Anna Maria Lenngren

2 Lenngren, Anna Maria, f 18 juni 1754 i Uppsala, Heliga Tref, d 8 mars 1817 i Sthlm, Klara. Föräldrar: prof Magnus Brynolf Malmstedt o Märta Johanna Florin. Utbildn i hemmet, medarb i Sthlms Posten från 78. Förf. — Led av Nya sällsk Vitterlek omkr 73, LVVS 76, led av Utile Dulci 79.

G 80 i Sthlm (3:e lysn 29 okt i Heliga Tref, Uppsala) m Carl Peter L (L 1).

L:s liv, både det yttre o det inre, är i mycket okänt. Symtomatiskt är att redan hennes födelse har varit höljd i visst dunkel; först i vår tid har rätt födelseår fastställts. Själv trodde sig L vara född 55, ett år senare än i verkligheten. Visserligen var sådan okunnighet inte ovanlig i äldre tid men kan nog ändå i hennes fall tas som ett vittnesbörd om de bohemiska förhållanden som rådde i föräldrahemmet.

Fadern, titulärprofessor i latin vid UU, var en i många stycken märklig man. Hans levnadsbana blev i hög grad bestämd av att han var herrnhutare. Det var en glad religiositet han bekände sig till. Trots usel ekonomi utövade han välgörenhet. Bl a höll han från 1772 skola i sitt hem, där fattiga barn fick kostnadsfri undervisning. Det bohemiska i L:s barndomshem synes ha kulminerat efter moderns död 88. Fadem sammanlevde senare med en mer än 40 år yngre tjänarinna o fick med henne ett eller flera barn. Ett av de få kända breven från L är från 97 (tr av Warburg, s 24 ff), o hon talar där med leda o indignation om den forna hemmiljön. Kort efteråt drunknade fadern i Norrström.

Det är möjligt att avståndstagandet från vad fadern representerade bidragit till att utveckla motsatta drag hos dottern: skepsisen, realismen, överhuvud det förnuftsstyrda hos henne (Olsson). Samtidigt bör hon ha erinrat om sin far, som beskrivs som spirituell o smått satirisk. Otvivelaktigt har hon också fört med sig mycket av den mänskoälskande atmosfär som har rått i hemmet. Hon kom att ömma för de fattiga o särskilt för tjänstefolkets förtrampade socialgrupp, samtidigt som hon opponerade mot adelns anspråk o framträder som talesman för tredje ståndet. Det är attityder som erinrar om faderns. Hennes avsky för det oäkta o pretentiösa liksom de lovsånger hon uppstämmer till friden, förnöjsamheten o ringheten har väl troligen haft samband med de ideal, hon lärde känna under fattiga uppväxtår.

L stod också i en mera direkt tacksamhetsskuld till fadern. Då han märkte hennes begåvning, ville han "dana av henne icke endast ett vittert, utan ett lärt fruntimmer" (Franzén). Dottern fick lära latin o gjordes förtrogen med romersk diktkonst. Hennes favoritskald blev Horatius, o hon har enligt vad hennes vän N v Rosenstein uppger översatt honom. Förmodligen är en del av de talrika anonyma Horatius-tolkningarna i tidens press utförda av henne. Horatius-läsningen har säkerligen också verkat personlighetsdanande. "Med sin leende o förstående, men kyliga människokunskap är hon i varje fall en svensk Horatius, den ende vi äga" (Svanberg).

Överhuvud har hemmiljön varit litterär. Fadern skrev enligt uppgift över 600 andliga sånger, gravskrifter i en speciell epigrammatisk stil m m. Även modern har signerat psalmartad poesi. Äldste brodern Johan Magnus (1749—80) var också vittert verksam, men i en lättare genre. Litterär begåvning förefaller f ö att ha funnits både på fäderne- o mödernesidan. På mödernet härstammade L från den inte minst litteraturhistoriskt kända släkten Rudén—Rudenschöld o från släkten Ågren, varigenom Tegnér, Fröding och Selma Lagerlöf kunde räkna släktskap med henne (Bromander).

L:s poetiska förstlingar höll sig inom den religiösa sfären. Hon övergav emellertid ganska snart de herrnhutiska tonfallen; någon religös natur var hon knappast. Hennes ungdomsdiktning är på tidstypiskt sätt utförd inom en lång rad genrer; det gällde för skalden i vardande att vinna övning o visa färdighet inom hela det poetiska registret. Hon författar gravskrifter o recensioner o publicerar 78 en på tidsmässigt sätt parafra-serande översättning av en av Ovidius' heroider. Det filosofiska rimbrevet ansåg tiden som ett lämpligt poetiskt gesällprov, o hon riktar en rad sådana till den vitterlekande officeren H Schmiterlöw 77—79. Versepistlarna är intressanta genom att L där ger öppenhjärtiga självkarakteristiker. Samtliga dessa genrer skulle hon dock överge. När hon däremot ciselerar epigram o impromptun, arbetar hon i en genre, där hon skulle bli mästare, o hon debuterar inom den diktart, som skulle bli hennes force: satiren. Tekonseljen (74, omarb 77) är en lyckad, fast utdragen satir mot kvinnliga svagheter o mot allsköns fördomar. La matinée de Clarisse är en satir över den unga societets-skönheten. L:s stilkonst är här nästan färdig; talangen att återge direkt tal o finna autentiska tonfall finns redan liksom det rappa berättandet o förmågan att med diskret an-bragta detaljer levandegöra en figur.

