Likvidssönernas ätt,

Likvidssönernas ätt, modernt namn (trol tidigast använt av Hildebrand) på en medeltida frälsesläkt, som i vapnet förde 3 sjöblad (näckrosblad), ordnade 2 o 1, med spetsarna mot sköldhörnen.

Peter Likvidsson (d tidigast 1328) har ansetts vara östgöte (Rosén; Beckman) men det kan endast beläggas att han ägt gods i nuvarande Småland (Genealogica 75; DS, nr 1445). Han förekommer i nu känt brevmaterial tidigast 1304 o blev riddare senast 1306. Peter nämnes då bland marsken Tyrgils Knutssons testamentsexekutörer jämte konung Birger, fyra biskopar o tre andra lekmän, bl a fogden i Sthlm Kristiern från Öland, som sannolikt var gift med en syster till honom. 1315 vidimerades ett odaterat brev, enligt vilket han under Sthlms slotts belägring — tydligen 1306 efter "Håtuna-leken" — i hertig Eriks närvaro erkänt sig ha återfått en utlånad penningsumma. Den 5 mars 1310 namnes Peter som riksråd, då han i Helsingör beseglade ett brev åt den landsflyktige konung Birger, o som riksråd förekommer han även i en trohetsförsäkran till Birger 1314. Sommaren 1310 var han bland samme konungs borgensmän i en skuldförbindelse till den danske konungen o bland hans löftesmän vid riksdelningen med hertigarna Erik o Valdemar. Vidare förekommer Peter tillsammans med konungen i flera brev från åren 1311—12 o var bland dennes löftesmän i Helsingör 1318, då Birgers besittningar i Småland pantsattes till den danske konungen. Efter Magnus Erikssons val till konung nämnes han som riksråd i ett brev som daterats till 1321.

Bror till honom var linköpingskaniken Hemming Likvidsson (d tidigast 1331). En annan bror, Birger Likvidsson ( tidigast omkr 1303), var i äktenskap med en syster till riksrådet Hemming Ödgislason (Lejonansikte; s 515) far till biskop Ödgisl (Egislus) Birgersson (bd 12, s 218—22) i Västerås o till Inga Birgersdotter (d något av åren 1351—55), som senast 1343 blev abbedissa i Vårfruberga kloster. Deras bror Halsten Birgersson (d tidigast 1322), vilken liksom sin farbror Peter Likvidsson var bland konung Birgers löftesmän vid riksdelningen 1310, var far till Matts Halstensson (d något av åren 1362—68). Farbrodern biskop Ödgisl lyckades 1334 skaffa denne påvlig provision till ett kanonikat i Uppsala. Till följd av ärkebiskopens motstånd föranledde detta en långvarig tvist, som först 1345 avgjordes till Matts' nackdel. Redan 1343 hade emellertid farbrodern lyckats göra honom till sin närmaste man som domprost i Västerås, o 1358 var han den ende andlige ledamot av riksrådet som ej var biskop. Hans systerson Ödgisl Sunason (d 1383 eller 1384) förde sin mödernesläkts vapen, men dennes son, riksrådet o lagmannen i Södermanland Matts Ödgislason, upptog sin farfars vapen med en lilja o blev stamfar för den släkt som på manssidan torde ha utdött 1520 med hans sonson strängnäsbiskopen Matts Gregersson. Rester av Matts Halstenssons arkiv har kommit till RA, troligen genom att Matts Ödgislasons ättlingars arkiv torde ha hört till de handlingar som konfiskerades från Hogenskild o Ture Bielke (Sjödin).

L:s vapen fördes även av Lars Germundsson (d tidigast 1355), som hade en bror vid namn Likvid Germundsson (d tidigast 1336) o 1355 gjorde en donation för den förutnämnde Hemming Likvidssons själ. Han bör därför ha varit brorson eller systerson till denne samt till Birger Likvidsson o Peter Likvidsson. Lars' sätesgård Ekhult har tidigare identifierats med Ekhult i Björsäter, Ög, men är sannolikt identisk med Ekhult i Fliseryd, Kalm. Han blev riddare något av åren 1336—44 o uppges vara riksråd i nota-rialakten rörande konung Magnus Erikssons lån från påven 1351, sannolikt dock med orätt (Sjöstedt). I äktenskap med en systerdotter till Bengt Brudsson (Lejonansikte; s 514) var Lars far till Hemming Larsson (d något av åren 1406—08). Denne namnes tidigast 1357, då han genom en linköpings-kaniks testamente fick en dekretalsamling. Han blev senast 1377 kanik i Växjö men vistades vid biskopsvalet där 1382 i de delar av västra Sverige som redan då innehades av drottning Margareta. Det har förmodats (Brilioth), att Hemming medverkade till att den då valde Henrik Karlsson (bd 18) blev förbigången vid den påvliga utnämningen av dansken Peder Jensen (Lodehat) till biskop i Växjö, o det förefaller sannolikt, att han är identisk med den annars okände herr Hemming Laurensson, prost av "Wermelande", som förekommer bland sigillvittnena i drotsen Bo Jonssons (Grip) testamente 1384 (Rosman). Sedan Peder Jensen 1386 fått transport till biskopsstolen i Aarhus, blev Hemming hans efterträdare som biskop i Växjö. Såsom sådan deltog han bl a i den heliga Birgittas skrinläggning i Vadstena 1393, provinsialkonciliet i Arboga o mötet i Nyköping 1396 samt mötet i Kalmar 1397.

Tillsammans med Lars Germundsson beseglade vid flera tillfällen en Hemming Magnusson (d tidigast 1352). Dennes son Anund Hemmingsson (d 1363 eller 1364) förde L:s vapen, vilket jämte faderns förnamn o be-seglingskontakt tyder på att de på fädernet eller mödernet hörde till L. Anund gifte sig med en dotter till riddaren Nils Dannäs (bd 4, s 142) av släkten Bielke o uppträder som fogde på Sthlms slott 1357 (DS) — 58 (Fritz). 1358 var han en av de fem stormän som lånade 1 000 mark silver av hertig Johan av Mecklenburg, sannolikt för konung Erik Magnussons räkning, o 1361—62 förekommer han bland beseglarna av traktaterna med Holstein o hansestäderna. Mot slutet av! sitt liv var Anund en av de folkungaanhängare som fick gods på Öland konfiskerade av motpartiet.

Till L hörde sannolikt även Anund (Karlsson) Hatt (d tidigast 1358), som också förde samma vapen o beseglat tillsammans med Lars Germundsson o Hemming Magnusson. Han var fogde på Öland 1353 o blev riddare något av åren 1352—56. Dotterson till honom var sannolikt riksrådet o värmlandslagmannen Agmund (Hemmingsson) Hatt.