Johan Johansson

Johansson, Johan, f 25 aug 1792 i Avesta, d 10 febr 1860 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: bruksförvaltaren Hans J o Märta Johanna Edman. Inskr vid UU 17 febr 03, FK där 22 febr 17, eo kanslist i handels- o finansexp 17–20, mag vid UU 16 juni 18, red för Argus 18 nov 20–17 aug 36, bitr red för Freja 36–40, red för Den konstitutionelle 12 mars 44–30 dec 45, medarb i bl a Aftonbladet 51–55 o red för Riksbladet 7 okt 56–30 juni 57.

G 22 dec 51 i Sthlm, Hedv El, m Katarina Wilhelmina Molin, f 24 juni 18 där, Ad Fredr, d 23 april 60 där, Hedv El, dtr till bankvaktmästaren Olof M o Catharina Lindgren.

J:s ungdom och väg in i publiciteten är föga känd. Hans med tiden starka inriktning på samhällsekonomisk debatt har en bakgrund i barndomens bruksmiljö men även i anställning omkr 1817 på ett handelskontor med stor rörelse på in- och utlandet. Bland hans lärare märkes Benjamin Höijer, vars förmedling av den nya tyska filosofin påverkade J. I Uppsala visade han sig radikal, entusiastisk för omvälvningen 1809 och senare (1818) republikanskt sinnad enligt vännen J A Hazelius. Under studieåren var han även herrgårdsinformator.

Publicistbanan inledde J 1819, då han blivit eo kanslist utan att dock varaktigt inrikta sig på statstjänst. Han medarbetade i Anmärkaren och efter dess uppmärksammade indragning — det förgripliga bidraget tillskrevs J — i Anmärkarne, det blad som från nov 1820 under namnet Argus blev J:s banbrytande insats i pressen. Visserligen var G Scheutz länge medutgivare av båda och ansågs bidra särskilt på litteraturspalterna, men J svarade främst för tidningens hela ämnesområde: politik, litteratur och näringsliv.

Som skribent var J notoriskt omständlig och fallen för lärdomsspäckad debatt, och nyhetsförmedlingen i Argus var länge blygsam. Det var genom att väcka och driva nya väsentliga tidsfrågor som Argus blev 1820-talets erkänt främsta tidning. Tidigast gällde det hållningen till nyromantik och konservatism. J hade i Uppsala bevittnat fosforismen på alltför nära håll, och hans kritik — mer som "neuter" än för "gamla skolan" — var märklig nog att göra honom till skottavla i Markalls sömnlösa nätter, i Argi bedrifter av V F Palmblad och i Argus i Olympen av C F Dahlgren. Mer centralt var hans debattutspel om konservatism och liberalism. I en artikelserie om sv styrelsesätt lanserades de lånade termerna ultraism och historiska skolan, vilka ej var träffande utan belastade förståelsen av konservatismen men likafullt slog igenom. J intog en ideologisk mellanställning för att sedan i den kända debatten om ståndssamhället mellan Richert och Geijer komma närmast den förre. Som en av de första framhöll han i detta sammanhang USA och såg i den ståndslösa arbetarklassen en framtidsmakt. I sin kritik av "allenastyrandet" var Argus det väckande språkröret för parlamentarismen, varvid främst ministeransvarigheten hävdades. Regeringskritiken vållade upprepade indragningar, men genom bruket av ansvaringar och nya Argus-titlar blev J pressfrihetens förste store målsman. Han återkom ofta till temat ordets makt och journalistkallets otacksamma höghet.

Lars Hierta skrev en tid kåserier i Argus men lyckades inte vinna den självgode J fölen lättare stil. I tävlan med Aftonbladet blev sedan J allt mer efter. Som Argus stora tid ansågs allmänt de första åren, även om redigeringen senare utvecklades avsevärt. När Karl XIV Johan 1834 ville göra riksbanken beroende av kungamakten, hade kritiken i Argus främsta äran av att förslaget föll i riksdagen. 1836 gav J upp. Han polemiserade ettrigt emot Hierta och fick i gengäld öknamnet "Valfisken", som passade till gestaltens resning och bredd och till hans sätt att liksom frusta fram sitt ogillande.

