Matthias Gregersson (Lillie)

4 Matthias Gregersson, helbror till L 3, d 8 nov 1520 i Sthlms blodbad. Nämnes tidigast 22 juni (ej aug) 80, inskr vid univ i Greifswald 23 juli 87, baccalaureus där 27 (ej 17) sept 87, magister in artibus där 8 febr 90, var kanik i Uppsala åtminstone 27 okt 91–12 mars 01, inskr vid univ i Köln 7 sept 92, var baccalaureus in decretis (kanonisk rätt) då han blev domprost i Strängnäs 16 nov 94, var decretorum doctor då han blev påvlig vice comes o delegat 10 febr 00, vald till biskop i Strängnäs mellan 5 april o 4 juli 01, utnämnd av påven 27 aug 01, invigd mellan 28 nov 01 o 29 mars 02 (BSH), sannolikt tillsammans med västeråsbiskopen, som var electus ännu 30 jan 02 (BSH), vald till ärkebiskop i Uppsala jan 18 men accepterade ej valet.

Beträffande M:s kyrkliga gärning har påpekats, att hans episkopat "ter sig märkvärdigt händelselöst vad stiftsstyrelsen beträffar", o att det finns "mycket litet att berätta" om hans episkopala ämbetsförvaltning (Carlsson 1959). Som domprost hade han 1500 fått påvligt tillstånd att för Strängnäs domkyrka köpa reliker från Rom o Köln. Hans ställning som påvlig vice comes o delegat gav honom rätt att utnämna notarier o legitimera bastarder.

Såsom fallet var med flera andra högadliga sv medeltidsbiskopar synes tyngdpunkten i hans verksamhet ha varit politisk. Av ett par brev från 1501 o 1502 framgår, att Sten Sture d ä stått fadder vid M:s dop. Då han som nyvald biskop i Strängnäs blev ledamot av det sv riksrådet, hade upproret mot konung Hans nyligen brutit ut. Ett riksrådsbrev från de upproriskas belägring av Sthlms slott hösten 1501 visar, att M liksom de flesta andra sv biskopar anslutit sig till upproret, o enligt en anteckning av Rasmus Ludvigsson deltog han några veckor senare jämte dessa i det val, genom vilket hans gudfar Sten Sture ånyo blev riksföreståndare. M o hans kollega i Linköping Hemming Gadh beseglade kort därpå en endast genom referat av Jakob Ulvsson (Styffe) o Gadh (BSH 4, s 295) känd skrivelse till Uppsala domkapitel med krav på upplåtande av ärkebiskopsslottet Stäket till de upproriska o hot om beslagtagande av Uppsala domkyrkas inkomster, om Jakob Ulvsson ej anslöt sig till upproret. M:s namn förekommer också i kapitulationsakten med konung Hans' besättning på Sthlms slott våren 1502, o enligt Rasmus Ludvigsson skall han jämte Sten Kristiernsson (Oxenstierna) ha ledsagat konung Hans' drottning Kristina (bd 21) ut ur slottet efter dess uppgivande. Några veckor senare var han o Gadh närvarande vid Sten Stures uppgörelse med Jakob Ulvsson vid Sthlms-Näs kyrka vid Stäket, o i brevet därom nämns de bland riksföreståndarens löftesmän.

1504 representerade M o riksrådet Bengt Ryning Sverige vid förhandlingarna med danskarna i Khvn, som resulterade i fördrag om vapenstillestånd till ett möte i Kalmar följande år. 1508 var han o skarabiskopen Vincentius bland de elva sv ombud som i Nya Varberg med konung Hans o några danska o norska riksråd överenskom om några månaders vapenvila inför förestående förhandlingar. Dessa gällde hyllning av konungen eller hans son Kristian eller utbetalning av en årlig penningsumma till kungen. M deltog sommaren 1510 i riksföreståndaren Svante Nilssons expedition till Kalmar (Carlsson 1915, s 219). Därifrån sändes han på hösten tillsammans med Tönne Eriksson (Tott) att återfordra Örebro o Västergötland efter länsinnehavaren Åke Hanssons (Tott) död (Palme, Riksföreståndarvalet 1512, s 32 f o 398 f). Som belöning fick M en andel i Sala gruva (Sjödin 1937, s 380).

Iakttagelsen, att riksrådets inlagor mot Svante Nilsson (inhäftade i dennes kopiebok) vid sthlmsmötet i juni 1511 skrivits av M:s kansler Magnus Sommar, har ansetts vittna om att dessa skulle spegla M:s åsikter o att han "tydligen ej varit den minst fientlige mot riksföreståndaren" (Sjödin 1937, s 551). Detta har satts i samband med dennes indragning av hans förläning Rekarne 1508 (Strängnäs hm). Snarare vittnar de emellertid om hans från sin företrädare övertagna formellt administrativa funktion som rikets kansler, som "inte givit honom något politiskt inflytande inom rådet" (Schück, s 447). Enligt en lybsk stadssekreterares rapport (Hanserecesse) till konung Hans kort före riksföreståndarval sommaren 1512 skall den då avlidne Svante Nilsson ha överlämnat Sthlms slott till ärkebiskopen, M o två ej namngivna riddare. Dagen efter riksföreståndarvalet namnes i ett riksrådsbrev (FMU), att ärkebiskopen, M, Sten Sture o Knut Eskilsson (Baner; bd 2) skulle disponera alla rikets slott.

