Hilding C Rosenberg

Rosenberg, Hilding Constantin, f 21 juni 1892 i Bosjökloster, Malm, d 19 maj 1985 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: trädgårdsmästaren Carl Magnus R o Dotilda (Hilda) Karolina Pamp. Organist- o kyrkosångarex i Kalmar 09, studerade piano för Richard Andersson i Sthlm 14–18, studier vid Musikkonservatoriet där 15–17 o 19, dirigent vid K teatern 32–34. Tonsättare. – LMA 40 (v preses 51–53), Litt et art 51, fil hedersdr vid UU 31 maj 57.

G 30 aug 1921 i Sthlm, Kungsh, m Vera Josephson, f 18 mars 1894 i Sthlm, Mosaiska, d 11 mars 1986 där, Västerled, dtr dll bokhandlaren Victor Mauritz J o Ann Sofi Valentin.

Hilding R härstammade från skånska bonde- och hantverkarsläkter. Fadern var trädgårdsmästare på Bosjökloster. I hemmet, där de materiella resurserna var små, fanns musikaliska och religiösa intressen. "Mors sånger, kyrkans koraler och näktergalens sång blev den treklang som grundade min musiks art och väsen" är ett känt uttalande av R (Min skånska barndom). Efter avlagd organistexamen i Kalmar var R verksam som konsertpianist och musiklärare. Efter en kort tid som kantor i Vemmenhög blev han genom en mecenat i tillfälle att fortsätta sina studier i Sthlm. Där blev Richard Andersson hans lärare i piano och Ernst Ellberg (bd 13) i kontrapunkt och komposition vid Musikkonservatoriet. Genom Andersson kom R i kontakt med W Stenhammar, som inte bara granskade hans verk utan också gick i bräschen för honom genom att uruppföra några av hans tidigare orkesterverk i Gbgs orkesterförening. Det finns ett flertal ouppförda ungdomsverk av R. På 1920-talet studerade R under kort tid kontrapunkt för Stenhammar, som med åren alltmera blev en ideell förebild för honom. De stilistiska likheterna är dock få. Av stor betydelse i R:s konstnärliga utveckling blev också en upplevelse av Sibelius 4. symfoni (1917).

När freden kom efter första världskriget var det många unga musiker som for till Centraleuropa för vidare studier. En av dem var R. Resan gick till flera av de tyska musikstäderna och till Paris. I Dresden fick R bl a höra Arnold Schönbergs Kammersymphonie op 9, som blev "en skakande upplevelse" för honom. Inspiration från verket märks tydligt i den stråkkvartett (nr 1) som R komponerade i Paris hösten 1920. Den tillägnades Stenhammar, som dock ställde sig ganska oförstående. När kvartetten, i en omarbetad version, uruppfördes i Sthlm i mars 1923 utlöste den en presskandal som saknar motstycke i sv musikhistoria. W Peterson-Bergers recension i DN var den mest nedgörande. Tonsättare och musiker liknades vid "förrymda konradsbergare".

Det finns ett expressionistiskt drag i musiken, ett av de många växlande stildrag som satte sin prägel på R:s 20-talsproduktion. R tycktes nyfiken på det mesta i samtidens musik. Han sökte och prövade. I jämförelse med den ganska enhetliga stil som möter i romantikernas verk framstod han som den nya tidens uttolkare, en tid av mycken konstnärlig oro. I Variationer och passacaglia (1922) för orkester byggde han på upplevelser av Max Regers verk, i pianosonaten nr 1 (1923) var han en senromantisk klangmakare. I de tre pianosonater som därefter följde – 1925 och 1926 (nr 2–4) – märks tydligt en tendens mot nyklassicistisk klarhet och enkelhet liksom i de båda kyrkosymfonierna (1923 och 1924) och i sonaten nr 1 för soloviolin (1921, omarb 1966). An mer mot äldre stilideal sökte sig R i sin stora produktion av teatermusik, ett resultat av ett mångårigt samarbete med Per Lindberg (bd 23). I musiken till Marionetterna (1926), ett skådespel av J Benavente, byggde han på barockens dansformer. I musiken till alla de grekiska dramer som han var med om att framföra sökte han sig till ett slags "antik" melodiföring. Lindberg läste före och R fångade den uttrycksfulla deklamationen i enstämmiga melodier. – Under romantiken var folkmusiken (visor och låtar) en viktig inspirationskälla för de nordiska tonsättarna. R distanserade sig från detta tonspråk; hans orientering var mera internationell, stundom rentav universell. Det betyder inte att han stod opåverkad av den sv folkmusiken. I en Svit för stråkorkester över svenska låtar (1927) bearbetade R stoffet polyfont. En satsteknisk påverkan från P Hindemith är tänkbar, däremot inte från B Bartók – annat än i den meningen att han sökte nya vägar för ett folkmusikinspirerat tonspråk. I samma anda komponerades 1929 den sceniskt aldrig framförda baletten Yttersta domen (efter E A Karlfeldts dikt och med scenario av Sandro Malmquist). I denna musik – främst i Förspel – är orkestersatsen kraftfull och tungt symfonisk. Detsamma gäller i den ouppförda första versionen av Sinfonia grave från 1928.