Nyåret 1838 återkom J som ledande skribent i Freja. Genom användning av "argusiska" reservtitlar antyddes ett andligt arv. Vid sommarupploppen i Sthlm, med ökad näringsfrihet för judar som ferment, var J bland de hätskt antisemitiska kritikerna, och formuleringen "de judars, svears, norrmäns, göters och venders konung" vållade den tredje av årets fyra indragningar. Ryktbar blev Frejas artikelserie sommaren 1839 mot "koalitionen", en grupp riddarhusherrars agerande i kulissen för en moderat regeringsombildning. Som en bomb föll epigrammet "Med koalition /vad är intention?/ Svar: abdikation!" Försiktigtvis sades det vara ett uppsnappat salongsskämt, men kungen lär ha senterat anspelningen på det djärva hoppet om hans självpensionering. Även etiketten "Framtiden" på kronprinsen spreds genom Freja.

På företagarhåll var J anlitad i uppdrag, "kommissioner", och vid tullstriden på 1840 års riksdag uppträdde han som protektionistisk broschyrskribent, avlönad av fabrikssocieteterna i de största städerna. Då det motverkade oppositionens förhoppningar om storseger, blev J:s vaga anseende som liberal skamfilat. Ur Freja, där A Blanche gripit rodret, blev J efter en del förebud förvisad men hedrades då av Blanche, som "den fria pressens far i Sverige" (21 juni 1840). Därefter var J löst knuten till den konservativa Svenska Minerva, troligen dels efter mitten av 1841, dels 1844—47. Sedan Blanche lämnat Freja var emellertid J åter medarbetare där från senast maj 1843 till bladets nedläggning mars 1844. Som dess avlösare lanserades Den Konstitutionelle med J som redaktör, men även detta organ blev utan framgång och upphörde vid slutet av 1845. J ägnade sig i detta skede främst åt ekonomisk debatt och vid tiden kring tronskiftet åt det politiska lägets krav. Arten och räckvidden av hans insatser i Svenska Minerva synes ovissa.

Den åldrande J:s märkligaste politiska journalistik inföll under krimkrigsåren, då han fick skriva i AB, i Crusenstolpes Ställningar och förhållanden och i en mängd provinsblad, främst GHT och Östgöta-Correspondenten. Till de båda sistnämndas huvudmän S A Hedlund och C F Ridderstad skrev han då och delvis senare nästan varje postdag i syfte att informera och vägleda, brev i särklass som självkarakteristik och som rykteskrönika. Den välkända bakgrunden är Oscar I:s personliga diplomati av beslöjad men efter hand allt tydligare aktivistisk syftning och hans bearbetning av opinionen genom tidningar i "kamarillans" hägn. Med sin argusblick följde J upprört spelets fortgång. Det neutrala Sveriges stora krigskonjunktur bör ha varit ett iv motiven för J:s kampanj. Bland de många turerna var en som moteld anlagd pressfejd om Norge och unionen. Därom hade J 1836 utgett sin första och största broschyr, som uppmärksammades i bägge länderna, men vars program för unionell nyordning ej blev aktualiserat. Då och åter 1854 vände sig J mot unionens grundvalar och tillämpning, ej mot norska folket. Efter hand hårdnade de styrandes grepp om pressen; J blev på flera håll avvisad. Okt 1856 uppsattes det i krigets sista tid planerade Riksbladet — namnet markerar hoppet om spridning över landet — och J blev för sista gången redaktör, en tid enväldig enligt egen utsago. Men förväntningarna sveks; bladet levde knappt nio månader.

Samhällsekonomiska intressen och okonventionella idéer möter tidigt i Argus. Alltifrån 1840 är J intensiv näringspolitisk broschyrskribent. Av de första inläggen i tullfrågan utgavs de uppenbart beställda anonymt. Tyngre väger hans översättningar av två skrifter av protektionismens ledande tyske talesman, List, med teoretiskt välorienterade inledningar och kommentarer. Samma gäller en utgåva av internationella tullförfattningar 1844. I ett beställt utlåtande 1850 framförs skickligt rederinäringens intresse av tullfrihet på sina införda råvaror, något som även fabriksindustrierna hävdade inom sina sektorer och som ansågs förenligt med skydd för inhemska tillverkningar. Inför frihandlarnas framryckning stödde J 1851 motståndet med tal om hotande ekonomisk kris. 1853 bytte han emellertid sida i Nu eller aldrig; utan förkänsla av Krimkriget såg han i det tryggade fredslugnet ett gott skäl. Avgörande bör ha varit frihandelns vunna övertag inom den raskt expanderande industrin; anpassningen svarar väl även mot egen idéutveckling. Ett genomgående tema var smugglingens stora snedvridande roll och kravet på upprustad tullbevakning. 1853 betonades även sambandet med andra aktuella reformer, som t ex den nya brännvinslagstiftningen.

