E Armas Järnefelt

1 Järnefelt, Edvard Armas, f 14 aug 1869 i Viborg, Finland, d 23 juni 1958 i Sthlm, Osc. Föräldrar: generallöjtn August Alexander J o frih Elisabeth Clodt v Jürgensburg. Dimissionsbetyg från Kuopio finska lyceum 28 maj 87, studentex i Hfors 9 juni 87, genomgick Hfors musikinst 87—90, inskr vid Hfors univ (jur fak) ht 89—vt 96, musikstudier i Berlin 90—93, extraelev vid konservatoriet i Paris vintern 93—94, sångrepetitör vid operorna i Breslau, Magdeburg o Düsseldorf 96—97, kapellmästare vid musikkapellet Viborgs musikvänner hösten 98— våren 03, kapellmästare vid operan i Hfors 04—06, vid K teatern i Sthlm 05—06, dir för Hfors musikinst 06—07, fast knuten till K teatern i Sthlm 07—15 april 32, sv medborgare 22 okt 09, hovkapellmästare 11, förste hovkapellmästare 31 dec 23, chef o konstnärlig ledare för operan i Hfors 32—36, chef för stadsorkestern där 42—43. — Litt et art 07, LMA 08, finsk prof:s nhov 30 aug 40, fil hedersdr i Hfors 31 maj 57.

G 25 aug 93 (—08) i Joensuu, Finland, m opera- o konsertsångerskan Maikki Pakarinen, f 26 aug 71 där, d 4 juli 29 i Åbo, dtr till handl Antti P o Elisabet Hirvonen samt senare omg m tonsättaren prof Selim Palmgren; 2) 9 juni 10 i Viborg m operasångerskan Olivia (Liva) J (J 2).

Armas J växte upp i en kulturellt präglad miljö och de flesta av familjens nio barn skapade sig framstående positioner. Hans musikbegåvning och absoluta gehör upptäcktes tidigt. Då han var nio år, ville man skicka honom till Anton Rubinstein i S:t Petersburg, men denna plan avstyrdes av fadern, som krävde att han först skulle ta studenten.

Efter studentex genomgick J 1887—90 Hfors musikinstitut, där han studerade musikteori, kontrapunkt och komposition för Martin Wegelius, som även öppnade hans sinne för musikestetik och litteratur. Kring Ferruccio Busoni, som var hans lärare i pianospel, karnmarmusikspel och partiturspel, samlades en krets, bl a bestående av Adolf Paul och Jean Sibelius, som några år senare gifte sig med J:s syster Aino. För Busoni analyserade J Wagners operor och Bachs Das Wohltemperierte Klavier. Det ingick i undervisningen att spela den första C-dur-fugan i alla tonarter och med olika fingersättning. Robert Kajanus, till vars orkesterkonserter eleverna hade friplatser, kom att spela en avgörande roll, när J bestämde sig för dirigentbanan. J hade även en vacker tenorröst och framträdde vid en uppvisning med en Donizetti-aria.

1890 studerade J komposition i Berlin för Adolf Becker, som året innan varit Sibelius lärare. Här levde J i en "Wagner-berusning"; han studerade berömda dirigenter som Hans von Bülow, Felix Weingartner och Arthur Nikisch på symfonikonserter och Josef Sucher samt Karl Muck på Hovoperan. Vintern 1893—94 vistades J i Paris som extraelev vid konservatoriet. Han deltog som åhörare vid Jules Massenets kompositionsseminarier men visade aldrig upp något arbete. Kontrapunktstudier för Lavignac var av mindre betydelse. 1896—97 tjänstgjorde han som sångrepetitör vid operorna i Breslau, Magdeburg och Düsseldorf; 1898—1903 uppehöll han sig i födelsestaden Viborg som då hade en musikalisk blomstringstid genom att förstärkning kunde erhållas från S:t Petersburg.

I mars 1903 gav J sin första konsert i Sthlm, som pianoackompanjatör till sin hustru Maikki J. Redan 10 nov återkom han, nu som dirigent för Konsertföreningen, och presenterade då förutom egna verk Sibelius andra symfoni. På Operan provdirigerade han 1904 men den verkliga sthlmsdebuten ägde rum 25 aug 1905 med Tannhäuser, och under hösten ledde han Operans symfonikonserter. Samtidigt, dvs 1904—06, var J kapellmästare vid Operan i Hfors. Efter Martin Wegelius död kallades han 1906 till dennes efterföljare vid Hfors musikinstitut men 1907 var han tillbaka vid sthlmsoperan, där han stannade till 15 april 1932.

