Johan Liljencrants

1 Liljencrants, Johan (före adl Westerman), f 20 aug 1730 i Gävle, d 22 jan 1815 i Sthlm, Klara. Föräldrar: prosten Anders Westerman o Maria Christina Gyllenkrook. Inskr vid UU 1 juni 48, eo kanslist i kommerskoll 30 mars 50, v notarie där 18 dec 53, ord 14 dec 56, sekr vid ständernas sekreta handels- o manufakturdeputation 10 dec 55, handelsintendent 3 nov 61, kommerseråds nhov 10 dec 67, adl 20 jan 68, led av komm ang handelsbalansen 14 febr 70, tjänstg kommerseråd 29 maj 70, led av komm ang lanthushålln:s förbättrande 23 mars 72, av politikommissionen för Sthlms stad 5 nov 72, statssekr vid handels- o finansexp 30 april 73—nov 86, led av komm ang fiskeriförfattmarnas överseende 19 aug 73, av bränneridirektionen 14 sept 75, av riksgäldsdirektionen 4 aug 77, frih 19 aug 77, deltog i riksdagarna 78/ 79, 86, 00 o 09, president för statskontoret 13 juni 78—27 nov 86, förordn jämte bergsrådet Sandels att ha uppsikt över Eskilstuna fristad 7 nov 80—15 nov 84, led av direktionen för Ostindiska kompaniet 81 — 86, av komm ang sjötulltaxornas överseende 13 mars 81, president för generalassistentkontoret 8 sept 83—27 nov 86, led av komm ang spannmålsbristens avhjälpande 9 sept 83, av komm ang finska gränshandeln 31 okt 85, av fyrbåkskomm 12 april 86, riksråd 27 nov 86- 15 maj 89, led av komm ang statsverkets utgifter 24 jan 87, v kansler vid KMO 26 nov 87, presi- dent i kommerskoll 15 maj 89—26 nov 12, led av komm ang jämkn i produktplakatet 18 mars 90, av komm ang ny författn:för-ordn 19 febr 93, av lanthushållnrkomm 26 febr 93, av komm ang tulltaxornas överseende löjan 98, av komm ang ärendenas behandl i kollegier o publika verk 4 okt 11-31 mars 12, greve 3 dec 12. - LVA67, serafimerriddare 09.

G 1) 30 okt 1766 i Sthlm, Maria, m Ottiliana Vilhelmina Transchöld, f 30 jan 1741 på Arnöberg, Arnö, Upps, d 12 aug 1788 på Sturehov, Botkyrka, Sth, dtr till kammarherre Conrad Ludvig T o Anna Elisabet Gripenstierna; 2) 20 jan 1789 i Huddinge, Sth, m frih Eleonora Stiernstedt, f 2 sept 1743, d 29 april 1801 i Sthlm, Kungsh, dtr till riksrådet frih Carl Johan S o Jakobina Maria Meldercreutz samt tidigare gm översten Holger Anders Rosenkrantz (d l783).

L utgick från ett prästhem i Gävle men tillhörde på fädernet en utpräglad borgarsläkt; farfadern o dennes bror liksom flera av deras avkomlingar var järnhandlare i Sthlm, anknytningar, som inte torde ha varit utan betydelse för L:s intresseinriktning. Från födelsestaden överflyttade L till Uppsala, troligen rätt tidigt. I viss motsats till universitetskatalogens uppgifter sägs det i kommerskollegii tillståndsbevis för L av 30 mars 1750, att han "över elva år uppehållit sig vid akademien i Uppsala", en notis, som möjligen kan förklaras av att den tidigt faderlöse L under en följd av år delat bostad i Uppsala med sin bror Sven, vilken blev student där 1737. L åhörde föreläsningar i latinsk vältalighet o i "metafysiken", studerade historia under Olof Celsius samt algebra o geometri för Pehr Wargentin, vilken placerade honom bland de åtta av sina lärjungar, som var "mest hugade o fallne till de matematiske vetenskaper". Möjligen åhörde han även föreläsningar av Anders Berch d ä, innehavare av den då nyinrättade ekonomiska professuren. Studierna gällde, som L senare skrev, "de ämnen som hörde till allmänna hushållningen".

