Meriter

3 Meissner, Emma Olivia, f 30 okt 1866 i Karlstad, d 20 nov 1942 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: snickarmästaren Johan Fredrik Ekström o Anna Brita Pettersson. Engagerad vid Mindre teatern i Sthlm 81–83, elev vid k teatrarna 83–84, i solosång vid Musikkonservatoriet ht, 84–ht 85, studier för bl a F Arlberg o S Hebbe från 85, engagerad vid A Lindebergs teatersällsk 86, vid M Fröbergs sällsk 86–88, hos R Wagner o A Bosin vid Södra teatern o Djurgårdsteatern i Sthlm 88–89, hos A Warberg o E Strömberg vid Vasateatern där 89–95, gästspel på Casino-teatern i Khvn 95, hos H Selander på Stora teatern i Gbg o Eldoradoteatern i Kristiania 96, vid Södra teatern i Sthlm 96–97, turnerade med Ranftska sällsk 97–98, engagerad av A Ranft på Vasateatern 98–04 o 26–29, på Östermalmsteatern 04–06, på Oscarsteatern 06–14 o 19–26, gästspel hos Karin Swanströms sällsk 14–16, verksam som pedagog från 29, gästspel hos J W Brunius turnésällsk 33, vid Riksteaterns vårturné 40. – Litt et art 36, S:t Eriksmedaljen 42.

G 1) 9 juni 1894(–98) i Sthlm, Jak o Joh, m dåv prokuristen, sedermera direktören Claes Robert Berg, f 17 jan 1859 där, Hedv El, d 30 sept 1916 där, Joh, son till Fredrika Rosalie B; 2) 7 maj 1899 i Sthlm, Hedv El, m musikdirektören Carl Hjalmar Meissner (M 2).

Biografi

Emma M växte upp i Sthlm och skaffade sig tidigt teatererfarenheter. Redan vid knappt 15 år lyckades hon bli engagerad i kören vid Mindre teatern i den sk Hammerska ladan i Sthlm och framträdde bl a som levande vit schackpjäsbonde i operetten Sjökadetten (premiär 8 febr 1882) samt med sång som en av Orfeus' elever i Orfeus i underjorden. 1883 var hon kerub i Goethes Faust på Nya Teatern under L Josephsons och V Holmquists ledning, och s å påbörjades studier vid K teatrarnas skola för H Willman och H Christiernsson. Delvis parallellt var hon under tre terminer elev vid Musikkonservatoriet, där hon undervisades i sång av prof J Günther. Våren 1886 fortsattes studierna privat i sång för Fritz Arlberg och August Edgren och i scenisk framställning och plastik för Signe Hebbe och Bertha Tammelin. För Hebbe studerade M under ett flertal år in många av sina roller.

De första två artiståren ägnades den sv landsorten, först en kort tid i det konkursfärdiga Lindebergska sällskapet, där hon gjorde en uppmärksammad debut som nittonårig Nanon 8 sept 1886 på Tivoliteatern i Kristiania. Därefter, efter konsertturné i Norge med kollegan Betty Bruce, uppträdde hon i det Fröbergska sällskapet, där hon under två säsonger framträdde i stora operetthuvudroller: Sjökadetten, Lyckoflickan, Lilla Helgonet, Boccaccio, Lilla Hertigen, Hälften var, Konung för en dag, Cornevilles klockor, Frihetsbröderna, Gasparone. Vid sthlmsdebuten, som Eurydice i Orfeus i underjorden på Södra teatern 27 okt 1888, slog hon genast an hos kritiken som ansåg att hon hade ett ledigt och livligt spel, manérfritt föredrag, exakt textuttal och en intelligent frasering. Sångstämman ansågs ej stor eller omfångsrik men ren och klar samt smakfullt behandlad.