M var bland de sv representanterna vid förhandlingarna med danskarna i Malmö 1512 o Khvn 1513. Sistnämnda år uppdrog påven åt ärkebiskopen, M o skarabiskopen att döma mellan Hans Brask o Sten Sture d ä:s arvingar. Brask invigdes s å till biskop i Linköping av M tillsammans med biskoparna i Skara, Västerås o Växjö. M varjämte en mängd världsliga riksråd närvarande vid Sten Stures sammanträffande med den nyutnämnde ärkebiskopen Gustav Trolle i Uppsala 1516. Han var en av de biskopar som — tydligen på riksföreståndarens initiativ — i brev till ärkebiskopen s å uppmanade denne att söka rentvå sig från anklagelsen för delaktighet i Sten Kristiernssons (Oxenstierna) stämplingar med den danske konungen. M var en av de fyra sv delegaterna vid det internordiska rådsmötet i Halmstad 1517, då det blev klart att ett krigsutbrott inte kunde undvikas. Han deltog också s å i stockholmsmötets beslut om Trolles avsättning o om rivningen av ärkebiskopsslottet Stäket. Sedan denne nödgats avsäga sig ärkebiskopsvärdigheten, genomdrev riksföreståndaren i jan 1518, att Uppsala domkapitel valde M till Trolles efterträdare som ärkebiskop. Kapitlet dröjde emellertid ända till i april med att fråga honom, om han accepterade valet, o han förklarade sig då tveksam. Enligt Trolles klagoskrift till påven 1519 lanserade Sten Sture snart i stället den till Sverige sommaren 1518 anlände påvlige legaten Arcimboldus som sin kandidat till ärkebiskopsämbetet.

M:s dåvarande kansler, den senare reformatorn Olavus Petri, uppger i sin krönika, att Sten Sture strax före sin död i början av febr 1520 skall ha sänt M o Måns Gren (bd 17) till Trolle på Ekholmen i Veckholm, Upps, för att underhandla om förlikning. Några veckor senare avtalade M på riksrådets vägnar om tio dagars stillestånd med de danska befälhavarna, som skingrat den sv hären i närheten av Strängnäs. Efter detta stillestånds upphörande var han ett av de sv riksråd som 6 mars i Uppsala erkände Kristian II som Sveriges konung. Olavus Petri skall därefter enligt egen uppgift ha sänts av M från Spånga till Sthlm tillsammans med den av Trolle utsände Henrik Sledorn för underhandlingar med Sten Stures änka men blivit beskjuten från Helgeandsholmen, så att han måste återvända med oförrättat ärende. Den 23 maj skrev M till Trolle om hur han vid Enköpings-Näs kyrka mottagit hyllning av Kristian från allmogen i Trögds, Åsunda, Torstuna o Tjurbo härad. Enligt Olavus Petri skall han ha varit bland dem som mottog konungen, då denne i slutet av maj landsteg utanför Sthlm, o därefter skall han ha varit livligt verksam vid underhandlingar för att pacificera bönderna, särskilt i Södermanland. Den 25 sept lyckades M i Örebro förmå denna stads borgerskap, Noraskogs bergslag o Närkes allmoge att hylla Kristian. Hans namn förekommer bland konungens medutfärdare av amnestibreven av 5 sept för Sten Stures änka, hennes underbefälhavare o Sthlms stad, kapitulationsdokumentet om Sthlms slott ett par dagar senare o det brev genom vilket Kristians arvsrätt till den sv kronan erkändes 31 okt. Det sistnämnda har M dock ej beseglat.

Vid Sthlms blodbad skall M enligt Olavus Petri ha avrättats först av alla, o hans huvud lades mellan hans ben, vilket ej skedde med någon annan. I sin kort därefter till påven ingivna anklagelseskrift mot Arcimboldus sökte konung Kristian urskulda sig för M:s o hans kollega i Skara Vincentius' död med att de skulle ha dödats mot hans vilja under ett tumult. Detta skulle ha uppstått, då danskarna fått kännedom om en sv plan att spränga konungen i luften genom att anlägga eld i ett krutförråd under den kungliga salen på Sthlms slott. 1531 skall han emellertid inför en kardinal ha bekant sin skuld (Kolsrud).

M "förefaller ha varit av måttligt format" (Schück, s 447). Vissa sentida skribenters (Kellerman 1938, s 35; Bergström 1949) påståenden om hans skaplynne lämnas utan källhänvisningar o torde vara utan stöd i källmaterialet.