Anders Gyldenklou

Gyldenklou, Anders, f 20 dec 1602 på Slomarp, Högby (Ög), d 10 jan 1665 på Skånellaholm, Skånela (Sth). Föräldrar: kamreraren Måns Pedersen o Gertrud Hansdtr. Inskr vid UU sept 22, vid univ i Helmstedt 19 juli 24, i Wittenberg april 25, mag där 28 mars 26, inskr vid univ i Rostock dec 26, historiarum et philosophiae practicæ lector vid gymn i Linköping 28, poeseos prof vid UU 24 sept 31, sekr i kansliet 26 juli 35—54, häradsh i Vedens hd (Älvsb) 4 aug 36—41, adl 20 aug 39, häradsh i Väddö, Bro o Vätö, Lyhundra samt Frötuna o Länna (Sth) 30 okt 41—52, i Hammarkind (Ög) 6 febr 43, statssekr 52, landsh i Östergötlands län 54 (tilltr ej), president i regeringen o i hovrätten över Pommern 3 juli 57—61, dessutom legat vid fredsförhandl i Elbing 59, i Oliva 60.

G 1) 28 m Maria Rijk, d 31, förut g m riksguardien D v Kohlen (d 25), dtr till tullförvaltaren Reinhold R; 2) 8 febr 35 i Sthlm (Nik) m Anna Burea, d 6 dec 73, begr 6 febr 74 där (Jak), dtr till biskop Jacobus Zebråzynthius (Bureus) o Catharina Nilsdtr Stiernman.

G:s karriär föll till en början helt inom den lärda banan. Efter studier vid katedralskolan i Linköping och vid universitetet i Uppsala företog han en utrikes peregrination, varunder han avlade magistergraden i Wittenberg. Vid de tyska universiteten immatrikulerade han sig under namnet Gylle och åberopade sig åtminstone senare på härstamning från gamla norska släkter. Han skall enligt Samuel Brascks parentation ha bedrivit studier för så olikartade teologer som Jacobus Martini i Wittenberg och Georg Calixtus i Helmstedt. Dessutom namnes som hans lärare bl a Johann Gerhard i Jena. Hans studier tycks vid sidan av teologin främst ha varit inriktade på poesi och vältalighet.

Efter hemkomsten blev G lektor i Linköping 1628. Han hade emellertid även andra aspirationer. 1630 for han ånyo till Tyskland. Enligt Stiernman, som kan bygga på en självbiografi av G, var han formligen utnämnd till referendarie och kommenderad till krigsskådeplatsen men nödgades av hälsoskäl ta avsked redan följande år. En dylik utnämning kan dock inte beläggas. 1631 dök G upp i Uppsala med en av Gustav Adolf i Tyskland undertecknad utnämning till professor i poesi. Konsistoriet, som stannat för en annan person, måste böja sig för faktum men tillvägagångssättet åsamkade G förebråelser från universitetskanslern Johan Skytte. Redan på detta stadium av karriären stod det sålunda strid kring G:s namn. Under uppsalatiden var han sysselsatt med att utlägga Ovidius Metamorfoser och presiderade för sex avhandlingar, vilkas ämnen mer berör moral- och rättsfilosofi än poesi.

1635 övergav G professuren och inträdde som sekreterare i kansliet. Även senare, om än sporadiskt, var han sysselsatt med skolfrågor. 1641 hade han uppgjort en intressant plan för gymnasiet i Sthlm, där han skisserar en läroanstalt med praktisk inriktning utan klerikal insyn, som skulle tjäna som rekryteringsbas för förvaltningen. Han var även verksam vid utarbetandet av de nya universitetskonstitutionerna 1655.

