Johan Holmbergson

1 Holmbergson, Johan, f 26 juni 1764 i Härnösand, d 26 maj 1842 i Lund. Föräldrar: kh Olof Holmberg o Christina Berlin. Skolgång i Härnösand, inskr vid UU 13 febr 81, mag 16 juni 88, jur utr kand 90, doc i kyrkolagfarenhet 1 okt 90, e notarie i Svea hovr 92, v notarie där 94—99, jur lic vid UU 06, adj vid jur fak där 28 maj 07, sekr i lagutsk 09—10, jur utr dr vid UU 13 juni 10, prof i allm lagfarenhet vid LU 14 sept 10, prof i ekonomisk o kameral lagfarenhet (från 44 kallad administrativrätt o nationalekonomi) 38.

G 1) 1 febr 01 i Sthlm, Kat, m Sophia Justina Ulsberg, f 7 maj 66 i Färentuna, Sth, d 13 dec 02 i Uppsala, dtr till v komministern Olof U o Justina Maria Norén; 2) 4 sept 03 i Sthlm, Klara, m Maria Margareta Strindberg, f 9 febr 66 i Sundsjö, Jämtl, d 14 maj 38 i Lund, dtr till komministern Henrik S o Maria Elisabeth Åkerfelt samt förut g Arenberg.

H hade fostrats i den Lockeska filosofins frihetsanda och hans första framträdanden präglades därav. Vid Gustav III:s besök i Uppsala 1786 väckte H uppseende genom sin opposition på några av professor Neikter uppställda akademiska disputationsteser, och han gjorde sig härvid till tolk för en mot adelns privilegier kritisk uppfattning. Under Gustav IV Adolfs regering kom H, på grund av ett alltför insinuant skrivsätt, i allvarliga svårigheter, bötfälldes och fråntogs rätten att föra andras talan. Efter två år återfick han nådevägen denna rätt. Först efter 1809 års revolution kunde H uppnå en ordinarie professur, den arbetstyngda rättsvetenskapliga i Lund, där han hade att ensam svara för en hel fakultets undervisning. H hade att tacka universitetskansler Lars v Engeström för denna befordran.

När H tillträdde sin professur, hade han bakom sig vidsträckta teoretiska studier och en betydande praktisk erfarenhet från Svea hovrätt och från riksdagens lagutskott. Uppgiften att ensam utbilda det sydsv universitetets jurister ansåg H dock alltför stor, och han ansåg det "vara mycket klokare ... att ha ett enda universitet i riket" med tillräckliga resurser för undervisning och forskning (brev till Lorenzo Hammarsköld). Emellertid lyckades han med stor framgång fylla sin uppgift. Man har sagt, att hans undervisning "hörer till de bästa av universitetets minnen" (Weibull). Hans kännedom om rättslivets verklighet och hans teoretiska intressen i förening gjorde det möjligt för honom att väcka till liv studier, som under hans närmaste företrädare fått förfalla; han var härutinnan en värdig efterträdare till David Nehrman-Ehrenstråle.

H, som börjat sin bana i den stelnande naturrättens skola, påverkades snart av den historiska skolans läror och utvecklades alltmer i konservativ riktning. Till Richert kom han därför att stå i visst motsatsförhållande. Eljest verkade hans historiska syn i hög grad befruktande. H tog upp till granskning tidigare tryck av de sv medeltidslagarna. I en självbiografi har han berättat, att han efter att ha upptäckt fel i Stiernhielms edition av Västgötalagen stimulerade lärjungar att ånyo och mera kritiskt edera sådana texter; laghistoriens utomordentliga vikt stod klar för honom. Hans största förtjänst på detta område torde ligga i den uppmuntran till rättshistoriska studier, som han gav C J Schlyter och H S Collin. Schlyter erkänner i företalet till Uplandslagen denna tacksamhetsskuld.

1820 genomförde H den första juris doktorspromotionen i Lund, då Schlyter och den tidigt bortgångne Collin promoverades, varvid H förklarade att de "mer hedrade hatten än hatten dem".

H var en djupt religiös personlighet. Han tillhörde den inre kretsen kring Henric Schartau och utgav en del av dennes skriftliga kvarlåtenskap. I enlighet med ett av Schartau i livstiden givet uppdrag skötte han boutredningen efter denne.

H:s forna lärjungar lät prägla en medalj över honom 1859.