Alexis E Lindblom

2 Lindblom, Alexis Eduard, kusinson till L 1, f 15 jan 1807 i Lyckeby, Lösen, Blek, d 15 april 1853 i Ronneby. Föräldrar: häradshövding Johan Christer L o Märta Christina Martini. Inskr vid LU 4 febr 17, filol kand 16 dec 24, FK 9 maj 26, disp pro gradu 10 el 11 maj 26, mag 23 juni 26, doc i praktisk filosofi 18 april 31, adjunkt i prakt o teor filosofi 9 sept 31—51 (tjänstl från 46), tf prof i teoretisk filosofi ht 33–vt 35, i praktisk filosofi sammanlagt 11 terminer under åren 36—45, i botanik ht 40, allt vid LU. Botanist. - LFS 34. - Ogift.

Efter studier i hemmet sändes Alexis L för vidareutbildning till skolan i Växjö o blev under ledning av C G Ljungstedt, P Wieselgrens gode vän, en ivrig växtsamlare. I sin kandidatexamen vid LU fick han av C A Agardh (bd 1) Berömlig i botanik o av F J Cederschiöld (bd 8) Godkänd i praktisk filosofi. Han disputerade under Agardh men framstod i sin avhandling om ronnebytraktens växter som en lärjunge till botaniske demonstratorn E Fries (bd 16). L:s mål var att bli docent i botanik o under de närmaste åren gav han ut en fortsättning i fyra delar av sin disputation. Han torde ha varit väl kvalificerad för docenturen, men professorn var p g a stridigheter med sin demonstrator ovillig att gynna någon av dennes vänner o lärjungar.

Då L fann det utsiktslöst att få någon tjänst under Agardh, planerade han att bli jurist, men när han efter ett års sjukdom 1829 återkom till Lund valde han att studera estetik o morallära. När han författat två avhandlingar över Fichtes filosofi, kallades han av Cederschiöld till docent i praktisk filosofi o utnämndes några månader senare till adjunkt. Under sammanlagt åtta år uppehöll L därefter omväxlande professurerna i praktisk o teoretisk filosofi. Han författade en på tysk förlaga grundad lärobok i logik o skärpte väsentligt fordringarna för det tidigare lätt-fångna betyget Berömlig i praktisk filosofi. I hans Tal på Oscarsdagen 1840 skymtar hans pedagogiska principer: En lärare skall inte nöja sig med utanläxor utan kräva begrepp o eftertanke, även om han då riskerar att man "skriker över hans stränghet, hans orimliga fordringar och hans pedanteri". L ansåg själv att han var alltför empiriskt lagd för att passa till filosof o klagar 1837 i brev till vännen B E Hildebrand över att alltjämt vara tvingad "att vistas i abstractionens tomma ödemarker". Han sökte dock 1845 den lediga professuren i praktisk filosofi vid LU o fick första förslagsrum. Förslaget överklagades, ansökningstiden flyttades fram o på det nya förslaget som gjordes upp 1846 kunde L, som då var svårt sjuk, inte tas med.

Botaniken förblev emellertid L:s huvudintresse. 1826 reste han tillsammans med docenten i dogmatik N O Ahnfelt (bd 1) för botaniska studier till södra Norge. Sommaren 1827 samlade han växter på Oland o i Småland, 1837 i mellersta Norge, 1839 med understöd från VA i västra Norge. I VAH publicerade han 1830 Bidrag till Blekings flora o 1839 Vandring i Norrige, sommaren år 1839 o i samma årgång en längre avhandling om släktet Draba. För resan i Norge 1837, då han tillbragte tre månader på Dovre o fann flera för Skandinavien okända växter, redogjorde han i FS:s tidskrift. Där publicerade han också en historisk undersökning av O Sperlings o J Fuiréns botaniska forskningsresor på 1620-talet o försökte att till modern nomenklatur översätta de av dem funna växternas prelinnéanska namn. På detta område är han en av pionjärerna. Då Agardh 1835 blev biskop, var L en av de sex som sökte den lediga professuren. Som specimen författade han en växtgeografisk disputationsavhandling, o när E Fries återtagit sin ansökan o N O Ahnfelt dött, kom L på förslag. Först 1839 o efter bittra gräl o långa inlagor utnämndes J W Zetterstedt, knappast den bäst meriterade i botanik men tveklöst när det gällde ålder o tjänsteår.

På initiativ av E Fries o med den tyska tidskriften Flora som förebild startade L 1839 Botaniska Notiser, som genast blev o till i dag har förblivit en betydelsefull länk mellan sv botanister. På tidskriften offrade han som redaktör, medarbetare o ekonomisk garant under åtta år pengar o sviktande krafter.

Revolutionsåret 1830 blev L politiskt intresserad o fördes av sin vän juristen J Falkman över till det liberala lägret. 1831 opponerade sig lundastudenterna mot en i riksdagen föreslagen grundlagsändring, som skulle ge kungen inflytande över riksbanken. 1833 demonstrerade de mot illa omtyckta lärare, o när riksdagen året därpå avslog grundlagsändringen, tog sig kårmajoritetens entusiasm uttryck i en glädjefest. Bland initiativtagarna till dessa händelser, misshagliga för de styrande i Sthlm o Lund, anade man, delvis med orätt, L. När till detta kom att L prisade Norge o dess friare styrelseskick, propagerade för tilltalsordet De "istället för titlar och dylikt skräp" o firade 17 maj som en högtidsdag, fick han rykte att vara en genstörtig bråkmakare. Han hade som sekreterare i Akademiska föreningen o kurator i Blekinge o Gbgs nationer stort inflytande hos studenterna. Han försvarade i den liberala Skånska Correspondenten kårens "opinonsfest" 1834 o medarbetade i den mot stifts- o universitetsmyndigheter oppositionella tidskriften Gefion. Correspondenten var vid flera tillfallen hans språkrör, o 1842—43 var han tidningens redaktör men gav upp, då en artikel av hans vän P G Ahnfelt (bd 1) fälldes i ett tryckfrihetsmål. Hans politiska verksamhet torde ha bidragit till hans motgångar vid befordran — han misslyckades även när han sökte tjänsten som akademisekreterare — o bland hans svårare vedersakare märktes C A Agardh, B Bolméer (bd 5) o senare J Agardh (bd 1) o C A Hagberg (bd 17).

L hade svag hälsa; fullt frisk tycks han ha varit endast under o omedelbart efter resorna till Norge. I april 1843 fick han tillstånd att föreläsa i sitt hem, eftersom han enligt läkarintyg inte kunde gå. I sept 1845 begärde han tjänstledighet, blev oförmögen att sköta sig själv o sattes under förmyndare. Drabbad av hjärnblödning låg han flera år blind o förlamad, omhändertagen av brodern-förmyndaren o sin mor. Av sin formögne far hade L under åren i Lund fatt ett årligt frikostigt understöd, men han var givmild o en ivrig boksamlare o förlorade stora summor på borgensförbindelser. Hans försök att öka sina inkomster som examinator i studentexamen, lärare vid Lunds lyceum, privatlärare o bokutgivare hade inte haft större framgång, o 1848 försattes han i konkurs. Hans värdefulla bibliotek — 3 000 nummer utom småtryck o planscher — o hans växtsamlingar skingrades. Huvuddelen av hans herbarium kom till Karlstads läroverk o förstördes vid stadsbranden 1865.