Ingen sv tonsättare hade dittills stilistiskt sett etablerat sig på så bred front som R. När Radiotjänst inledde sin verksamhet 1925 var det därför inte förvånande att R blev mycket efterfrågad. Han medverkade som pianist, dirigent och tonsättare (ofta med teatervinjetter). Ett tämligen apart verk i radioproduktionen var radiorevyn Betongen och skogen (1930) till text av Alf Henrikson. Åtskilliga satser i verket har rytmer och klanger (bl a saxofoner och slagverk) som hämtats från jazzen. Också i den sångspelsliknande Resa till Amerika (uppförd på K teatern 1932) samarbetade R med Henrikson. Kända blev de tre symfoniska satserna Hamnen, Mellanspel och Järnvägsfuga, medan några visartade inslag, med drag av Kurt Weill, fallit i glömska. Ännu ett drag i denna förbluffande mångsidighet – som delvis var ekonomiskt betingad och onekligen bidrog till en viss splittring i R:s konstnärliga utveckling – var hans intresse för äldre musik, inte minst J H Romans (s 292) verk, något som förde honom, då som den ende bland sv tonsättare, nära den musikvetenskapliga utvecklingen i Sverige. Här kan särskilt R:s föreläsning Samtida musiksträvanden i Musikhistoriska föreningen i Uppsala i febr 1931 noteras.

Redan under senare hälften av 1920-talet framträdde R i viss utsträckning som dirigent, i synnerhet vid de mindre landsortsorkestrarna. Att han 1930 deltog i en dirigentkurs i Königsberg för Hermann Scherchen vittnar om att han hade ambitioner också i den rollen inom musiklivet. R ledde flera symfonikonserter i Sthlm och Gbg, och säsongerna 1932–34 var han kapellmästare vid Stockholmsoperan. Hans rörelser var dock alltför tunga och hans temperament alltför lite musikantiskt och entusiasmerande för att han skulle nå de stora framgångarna. Så småningom dirigerade R endast sina egna symfonier och körverk. Med undantag för Resa till Amerika ledde han inget av de många egna verk som sattes upp på Stockholmsoperan.

1930-talet var en stor tid för R. Med sin mångsidiga produktion, sin rika fantasi och sin för sv förhållanden osedvanligt utvecklade tekniska skicklighet blev han den nya sv musikens förgrundsgestalt. Hos R kan under detta decennium två utvecklingslinjer urskiljas: den musikantiska/lekfulla och den strängt seriösa, där drivkraften i flera verk är tidens oro. Till den första gruppen hör två sceniska verk, operabuffan Marionetter (byggd på Benaventes skådespel) från 1938 och från s å baletten Orfeus i sta'n. Partituret till Marionetter är den sv nyklassicismens huvudverk med ett rikt utspel av recitativ, arior, ensembler och effektfulla dansscener. Orfeus i sta'n kan beskrivas som symfonisk underhållningsmusik där allusioner på Glucks opera kontrasterar mot jazziga, Gershwinklingande dansscener. På den strängt seriösa utvecklingslinjen dominerar tre symfonier. Sinfonia grave (slutversionen från 1934) har en monumental klassisk hållning (i den långsamma satsen med långa, polyfona skeenden i ett slags neobarock anda). Symfonin nr 3 (De fyra livsåldrarna, 1939) – ursprungligen med deklamationer ur Romain Rollands romancykel Jean Christophe – har mera lyriska, stundom ganska Sibelius-besläktade tonfall. Symfoni nr 4 (Johannes' uppenbarelse, 1940), ett av den sv 1900-talsmusikens centrala verk, är med sitt apokalyptiska innehåll en syntes av symfoni och oratorium med, som i Bachs passioner, fristående körkoraler (till dikter av H Gullberg). Det politiska sammanhanget är tydligt, även om R med åren ville tona ner dagsaktualiteten. I ett mindre verk från 1937 (Järnålder till dikter av Johannes Edfelt) är adressen desto klarare utsagd: det är en protest mot Francoregimen. Den stort upplagda musiken till Aiskylos' Perserna från s å har ett liknande syfte. Ytterligare ett verk på denna politiskt influerade linje är melodramen Prometeus och Ahasverus från 1941 (V Rydberg).

