J H Tobias Norlind

2 Norlind, Johan Henrik Tobias, bror till N 1, f 6 maj 1879 i Vellinge, Malm, d 13 aug 1947 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex vid Lunds privata elementarskola 22 maj 97, inskr vid LU ht 97, studier vid musikkonservatoriet o univ i Leipzig 98, vid univ i München 98-99, vid univ i Berlin 99–00, biblioteksstudier i Paris mars–maj 99, i London maj–juli 99, inskr vid UU ht 00–vt 01, sekr i sv sektionen av Internationale Musikgesellschaft 02–14, FK vid LU 28 maj 03, bitr lär vid Lunnevads folkhögsk i Sjögestad, Ög, 03–04, vid Tärna folkhögsk, Vm, sommaren 04, andre lär vid Hemse folkhögsk, Gotl, 04–05, vid Högalids folkhögsk i Dörby, Kalm, 05–07, vik förest där sommaren 06, förest för Sydöstra Skånes folkhögsk i Tomelilla, Krist, 1 sept 07, FL vid LU 14 sept 08, disp 19 maj 09, FD 28 maj 09, doc i litt- o musikhist 22 juni 09-18, allt vid LU, förest för Oxie o Skytts häraders folkhögsk i Östra Grevie, Malm, 26 juli 13–18, lär i musikens hist o estetik vid Musikkonservatoriet i Sthlm 30 okt 18–45, rektor för Sthlms borgarskolas folkhögsk:linje (från 26 Sthlms folkhögsk) 19–31, förest för Musikhist museet i Sthlm från 19, ordf för Sv samf för musikforskn o red för STM 19–25 o 43–44, led av folkminneskomm okt 21–mars 23, ordf i Sv musikpedagog sällsk 25–29, prof:s namn 5 maj 39. – LMA 19, MA:s förtjänstmedalj För tonkonstens främjande 45.

G 9 dec 1904 i Lund m Anna Elina Lindh, f 16 maj 1873 i Kristianstad, d 14 aug 1951 i Sthlm, Gust Vasa, dtr till lärov: kollegan Carl Otto L o Alma Theresia Werrenrath.

Efter studentexamen i Lund skrev Tobias N in sig vid stadens universitet där han under ett halvt år huvudsakligen bedrev praktiska och teoretiska musikstudier i anslutning till Akademiska kapellets verksamhet under A Bergs (bd 3) ledning. För att fullfölja dessa studier, i synnerhet i pianospelning, begav han sig vid påsktiden 1898 till Leipzig. På hösten bytte han enligt dåtida tysk sed studieort och tillbringade vinterterminen i München. Den kontakt han där fick med musikforskaren, sedermera professorn A Sandberger blev av avgörande betydelse inte bara för N:s eget liv utan för hela den sv musikvetenskapen vars grundläggare N kom att bli. Den skolning N fick hos Sandberger tycks snarast ha legat på forskarnivå. N måste alltså redan som gymnasist ha skaffat sig avsevärda kunskaper inom musikhistorien. Under Sandbergers ledning studerade N 1500- och 1600-talens instrumentalmusik under ett knappt halvår varefter han reste till Paris och London för egna forskningar i biblioteken där. Resultaten av dessa studier redovisas kortfattat i N:s första publicerade artikel, Suiten före Bach (1899). I utvidgad form trycktes den på tyska några år senare. Med sina revolutionerande nya rön bidrog den till att göra N till ett internationellt respekterat namn.

I samband med studierna i München tycks N ha givit upp planerna på att bli utövande musiker. På hösten 1899 sökte han sig till Berlins universitet där en rad framstående musikforskare då verkade, bl a O Fleischer, M Friedländer, C Stumpf och J Wolf. Av dessa mottog N inspirerande intryck under två terminers studier. Särskilt områdena äldre kyrkomusik och folkmusik blev här centrala för honom, vilket avspeglas i åtskilliga av hans senare arbeten. För framtiden betydelsefullt var också att N redan från början drogs in i det internationella musiksällskap som bildades under Fleischers ledning i Berlin 1899. N kom under de följande åren att lämna flera viktiga musikvetenskapliga bidrag till sällskapets publikationer och valdes så småningom in i flera av dess specialkommittéer. Han blev efter återkomsten till Lund sekreterare i sällskapets sv sektion.

Samtidigt som N etablerade sig som musikforskare, bl a med en på egna arkivstudier grundad Svensk musikhistoria (1901) – han var då 22 år –, inriktade han sig på en sv universitetsexamen. Efter studier i Uppsala, bl a för H Schück, och Lund blev han 1903 fil kand. Hans huvudämne var estetik med litteratur- och konsthistoria.

