Johan(nes) Jonæ Columbus

2. Johan(nes) Jonæ Columbus, den föregåendes son i första giftet, f. 12 dec. 1640 i Dala-Husby, d 12 aug. 1684 i Uppsala. Erhöll skolundervisning i Kopparberget från 1654 och i Västerås febr. 1656—hösten 1658; student i Uppsala mars 1659; disp. 9 febr. 1667 (Dissertatio philosophica triplex; pres. M. Brunnerus) och 28 nov. 1668 (Πεςι Χςημπτισμς sive de arte qvasrendi rem familiarem dissertatio; pres. P. Fontelius); fil. magister 10 dec. 1668. Adjunkt i filosofiska fakulteten i Uppsala våren 1669; e. o. professor i poesi 8 sept. (tillträdde 26 okt.) 1671; professor i samma ämne 13 aug. (tillträdde 14 okt.) 1673; rector magnificus dec. 1676—juni 1677.

Gift 30 juni 1672 med Margareta Schefferus, dotter till professor Johannes Schefferus.

När C. 1659 började sin universitetsbana, var han redan en lärd i smått. Fadern hade att börja med själv undervisat honom, bl. a. i musik, och förutom vad han kunnat inhämta vid skolorna i Kopparberg och Västerås, vid vilket senare läroverk han intagits i gymnasiets andra klass och särskilt varit framstående i grekiska, hade han lärt sig hebreiska under ledning av sin släkting, dåvarande vice pastorn i Husby Erik Holstenius. Även sina universitetsstudier ägnade han framför allt åt klassiska och österländska språk; hans lärare häri voro professorerna Laurentius Fornelius, Johannes Schefferus, Martin Brunnerus och Kristian Ravius. Också Olaus Rudbecks föreläsningar besökte han och stod som västmanlänning förmodligen under dennes särskilda patronatskap. I sin nationsförening — studenternas landskapssammanslutningar hade som bekant 1663 legaliserats — var han 1669 kurator, och en gammal anteckning meddelar om honom och hans medkurator, att de icke höllo något »konvent» utan »spenderade på sjuka och fattiga landsmän in emot 70 dr kmt». Redan hösten 1670 var C. en bland dem, som filosofiska fakulteten ansåg vara »tjänliga» att bli professor i vältalighet, då Andreas Nic. Norcopensis, som var ämnad att intaga platsen, förmenades vara död — det var han emellertid ej. Att C. året därpå fick byta ut adjunkturen mot en e. o. professur i poesi berodde därpå, att den ordinaries innehavare, Fornelius, var gammal — han var född 1606 — och ganska orkeslös. Efter Fornelius' död 8 juli 1673 blev C. ordinarie professor. När utnämningen 8 okt. tillkännagavs i konsistoriet, anmodade detta C. att strax tillträda sitt ämbete men ville dock »förmäla, att de som njuta nådåret böra ha frihet till att förse tjänsten med någon tjänlig vicario, på det dem icke må avgå något i nådåret». Fornelius' son Jonas, som var astronomie professor, hade man redan talat med om att föreläsa i faderns ställe, men han hade låtit »ursäkta sig, det han än på någon tid icke kunde läsa publice». Det försäkrades också både av C:s' svärfar, professor Schefferus, och av rektor, att det från C: s' sida icke skulle göras något intrång i nådåret för änkan. Det är emellertid betecknande för tidens förhållanden, att frågan om C:s' avlöning senare vållade verkliga stridigheter i konsistoriet. Först från 1675 uppbar han professorslön.

