Meriter

Molin, Anders Verner, f 12 okt 1907 i Rättvik, Kopp, d 19 april 1980 i Sthlm, Osc. Föräldrar: hemmansägaren o målaren Olov M o Anna Ersdtr. Elev vid Tekn skolan 31, vid Otte Skölds målarskola 32, vid Konsthögskolan 33–36. Konstnär.

G 3 okt 1936 i Ösmo, Sth, m telegraföverexpeditören Amelie (Amy) Margareta Lagercrantz, f 9 okt 1901 i Sollentuna, Sth, d 23 jan 1981 i Sthlm, Osc, dtr till förste trafikinspektören Jacques L o Ellen Augusta Alfrida Hassellund.

Biografi

Under sin uppväxt i Rättvik blev Verner M djupt förtrogen med Dalarnas landskap, mytbildning och bildalstring. Han utbildade sig först till yrkesmålare och övergav 1929 hembygden för Sthlm för att skaffa sig en säkrare utkomst. Där började han studera på Tekniska skolan och var en tid elev hos Otte Sköld, innan han sökte sig till Konsthögskolan. Akademitiden satte inga djupare spår hos honom; tvärtom grundlades där en misstro till professionellt konstskapande. Han ville bryta med akademismen och konstteorin för att i stället följa linjen från sin barndoms- konst, dalmålningen. Den ursprungliga känslan skulle vägleda konstnären i stället for intellektet.

Hösten 1936 for M till Paris, men inte heller här fann han sin inspiration i museerna utan i Bois de Boulogne, vars välansade natur han ville avlocka samma mystik som barndomslandskapets skogar. Snart lämnade han helt det visuellt avbildande måleriet för ett symboliskt. Han ville skildra mänskliga situationer, som i målningen Svartsjuka (1937), där två ansiktsmasker – den ena sorgsen, den andra cynisk – sammanbinds genom vinkelställda linjer. Från dessa situationsbilder utvecklades symboltécknen i M:s bildvärld. Samtidigt abstraherades motiven i kubistisk anda.

M:s stockholmsdebut ägde rum i De ungas salong 1942. Här fick publiken för första gången möta M:s skapelse mörksuggan. Mörksuggan – embryot till Tove Jansons Mumintroll – var i Dalarnas mytvärld ett väsen som man skrämde barn med för att hålla dem inomhus på kvällen. Hos M blev den en symbol för det mänskligt undermedvetna och människans ursprungliga delaktighet i naturen. Hans landskap befolkades av mörksuggor, en sorts vänligt mänskliga naturväsen, som skulle ge uttryck åt det andligt-mänskliga. I en målning som Ladugård i Blindberg (1950–57) svävar mörksuggorna som bevakande och beskyddande andar i ladugården. Från dem strömmar magiska linjer, symboliserande deras andliga kraft med förmåga att sätta människan i samhörighet med naturen. Men mörksuggan kan också uppträda som en ond representant för tekniken eller som en känslofattig beslutsfattare.

De tidiga mörksuggemålningarna är stilla kontemplativa, hållna i en mild färgskala. När M 1962 utställde på Konstakademin hade färgskalan drivits upp och formen blivit nervigare. Färgerna var dock distinkt hållna och ofta målade M transparent. Dukytan komponerades mindre enhetligt, spetsiga hårda former ställdes mot mjuka cirklar. Abstraktionen hade ökat. Fortfarande var det mänskliga situationer som beskrevs och målningarna fick titlar som Syn och känsla, Andligt infall, Sönderskrattad moral, Ögon överallt. Det livsfilosofiska fick ta överhand över det måleriska.

Också i porträttkonsten dominerade det symboliska. M arbetade länge med varje porträtt, förberedelserna var intensiva och han strävade efter att finna den porträtterades "sanna" karaktär. Resultatet blev porträtt med en egendomlig blandning av realism och abstraktion. Själva fysionomin är realistiskt gestaltad men omges av abstrakta tecken, som avser att symbolisera den avbildades personlighet. Så har han porträtterat kritikerna G Johansson (bd 20) och G Näsström, konstsamlaren S Lindeberg (bd 23) och kirurgen A Lundgren.

1966 fick M Kiruna stads kulturstipendium och arbetade under stipendietiden nere i gruvan. Här upptäckte han att malmstoft var ett verkningsfullt måleriskt material med en speciell svärta. Malmstoftet som material tillsammans med kakel använde han också i en väggmålning för Hagsätra skola i Sthlm, som berättar om malmbrytningen i Kiruna.

I Kiruna förevisades M hur ett sprött löv kunde göra avtryck i hård metall genom att sprängas in i plåten. Denna erfarenhet blev ursprungsidén till M:s sk spränggravyrer. När han i början av 1970-talet fick uppdraget att utföra ett brevhuvud åt Nitro-Nobelkonsult uppstod idén att motivet med dynamit skulle sprängas in på kopparplåten i stället för att använda den konventionella gravyrtekniken. För spränggravyren utgick han från kopparplåten, på vars yta ett mönster lades ut med olika motståndsmaterial, som kunde bestå av t ex hårtofsar, morötter, ketchup, malmmull. Mönsterytan täcktes sedan med sprängdeg. Sprängningen skedde genom att ett raster trycktes in i kopparplåten och överförde mönstret. Så kunde gravyrerna tryckas i vanlig kopparplåtpress. För denna metod fick M 1974 patent. Han hade då med spränggravyren porträtterat 1967 års nobelpristagare.

Trots att M var bosatt i Sthlm var han djupt rotad i sin barndoms Rättvik. Där drömde han om att få skapa ett modernt konstmuseum. 1955 bildades Mörksuggefonden, som skulle utgöra grunden för inköp av representativ modern sv konst. M:s mörk-sugga började tillverkas som souvenir och delar av försäljningssumman tillföll fonden. I övrigt ställdes hoppet till kommunala bidrag. Vid M:s död hade 400 målningar influtit och M testamenterade sin konstnärliga kvarlåtenskap till Mörksuggefonden.

Författare

Barbro Schaffer

Arkivuppgifter

Dagboksanteckn:ar o brev till M i Rättviks kulturhus.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: A new engraving technique by means of explosives (Leonardo, international journal of contemporary visual artists, vol. 12, 1979 [Oxford,] 4:o, s 222 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: K Algrim, V M, ett unikum i sv konstliv (trebetygsuppsats, UU, 1969). Rec:klipp i NM:s klipparkiv.

A Borelius, Rättvik i dikt o konst (Rättvik, 4, 1963); B E[ngströ]m, Sensation o munterhet (Konstperspektiv 1947, nr 1); G Hellman, V M (Konstrevy 1964, nr 2–3); dens, Mot Strömmen (Storstaden 1971, nr 10); H A Holm, Det har kommit dynamit i konsten (DN 21 okt 1967); E Malmsten, V M (Konst o kultur 1946, nr 8–9); K Persson, Moderna museet får filial i Rättvik (DN 14 nov 1975); SKL; U Wickbom, Han spränger sina tavlor (SvD 17 sept 1978).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Verner Molin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9432, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9432
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Verner Molin, urn:sbl:9432, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2024-04-20.