Gustav III:s o kungahusets hänförelse för scenkonst o isynnerhet opera kom att engagera de flesta av 70-talets nya skalder, så ock L. På hertig Karls uppdrag översatte hon den franska operetten Lucile (76) — den första operett vi äger på svenska. Hon har försett trycket med ett företal, där hon försvarar kvinnosaken, främst kvinnans rätt till intellektuellt arbete. Samma tendens skymtar i Tekonseljen i satirisk inversion. Heroiden "Dido till Aeneas" hade f ö översatts på Lovisa Ulrikas anmaning. L översatte också operetten Zemire och Azor (78), som kungahuset beskärde ett elegant tryck. Vidare operetterna Arséne (79), som liksom föregångarna fick sin uppmärksammade urpremiär inför kungafamilj o hov, samt vid okänd tidpunkt den otryckta, ofullständigt bevarade Silvain.

Zemire och Azor uppfördes o trycktes med en prolog av J H Kellgren. Samarbetet mellan diktarna fortsatte, när Kellgren o Carl L startade Sthlms Posten s å. L skulle i fortsättningen placera sina poesier där. Säkerligen har hon också försett tidningen med bidrag på prosa — vilka o i vilken utsträckning vet vi inte. De prosasatirer som F Böök har attribuerat till henne — särskilt känd är Journal hållen av en köpmans fru (84) — kan med visshet tillerkännas henne på inre grunder. De har med otillräckliga skäl förvisats ur den vetenskapliga editionen av hennes skrifter (som däremot medtar en art om metriska principer från 1801, som nyligen visats vara av G J Adlerbeth). Uppenbarligen har hon starkt influerats av Kellgren o tycks helt ha tillägnat sig hans voltaireanska åskådning o intellektuella attityder. Till en del skulle hon bevara dem livet ut. Hon ridikyliserar dumbommar o dåliga poeter, universitetslärdom, teologi o ståndsfördomar, hon översätter frivol fransk poesi, allt i Kellgrens anda. Hennes tankevärld är upplysningens, hennes stil blir alltmera rokokomässig, hennes intellektuella medvetenhet är påtaglig.

Vad hennes ungdomsskrifter särskilt tydligt talar om är en stor kärlek, öppet erkänd, till diktandet o ett engagemang för den intellektuella kvinna. Huvuddokumenten i det förra hänseendet är versbreven till Schmiterlöw, i det senare det frimodiga företalet till Lucile. Som "litterata" — hennes yrkesbeteckning i Uppsalas husförhörslängd 78 — hade hon själv gjort en snabb o glansfull karriär. Redan som 20-åring uppvaktades hon med två hyllningsdikter i en uppsalien-sisk tidskrift o var medlem av ett litterärt samfund. Senare under 70-talet skulle hon väljas in i ytterligare två. Hon hade läst hedrande omtalanden om sig själv i flera av landets bemärkta pressorgan. Hon hade förbindelser med kungahuset o hade av Hedvig Elisabeth Charlotta skänkts ett "precieust guldur". De pjäser hon översatt blev succéer. Hon var en upplysningskämpe i det nya radikala huvudstadsbladet. Det var en litterär notabilitet som 80 vigdes vid Carl L.

Med äktenskapet tog L:s liv en ny vändning. Författarinnan, som varit så hängiven diktarkallet o som måste ha drivits av en god portion ärelystnad, inträdde i en djup anonymitet, bruten endast en gång. Hennes versproduktion avtar, mot 80-talets slut nästan helt. Under 90-talet kommer så högfloden av mästerlig diktkonst, måhända utlöst av en trivial, yttre omständighet: Carl L:s o Kellgrens tidning blev genom Kellgrens sjukdom alltmer i behov av goda bidrag. Men alstringen börjar på nytt sina 98. Efter sekelskiftet skrev L få poem, låt vara några av hög rang som Invokation o Mårten Holk. Större litterära företag gav hon sig aldrig i kast med efter giftermålet.