På sin faders forna plats, vilken han tillträdde med ett tal på latinsk hexameter över poesiens uppkomst, föreläste C. alltså nu över de romerska skalderna. Under det att hans närmaste föregångare med tröttande enformighet hållit sig till Ovidius, vanligen Metamorfoserna, någon gång avlöst av Horatius, kommer med C:s' föreläsningar en betydligt större omväxling. Naturligtvis äro även nu Ovidius och Horatius företrädda — den förre även med Fasti, den senare bl. a. med Ars poetica och satirerna — men också Vergilius' Aeneid, Senecas tragedier, Plautus' lustspel och Publilius Syrus' Sentenser blevo nu behandlade, ja t. o. m. senlatinska författare ägnade sig C. åt; så sysslade han 1682—83 med Prudentius' hymner, och sista året han levde var det åtminstone hans avsikt att föreläsa över Claudius Claudianus, Stilichos och kejsar Honorius' lovsångare. Utan tvivel innebar hans verksamhet som föreläsare en verklig förnyelse inom det ämne han företrädde. I den i okt. 1682 utfärdade föreläsningskatalogen tillkännagav han dessutom, att han under professor Skytteanus Elias Obrechts bortovaro — Obrecht befann sig på en utländsk resa — i dennes ställe skulle läsa över Sallustius och Curtius. Bland de tjugusex disputationer i skilda ämnen, för vilka han presiderade, finnes ett och annat arbete av realfilologisk karaktär, som i sin mån vittnar om C:s' intresse för denna sida av facket.

Den modernare läggningen av hans vetenskapliga verksamhet visar sig även däri, att han var ganska flitig som textkritiker och utgivare av antika författares arbeten; han gick därvid närmast i sina lärare Brunnerus' och Schefferus' spår. Han underhöll också en livlig korrespondens med dåtida berömda holländska filologer, framför allt med Nic. Heinsius och Gisb. Cuperus — en gängse uppgift, att C. under en studieresa skulle ha åtnjutit den senares undervisning i Deventer, torde emellertid vara felaktig — samt mottog från dem mycken uppmuntran och hjälp i sitt arbete, liksom han å sin sida sökte understödja dem i deras forskningar. I sin upplaga av »Incerti scriptoris Græci Fabulæ aliquot Homericæ», en anonym grekisk författares berättelser om några av Odyssevs äventyr med moralisk tillämpning, citerar han särskilt Heinsius. Hans utgåva av det kyrkofadern Lactantius tillskrivna verket »De mortibus persecutorum» utkom först efter hans död. Den är tillägnad Cuperus och innehåller en hel del av denne C. meddelade anmärkningar. Även av nyare utgivare namnes denna edition med aktning. Också Valerius Flaccus' »Argonautica» hade han planer på att edera; härav blev dock intet, men åtskilliga anmärkningar av honom togos upp av Heinsius i dennes utgåva. Efter sin lärare och kollega Brunnerus hade han övertagit att ge ut den grekiske grammatikern Moeris Atticistas ordbok och nämner i ett brev till Heinsius 1680, att han är så gott som färdig med kommentaren därtill och önskar få boken tryckt i Holland. Ej heller denna plan förverkligades emellertid. Att C:s' editionsverksamhet ej blev av större mått torde, utom det att han ägde en svag hälsa och det ej var så lätt att få dylika verk förlagda, framför allt ha berott på hans mycket starka självkritik. Hans främste lärjunge Petrus Lagerlöf säger i sitt vackra minnestal över honom, att han, som var en så mild bedömare av andras arbete, var en sträng censor av sitt eget, och att han, ehuru han tillfredsställde alla andra, aldrig själv blev tillfredsställd. De holländske lärdes höga uppskattning av C. framgår bl. a. av brev, som den ovannämnde Cuperus efter C:s' död skrev dels till dennes svåger, Petrus Schefferus, dels till Generalstaternas dåvarande resident i Stockholm. Constant Rumpf, med vilken C. även var nära bekant och som hade förmedlat hans brevväxling med Holland.