7 maj 1756 tillstyrkte kommerskollegium en sedermera av SU beviljad ansökan av L om understöd till utlandsvistelse. Denne hade, heter det, förfarenhet i engelskan, fransyskan o tyskan, besatt kvicka naturgåvor, hade behagligt uppförande o insikter om allmänna hushållningen, förvärvade här hemma i riket. L gjorde först, sommaren 1757, en resa i Sverige, ledd av Berch. Maj 1758 anträdde han så utlandsfärden, som huvudsakligen gick till Frankrike, Italien o Holland, o var tillbaka i Sthlm i början av dec 1760. Sina intryck samlade han i anteckningar o i en rad memorial, bland dem ett från Rom 3 april 1760, där han gav uttryck åt önskemål, som han även sedermera livligt omhuldade: transithandel under sv ledning mellan Östersjöområdet o Levanten. Holland tilldrog sig nu o senare av flera skäl L:s intresse: dess gamla förrangsställning inom Östersjöhandeln borde delvis kunna övertas av Sverige, liksom dess friare religionslagstiftning — främst av statsekonomiska skäl — borde införas (jfr nedan). Ännu en betydelsefull studieresa företogs av L under ett par höstmånader 1763 o gällde främst England.

Vid 1760-talets mitt kom mössorna till makten, vilket bl a resulterade i reduktion av löner o ämbeten. Den åt L 1761, sannolikt efter hans anvisningar, inrättade tjänsten som handelsintendent skulle dras in, o han sökte sig åt annat håll, blev kommerseråd o som sådant under frihetstidens sista år både verksam o uppmärksammad. Betydelsefullt blev att han jämförelsevis tidigt — exakt när, är svårt att säga — fick beskyddare i bröderna Scheffer, särskilt Carl Fredrik som till sin ekonomiska åskådning närmast var fysiokrat o en av hovpartiets främsta medlemmar. Tydligt speglas L:s synpunkter på det statsfinansiella läget o dess avhjälpande i hans handelsbalansberäkningar med anslutande kommentarer för åren 1769 o 1770. Åkerbruket borde upphjälpas, brännvinsbränningen hejdas, tobaksodlingen förbjudas eller avgiftsbeläggas, spannmålshandeln friges o en myntreform genomföras: den sistnämnda vore lika nödvändig "som vatten för en uppkommen vådeld". Det var tydligt, framhölls det, att bristerna i sv näringsliv vore att söka inte minst i politiska omständigheter. I kommentaren till handelsbalansräkningen för 1770 sades rent ut att "om Sveriges politiska krämpor genom kungamakten upphörde eller någorlunda botades, så skulle även näringslivet gå framåt".

Hela aktstycket överlämnades till KM:t 13 juli 1772, något mera än en månad före statsvälvningen. Denna medförde, att L efter tämligen kort tid fick avgörande inflytande inom sv finanspolitik. Hösten 1772 tillsattes för utredning av frågan om rikets finans- o penningverk en kommitté (jfr HH 8; 5, s 6f), vars medlemmar med undantag av L avstyrkte en myntrealisation. L fick nu — efter att först ha gjort en kortare utredning — av Gustav III uppdraget att utarbeta en fullständigare finansplan o blev i april 1773 sekreterare för den nyinrättade handels- o finansexpeditionen. Den skulle handha ärenden som gällde myntväsen, allmänna krediten, penningrörelser o kronans spannmålsförråd samt även sådana, som hade att göra med bankväsendet o med kronans extra ordinarie inkomster o utgifter. L:s befogenheter som statssekreterare blev härigenom vidsträcktare än dem som kom hans likabetitlade ämbetsbröder till del. Han förpliktigades ge råd, då monarken så önskade, men hade, i motsats till riksråden, rätt att ta initiativ o fick också rätt att deltaga i kom-merskollegii överläggningar. Instruktioner, i vars tillkomst L säkerligen haft sin del, gav honom stora möjligheter att utveckla en reformverksamhet, som dock delvis varit planerad under de närmast föregående åren.

