Peter Forsskål

2 Forsskål, Peter (Petrus), son till F 1 i hans 1:a g, d 11 jan 1732 i Helsingfors, d 11 juli 1763 i byn Jerim i sydv Arabien (Jemen). Inskr vid Uppsala univ 27 nov 1742, studier i hemmet, åter till Uppsala 1751, teol ex där 26 mars s å, Guthermuthsk stipendiat s å, inskr vid Göttingens univ 13 okt 1753, fil dr o mag där 12 juni 1756, doc i ekonomi vid Uppsala univ i april eller maj 1759, i dansk tjänst s å, dansk tit prof s å, botanist 1761–63 vid den danska forskningsexpedition, som avgick 1761 över Egypten till Sydarabien. KorrespL Vet soc i Göttingen 1756. – Ogift.

Såsom teologie studerande erhöll F det fördelaktiga Guthermuthska stipendiet nyåret 1751, för vilket han först skulle vistas i Uppsala och sedan resa utrikes. F studerade filosofi på egen hand men har troligen även rönt inflytande av orientalisten Carl Aurivillius, som stod i förbindelse med den berömde Johann David Michaelis i Göttingen. I varje fall var det till Göttingen, som F reste hösten 1753; från s å är hans första brev till Linné, avhandlande botaniska ämnen. F hade i Uppsala hört till Linnés elever. I Göttingen studerade F officiellt teologi, men också filosofi och orientalisk filologi. Hans egentliga lärare blev filosofen och naturvetenskapsmannen S G Hollman samt Michaelis. Inom filosofin härskade wolffianismen i dess moderna form, fri från odium philosophicum. Vad Michaelis angår tillämpade han även inom exegetiken en historisk-kritisk metod.

F:s avhandling »Dubia de principiis philosophiae recentioris» är en i första hand mot den wolffska filosofin riktad kritisk undersökning. I dess första kapitel tar han upp Wolffs missriktade försök att återföra den s k tillräckliga grundens princip (principium rationis sufficientis) på motsägelsens lag (principium contradictionis). Han konstaterar att detta försök, som på tyska hade fått utformningen: »wenn etwas ohne zureichenden Grund wäre, so wäre nichts der Grund von etwas, was ein Widerspruch ist», var ohållbart. Wolffianerna hade accepterat detta »bevis», och F ville visa, att detta inte var berättigat. Han konstaterar ytterligare, att filosoferna helt borde upphöra att betrakta motsägelsens lag såsom en grundsats, emedan den inte kan bilda utgångspunkt i ett system, för att i dess ställe och samtidigt såsom grundsats för hela filosofin införa satsen: det vi inte kan betvivla är sanning. Men då människornas förmåga att betvivla är högst varierande, följde härav, att det mänskliga vetandet aldrig kan vara fullkomligt säkert, utan endast trovärdigt.

I andra kapitlet av sin avhandling söker F utreda rättens och moralens ursprung och grund. Efter en detaljerad analys fastslår han, att människornas förpliktelser mot varandra, mot sig själva och mot Gud utgör den yttersta grunden för den moral, enligt vilken människorna förtjänar antingen erkänsla eller klander. Å andra sidan kan ingen människa förtjäna vare sig det ena eller andra, om inte moralen ovillkorligen förutsattes grundad på en fri vilja. Men då moralen konstitueras endast av sådant, som är rättvist, aktningsvärt och berömvärt, innefattar det moraliska något absolut och objektivt, vilket åter förutsätter att det är mera primärt än Guds vilja. Moralbegreppen är alltså – enligt F – primära, absoluta och från begynnelsen inneboende i människosinnet, och sålunda kan moralbuden ej härledas ur motsägelsens lag och ej heller ur den tillräckliga grundens lag. I sin grundsyn närmar sig F starkt den moralteori, som Immanuel Kant utvecklade några årtionden senare, och möjligt är att Kant har tagit del av F:s disputation, som diskuterades i vida kretsar (Dellner; Matinolli). Övertygelsen om den moraliska autonomin framträder fullt klar hos F, och hans uppfattning, liksom även Kants, är den, att det enda verkligt goda är den goda viljan.

Avhandlingens sista kapitel är av intresse särskilt från religionsfilosofisk synpunkt. F avvisar wolffianernas kosmologiska bevis för Guds existens, vilket på en del punkter hade preciserats av den tyske filosofen Christian A Crusius. För egen del godtar F det teleologiska beviset, men anser att inte heller dess beviskraft är alldeles obetingad. Han intar ungefär samma ståndpunkt som David Hume, av vilken han även i övrigt mottagit många impulser. F:s avhandling uppskattades högt i Göttingen och fick en mycket gynnsam anmälan i den av Michaelis redigerade tidskriften Anzeigen von gelehrten Sachen.