Redan tidigt hade C. efter anvisning av Fornelius fått undervisa studenterna i latinsk versskrivning, och härmed fortsatte han givetvis under sin professorstid. Hans eget anseende som skald — han blev med tiden en av vår nylatinska poesis främste — var redan tidigt grundat. Enligt Lagerlöf vunno hans dikter under studietiden alltid oförställt gillande av Fornelius, som annars var mycket sträng i sin granskning och sparsam i sitt beröm av andras vers. Första gången C. framträdde med någon större dikt var 1664, då han (21 nov.) läste upp sitt hexameterkväde »Laus Oleae» på gustavianska lärosalen, och han var sedan mycket produktiv. När han blivit professor, var han naturligtvis universitetets officielle »poeta», och det torde ej ha varit många akademiska högtidligheter, som ej celebrerades med en dikt av honom, liksom det också var han, som i första hand skrev de poem, varmed universitetets gynnare uppvaktades. Förutom de mycket talrika trycken finnes även ett stort antal dikter av C. i delvis egenhändigt manuskript i en volym i Uppsala universitetsbibliotek (sign. R. 384). Bland hans större poem eller snarare versifierade tal märkas utom det förut nämnda »Laus Oleae», där han bl. a. redogör för odlingen av olivträdet och berättar den antika myten om dess uppkomst, och det likaledes berörda introduktionstalet över poesiens ursprung, kväden till Karl XI och Ulrika Eleonora samt »Oratio de harmonia mundi metrica», en mytologisk fresk av ovidiansk karaktär, »Oratio de passione J. Christi» och »Oratio de pace nuper inter Suionas et Danos inita», en lovsång över fredsverket 1679. Större delen av C:s' produktion utgöres dock av mindre lyckönskningsdikter samt grav- och bröllopskväden, varjämte han även skrev en del andra smådikter, bl. a. några epigram. Lagerlöfs uttalanden om C. som latinskald äro högeligen berömmande, och även om man gör avdrag för äreminnesstilens överdrifter, kvarstår dock det bestämda intrycket, att han i sin forne lärare och vän såg en högst betydande poet. En senare tid har måhända svårare att till dess fulla värde uppskatta denna diktning; dess karaktär av till större delen officiell poesi gör, att den ej får så stort direkt litterärt intresse. Utan tvivel ger den emellertid ett hedrande vittnesbörd om sin författares lärdom och om hans smak: den är i regel synnerligen elegant och säker i formen. En och annan av de mindre dikterna äger dessutom en omisskännligt personlig ton. Också som latinsk prosaist var C. enligt Lagerlöfs omdöme mycket framstående. — C:s' litterära intressen inskränkte sig emellertid ej till de klassiska och österländska språken utan omfattade även de moderna, speciellt italienska och tyska; Lagerlöf nämner Petrarca och Opitz som skalder, vilka han särskilt uppskattade. Några mindre tillfällighetsdikter, däribland ett par sonetter, visa honom som en icke oäven poet på modersmålet; de utmärka sig för en med hänsyn till den dåtida svenska diktningens ståndpunkt vacker och välvårdad form — på detta område överträffades han dock avgjort av sin broder Samuel. Livligt intresserad var han av musik — ett arv från fadern —, spelade själv såväl »lyra» som orgel och sjöng väl.

C:s' yttre skildras av Lagerlöf sålunda: han »ägde ett lugnt och allvarligt utseende, rösten var djup och talet ledigt, till gestalten var han ganska liten men välbyggd». Hans fysik synes ha varit svag, och han hade länge före sin död varit besvärad av en svår sjukdom, som icke kunnat hävas genom besök vid den av hans ungdomsvän Urban Hjäme upptäckta »surbrunnen» i Medevi. Till karaktären var han from, försynt och välvillig. Aldrig hörde man från hans sida ett hårt ord mot någon, försäkrar Lagerlöf. Icke alltid var emellertid denna försynthet och vekhet av godo. När under hans rektorstid en del studenter, särskilt adliga, ställt till allehanda grovt ofog och man skulle ingripa häremot, gjorde konsistoriet och rektor, icke minst på grund av den senares brist på kraft och stränghet, en skäligen slät figur. I de stridigheter, som upprörde Uppsala universitet under hans professorstid, tog C. endast ringa del och tillhörde aldrig de mer framträdande protagonisterna. Att han i den stora tvisten mellan Verelius och Schefferus sympatiserade med den senare är ganska naturligt: dels var Schefferus hans svärfar, dels kunde han själv som klassisk filolog svårligen uppskatta den halvt fantastiska vetenskapliga metod, som Verelius och Rudbeck företrädde. Det var under C:s' tid som rector magnificus, det kanslersbrev upplästes i konsistoriet, vilket tvingade Verelius till tystnad, och i en skrivelse till kanslern tackar C. också denne för hans »nådige försorg om den stridige handels avböjande mellan min högtärade herr svärfader och herr Verelium».