Redan från början kom G att i kansliet anförtros betydande arbetsuppgifter. På hans lott kom de europeiska frågorna bortsett från Danmark och Östeuropa enligt den tredelning av ärendena, som kansliordningen föreskrev. 1639 sändes han i specialuppdrag till Nederländerna, men annars förblev kansliet hans centrala verksamhetsort. Den stadigt uppåtgående karriären markeras av hans adelskap 1639 och hans utnämning till statssekreterare. Enligt egen uppgift från 1654 (Manuskriptsaml, vol 30 RA) skall han i kansliet ha behandlat alla ärenden rörande kriget i Tyskland från 1635, allt rörande fredsförhandlingarna sedan deras början 1637, ärenden rörande de tyska provinserna, förbindelserna med kurfurstar och städer i Tyskland och dessutom ärenden rörande bl a Frankrike, England och Nederländerna. Tyngdpunkten tycks ha legat på de tyska frågorna. Hans arbetsbelastning var påfallande stor. Den ställning han kom att inta i kansliet var också central speciellt under drottning Kristinas tid. Att han utrikespolitiskt skulle ha följt en egen linje eller tagit självständiga initiativ har dock inte påvisats.

Något liknande kan sägas om G:s förhållande till de inrikespolitiska konstellationerna. Det förefaller klart, att han utan Axel Oxenstiernas stöd knappast kan ha uppnått sin ställning i kansliet. Karl Gustav ville 1641 vid ett av G önskat godsbyte med Johan Kasimir insinuera, att G var framskickad för att ställa till besvär för pfalzgreven. Tungel framställde honom inför Salvius som rikskanslerns man i ett försök att diskreditera honom. Samtidigt blev G påfallande gynnad av drottning Kristina, inte minst ekonomiskt. Han synes inte alltför deciderat ha tagit ställning, vilket gjorde det möjligt för honom att tjäna flera herrar. Hans kontakter inom den samtida ämbetsvärlden var också rikt förgrenade. Han upprätthöll nära förbindelser med Johan Adler Salvius, som genom G sökte göra sina åsikter hörda hos Kristina. Genom sitt andra gifte blev han befryndad med familjen Bureus, och han figurerar i den krets av sthlmska ämbetsmän, som belyses i Mårten Pedersson Blixencrons dagbok. En av hans söner gifte sig med Tungels dotter, ehuru en uttalad rivalitet tidvis förelåg mellan Tungel och G. Gemensam för dem båda var en utvecklad känsla för egna ekonomiska intressen.

G intog även på ett annat sätt en nyckelställning i kansliet. Han mottog och förmedlade suppliker, och han utställde k brev rörande donationer, utnämningar och annat. G:s verksamhet inom detta område, där han fick motta framställningar från personer i de mest skiftande sociala skikt, ådrog honom skarp kritik. Detta kom till ett flagrant uttryck vid riksdagen 1654, då allvarliga anklagelser riktades mot en rad sekreterare, främst G, för att ha krävt alltför höga sportler och missbrukat sin ställning, G uppsatte vid detta tillfälle en försvarsskrift, som kastar ljus över hans omfattande verksamhet. Här räknar han upp nästan hela den sv krigsledningen, som skall ha åtnjutit hans tjänster: Karl Gustav, Banér, Torstenson, Wrangel, Königsmarck, Wittenberg, Douglas osv. För Wittenberg hade han dessutom »någre år haft dispositionen över hans oppbörder i Finland». Striden ställer inte bara G:s egen ställning i en intressant dager utan belyser också tidens sportelväsen. Med kraft försvarade G systemet under uppbådande av en rad argument, främst hämtade ur statsnyttoläran.

