Tillbaka

Johan Göransson

Start

Johan Göransson

Fornforskare, Präst

Göransson, Johan, f 6 juli 1712 i Gillberga (Värml), d 29 aug 1769 där. Föräldrar: bonden Göran Olofsson o Marit Örjansdtr. Elev vid Karlstads lärov 34, inskr vid LU 1 mars 40, disp 9 o 12 aug 43, inskr vid UU 17 okt 44, mag i Lund 45, prästv i Karlstad 16 febr 47, kh i Gillberga trol 54, v kontraktsprost i Nordmarks kontrakt 67.

G trol 20 febr 47 i Gillberga m Margareta Elisabeth Nordberg, f 13 maj 26 där, d 10 mars 93 där, dtr till prosten Erik N o Ellika Kiellman.

Enligt traditionen var G i unga år kolardräng hos prosten Erik Nordberg i Gillberga. Han blev förälskad i husbondens dotter och för att bli henne en värdig friare lämnade han skogen och blev vid 22 års ålder djäkne i Karlstad. Seg flit och ett utomordentligt minne gjorde hans väg genom klasserna hedrande och kort. Under fyra år i Lund studerade han framför allt historia och österländska språk och var respondent vid dissertationer under Johan Engeströms och Sven Lagerbrings presidium 1743, under den sistnämnde på en avhandling om Skandinaviens urgamla inbyggare. I Uppsala fortsatte han sina historiska studier och blev nu helt fångad av Rudbecks hypoteser. I en dissertation om de sv kungarnas genealogi härledde han de första härskarna i landet från Satumus och Jupiter. G ägnade sig därefter en tid åt språkstudier. Mot avhandlingen De lingua hebræa hade teologiska fakulteten åtskilliga invändningar att göra. G vågade inte trycka den, men han lät den bli grund för en högst besynnerlig skrift, Grundritning till det heliga språket, i vilken han ville påvisa att alla hebreiska rotord var tvåstaviga.

Större värde hade G:s utgåva av ett parti av Snorres Edda (enl Uppsala-hs). Texten är tolkad till svenska och latin. Texttydningen klandrades av Johan Ihre men Carl-Johan Schlyter har påvisat, att G:s version var riktig. 1750 fortsatte G på samma väg genom att i 200 ex på egen bekostnad låta trycka Voluspa på isländska och svenska. Hans mest fantasifulla arbeten är Is Atlinga och Svea rikes konungars historia och ättartal. I det förstnämnda förklaras de första härskarna i Svea rike ha varit Bore, Tor och Oden. De räknades efter sin död som gudar och dyrkades under olika namn från Uppsala till Kina. Märkligt nog var dessa kungar inte själva hedningar utan »ganska gudfruktiga och rättfärdiga». Det andra arbetet kom som ett svar på första delen av Dalins Svea rikes historia. Denne hade där framfört vatten-minskningsteorin och menat, att Sverige befolkats först strax före Kristi födelse. Detta dråpslag mot fosterlandets storhet berörde många illa och gav eko i riksdagen, där prästeståndet protesterade, men G återställde jämvikten genom att göra Gomer, Noaks sonson, till svearnas förste härskare.

Efter prästvigningen hade G blivit huspredikant hos riksrådet och universitetskanslern Johan Gyllenborg. Genom gyllenborgska släktens inflytande fick han av 1747 års riksdag i uppdrag att utge de samlingar av runinskrifter som alltsedan Johan Hadorphs (s 697) tid fanns gömda i antikvitetsarkivets källare och skulle för detta ändamål beredas tjänst vid arkivet. Dåvarande sekreteraren vid arkivet C R Berch fruktade, att en vetenskaplig skandal skulle bli följden, om G finge ge ut samlingarna med egna kommentarer, och när G:s Bautil kom ut, hade Berch genom skickliga intriger bragt det dithän, att boken innehöll mycket litet av utgivarens egna reflektioner. G erhöll för sitt arbete 350 dir smt men måste själv bidraga till omkostnaderna vid utgivningen. Berch lyckades dessutom manövrera bort honom från den tjänst vid arkivet till vilken han rekommenderats av riksdagen. Trött på intriger och vetenskapliga gräl sökte G pastorat och blev efter en flerårig befordringsstrid kyrkoherde i sin födelseförsamling.

Under 1750-talet samlade G material för en bok om Värmland, vilket han ställde till oeconomie adjunkten Emanuel Ekmans förfogande. Denne begagnade det i sin 1765 utgivna värmlandsskildring. Det fantastiska i G:s natur tog sig på äldre dagar uttryck i sysslande med talmagi och kabbalistiska beräkningar, och han lär ha författat ett nu försvunnet omfångsrikt arbete i dessa ämnen. Redan 1750 hade han dock publicerat en artikel om talmystiken i Genesis I: 1 (Lärda tidningar, nr 13, 1751).

G har gått till eftervärlden som den siste rudbeckianen. Kring honom har vuxit fram en flora av sägner, fantasifulla och sinsemellan fyllda av motsägelser. Han ansågs besitta en mycket stor vishet och kallades Sveriges ljus. Han hade makt över vindar, årsväxt och sjukdom. Ännu 150 år efter hans död visades nedanför Gillberga kyrka den väldiga en vid vilken G med två av sina huvudstrån bundit pesten.

Olle Franzén


Svenskt biografiskt lexikon