Gustav III:s regering förverkligade tidigt önskemål, som framställts av bl a L. I tal i VA 1768 o 1770 påtalade denne sv folkets bristande arbetshåg o yrkade på indragning av överflödiga helgdagar, en reform, som genomfördes 1772. L:s förslag om upprättandet av en frihamn på Gotland avstyrktes visserligen på Axel Fersens inrådan i febr 1773, men i Marstrand grundades en sådan, som bestod 1775—94. Även i senare fallet var L den drivande kraften. — En annan reform gällde hantverken. 1 febr 1773 fastställde KM:t i enlighet med kommerskollegii förslag, att ingen gesäll, som fullgjort lärotid o mästerstycke, skulle — så som skett alltifrån 1734 — få utestängas från mästarvärdigheten.

L:s första viktiga åtgärd som Finansstatssekreterare blev att 26 maj 1773 inrätta Diskontkompaniet i Sthlm, som nu anförtroddes en uppgift, vilken tidigare åvilat riksbanken. Meningen var att ge hjälp åt allehanda näringsidkare, även jordbrukare; av vikt blev också, att penningräntan sänktes från 12% till 6%. Som organisation kom Diskontkompaniet 1787 att efterträdas av Generaldiskontkontoret.

De viktigaste finansfrågorna sammanfattades av L i en finansplan av 25 jan 1774. Riksrådets protest mot den blev obeaktad. De avgörande besluten i finansärenden kom i fortsättningen ofta att fattas av kanslipresidenten Ulrik Scheffer o av L. I finansplanen ingick spannmålshandelns frigörelse som ett viktigt inslag. Den blev också lagfäst genom en förordning 22 mars 1775. Två andra, inbördes nära sammanhängande frågor rörde statens ekonomi: de gällde brännvinsbränning ö myntpolitik.

Den ena av dem blev på nytt aktuell genom L:s memorial dat 19 sept 1774, vari föreslogs, att bränningsrätten sockenvis skulle av kronan utarrenderas till förpak-tare. I Finland borde dock kronan själv anlägga brännerier. Kritik mot förslaget framkom på flera håll, särskilt från GG Wrangel, som blivit medlem av den för frågans behandling tillsatta utredningen; den ledde omsider till att kronan 14 sept 1775 själv övertog bränneriverksamheten. Oppositionen häremot blev livlig o framträdde inte minst på riksdagen 1786, som också avvisade L:s då på nytt framlagda ursprungliga förslag. Brännvinsfrågan skadade Gustav III:s popularitet, men tydligt är, att L blott delvis var ansvarig för dess behandling.

När det gällde myntrealisationen, spelade L en avgörande roll. Debatten hade börjat föras redan hösten 1772 men togs upp på nytt ett par år senare. Banken satt inne med metallisk valuta o växlar, beräknade till mindre än en fjärdedel av de utelöpande sedlarnas nominella värde. Dess fordringar översteg dess skulder men var svåra att realisera, då de var innestående hos kronan eller hos enskilda. Det gällde nu att dels indraga den gamla sedelstocken o nyordna rikets myntväsen, dels reglera kronans skuld till riksbanken. L framlade ett förslag till realisation, som mötte kraftigt motstånd. Han utformade då ett nytt, som innehöll de viktiga tilläggen, att realisationen skulle byggas enbart på silver o genomföras med hjälp av ett utländskt lån. Med hjälp av ett sådant o genom att bevilja förmåner av skilda slag skulle kronan betala sin skuld till banken, som därpå kunde till halva nominella värdet inväxla utelöpande sedlar. 27 nov 1776 påbjöds myntrealisationen o blev from början av följande år lyckligt genomförd. L hade då i sin viktigaste insats som sv finansminister också dragit nytta av den kritik som framkommit o av gynnsamma konjunkturer.

En annan, härmed sammanhängande reform genomfördes 1778. Riksgäldskontoret, som sedan 1768 lytt under statskontoret, skildes från detta, erhöll benämningen riksgäldsdirektionen o uteslöts ur riksstaten. Statsgälden skulle nämligen, som L 1813 betygade, inte inblandas i förvaltningen av kronans inkomster o utgifter, vilka borde regleras efter en årsvis uppgjord "stat". Åtgärden kunde taktiskt utnyttjas av regeringen under den på hösten 1778 sammanträdande riksdagen. I den "stat", som då uppvisades, var skulderna avlägsnade, de hade "överflyttats" till riksgäldskontoret. L stod även bakom de vid denna riksdag träffade åtgärderna att göra bankoutskottet hemligt o att genomföra bildandet av ett statsutskott. Genom 1779 års bankreglemente gavs åt riksbanken uppgifter, som L förordat redan 1774 (Fritz 1967, s 26).