Hösten 1756 återkom F till Uppsala. Från Tyskland hemförde han ett herbarium och en samling arabiska mynt, senare beskrivna av C Aurivillius. I Uppsala bodde F hos professor J Ihre. I brev till Michaelis förklarade han, att han ej ville avlägga prästeden utan helst ägna sig åt ekonomiska studier. Emellertid var innehavaren av den nyinrättade ekonomiprofessuren i Uppsala, Anders Berch, ivrig hatt, medan F närmast tillhörde mösspartiet. Ämnet låg inom juridiska fakulteten. F lyckades dock 1759 bli docent i ekonomi, ehuru han ej hade juridisk examen. Snart utbröt direkt strid mellan honom och Berch. F försökte nämligen både på latin och svenska utge en avhandling »De libertate civili», vilket förbjöds av fakulteten av politiska skäl. F utgav då likväl i nov 1759 sin framställning, »Tankar om borgerliga friheten», som trycktes i 500 ex, men som på kanslikollegii befallning blev indragen. Man lyckades dock blott komma över 79 ex. Vad som gjorde skriften förgriplig var att F här varmt försvarade »en oinskränkt skrivfrihet», d v s tryckfrihet, vilket var en nagel i ögat på de härskande hattarna – den innehöll »farliga principer». I dec blev F rannsakad i kanslikollegium och tilldelad varning. Missnöjd med intoleransen i Sverige hade F redan före utgivandet av skriften tagit ett steg, som gav honom en reträttplats. Michaelis hade nyåret 1759 föreslagit honom att övergå i dansk tjänst och deltaga i en expedition till Arabien, som danska regeringen förberedde. Hösten s å kunde Gjörwell i Swänska Mercurius meddela, att F antagit anbudet och fått professors namn av danska regeringen. F:s beslut att mottaga det genom Michaelis framförda danska erbjudandet tillstyrktes livligt av Linné. I sept 1760 lämnade F Sverige.

I Danmark hade Frederik V genom frikostiga anslag visat, att han uppskattade tidens modevetenskap, naturhistorien. Botanisk trädgård och naturaliekabinett i Köpenhamn samt utgivandet av det dyrbara planschverket »Flora Danica» visade detta. Den ledande statsmannen, den bildningsintresserade J H E Bernstorff, var själv hannoveranare, vilket förklarar förbindelsen med Michaelis. Man planerade en ganska manstark expedition med filolog, naturforskare, astronom, tecknare och läkare. Till filolog hade antagits dansken F C von Haven, till astronom Carsten Niebuhr från Ditmarsken. F utsågs till expeditionens naturhistoriker. Att han var synnerligen lämplig för denna uppgift är säkert. Han var även skicklig som filolog och som sådan bättre än von Haven. Av Ugglas edition 1950 av F:s dagbok 1761–63 och Zetterstéens kommentarer där framgår, att F hade goda insikter i arabiska. Utom sin professorstitel fick F rätt till dansk pension efter hemkomsten. Under väntetiden till resans anträdande fick han 500 rdr i årsunderhåll från början av 1759. F förkovrade sig före avresan från Uppsala ytterligare i botanik för Linné och i orientaliska språk, tydligen för C Aurivillius.

Först hösten 1760 ålades expeditionsdeltagarna att samlas i Köpenhamn. Expeditionen avgick 7 jan på danska krigsskeppet Grönland, som kom till Marseille 14 maj 1761. Över Malta kom fartyget 30 juli till Konstantinopel, där man stannade till 11 sept. Expeditionens verksamhet förlamades av inre stridigheter, som hade börjat redan i Köpenhamn; särskilt visade sig von Haven besvärlig att samarbeta med. Kamraterna misstänkte denne rentav för mordanslag och sökte få honom avlägsnad men utan att lyckas. Från Konstantinopel for expeditionen till Egypten, där den stannade ungefär ett år. F lärde sig där arabiska dialekter, till stor nytta för expeditionen. Från Egypten bröt man upp i okt 1762 och kom 29 dec till Sydarabien. Där avled von Haven, till F:s lättnad, i maj 1763. I sällskap med den trofaste Niebuhr arbetade F intensivt, och det botaniska utbytet blev rikt. Särskilt gladdes F över fyndet av Opobalsami, varav den ryktbara Mekkabalsamen bereddes. Efter en ansträngande utflykt till berget Sourak invid staden Taiz insjuknade F 28 juni 1763 i malaria, fick häftiga feberanfall och kräkningar och måste bäras. Han avled i Jerim 11 juli kl 9.30 endast 31 år gammal.

De stora samlingar av frön, växter, havsdjur, insekter och uppstoppade fåglar som F sammanbragt, avsändes dels från Konstantinopel och Egypten under hans livstid, dels från Arabien efter hans död. Det mesta gick förlorat, delvis genom transportsvårigheter men mest genom vanvård i Köpenhamn, där lådorna fick stå ouppackade i många år. Hans herbarium bearbetades först efter 20 år vetenskapligt och rekonstruerades 150 år senare av Carl Christensen (»Herbarium Forsskaolii»; Botan mus, Kphn). Niebuhr, den ende som överlevde expeditionen, omhändertog F:s anteckningar av olika slag och hemkom 1767. Genom hans försorg utgavs de botaniska och zoologiska rönen, främst F:s »Flora ægyptiaco-arabica» (1775), som hör till vår botaniska litteraturs klassiska verk. F:s exakthet i iakttagelsen var mycket stor, och hans uppfattning om blommans morfologi och växtgeografins betydelse var långt före sin tid. Många av hans rön och forskningsresultat har emellertid ej kunnat tillgodogöras forskningen på grund av att han delvis använde kod i sina anteckningar.

F var självständig men hetsig och hade lätt för att stöta sig med omgivningen. Efter honom uppkallade Linné växten Forsskaolea, en brännässla, som grott ur frön F sänt från Egypten och som han gav tilläggsbeteckningarna »tenacissima, hispida, adhaerens, uncinata» (hårdnackad, vild, envis, kantig). Reskamraten Niebuhr harmades över att Linné valt denna växt för att hedra F:s minne, då han visste, att Linné ofta åsyftade en viss överensstämmelse i egenskaper mellan växt och person vid namngivningen. Men Linné har säkerligen härigenom velat säga något väsentligt om sin elev och vän.