Meriter

Roos, Johan Petter, f 13 juli 1818 i Sthlm, Ad Fredr, d 13 aug 1882 där, Kat. Föräldrar: sämskmakarmästaren Johan Petter R o Fredrika Ulrika Haldén. Skolgång i Sthlm, hantverkarlärling där, elev o skådespelare i C W Westerlunds teatersällsk 39, skådespelare i C Blanks trupp hösten 40, i ett par mindre teatersällsk 41–42, i P J Delands (bd 11) sällsk febr–hösten 42 o 55–56, vid Nya teatern i Sthlm hösten 42, dir för eget teatersällsk hösten 43–55 o större delen av perioden 57–69, senare biljardsalongsförest i Sthlm.

G 8 maj 1840 i Sordavala stad, Viborgs län (nu Ryssland) m Johanna Carolina Malmgren, f 12 dec 1810 i Sthlm, Maria, d 26 jan 1884 där, Kat, dtr till skomakargesällen Carl Isac M o Johanna Dorothea Biörkegren.

Biografi

R växte upp och tjänade en tid som hantverkarlärling i Sthlm. 1839 antogs han som elev hos teaterdirektören Carl Wilhelm Westerlund, föreståndare för ett mindre sällskap med tillstånd att ge föreställningar i Finlands provinsstäder. R debuterade som skådespelare s å och reste under en säsong med detta sällskap, som då spelade i bl a Åbo, Nystad, Björneborg och Viborg. Till truppen hörde även Johanna Carolina Malmgren som arbetat flera år i branschen; de gifte sig 1840 men hade redan tidigare dottern Jenny som senare kom att bli en av de mer bemärkta aktriserna i faderns trupp.

Paret R lämnade Westerlunds sällskap hösten 1840, sökte förgäves engagement hos den sv teaterledaren Pierre Joseph Deland, som befann sig på gästspel i Åbo, och återvände därefter till Sthlm. Enligt deras passhandlingar fick de sina papper "gratis såsom fattiga". I Sverige fick R och hans hustru anställning i en trupp under ledning av Carl Blank, halvbror till August Blanche. R:s första framträdande på en sv scen, som överste Wentzel i Franz Grillparzers Stamfrun (Die Ahnfrau), torde ha inträffat senhösten 1840 i Eskilstuna. Blänks sällskap upplöstes kort därefter och R ingick i ett par mindre s k associationssällskap, bl a ett som anfördes av K A F Berggren, kallad "magistern". 1842 lyckades det till slut R att vinna insteg i Delands trupp, om blott för en kort period. Han debuterade där i febr men lämnade Deland redan efter några månader.

Hösten 1842 invigdes Anders Lindebergs (bd 23) Nya teatern, Sthlms första privatteater och tecknet på att K teaterns sedan 1798 rådande monopol i huvudstaden äntligen var brutet. Lindeberg engagerade en manstark men ojämn ensemble i vilken R ingick. R tycks inte ha utmärkt sig påtagligt och skildes från teatern 1843 vid den stora räfsten efter dess första och ekonomiskt katastrofala spelar. Samma höst beslöt R "att trotsa alla de svårigheter, som följa teaterföreståndarens mödosamma verksamhet" (R:s Gömdt är icke glömdt!) och sätta upp ett eget sällskap. Han började därmed en bana som ambulerande teaterdirektör vilken kom att sträcka sig över närmare tre decennier. Det nybildade sällskapet reste under sin första tid i "åtskilliga av Östergötlands och Smålands mindre städer" men prövade snart också lyckan inför de större landsortsstädernas mer anspråksfulla publik. 1846, då truppen omfattade ca 15 personer, besökte den elva orter: Västerås, Linköping, Nyköping, Vadstena, Kristinehamn, Mariestad, Uddevalla, Borås, Jönköping, Kalmar och Karlskrona. Truppen etablerade sig snabbt, ägde gott renommé men räknades aldrig som något av provinsteaterns främsta sällskap.

R reste i stora delar av Sverige men uppehöll sig också långa perioder i Finland. Sommaren 1852 befann truppen sig i Vasa, där R hade låtit inreda en teater i Brunnshuset. Efter endast tre föreställningar och mitt under en repetition på en ny pjäs utbröt en våldsam brand i staden, varvid stora delar av R:s lösöre i form av scenkostymer och rekvisita gick till spillo. R drabbades hårt och skulle få uppleva liknande katastrofer vid ytterligare ett par tillfällen.

Trots olyckan i Vasa dröjde sig R kvar i Finland och fattade hösten 1853 det mindre välbetänkta beslutet att genomföra en spelperiod i Hfors. Truppen svarade dåligt mot den teatervana storstadspublikens krav, och kritikern August Schauman skrev en nedsättande artikel i tidningen Morgonbladet. Schaumans recension utlöste en animerad teaterdebatt, där bl a Zacharias Topelius, då redaktör för Helsingfors Tidningar, tog truppen i försvar och betonade den ambulerande teaterns ogynnsamma arbetsvillkor. Debatten kom i hög grad att handla om Jenny R:s brister och förtjänster och visar att hon nu var truppens mest framstående medlem. 1855 förberedde R ytterligare en sejour i Vasa men drabbades då av ännu en motgång. Med anledning av tsar Nikolajs död detta år utlystes landssorg och därmed spelförbud på alla teatrar. Händelsen omintetgjorde R:s och truppens möjligheter till försörjning i Finland för en tid. De begav sig därför över Kvarkens is till Umeå.