Under denna tid i Sthlm grundlade J sitt rykte som orkesterfostrare och framstående uttolkare. Hans ideal som dirigent var Conrad Nordqvist, vars precisa och sparsamma slagteknik han betraktade som ouppnådd, även i jämförelse med de stora tyska dirigenterna i 1890-talets Berlin. Själv vinnlade han sig om mycket små, men distinkta rörelser.

Wagner och Mozart stod hans hjärta närmast — av Wagneroperorna framförde han alla utom Rienzi. Ringen dirigerade han åtskilliga gånger, bl a 1908 och 1911. 1924 anförtroddes honom dessutom regin och dräktutformningen. April 1917 ledde han det första sv scenframförandet av Parsifal. Även sv musik tog han sig an — operor av Kurt Atterberg, Natanael Berg, Wilhelm Peterson-Berger och Ture Rangström hör till de verk som han har uruppfört. Vid Operans symfonikonserter presenterade J åtskilliga nyheter, t ex Honeggers Kung David, Mahlers åttonde symfoni och Schönbergs Gurrelieder. I val av verk var han annars konservativ och framförde ogärna något från perioden efter de franska impressionisterna.

1932—36 var J chef och konstnärlig ledare för operan i Hfors, där han bl a framförde Mozart- och Wagner-operor. Därefter ägnade han sig huvudsakligen åt gästspelsframträdanden, bl a på Operan 1945 med Beethovens Fidelio samt symfonikonserter. J var känd även utanför Norden och genomförde flera mycket framgångsrika gästspelsresor, bl a till Berlin, Wien, Rom och Budapest. Säsongen 1942—43 var han dessutom chef för Hfors stadsorkester.

Liksom t ex Selim Palmgren, Erkki Melartin och Robert Kajanus kände sig J som tonsättare underlägsen Jean Sibelius, vilket resulterade i att han gav upp sina symfoniska ambitioner och huvudsakligen men i begränsad omfattning komponerade för det mindre formatet. Ett lyckokast var Berceuse (Kehtolaulu), som blivit världsberömd. Redan 1909 presenterades den i London vid en promenadkonsert. Den ursprungliga versionen var sättningen violin och piano, därefter instrumenterades den för liten orkester och har sedermera uppträtt i en mängd olika arrangemang, även som sång till text av Nino Runeberg: Slumra, sov i ro, mitt hjärtebarn. I en radiointervju 1949 berättade J hur han fick inspirationen, när han såg sin förstfödda dotter sovande.

I en radiointervju 1957 ställde sig J kritisk till de flesta av sina tidigare kompositioner. Mest har kanske orkesterverken med deras yppiga, av tysk instrumentationskonst präglade klangkolorit föråldrats. Om Kors-holm har Rangström yttrat (1903), att detta verk är "högrest och klangfull" musik. Mot detta kan ställas den kritik som återges av Karl Flodin i den engagerade essayen i boken Finska musiker (1900): "De likna vackert dukade bord, där ingenting finns att äta." Kritiken avvisas dock av Flodin, som framhåller J:s effektfulla klangkänsla. Det är emellertid som romanskomponist J intar en rangplats i den nordiska musikhistorien: "Där vilar ett drömmande drag över det som hans sångmö sjunger, en vek, förtonande blå, resignerat svårmodig stämning, enslighetens poesi" (Flodin).

Ett stort antal sånger dedicerades till hustrun Maikki J. Hon var operasångerska men ändå är stilen i dessa ytterst enkel, pianoackompanjemanget tekniskt elementärt — men inte desto mindre effektfullt — och sångstämman föga krävande; oftast ett litet omfång och enkla skanderade notvärden. Den okomplicerade fakturen kan delvis förklara sångernas tidvis stora popularitet. Många sånger är av barcarolle- eller vaggvisetyp; ackompanjemanget långsamt vaggande. Så är t ex Berceuse en parafras på den medeltida Ro, ro till fiskeskär. Ofta anslår J en arkaiserande balladton som t ex i de Inhemska sångkompositioncrna, och även i den om Rangström erinrande En drömmares sång till lifvet. Parallella ackordföljder är vanliga som i den koralartade Söndag men även i korsatser som t ex kantaterna (t ex Fosterlandets anlete), där polyfon satsteknik praktiskt taget saknas. Den finska nationaltonen är tydligt uppfattbar.

Intryck av modern, rytmisk dansmusik återges i teatermusiken till Aristofanes Fåglarna, som framfördes på Konserthusteatern 1928. Som filmkompositör (Sången om den eldröda blomman, 1919) var J den förste i Sverige att komponera ett partitur som koordinerade bild och musik, delvis med folkvisematerial.