Året vid Södra teatern avlöstes av en sexårig sejour vid Vasateatern, avbruten några månader 1891 p g a vägrad löneförhöjning (från 175 till 225 kronor per månad). Såsom många av dåtidens kvinnliga artister dignade M under den ålagda utgiftsbördan för kostymer och peruker. Under avbrottet framträdde hon med varietéprogram tillsammans med Mindre teaterns primadonna Elisabeth Hjortberg som "Systrarna Delvasa" på Berns i Sthlm, Tivoliteatern i Kristiania, Hansateatern i Hamburg och Empire Music Hall i London. Åter på Vasateatern spelade hon Fanchette i Sjökadetten och Fragoletto i Frihetsbröderna samt bl a i Läderlappen, Stackars Jonathan, Den sköna Helena, Pariserliv, Fatiniza, Lili, Storhertiginnan av Gerolstein, Fågelhandlaren, Donna Juanita och Dockféen. Största framgången fick hon som Yum-Yum i Mikadon.

A Warbergs verksamhet vid Vasateatern upphörde våren 1895, varefter den dåvarande Emma Berg ägnade två år åt gästspel: fyra månader 1885 på Casinoteatern i Khvn (Sjökadetten och Farinelli), vid Selanderska sällskapet i Gbg (Adéle i Läderlappen), på Eldoradoteatern i Kristiania och på Södra teatern (Provkyssen, Fru Hin, Förgät mig ej, Blåa frun).

From ett sommarengagemang som bl a Diana i Venus på Arenateatern på utställningsområdet på Djurgården 1897 var M engagerad hos A Ranft ända till 1929 med avbrott för turnéer och gästspel. Detta innebar till en början landsortsturnéer med det s k Ranftska sällskapet och därefter spel omväxlande på de olika Ranftska scenerna i Sthlm: Vasateatern, Djurgårdsteatern, Östermalms-teatern och Oscarsteatern samt i Gbg (1904). Hon var nu gift med kapellmästaren H Meissner (M 2) och framstod som förkrigstidens klart lysande operettprimadonna med motspelare som A Ringvall, Rosa Grönberg och C Barcklind. M gjorde bl a titelrollerna i Dockan, Molly i Geishan, Gabrielle i Wienerblod samt huvudroller i Hertiginnan av Danzig, En valsdröm, Dollarprinsessan, Frånskilda frun, Greven av Luxemburg, Vackra Ladyn, Kyska Susanna och Eva. Den verkliga succérollen blev dock Hanna Glawari i Den glada änkan, andra programmet på den nyöppnade Oscarsteatern 22 jan 1907. Den s k änkefebern utbröt i Sthlm inte minst pga den berömda valsen. På Panoptikon förevisades "änkeparet" M och Barcklind tom som vaxdockor i naturlig storlek. Ensemblen gästspelade med föreställningen i Khvn 1909.

Sommaren 1907 gjorde M en USA-turné med Rosa Grönberg. Visor och sceniska framställningar i kostym gjorde lycka (bl a ett parti ur Värmlänningarna i Chicago).

För gestaltningen av sina operettprimadonnor studerade M utländska föreställningar, främst under sommarresor till Berlin, Wien, Paris och London. Hon var väl förtrogen med sin internationella samtid inom operettens värld. M var också väl bevandrad i danskonst och försökte få stockholmarna att förstå sig på de svåra tangoturerna, som hon studerat i Paris och introducerade med O Björk i Den glade äkta mannen (premiär på Oscarsteatern 6 sept 1913). Redan nyåret 1883/84 beundrades på Vasateatern hennes grace som sjuttonårig "serpentinös" i en modedans från USA med böljeliknande ormrörelser i vid, vit klänning fästad vid handlederna och belyst med elektrisk belysning i olika färger. På film gjorde M tillsammans med "kavaljeren" Rosa Grönberg instruktioner i boston, gammalvals, gavott och menuett, inspelade i Hagaparken och i Sickla och visade på Apolloteatern i Sthlm.

M är f ö att betrakta som den första sv filmstjärnan. Hon medverkade i fjorton längre filmer 1903–41. Vid presentation av de första, Geishan och Lili, spelades sånginspelningar av M parallellt upp på fonograf, och på Centralpalatsets tak filmades den berömda änkevalsen. Åren 1931–41 gjorde M filmer med talroller. Också som grammofonartist var M pionjär. Redan 1890 annonserades om Edisons fonografmspelningar med M, och vid utställningen 1897 såldes vaxcylindrar med M:s röst. På skiva gjorde hon en mängd kupletter, folkvisor och sagor.