N sökte sig nu till folkhögskolan. Där fick han under nära 30 år sin huvudsakliga försörjning. Han grundade och blev föreståndare för två skånska folkhögskolor, i Tomelilla och Östra Grevie. N undervisade i en rad olika ämnen, även sådana som hörde till skolornas lantbruksundervisning. I Östra Grevie fick han utlopp för sitt brinnande botaniska intresse genom anläggningen av skolans stora trädgård där han särskilt vårdade sig om stenpartiernas växter. Han framträdde också flitigt som föreläsare i folkbildningens tjänst runtom i bygderna.

N:s enorma flit räckte även till för ett ihärdigt och omfattande forskningsarbete, särskilt under skolornas sommaruppehåll. Detta arbete ägde dock för det mesta rum på avstånd från universitetsmiljön som han endast under kortare perioder hade möjlighet att uppsöka. Han skaffade sig i stället ett betydande eget bibliotek. Sina iakttagelser i arkiv och litteratur skrev han ned på systematiskt ordnade lappar som redan 1905 hade vuxit till ett antal av över 20 000 enligt vad han uppgav i ett brev till prof E Wrangel i Lund. Wrangel hade fått se en opublicerad uppsats av N om Vadstena klosterritual och uppmanade honom att bygga ut den till en licentiatavhandling. Så skedde – den trycktes i Samlaren – och 1908 fick N ut sin lic-examen. Redan följande år disputerade han på en utvidgad sv version av en tidigare i Tyskland utgiven artikel om repertoaren i sångsamlingen Piae Cantiones vars första upplaga utkom 1582. I sin avhandling Latinska skolsånger i Sverige och Finland tog N upp inte bara text- och melodiproblem utan också olika frågor rörande sångernas användning under århundradena. Därvid kom han också in på deras användning i folklig tradition.

Vid sidan av musikhistorien – som i de båda avhandlingarna avgränsats till vissa delar av den textburna vokalmusikens historia – hade N alltmer kommit att intressera sig för en annan ny forskningsgren, folkdiktsforskningen, vartill han fått starka impulser genom sitt folkhögskolearbete. Det var därför naturligt för N att efter disputationen söka docentur under den dubbla ämnesbeteckningen litteratur- och musikhistoria. Detta beviljades och därmed hade musikhistorien för första gången fått hemortsrätt vid ett sv universitet, dock endast som en del av området för en oavlönad docentur inom det fram till 1918 odelade storämnet estetik med litteratur- och konsthistoria.

I nio år bedrev N sin docentundervisning på lördagar då han var fri från sina folkhögskoleplikter. Han föreläste inom båda sina ämnen utan ersättning frånsett de två gånger då han gav avgiftsbelagda kurser i musikhistoria. Han ledde seminarierna i folkdiktsforskning under några år varefter C G v Sydow övertog ledningen av detta områdes fortsatta utveckling till självständigt ämne (senare kallat etnologi). På liknande sätt lyckades N få ämnet musikhistoria med musikteori etablerat med egen fastställd kursplan och med sig själv som förordnad examinator. De musikteoretiska avsnitten skulle dock tenteras för N:s förre lärare, universitetets director musices A Berg.

N:s vetenskapliga produktion under 1910-talet var mest inriktad på folklore, där han framlade några omfångsrika arbeten. Han gjorde också en bestående insats för hela landets musikkultur med sitt tvåbandi-ga Allmänt musiklexikon (1912–16), ett enmansverk i vilket många egna forskningsresultat inarbetats.

1917 uppstod en kris i N:s relation till styrelsen för Östra Grevie folkhögskola, tydligen bottnande i missnöje med att N delade sin tid mellan skolan och universitetet. Han begärde avsked och flyttade till Lund i förhoppning om att snart stå i tur för ett docentstipendium. I sept 1918 var han också mycket nära att få ett sådant, men dekanus' utslagsröst lades till förmån för en annan. N hade några månader tidigare sökt den dubbla tjänst vid MA som blivit ledig genom K Valentins död. På hävdvunnet sätt hade denne förenat tjänsterna som akademins sekreterare och som dess lärare i musikhistoria vid konservatoriet. Båda tjänsterna söktes också av O Morales (bd 25). Akademin beslöt splittra tjänsterna och tillsatte Morales som sekreterare medan N fick lärarbefattningen. Denna måste dock kombineras med annan inkomstbringande syssla. Härvid räckte det inte med att N 1919 även blev föreståndare för Musikhistoriska museet. Sitt huvudsakliga levebröd kom han att få som rektor för Sthlms borgarskolas folkhögskolelinje (Sthlms folkhögskola).