Redan i en dikt 83 avsvär hon sig sina emanciperade ideal: "Sök ej att Pindens spetsar skåda,/ Vet min Salime, på denna höjd,/ Är man med kjortlar uti våda". Femton år senare talar hon ännu tydligare i Några ord till min k. dotter — det poem som utgör gåtan i hennes författarskap. Hon avvisar där intellektuell verksamhet för kvinnan, som istället skall söka fullända sig som kvinna, maka o moralisk karaktär. L:s vänner Rosenstein o Franzén intygar, att råden uttrycker hennes egna tankar o levnadsregler. Andra som mött henne bekräftar; t ex M M af Pontin fick vid ett sammanträffande 12 repliken att "fruntimmer icke böra vara vittra". Klokheten i några av de allmänmänskliga 'råden till Betti' borgar också för allvaret. Att detta allvar ändå kan ifrågasättas beror inte enbart på det motsägande i förkunnelsen, ställd i relation till L:s tidigare åsikter o aktuella verksamhet. Det finns parallellfall från tiden: kvinnliga kulturarbetare som uttalade sig principiellt antifeministiskt. Tvivlet på allvaret i dikten har sin grund i den situation, i vilken den tillkom. L, som avvisade all offentlighet hyllades överraskande vid SA:s högtidsdag 97 med ett ode av Gyllenborg. Hon besvarade hedersbetygelsen med dikten Dröm — hennes enda signerade alster efter giftermålet. I hennes dröm uppträder fru Nordenflycht o uttalar sin ringaktning över L. Men kritiken är av den arten att den återfaller på den som uttalar den; fru Nordenflycht ställs i själva verket i en löjlig dager som självgod o förmäten ("Mitt snille på ett vidsträckt fält/gjort färder, som man vet, ej korta,/och fört mig bort längst över Bält,/och hon — är nästan aldrig borta"). Äktheten i den föregivna ödmjukheten blir högst tvivelaktig. Dröm kan misstänkliggöra allvaret bakom 'råden till Betti'. Dröm skall nog rätteligen fattas som det ambivalenta uttrycket för en egenartad psykisk komplikation hos L, bäst fångad av Ingrid Arvidsson: "Att fru L blev sårad av kritik kan man läsa ut av flera dikter, men hon hade också den ovanligare känsligheten att hon blev sårad av beröm". Men beträffande 'råden till Betti' måste man fasthålla vännernas intygande: dikten ger L:s världsuppfattning. Hennes syn på kvinnan var ju också utbredd o står främst i beroende av Rousseau.

På visst sätt levde hon som hon lärde. I det förmögna hemmet på Beridarbansgatan 21, där hon residerade med sin make — främst känd för duglighet o tråkighet — hölls salong för vittra vänner som Leopold o andra akademiledamöter. Hon prisades av dem för kvickhet o vett, men lika mycket för blygsamhet, anspråkslöshet o inte minst husmorsdygder. Hennes hemlivs lycka var dock inte oblandad. Hon var barnlös; en fosterdotters sjukdom o död — liksom faderns drunkning under oklara omständigheter — upprörde starkt hennes känsliga sinne.

I sina dikter uppträder hon anonymt blott ifråga om signeringen. Hennes poesi är personlig, hon är i ovanlig grad närvarande i sitt verk, att läsa henne är att umgås med henne. Hon uttrycker klart vad hon tänker o tycker. Vad hon tänkte ifråga om adeln formulerar hon i en rad lysande satirer: Porträtterne, Hans nåds morgonsömn, Fröken Juliana, Grevinnans besök. Pendangerna är de medkännande, för vår smak sentimentala Den lilla tiggarflickan o prosaskrifterna Ett ord för den fattige o den ytterst populära Det blev ingen julgröt men ändå en glad julafton. L uttalar gärna sarkasmer i litterära ämnen o debatter som i den briljanta fabeln Björndansen o i sina parodier på konstlade genrer som opera, pastoral o skräckballad. Satirerna i hennes produktion balanseras av idyllerna. Främst märks den Voss-inspirerade Den glada festen o den berömda Pojkarne. De gav burskap åt två älskade motiv i vår skönlitteratur: prästgården o barndomen. Till den idylliska sfären hör också dryckesvisorna. Vintervisa o Didric hör till det bästa o mest självständiga som har åstadkommits inom genren. L:s visor är ofta sångbara; hon var själv musikalisk o deltog med sin make i Utile Dulcis kör. Vad hon tyckte var starkt influerat av tidens gratiefilosofi o begrepp som Anmuth und Würde. Hon reagerar mot all motsättning mellan värde o anspråk, mot allt inadekvat beteende. Sådant kommer människor att brista i värdighet eller behag. Särskilt reagerar hon mot kvinnan som inte erkänner sin ålder. T ex Porträtterne handlar egentligen om att grevinnan inte vill inse att åren förvandlat henne. L var rokokoskald även i sin uppfattning att det mindre var döden än åldrandet, överhuvud förgängligheten o kortheten i livet, som kastade vemodets skugga över tillvaron. Hennes dikter handlar huvudsakligen om människor i stadsmiljö, Ämnet människan kände hon i grunden; hennes förmåga att fånga en rörlig miljö studeras bäst i den ypperliga Vaux-hallen. Motiv som saknas hos henne är naturen o kärleken. Religiösa tongångar är sällsynta.

L:s genialitet ligger främst i stilen. Hade Kellgren varit hennes ideologiske läromästare, har hon lärt mycket av Bellman i stilistiskt hänseende. Hon lånade gärna motiv o ämnen från olika håll, men hon trycker alltid sin egen stämpel på det hon behandlar. Det är i kraft av sin stilkonst hon förblivit en levande klassiker, vid sidan av Linné o Bellman den ende av våra 1700-talsförfattare som läses för sin egen skull.

Hennes dikter, som hon vägrat att själv utge, publicerades postumt 19 under titeln Skalde-försök. Carl L o N v Rosenstein redigerade urvalet.