F H Richard Kleen

2 Kleen, Fredrik Herman Richard, son till K 1, f 17 mars 1841 i Karlsborg, Skar, d 18 mars 1923 i Ulricehamn. Studerade i Neuchâtel, Schweiz, 55—57, inskr vid UU 31 jan 59, kansliex där 14 sept 60, eo kanslist i civildep 5 okt 60, i kommerskoll 12 okt 60, ex till rättegångsverken vid UU 7 dec 63, auskultant i Svea hovrätt 17 dec 63, eo kanslist i justitierevisionen dec 63, eo notarie i Svea hovrätt 14 jan 64, attaché vid beskickn i Turin 18 nov 64, i Florens 6 okt 65, andre sekr i UD 25 maj 66, förste sekr där 29 juli 70, tf avd:chef 3 juni—15 okt 72 o 9 maj 73—3 mars 74, legationssekr i Wien 3 mars 74, tf chargé d'affaires där juni—okt 74, juli—okt 75, juni—sept 76 o maj—juli 77, försatt i disponibilitet 17 aug 77, led av Institut de droit international (folkrättsinst) sept 91, ordf i dess utsk för behandl av lagstifta ang krigskontraband 92—96, bevistade folkrättskongressen i Paris mars 94, ministre plénipotentiaires n h o v 29 nov 07.

G 15 juli 67 i Stigtomta, Söd, m Maria Charlotta Amalia Wattrang, f 3 april 42 på Jakobsberg, Björnlunda, Söd, d 18 april 29 i Nyköping, dtr till hovmarskalken Nils Adolf W o Josefina Maria Catharina Rönqvist.

Richard K sökte sig efter avslutade studier in på den diplomatiska banan o blev, "på generalen af Kleens begäran", sänd som attaché till det nyss enade Italiens huvudstad. Emellertid kom hans karriär att bli orolig o slutade med ett misslyckande. Det är i dag svårt att ange orsakerna härtill, men ett skäl har tydligen hans hälsotillstånd varit; han klagade från sin sista post i Wien över magkatarr o neuralgier. Hans chef där, Piper, berättade, att K varken tålde drag eller tobaksrök, något som försvårade det i yrket viktiga umgängeslivet. K sökte långvarig sjukledighet men försattes till sist i disponibilitet 1877. När det 84 blev fråga om hans återinträde i tjänst, motsatte sig Piper, då minister i London, häftigt detta. Han erinrade då utrikesministern Hochschild om "de lidanden o tribulationer jag fick undergå då Björnstjerna — sedan kamraterna i kabinettet ej mera kunde stå ut med K — sände honom till mig i Wien". Det antyds å andra sidan (Fleetwood), att intriger av utrikesminister Björnstjernas brorson spelat en roll vid K:s o andras avlägsnande ur tjänsten.

Hochschild hänvisade K att ägna sig åt en verksamhet, som han redan inlett, nämligen det vetenskapliga skriftställarskapet, där han visat sig vara hemmastadd. K:s o hans hustrus goda ekonomiska villkor möjliggjorde också hans existens som privatlärd. Hans första tryckta skrift, det anonyma häftet Om dödsstraffets befogenhet o lämplighet, är en motskrift mot Knut Olivecronas nyåret 66 utgivna arbete, vari i anslutning till fransk o tysk doktrin en kritik av dödsstraffet utförts. K polemiserar kraftigt mot såväl Olivecrona som den framstående tyske rättslärde Mittermaier, vars betydelsefulla arbete Die Todesstrafe utkommit 62. K åberopar bland skälen för dödsstraffets lämplighet erfarenheter från Schweiz, där han ett årtionde tidigare studerat. Olivecrona gick till motangrepp o hävdade att den anonyme författaren missuppfattat motiven för den schweiziska rätten samt handskats vårdslöst med det statistiska materialet. När riksdagen 68 skulle ta ställning till frågan om dödsstraffet, utgav K en andra, lätt överarbetad upplaga av sin skrift. Även denna föranledde ett inlägg av Olivecrona. Det verkliga författarskapet till de båda skrifterna förblev länge okänt.

83—85 publicerade K en framställning i fem delar (2954 s) av "naturrätt o rättsliga förbegrepp". Den är präglad av en redan då föråldrad metod o kom ej att få något inflytande. Sina största insatser gjorde K i stället som folkrättslig författare. Till en början behandlade han några särskilda folkrättsliga ämnesområden, nämligen krigets lagar o bruk samt neutraliteten. Hans första större arbete på dessa områden rörde det förr så viktiga ämnet krigskontraband. Boken Om krigskontraband enligt allmän folkrätt samt staternas lagar o fördrag kom ut 88 o i en franskspråkig upplaga fem år senare. Den blev välvilligt bedömd i fackpressen o förskaffade K ett gott internationellt namn. Ett tecken härpå var invalet 91 i det kända Institut de droit international (Bryssel), som söker samla framstående folkrättsspecialister från olika länder. I institutets arbeten kom K att flitigt delta. Han togs i anspråk för utskottet för lagstiftning om krigskontraband, vars ordf han blev. K publicerade i fackpressen flera redogörelser för institutets fortgående arbeten.