Under hot om konkurs tvingades R kort efter ankomsten till Sverige att upplösa sitt sällskap varefter han, hustrun och dottern knöts till Delands sällskap för en säsong. R satte 1857 upp ett nytt sällskap, med vilket han under en följd av år och under fortsatt stora ekonomiska problem reste företrädesvis i Syd- och Mellansverige. För att under åtminstone en del av året komma ifrån det mödosamma turnélivet hyrde R våren 1863 in sig på Djurgårdsteatern, Sthlms sommarteater, som var inhyst i en gammal och svårt nedsliten "spektakellada". Efter avslutad vår- och sommarsäsong revs teaterhuset och R återvände till Finland och Arkadiateatern i Hfors, där han spelade vintern 1863–64. Under denna period byggdes på Djurgården en ny teater, stundom kallad Mineurs teater efter ägaren och byggherren, och R fick äran att inviga den i juni 1864. Avsikten var att R efter en vinterturné i Sydsverige skulle tillbringa även sommaren 1865 på Djurgården. Truppen hann dock knappt installera sig i teatern för den nya säsongen förrän en eldsvåda ödelade byggnaden. R gav under sommaren ett antal föreställningar på andra småteatrar i Sthlm men tvingades ännu en gång upplösa sin trupp. Han gjorde nya försök att hålla sig kvar i branschen under 1860-talet, satte upp flera nya sällskap men råkade i Gävle 1869 ut för ännu en teaterbrand som förstörde hans teaterbibliotek och hans kostym- och dekorförråd. R tycks därefter ha lämnat teaterbanan och obemärkt framlevt sina sista år som föreståndare för en biljardsalong i Sthlm.

R har i sina memoarer, Gömdt är icke glömdt!, mycket att meddela om den ambulerande teaterdirektörens otacksamma uppgift och om landsortsteaterns hårda arbetsvillkor. Hans egen verksamhet ger också en god bild av hur provinsteaterns arbetsformer förändrades under 1800-talets senare del, hur konkurrensen skärptes mellan ett växande antal trupper och hur de mindre framgångsrika slogs ut. Trots många motgångar och trots att han aldrig fick något oreserverat erkännande som skådespelare tycks R haft en ogrumlad tro på teaterns nytta och nödvändighet: Den tid skall komma "då man går till teatern som till en kyrka, då man äntligen inser dess värde som en anstalt för spridande av upplysning, moral, sedlighet och sann bildning". R var också angelägen om att göra teatern tillgänglig för alla samhällsklasser, inte minst arbetarklassen, och framstår därmed som en tidig förespråkare för folkteatertanken.

R:s självbiografiska skildring ger värdefulla inblickar i den sv landsortsteaterns verksamhetsformer. Hans benägenhet för skönmålning och självförhärligande liksom hans polemiska utfall mot konkurrenter och kollegor gör dock att den bör läsas med kritisk distans.

R:s dotter Edla Jenny R (1835–1901) debuterade i faderns sällskap 1850. Hon framstod snart som en av dess mest talangfulla medlemmar och hyllades som en av landsortsteaterns mest framstående aktriser. Jenny R avslutade sin karriär på Edvard Stjernströms Nya teatern under 1870-talet. Även sonen Johan Axel Ferdinand R (1842–1916) tillhörde under några år faderns sällskap och gjorde då liksom senare sina mera framträdande insatser i det komiska rollfacket. Från 1872 var Johan R knuten till olika teatrar i Sthlm, 1875–81 och 1884–1907 till de k teatrarna där han arbetade som skådespelare och inspicient.

Författare

Dag Nordmark

Arkivuppgifter

Brev från R i GUB (bl a till S A Hedlund).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Gömdt är icke glömdt! Några och tioåriga teater-anteckningar. Sthlm 1871. (8), 240 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: A E Falck, Nyköpings teater (1935); R Gustafson, Anteckn;ar om Malmö teater 1809–1938, 1–2 (1986); R Hillbom, Teaterförhållanden i Karlskrona på 1840-talet (Fören Gamla Karlskrona, årsb 1948); dens, Landsortsteater i karlskronaperspektiv (ibid 1977); S Hirn, Teater i Viborg 1743–1870 (1970); Y Hirn, Teatrar o teaterstrider i 1800-talets Finland (1949); S Lutteman, En norcopensisk teaterkrönika. Teaterlivet i Norrköping 1850–1947 (1974); D Nordmark, Tiljorna vid vägen. Studier i den sv landsortsteaterns hist till ca 1850 (1995); [A Scheele,] Minnen från Djurgårdsteatern 1864–1881 (1882); B Stribolt, Sthlms 1800-talsteatrar (1982); J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel 1860–1910 (1917–18); N E Taube, De Delandska teatersällsk i Uppsala (1940); S Torsslow, Dramatenaktörernas republik (1975); H Ullberg, Djurgårdsteatern, en teaters hist (1993); I Qyarnström, Sv teater i Finland, 1 (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Petter Roos, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6842, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dag Nordmark), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6842
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Petter Roos, urn:sbl:6842, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dag Nordmark), hämtad 2024-04-16.