förmynderskap: en studie av Överintendentsämbetets verksamhet och organisation 1818–1917 (2008); SKL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Söderberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35132, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2025-05-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35132
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Söderberg, urn:sbl:35132, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2025-05-14.