Redan 89 kunde K utge en behandling av neutralitetens lagar. Det var ett omfattande verk i två delar, som efter ytterligare bearbetning offentliggjordes i fransk språkdräkt 98—00. Den auktoritet som K härmed vann föranledde holländska regeringen att av honom begära ett utlåtande i en under boerkriget uppkommen tvist med Storbritannien i en neutralitetsrättslig fråga.

K:s folkrättsliga arbeten utmärkte sig för en omfattande historisk orientering. Detta kom i särskilt hög grad att prägla verket Krigets historia ur folkrättslig synpunkt (06). Men när det granskades av en historiker, blev kritiken hård. Verner Söderberg ansåg att verket präglades av ett "flackt o ohistoriskt betraktelsesätt" o var fyllt av "de djärvaste generaliseringar" o okritiskt godtagna påståenden (HT 07, s 63 ff).

K fortsatte emellertid sin verksamhet med behandlingen av den positiva krigsrätten. 06 utkom en specialstudie om Röda korset enligt konventionerna, senare en Kodificerad handbok i krigets lagar till lands och till sjöss enligt af tal och vedertagen sedvänja bland hyfsade folkslag (09). 11 kom första delen av K:s Kodificerad framställning i mellanfolklig rätt, som 17 följdes av en andra del. Det var den första redogörelsen på svenska för hela ämnet o en brett upplagd handbok, som gav en även historiskt orienterad redogörelse för den dåtida internationella rätten. Arbetet präglas av lärdom men även av K:s personliga ståndpunktstaganden, som inte alltid är övertygande. Till dessa båda delar kom 20 en tredje del, vari K behandlade den internationella privaträtten.

K:s folkrättsliga produktion, som var omfattande, kom knappast att spela den roll han avsett. K arbetade i en brytningstid mellan en äldre internationell rätt med stark anknytning till naturrättslig spekulation, som nu tedde sig verklighetsfrämmande, o ett positivistiskt nyskapande, där krigen o särskilt det förstå världskriget snabbt hotade att förvandla även ganska ny litteratur till makulatur. K:s skrivsätt val mångordigt, o framställningen saknade ibland koncentration. Den var ofta kryddad med subjektiva omdömen o understundom vanprydd av felaktiga påståenden.

Ett tidstypiskt initiativ tog K, när han föreslog uppförandet av ett nationalmonument, Sveamonumentet, utanför riksdagshuset. Bakgrunden har sökts i det wilhelminska Tyskland (Allan Ellenius), där kejsaren ivrade för monument som skulle stimulera till fosterländskhet o idealitet genom förhärligandet av en abstrakt idé hellre än av en stor man; motsvarigheter härtill finns emellertid även i Paris, Rom, New York o flertalet europeiska huvudstäder. K uppgjorde sin plan i samråd med historiemålaren Gustaf Cederström; intressanta brev i ämnet finns i KB. K ingav därefter 17 juni 08 en skrivelse till K M:t med förslag om en nationalinsamling för ett nationalmonument i huvudstaden, symboliserande "vissa för folken dyrbara idéer, principer och samhällsenheter", t ex "Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen". Som grundplåt skänkte han 100 000 kr.

Regeringen beslöt att anta det gjorda erbjudandet trots opposition från bl a socialdemokratiskt håll. K:s förslag är att se i samband med den nationella o försvarsvänliga rörelse, som präglade 1900-talets första årtionde. Monumentet skulle, heter det också i donationsbrevet, ha en pedagogisk uppgift för "den intelligenta och bildade sv arbetarklassen". Vissa formuleringar i urkunden antyder även ett beroende av Verner v Heidenstams strävan att inge svenskarna större självtillit. K:s idé gav Tor Hedberg uppslaget till komedin Nationalmonumentet. — Donationens ursprungliga ändamål har ej förverkligats. Ändamålet permuterades långt senare, o medlen användes för restaurering av Uppsala högar. Emellertid hade vid en tävling om förslag till det föreslagna nationalmonumentet Christian Eriksson ingett en skiss, som vann pris. Däri ingick ett parti, som konstnären sedermera utformade som en staty över Engelbrekt. K möjliggjorde 20 genom en ny donation om 150 000 kr, att den restes invid det nya stadshuset i Sthlm.