Viktiga befogenheter hade nu samlats i L:s hand. Han var Finansstatssekreterare, styresman i riksgäldsdirektionen, ledamot av bränneridirektionen, förvaltare av den till brännerier o annat erforderliga spannmålen samt sedan juni 1778 chef för statskontoret. Som främste företrädare för skedets ekonomiska reformverksamhet avtackades han under 1778 års riksdag högtidligen av Gustav III.

Även i fortsättningen Fick L tillfällen att göra betydande insatser. Redan 11 okt 1760 hade han i Amsterdam uppsatt ett Memorial, angående en friare religionsöfnings beviljande, til allehanda förmögne judars och andre fremlingars inlockande til Sverige (tr 1778). Här uttalades tankar, som förverkligades i den av honom uppsatta lag om religionsfrihet o förordning om judisk bosättning i riket, som utfärdades 27 maj 1782. Flera år efter Ulrik Scheffers avgång som kanslipresident 1783 ansågs L oumbärlig, särskilt då det gällde förvaltningen av de utländska lånen. Han tillhörde den rådgivarkrets, som styrde Sverige under Gustav III:s utlandsresa 1783—84 o utarbetade, sannolikt med viss skepsis, instruktionen för guvernören för den då förvärvade ön S:t Barthélemy. Ännu vid riksdagen 1786 var han verksam i kungens intresse. Märkliga är de memorial av hans hand, som gäller statsstyrelsens omorganisation; de är daterade 24 nov 1785 samt 19 aug o 30 okt 1786. Det synes befogat att i dem alla spåra en o samma grundtanke: inrättandet av en ministerstyrelse o ett kollegiesystem, som förebådar 1840 års departementalreform.

Särskilt Johan Christopher Toll hade emellertid tidigt skarpt angripit ej blott Ulrik Scheffer utan även L, o hösten 1786 måste även denne avgå. Han kallades att inträda bland rikets råd, o Erik Ruuth utnämndes till statssekreterare i hans ställe. Även därefter framträdde dock L, som i maj 1789 blev chef för kommerskollegium, som expert i finansfrågor. I en skrivelse 21 okt 1793 framlade han sina bekymmer för landets ekonomi, o i en promemoria 29 nov 1798 redovisade han på kungens uppmaning sina åsikter om "härvarande oreda i penningeverket". Vid 1800 års riksdag gav han uttryck åt betänkligheter med anledning av den då aktuella frågan om myntrealisation. Som ledamot av statsutskottet vid 1809 års riksdag tillrådde han upptagandet av ett inhemskt lån o lät vid samma tid publicera Anmärkningar wid stats-utredningens berättelse af år 1794 om statswärkets tillstånd wid konung Gustaf III:s död. Mot utredarna riktas här förebråelsen, att de inte nämnt, "i vilken belägenhet konungen emottog riket vid dess regerings tillträde". Nov o dec 1810 informerade han — då 80 år gammal — kronprins Karl Johan om läget på den sv penningmarknaden o anvisade i ett kort därpå inlämnat memorial några botemedel. I en helt annan fråga yttrade han sig 24 okt 1811, då han till kommerskollegiets — positiva — uttalande om näringsfrihet för kvinnor ansåg sig böra foga några ord om vikten av att här gå varsamt fram.

