Fredrik Friesendorff, von

2 von Friesendorff, Fredrik, sonson till F 1, f 15 nov 1707 utomlands (egen uppg i orig:-genealogierna, RHA), d 25 (ej 26) aug 1770 på Vallstanäs i Norrsunda (Sth). Föräldrar: kanslirådet Carl Gustav v F o Anna Christina Rehnskiöld. Student vid univ i Helmstedt 14 aug 1724, disp där 3 jan 1728, eo kanslist i k kansliets utrikesexp (enl Åkerstein) 24 nov 1731, hovjunkare 27 nov 1732, kammarherre 27 mars 1735, hovmarskalk hos tronföljaren Adolf Fredrik 17 okt 1743 (Biografica, iRHA), landshövd i Västmanlands län 20 april 1747, led av SU 1751–52, 1755–56 o 1760–61, av Pommerska beredningskommissionen 7 febr 1757–3 jan 1758, presidents n h o v 16 aug 1757, riksråd 19 jan 1761–27 maj 1769, en av de båda direktörerna för Vadstena adliga jungfrustift 26 juni 1762–1769, rikskansliråd 25 sept 1765–1769, president i lagkommissionen 6 maj 1767–1769. – RNO 1748, KNO 1751, RoKKMO 1762.

G 22 aug 1757 i Sthlm (Ty) m Catharina Elisabet Stierndahl, dp 18 sept 1717 där (ibid), f 15 febr 1799 i Norrköping (S:t Olai), dtr till överinspektören Paul S o Catharina Elisabet Caréel (Marcks v Würtembergs genealogier, RHA).

Efter karriär som hovman blev F landshövding i Västerås, där han bl a ivrade för skogsplantering och 1755 föreslog, att ingen man skulle få gifta sig, om han ej före lysningen kunde bevisa, att han planterat ett visst antal träd.

F deltog i riksdagarna 1734, 1738–39 och 1740–41 utan att göra någon viktigare insats. Vid riksdagen 1751–52 var han en av de nio deputerade från SU, åt vilka detta utskott uppdrog att söka finna utvägar ur kronans bekymmersamma ekonomiska läge. Detta uppdrag ledde till riksdagsbeslut om nytt bankolån och uppskov med förräntning och amortering av de tidigare.

Som ledamot av SU kom F att deltaga i dess inskridande mot hovets revolutionsförsök 1756, och det var åt honom SU uppdrog att uppsätta den berättelse därom som trycktes i riksdagstidningen. I den stora debatten i SU 9 aug s å tillhörde F dem som förordade den varning till kungaparet, som utskottet beslöt. Han föreslog också, att rådet skulle befullmäktigas att förvisa misstänkta rådgivare från hovet. Ett par dagar senare var han bland dem som motsatte sig förslaget, att alla ärenden skulle avgöras med råds råde och konungen bindas vid rådets pluralitet, vilket han ansåg skulle kunna bli ödesdigert för rådet. F:s uppträdande på denna riksdag medförde, att han blev delaktig av de partibelöningar, som hattarna frikostigt utdelade. Hans två äldre söner och deras informator tilldelades sålunda resestipendier för att under fyra år studera handel och hushållning i utlandet.

Inför riksdagen 1760–62 uppges F ha varit kanslipresidenten A J von Höpkens ursprunglige kandidat till lantmarskalksposten, men till sist gjorde hans parti Axel v Fersen till lantmarskalk liksom vid föregående riksdag. Ännu i en förteckning från 1760 över ledamöter av ridderskapet och adeln uppges F tillhöra hattpartiet, men för att bli riksråd säges han ha närmat sig hovet och C F Pechlin. C F Scheffer skrev om honom, att han »offrat på alla altaren, och man kan i sanning säga, att han nått sin äreställning med uppoffrande av sin ära». Snart kom han att tillhöra hattarnas motståndare inom rådet, och 1764 röstade han mot den förlängning av subsidieavtalet med Frankrike, som hattarna med knapp majoritet genomdrev.

Detta medförde, att han fick sitta kvar som riksråd, även sedan mössorna övertagit makten 1765, och tom blev rikskansliråd. Bakom utnämningen uppges ha stått hattledaren Axel v Fersen, som räknade med att F inte skulle kunna samarbeta med den nye. kanslipresidenten C G Löwenhielm. Denna illvilliga uträkning fick dock ej de väntade följderna. Någon osämja inom rådet tycks ej ha uppstått.

Efter Löwenhielms död i mars 1768 fungerade. F som tf kanslipresident bl a under abdikationskrisen i slutet av s å. Vid sistnämnda tillfälle följde han 8 dec rådsmajoriteten av mössor i dess bifall till E C Reuterholms förslag om bildande av en särskilt utvald division inom Svea hovrätt för att döma det hattstyrda kammarkollegiet. Sedan konungen protesterat, yrkade F emellertid 14 dec på att kollegiet skulle dömas av hovrätten in pleno, och han var ett av de riksråd som tidigast gav vika för konungens krav på riksdagsinkallelse. Då kanslikollegiet skulle taga ställning till frågan, om det skulle ansluta sig till de övriga kollegiernas vägran att låta sig regeras av rådet med den kungliga namnstämpeln, ville F inte fungera som tf chef. Namnstämpeln vägrade han dock utlämna till kronprinsen. Sedan riksdagen sammankallats, var det F som undertryckte rådets anklagelseakt mot konungen, men trots detta och sina försök att ursäkta sig blev han jämte nio av sina rådskolleger licentierad.

F var en förmögen man och efterlämnade vid sin död över 300 000 dlr kmt, bl a säteriet Vallstanäs i Norrsunda (Sth), som han köpt 1761.