Efter stort avsked från Oscarsteatern som Delia Gill i Filmdrottningen 18 maj 1914 lämnade hon för en tid Sthlm pga makens anställning i Gbg men gästade i Karin Swanströms sällskap i bl a Niniche samt med vissång. Dock återkom hon som operettsångerska i Sthlm 1919–26 och sista gången på 70-årsdagen som Molly i Geishan på Oscarsteatern. Efter talroller tre år vid Vasateatern ägnade sig M främst åt film och pedagogisk verksamhet men återkom 1933 som komedienne och karaktärsskådespelerska i Brunius' turné samt i en Riksteaterturné med Anders de Wahl i Äventyret våren 1940, en turné där den 74-åriga M överraskade kritikerkåren med att trots ett inte längre smärt och tilldragande yttre genom teknisk skicklighet, erfarenhet och konstnärlig smak helt kunna hänföra sin publik. "Enbart den vackra nigningen i entréen var ett mästerverk av grace och rytmik" (Västerbottens folkblad 8 april 1940).

Bevarade rollporträtt illustrerar hennes graciösa umgänge med kostym och accessoarer: hattar, kjolfållar, solfjädrar, paraplyer, blommor och druvklasar, viktiga budskapsförmedlare, särskilt i operettens värld.

Bland de sv operettstjärnorna har M jämförts med Caroline Östberg och Anna Pettersson-Norrie. Dessa hade båda större bredd i sina register speciellt beträffande vokala resurser. M:s långa period som operettens primadonna absoluta i Sverige kan till en del bero på att den förstnämnda övergick till opera och att den sistnämnda flyttade till Khvn. M:s kvalifikationer var dock stora och hennes kanske allra starkaste kort vid sidan av hennes tekniska kunnande och frihet från maner var hennes medfödda humor och sceniska humör. Hon kunde den svåra konsten att kokettera med finess både som ung subrett och så som det anstod en engelsk lady, en rysk generalska eller en österrikisk änkegrevinna av sekelskiftesmodell.

Privat roade sig M gärna med poker- och bridgespel samt med en stor frimärkssamling.

Författare

Inga Lewenhaupt

Arkivuppgifter

Strödda brev till o från M samt rollfoton, pressklipp mm i Drottningholms teatermus, KB, Musikmus samt Teatermus i Gbg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Mina första debuter (Skådespelarne ha ordet! Kåserier, minnen och uppsatser, Sthlm 1902, s 127-131). – Frivillig reklamchef (Konstnärsminnen utg av Konstnärsringen ... under red av R Hyltén-Cavallius, C Berg, E Berggren Sthlm 1941, 4:o, s 101 i).

Källor och litteratur

Källor o litt: R Wajdekrantz, Levande bilder (lic:avh, StU 1969); I Åhlén, Sv skådespelarröster (trebetygsuppsats i teaterhist, StU, 1967).

C Barcklind, Provkyssen blev upptakten (DN, Söndagsbilagan 26 okt 1941); C L Bruun o P H Törngren, Sv röster (stencil; 1944); H Duhs, E M (Värmland förr o nu 1943); A Lindenbaum, En lyckoflicka fyller 75 år (AB 25 okt 1941); H Meissner, Hjalmar intervjuar Emma (S-T 25 okt 1936); A Selling, Teaterfolk (1912); Scenen 1915-16, s 200 ff; Scenisk konst 1904, nr 9–10; Sceniska konstnärer, ed E Ljungberger [2] (1916); SMoK; B Stribolt, Sthlms 1800-talsteatrar (1982); Sv filmo-graft, 1–4 (1979–85); Sv konstnärer (1943); Teatern 1939, nr 9, s 14–15; S G Winquist o T Jungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emma O Meissner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9243, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inga Lewenhaupt), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9243
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emma O Meissner, urn:sbl:9243, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inga Lewenhaupt), hämtad 2024-04-18.