Anklagelserna 1654 gällde inte bara, att G skulle ha tagit otillåtet höga sportler, utan också att han i godsaffärer skulle ha utnyttjat sin ställning på ett ohederligt sätt. G.s affärs- och godstransaktioner är omfattande och föga undersökta. De åtföljdes genomgående av tvister och processer. Hans gods låg huvudsakligen i Uppland, där han förvärvade sätesgården Skånellaholm 1641 och i Östergötland, där han bl a ägde Hylinge och Hulterstad, men han hade även gods i Södermanland, Västsverige och Bremen-Verden. Huvudparten förvärvade han under 1640-talet. Hans palatsbygge i Sthlm på en av Kristina skänkt tomt medförde en process med kammarrådet Jöran Fleming, hans transaktioner i Bremen-Verden ledde till tvister med Schering Rosenhane, som starkt ogillade G:s tillvägagångssätt, och när han 1653 fick Kristinas tillåtelse att överta den avlidne Erik Henriksson Reuters gods och gårdar ledde detta till våldsamma sammanstötningar med släktingarna. Det kan ytterligare nämnas, att G 1647 ingick som delägare i skeppsbyggningskompaniet, och att han framträdde som långivare till kronan.

Karl Gustavs trontillträde medförde en markant förändring i G:s situation. Hans strävan att stå väl med den nye regenten är uppenbar, inte minst då han inför kröningen lånade denne 10 000 rdr. Redan i och med Kristinas abdikation fick han dock sitt »fulkomlige avsked ur tjänsten» (Likvidationer, KA). Hans avgång skall ha betingats av hälsoskäl (Brasck). 1654 sålde han sitt palats i Sthlm till Per Brahe. I rådsprotokollen 1654 och 1655 räknas han dock fortfarande till kansliet, och Karl Gustav kunde 1657 be honom sända handlingar ur kansliet, men titulerade honom »för detta sekreterare av staten». Sina godstransaktioner fortsatte han också, och det kan nämnas, att han före reduktionsbesluten till Karl Gustav lyckades avyttra en del av sina gods i Bremen-Verden mot vederlag i koppar, som han tullfritt fick utföra. Sin centrala ställning i kansliet hade han dock förlorat.

Först 1657 fick G en ny tjänst. Han skickades då som regeringspresident till Pommern. Redan 1652 cirkulerade rykten om hans förflyttning, som han dock själv energiskt dementerade. Hellre än han for till Pommern, skulle han »avsäja all tjänst och leva privat» framhöll han i brev till den i Pommern verksamme Gottfried v Schröer. 1657 accepterade han emellertid tjänsten. G:s främsta insats under de följande fyra år, som han kvarstod i tjänst, var legatuppdraget vid fredsförhandlingarna med Polen.

G:s karriär och verksamhet är av betydande intresse ur ett flertal synpunkter. Han tillhörde de framgångsrikaste i den stora grupp som typiskt för denna tid via universitets- och skolvärlden rekryterades till förvaltningen och vann inträde på riddarhuset. Den blandade lärda och administrativa karriären skapade omfattande kontakter. Lika intressant som hans utrikespolitiska verksamhet i kansliet, där hans självständiga insatser är svårbedömda, är de inblickar hans verksamhet ger i sportelväsendets funktion och i de möjligheter, som en centralt placerad kanslitjänsteman hade att bevaka gods-och affärstransaktioner för egen och andras räkning. Under bl a krigsbefälets frånvaro i krigen var det angeläget att ha förespråkare i Sthlm. Den skicklighet, som i dessa ting utmärkte G, kallades av hans många motståndare egennytta och oredlighet. G:s taktik kommer också klart till synes i hans strävan att i tur och ordning vinna inflytande hos Oxenstierna, Kristina och Karl Gustav, även om hans ställning under Karl Gustavs första år är något oklar. Samma strävan kan också ses i hans förhållande 1660 till Magnus Gabriel De la Gardie, hans meddelegat vid fredsförhandlingarna i Polen. Ett par skrifter av G från detta år, den ena om Sveriges rätt till Livland, den andra ett nästan traktatartat brev om statsvälvningen i Danmark riktat till generalen Paul Würtz, visar inte bara hans statsteoretiska beläsenhet utan också hans dilemma i balansgången mellan lärorna om motståndsrätten och överhetens oinskränkta maktbefogenheter. De vittnar om hans följsamhet, som var en förutsättning också för den ekonomiska position, som han lyckades förskaffa sig.