L skymtar flerstädes i skedets memoarlitteratur. Axel Fersen d ä var kritisk. L var, menade han, en inställsam minister, som offrade fäderneslandet för att ställa sig väl hos Gustav III. En negativ bild ger också Johan v Engeström, o avgjort osympatisk framstår L i Elis Schröderheims minnesanteckningar (s 38 f). Myntrealisationen o vad därmed sammanhängde, heter det där, var visserligen förtjänstfull, men "För sin person hade han (= L) traverser. Han var ej elak eller malfaisant men döv för passioner och encouragementer. Vetenskaperna och de fria konsterna hade ej mycket att berömma honom. I apparancerna av sitt hus och train splendid, men inom dörrarne en snål till misére ... I sammanlevnaden utan takt, utan urskillning, i hovet utan barometer. Där var den tiden för honom och oss andra parvenuer den svåraste hemlighet att veta, huru nära vi kunde gå de förnäma eller låta dem gå oss, och han skred i bägge fallen ömsom över skiljelinjen". Mer sympatiskt skildras L av GJ Ehrensvärd, som prisar honom för hans "courage d'ésprit", o med aktning nämns han av C C Gjörwell, av Hedvig Elisabet Charlotta o även av R F Hochschild. Även Ulrik Scheffer uppskattade sin gamle medarbetare (framgår av brev till L 15 febr 1798). Varmhjärtad saklighet präglar också den bild David v Schulzenheim gav av L i sitt Åminnelsetal över honom i VA 1816. Här framhölls också han insatser vid sidan av de mera offentliga: som företagare i Mariebergs fajansbruk o som jordbrukare på Norsborg i Botkyrka. I samma socken ägde L även andra gårdar, bland dem 1778-90 även Sturehof, där han efter C F Adelcrantz' ritningar lät uppföra den vackra huvudbyggnaden.

Bedömningen av L som finansman o privatperson måste väsentligen grundas på ett studium av hans egna skrifter: främst inträdes- o presidietalen i VA 1768 o 1770, handelsbalansräkningar med kommentarer för 1769 o 1770 samt ett antal memorial, särskilt det av 25 jan 1774. Som Sven Fritz framhållit, kan man visserligen i dessa alster av hans penna långt ifrån alltid urskilja vad som är originellt eller hämtat från andra, men sambandet med tidevarvets ekonomiska tänkande är givetvis ändå ofrånkomligt. Sålunda har L troligen påverkats av Anders Berchs måttfulla merkantilism o allmänna uppfattning i finansiella frågor. Likheter kan spåras mellan hans o Anders Nordencrantz' förkunnelse — båda hävdade bl a att sv folket, jämfört med andra, inte var tillräckligt sysselsatt — Pehr Niclas Christiernins skrift om "wexel-coursen" 1761 har säkert för honom blivit av betydelse. Samband finns mellan åsikter hos L o engelsmannen Charles Davenant, fransmännen Veron de Forbonnais, reformmerkantilisten, o — inte minst — Vincent de Gournay, närmast representativ för fysiokratismen.

L hade en för dåtida sv ämbetsmän märklig internationell orientering, inriktad särskilt på England o Holland. Men traditionellt sv drag spåras också i hans föreställningsvärld. Realistiskt genomförde han den vågsamma myntrealisationen men närde djärva planer på sv levanthan- del o sv övertagande av Hollands roll som förmedlare av östersjöhandel mellan öst o väst. Idéer av det slaget hade tidigare förekommit i Sverige.

Nyare forskning har gett en nyanserad, ibland kritiskt avstämd bild av L som finansman. Eli F Heckscher talade om hans begränsade vyer, när det gällde något mer konstruktivt än myntrealisationen, "som han framgångsrikt genomförde" (s 19). Sven Fritz har kommit till slutsatser, som kan sammanfattas sålunda: en med tidens nationalekonomiska litteratur förtrogen ämbetsman, benägen för statsingripande i Finansiella frågor (delvis bottnande i misstro mot svenskarnas förmåga som handelsfolk) men till åskådningen egentligen varken merkantilist eller reformmerkantilist o småningom trots viss traditionsbundenhet alltmer "liberaliserad".

Omdömena om L har växlat. Men ingen, inte ens eljest illvilliga skribenter, har betvivlat hans personliga heder. Han synes ha varit förtegen om sig själv o utåt behärskad, visserligen med några markanta, av samtida observerade undantag. Han var först o främst ämbetsman, karg, plikttrogen o mycket litet av "gustavian", ehuru tydligtvis alltid åtnjutande Gustav III:s aktning. Det finns anledning tro på hans försäkran, att han under sina senare år som statssekreterare upprepade gånger anhöll om att få avgå.