I det ofta framförda juloratoriet Den heliga natten (H Gullberg) från 1936 rör sig R inom idyllens och amatörmusicerandets ramar, medan det i Örtagårdsmästaren (symfoni nr 5, 1944) handlar om monumentala former med stora körpartier såsom i Johannes' uppenbarelse. Det monumentala formatet spelade en stor roll under 1940-talet med ämnen som gjorde R till en "sagoberättare" i toner. 1945 hade hans opera Lycksalighetens ö premiär på Stockholmsoperan. Redan ämnesvalet, Atterboms sagospel, tyder på en orientering mot romantiken. R kan också ses som en sagoberättare i operaoratoriet Josef och hans bröder (1946-48) som med sina fyra delar troligen är det till omfånget största verket i sv musikhistoria (1998). Utgångspunkten är hämtad ur Thomas Manns romancykel. Verket var – som de flesta stora verk av R vid den här tiden – en beställning av ab Radiotjänst.

Från 1949 och framåt gick R:s musikskapande i andra banor. På 1920-talet komponerade han en lång rad kammarmusikverk, bl a stråkkvartetterna 1–3. På 1950-talet återvände han till kvartettskrivandet. Om kvartetten nr 4 (1939) var en solitär i produktionen av stort upplagda verk tillkom nu inte mindre än åtta stråkkvartetter, där nr 7–12 utgjorde en samlad grupp. Särskilt uppmärksammad blev nr 6 (1953), där den långspunna, expressiva solokantilenan i den första satsen av många uppfattats som en kvintessens av den metodik som i så hög grad präglar hans produktion; en melodik som spelar en stor roll i solokonserterna från denna tid, pianokonserten nr 2 från 1950, violinkonserten från 1951 och cello konserten nr 2 från 1953. Ett briljant orkesterverk från 1954 är R:s concerto nr 3, Louisville concerto, en amerikansk beställning.

På 1950-talet spelade den schönbergska tolvtonstekniken en stor roll i den nya musiken. R drogs till den men med personlig distans. Släktskapen bestod i första hand i melodikens och samklangernas intervallrikedom (och struktureringarna av detta material); draget återfinns redan i vissa tidiga verk av R, medan produktionen från 1930-talet med sin stundom nyklassicistiska orientering kan genomsyras av diatoniska motiv och temabildningar.

R var produktiv upp i hög ålder. Han komponerade musik till tre Birgit Cullberg-baletter, Salome (1963), Sönerna (1964) och Babels torn (1966), de två sista avsedda för TV-produktion. R skrev ytterligare två symfonier, nr 7 och nr 8. Hans sista komposition är från 1976. Det är en sångcykel för tenor och stråkkvintett till Gunnar Ekelöfs dikt Ensam i tysta natten; en inåtvänd, svårtillgänglig musik – helt igenom en inre monolog om det livsslut som väntar. 1980 fullbordades symfoni nr 8 (Sinfonia serena). Den är dock en omarbetning av första satsen i In candidum (till dikter av Vilhelm Ekelund) som R skrev till Malmö konserthusstiftelses 50-årsjubileum.

R:s roller i sv musikliv var vid sidan av tonsättarens och dirigentens många. Han var till skillnad från flera andra intresserad av den äldre sv musiken och gav ut flera av Romans verk, men framför allt var han pedagog. Det var ett intresse som väcktes redan på 1920-talet då han undervisade på Richard Anderssons musikskola. Det mest kända och konstnärligt övertygande exemplet är Elva små föredragsstudier för piano (1925). Från mitten av 1930-talet och ett decennium framåt, i några fall också senare, var han den i Sverige mest efterfrågade och framgångsrike kompositionsläraren. Hans elever – Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och Ingvar Lidholm, senare även Åke Hermansson och Daniel Börtz – kom i sin tur att bli skolbildande som pedagoger i en förnyelseanda som satte och ännu (1998) sätter djupa spår i den sv musikutvecklingen. R var också den förste sv tonsättare som aktivt deltog i folkbildningsarbete. Hans organisatoriska uppdrag var emellertid få.