B Gunnar Jeanson

Jeanson, Bo Gunnar, f 10 okt 1898 i Gbg, Domk, d 20 jan 1939 i Sthlm., Hedv El. Föräldrar: insp Gustaf Mauritz J o Alma Göthilda Jörgensen. Studerade piano vid musikkonservatoriet 13—18, kontrapunkt 17 —20, studentex vid Whitlockska skolan vt 17, inskr vid UU ht 17, FK där 15 dec 21, studier i Wien 21—22, FL vid StH 25 april 25, sekr vid Konsertfören, Sthlm, 25—30, disp 1 mars 26, docent i musikhist med musikteori vid StH 7 juli 26, FD 21 maj 27, musikkritiker i GHT 30—32, VD för Konsertfören från 33. — Ogift.

Gunnar J hörde till de sv musikforskare som på 1920-talet byggde vidare på den väg som utstakats genom Tobias Norlinds pionjärinsatser under de två föregående decennierna. Musikvetenskapens ställning som självständig akademisk disciplin var ännu långt ifrån tryggad. Efter att Norlind lämnat den oavlönade docentur i "litteratur- och musikhistoria" han sedan 1909 uppehållit i Lund och 1918 blivit lärare i "musikens historia och estetik" vid musikkonservatoriet i Sthlm, var ämnet tills vidare orepresenterat på universitetsnivå och studenterna hänvisade till föreläsningarna på konservatoriet. Liksom flera av sina generationskamrater fick J sin grundläggande musikvetenskapliga skolning för Norlind, kompletterad i ett par perioder med studier utomlands. 1924 lyckades Norlind få en reguljär studieplan i "musikhistoria med musikteori" fastställd vid StH, och 1924—27 tillkom tre doktorsavhandlingar (av B Anrep-Nordin, J själv o C-A Moberg). När J efter disputationen 1926 erhöll docentur vid högskolan, innebar detta en bekräftelse på de framflyttade positionerna. Den egentliga undervisningen förblev dock liten till omfattningen, och vid J:s död 1939 upphörde den åter helt. Flera av J:s studenter kom att göra värdefulla insatser som musikkritiker och skriftställare. Däremot förefaller den forskningsmässiga sidan ha blivit sämre tillgodosedd.

J:s egen vetenskapliga produktion härrör också till övervägande del från tiden före 1930, då han för två år flyttade till Gbg som musikanmälare i GHT. Avhandlingen, Söderman-biografin från 1926, som jämte studien över Gunnar Wennerberg är J:s mest betydande arbete, utmärks bl a av strävan till stilpsykologisk karakteristik och en fin känsla för kvaliteterna i Södermans tonkonst. Dess förtjänster, som understryks av det levande framställningssättet, påverkas inte av att bilden av Söderman som den i nationalromantisk anda genuint svenske tonsättaren kan behöva modifieras. — Bland J:s bidrag till Sv tidskrift för musikforskning kan nämnas uppsatsen om Gunnar Wennerbergs oratorier (1926), en förstudie till boken några år senare. 1927—30 var J dessutom tidskriftens huvudredaktör, och han kvarstod därefter som medlem av redaktionen och som styrelseledamot i Sv samf för musikforskning till sin död. En annan vetenskaplig uppgift som sysselsatte honom även efter återkomsten från Gbg var musikkommentarerna till den sk standardupplagan av Bellmans samlade skrifter.

En mellanställning mellan J:s rent vetenskapliga och hans mer uttalat populariserande författarskap intar den omfångsrika handboken Musiken genom tiderna, där J svarade för merparten. Den var trots ojämnheter och sitt beroende av främst Adlers motsvarande tyska arbete ett väsentligt bidrag till den sparsamma sv musiklitteraturen, och används alltjämt i grundutbildningen vid de musikvetenskapliga universitetsinstitutionerna.

Redan från tjugotalets början kombinerade J sin vetenskapliga verksamhet med insatser för det samtida musiklivet, som kritiker och musikskribent, sekreterare i Konsertföreningen — varvid en serie populära tonsättarporträtt för skolungdom tillkom — så småningom också vid enstaka tillfällen som föredragshållare i radio. Om J som forskare med förkärlek sökte sig till det sv 1800-talet, framträdde han som skriftställare och administratör som engagerad förkämpe för den nya musiken. Han blev tidigt intresserad av Arnold Schönberg och den s k wienskolan, som han presenterade i två artiklar i Ur nutidens musikliv 1920 och 1923. Det var knappast någon tillfällighet, att han vid studieresan 1921—22 sökte sig till Wien och Egon Wellesz, som inte bara var en framstående musikhistoriker utan också radikal tonsättare och medlem av Schönbergkretsen. På J:s initiativ blev Sverige 1923 en av de 12 medlemsnationerna i det nybildade International society for contemporary music, och som ordf i dess sv sektion stod han tillsammans med bl a Hilding Rosenberg bakom en serie på drygt tjugotalet konserter i Sthlm under en tioårsperiod med radikalt inriktad repertoar.

1933 tillträdde J posten som direktör för Konsertföreningen. Förstedirigent var 1926 —36 tjecken Václav Talich, vars konstnärliga målsättning till stor del sammanföll med J:s. Dennes direktörstid präglades av en okonventionell och framsynt repertoarpolitik (även vad beträffar den äldre repertoaren). Denna väckte åtskilligt ont blod, men gjorde jämte kraven på en hög konstnärlig nivå Konsertföreningen till en vital och expansiv institution i 30-talets sv musikliv. Ett samarbetsavtal med Radiotjänst 1937 ledde också till en avsevärd förbättring av musikernas ekonomiska villkor. Mot slutet av 30-talet började J:s krafter avta, och han avled efter en längre sjukdomstid litet över fyrtio år gammal.