1919 grundade N Sv samfundet för musikforskning, en reorganisation av den förutvarande sv sektionen av det då upplösta internationella musiksällskapet. N blev samfundets ordförande, och han engagerade sig livligt i dess verksamhet vars kärna var utgivandet av Svensk tidskrift för musikforskning. Precis som det internationella musiksällskapet hade gjort ville N som komplement till den vetenskapliga tidskriften utge en mer aktualitetsbetonad månadstidskrift. Den fick namnet Ur nutidens musikliv och utkom i sex årgångar. Den upphörde i samband med att N 1925 lämnade ordförandeposten i samfundet.

Enligt tidens sed fick N avstå från docenttiteln då han flyttade från Lund. Det torde ha varit mycket bittert för honom att han inte lyckades få ingång vare sig vid StH, där han erbjöd sig att gratis undervisa i musikhistoria, eller vid UU, där han hörde sig för om en docentur i folkdiktning. Han fortsatte ändå att ge universitetsundervisning genom att låta intresserade studenter följa undervisningen vid konservatoriet. Sedan undervisningsplanen från Lund införts såväl i Sthlm som Uppsala kunde N också examinera studenter från båda hållen, låt vara att tillstånd varje gång måste begäras av K M:t. Efter några år hade två av N:s elever fått docenturer vid de båda lärosätena, G Jeanson (bd 20) i Sthlm och C-A Moberg (bd 25) i Uppsala.

I sitt musikhistoriska författarskap inledde N i slutet av 1910-talet en ny fas, där biografier – bl a om Jenny Lind, om Geijer som tonsättare och om Beethoven – och populärvetenskapliga framställningar dominerade. Vid tiden för sin 50-årsdag råkade han emellertid in i en kris som fick honom att för en tid lämna allt musikvetenskapligt författande. Som ett slags terapi återupptog han sina botaniska studier och blev redaktör för och huvudsaklig författare av ett (oavslutat) trädgårdslexikon.

1931 lämnade N ledningen för Sthlms folkhögskola och utökade i stället sin verksamhet vid Musikhistoriska museet. Under hans tid fick det anseende som ett av de bästa musikmuseerna i världen. Samlingarna växte oavbrutet – trots tidvis svåra lokalproblem – och ordnades efter ett av N utarbetat system. Regelbundet anordnades musikhistoriska konserter. Museet startade även en egen skriftserie. Att däri upptogs inte endast arbeten om musikinstrument utan också om sv musikhistoria var en naturlig följd av att N vid museet systematiskt byggt upp ett arkiv med bla avskrifter av handlingar och bilder som täckte de flesta sidorna av sv musikliv genom tiderna. 1944 började N att utge en stor sv musikhistoria som i fyra band nådde fram till 1720. Där avbröts arbetet av en sjukdom som hastigt ledde till N:s död.

N framstår som en ofattbart mångsidig och flitig arbetsmänniska. Till hans rika tryckta produktion kommer hans organisatoriska verksamhet – han drev bl a ett eget bokförlag, Klio-förlaget – och slutligen den pedagogiska gärningen. Av flera brevuttalanden framgår att han ibland fick uppleva rekyler av sin överaktivitet i form av svartsyn på sitt arbete och handlingsförlamning. N ter sig annars ofta som en energisk ensamvarg, inte utan medvetande om den egna betydelsen, något som lätt medförde konflikter med omgivningen. Sådana konflikter färgade också hans eftermäle under lång tid. Dock har hans insatser som folklorist lyfts fram i positiv belysning (Bringéus; Folklivsarkivet...). Som museiman har N bevarat ett aktat namn även om hans instrumentsystematik inte fått genomslag. Som musikhistoriker har han klandrats för slarv i detaljer. Värre är att han nästan frånkänts rollen som historiker: han skulle primärt vara inriktad på faktasamlande (Dahlstedt). Man tycks då förbise att N inte såg sina stora samlingar som något självändamål utan lade dem till grund för stora materialrika historiska framställningar som formades utifrån en bestämd helhetssyn. Syntesen var för honom ett nyckelord. Samtidigt kände han sig som den ständige pionjären som inte kunde ge sig tillräcklig tid att vårda sig om detaljerna. Dem överlät han till efterkommande att fylla i. Likväl har N obestridligen både som forskare och som lärare lagt en solid grund för sv musikvetenskap. Det är hans betydelsefullaste insats.