Redan 1825 hade Argus skrivit stort om lyx och skuldsättning och om fel i sv kredit- och bankväsen. Det förra kunde snart förbindas med antiaristokratisk medelklassanda, det senare blev i privatbankernas genombrottstid ett fält för associationsladdad allmän debatt. En skrift om kreditväsendets ordnande 1844 — endast häfte 1 och en följdskrift utkom — är som anvisning på riksbanksreform av ringa aktuellt värde, även om kritiken av konsumtionskrediten och av betalningsförhållandenas brister synes tänkvärd. Ett nytt inlägg i ämnet 1853 stannade också vid upptakten, ett häfte av en tillämnad serie. Efter vidlyftig historisk återblick och kritik av "principlös bankhushållning" når J i sak föga längre än 1844. Men han är uppmärksam på konjunkturpendelns labilitet. Finanskrisen 1857—58 blev hans stora upplevelse som ekonomisk expert.

Enligt brev till Ridderstad har J tidigt förvarnat krigsminister Gyldenstolpe och som "rysligt sannspådd" vunnit hans förtroende. Hazelius Sv Tidningen blev förutom provinsiella förbindelser organ för hans kriskommentarer. Finansminister Gripenstedts åtgärder utdömdes, överslätande tongångar i sthlmspressen påtalades och "börsens orena och osunda element" ansågs förtjäna sitt öde. Mot gallsprängda överdrifter står dock säker blick för överkonsumtionen och den importerade kreditansvällningen. 1859 framlade han en omstuvning av krisartiklarna till en sista kreditreformskrift, Den vigtigaste frågan vid riksdagen. Det nya är en detaljerad "finansplan" i syfte att hejda överkonsumtion och kreditvägen inrikta rörligt kapital på investering. Mer än förut dryftas järnvägsbyggenas finansiering — i dagspressen var J en engagerad debattör av järnvägsstriderna. Nu erkänner han dock själv sin begränsning som bank- och finansreformator.

Redan 1823 säger sig J ha insett det politiska adelsväldets onda. I unionsskriften 1836 prisas adelskapets avskaffande i Norge och satsas på medelklassen, vars talan J genomgående för på hemmaplan. 1839 bidrog J till broschyrfloden i representationsfrågan med ett utarbetat förslag till en "verkställbar" riksdagsreform. Han bibehåller ståndsprincipen men yrkar en genomgripande förenkling till adelns nackdel; allmänna val vore ett fjärran mål, folket var inte nu moget härför. Broschyren blev uppmärksammad, och J kom med en följdskrift, där adelns makt ytterligare beskars — men politiskt blev insatsen utan verkan. 1847 utgavs hans Om adelsvälde och basculesystem — det franska ordlånet utlades som regeringens vacklan mellan adelsvilja och folkvilja. I bildning står medelklassen före adeln, och riddarhusoppositionen hånas: "Inte första gången aristokratin uppträder med den röda mössan dragen över den öppna tornerhjälmen."

En skrift 1858 om "materialismen" formar sig till ett verop över den tidsanda som mekanik och industri utlöst. J visar sig förtrogen med tidens naturvetenskap och avsvärjer sin ungdoms tyska ledstjärnor; deras filosofier liknas vid "fosforescerande lyktgubbar, svävande i nattmörkret på kyrkogårdarnes gravar". J framstår här med sitt kända inlägg s å om den "påstådda" materialismen som motpol till Viktor Rydberg.

Efter flerårig sjuklighet dog J drygt 67 år gammal, med huvudet fullt av planer in i det sista. Han hade då genom all strid blivit en märkesman och flera yngre kolleger skulle teckna hans minne. Hans väsen var lika frånstötande som imponerande. Föraktet för meningsmotståndare och självgodheten var ohöljda. Invektiven om publicistkolleger och om erkänt aktningsvärda statsråd var även efter tidens mått starka. Men en rät linje i hans brokiga bana skymtar. Som kämpe för det fria ordet i pressens dramatiska genombrottstid var han före Lars Hierta och näst honom den främste. Som talesman för parlamentarismen var han föregångare, i andra liberala huvudstycken var han rätt genomgående eftersläntare. Kampanjerna för protektionismen och senare engagemanget för frihandeln är att se mer som tidsenlig utveckling än som vingleri och advokatyr. De ihållande ryktena om mutor och oredlighet är utan belägg. Han lät betala sig som spökskrivare och ombud och hade med sina många barn och sitt frilansöde kroniska penningbekymmer. Ridderstad undrade väl över hans "kommissioner" men såg kontinuitet och övertygelse bakom hans tryckta ord.