Christian Erik Fahlcrantz

2. Christian Eric Fahlcrantz, bror till F. 1, f. 30 aug. 1790 i Stora Tuna sn (Kopp.), d. 6 aug. 1866 i Västerås. Student vid Uppsala univ. 14 febr. 1804; fil. kand. där 1 mars 1815; fil. magister 15 juni s. å.; docent i arabiska språket vid Uppsala univ. 12 jan. 1821; teol. kand. där 14 juni 1828; prästvigd 15 juni s. å.; professor (Kalsenianus) i kyrkohistoria vid nämnda univ. samt kyrkoherde i Hagby och Ramsta församlingars prebendepastorat av ärkestiftet 18 sept. 1829; utnämnd teol. doktor 10 nov. s. å. och promoverad 14 juni 1831; kontraktsprost 27 okt. s. å.; professor i dogmatik och kyrkoherde i Danmarks prebendepastorat 28 okt. 1835; led. av Bibelkommissionen 14 dec. 1841; biskop i Västerås stift 23 nov. 1849. LNO 1841; en av de aderton i Sv. akad. 1842; KNO 1853; HedLHA 1862; KmstkNO 1863.

G. 30 nov. 1847 i Stockholm (Jak.) m. Aurora Wilhelmina (Mina) Valerius, f. 22 okt. 1819 där (ibid.), d. 12 mars 1916 där (Matt.), dotter av kanslirådet Johan David Valerius och Christina Aurora Ingell.

Christian F. var sjuklig under barndomen, men eljest fallen för upptåg och rätt temperamentsfull. Han erhöll först undervisning av en äldre bror, sedan av en informator och utvecklades hastigt. Trettonårig inskrevs han som student i Uppsala men erhöll likväl därefter en tid undervisning vid Västerås gymnasium. Av ekonomiska skäl hade han akademiska konditioner, bl. a. i Boxholm hos familjen Buren. Först omkring 1813 eller 1814 förlade han på allvar studierna till Uppsala, där han bl. a. blev vän med Atterbom. F. skildras vid denna tid som en mogen yngling »av hög bildning och särdeles väl bevandrad i Tysklands litteratur», d. v. s. Goethe, Schiller och romantikerna, vilka han gärna citerade. Han var även väl utbildad i klassiska språk och opponerade på grekiska vid en disputation. Efter tagen magistergrad ägnade han sig särskilt åt de orientaliska språken och fick 1821 docentur i arabiska. Han övergick emellertid till teologien och blev professor i kyrkohistoria 1829, i dogmatik 1835.

F. hade även en annan sida, den vittra. Han tillhörde en släktkrets med stora bildningsintressen. Genom sin mor, född de Brenner, var han sondotterson till Elias Brenner och hans »hedersgumma», skaldinnan Elisabeth, född Weber. F:s mormor, född König, var fränka till Bellman, och genom sina mostrars giften blev han kusin till så kända personligheter som filosofen Benjamin Höijer, prosten, riksdagsmannen och samtidsskildraren Chr. Stenhammar samt justitierådet Gustaf Nyblæus. Christian F. själv strödde tidigt omkring sig dikter och infall, vilkas kvickhet eller ordlekar skaffade honom en ryktbarhet, som eftervärlden har svårt att förstå. All form för kvickhet är i viss mån tidsbetonad, så också F:s, vartill kommer, att det slags skämt, varom här är fråga, är ögonblickets barn och ofta ej tål att återberättas. Oaktat det alltid skrivs och talas om F:s kvickhet och ordlekar eller vitsar, synas i litteraturen rätt få vara upptecknade utöver den lilla samling »Fahlcrantziana», som Th. Ekelund (sign. E–d) utgav 1887. En av de vitsar, som särskilt lagts i F:s mun, visar sig vara en vandringshistoria, enligt Ekelund (s. 5) av tyskt, enligt andra av engelskt ursprung. Rolighetsministrar tröttna som bekant också ej sällan på sig själva, och som äldre var F. direkt pinad av sitt rykte. Sade han en banal och alldaglig sak, så kiknade åhörarna av skratt under försök att förstå den dolda kvickheten! Christian F. var därtill ingalunda enbart lustigkurre. Det fanns också mycket allvar hos honom, och detta hade svårare att få komma till sin rätt.

F:s samtid beundrade honom emellertid i flera hänseenden. Hans utseende var frappant; han hade korpsvart hår och blixtrande ögon. Han var ett skarpt huvud och en boren sällskapsmänniska, och just slagfärdigheten gjorde honom bemärkt, om också inte alltid lika omtyckt. Hans litterära entusiasm smittade. Däremot blev hans trängtan till skaldeära honom ibland ett svårt hinder redan hos upplyst samtida opinion och än mer hos eftervärlden. Gunnar Wennerberg, som höll inträdestal över honom, och ett mycket bemärkt sådant, i Svenska akademien, hade tydligen mycken möda att i inlindad form låta kritiken få komma fram och försåg sitt beröm med starka reservationer.

Utan att själv placera sig i något av de stridande litterära lägren i det dåtida Sverige, var F. närmast påverkad av nyromantikerna, särskilt stockholmsgruppen med Hammarsköld och Dahlgren. Speciellt märkes påverkan av Tiecks fantastiska litteratursatirer, liksom från orientalisk litteratur och engelsk romantik (Byron, Moore), i F:s »Noachs ark», ett epos varav »första våningen» utkom 1825, »andra våningen» följande år; någon »tredje våning» blev ej påbyggd. F., som var mycket hemmastadd hos »de små Knösarna» i Uppsala (Thekla Knös och hennes mor), läste där under stort bifall ur sitt verk före utgivningen. Samtidan Malla Silfverstolpe hade ett mindre entusiastiskt omdöme om det originella diktverket: »Slutades Noachs ark, som lästs som dagsverke! Knös somnade, medan jag läste högt. Jag nändes knappt väcka honom»! Vad som gör verket svårförståeligt, äro de talrika lärda anspelningarna, som ej alltid ens för samtiden voro begripliga. Det hela är en symbolisk satir, fotad därpå, att arken ju rymde alla levande väsen, varför belysningen i själva verket faller över mänskligheten, ej minst över F:s samtid. Bibelparodien, varmed F., som stod upplysningstiden kronologiskt närmare, handskades rätt ohämmat, stötte en bedömare som Wennerberg, som här var mera oscarisk. Wennerberg är det också, som förnekar diktens egentliga humor och starkt betonar dess satiriska art. Lorenzo Hammarsköld, med vilken F. brevväxlade, beundrade dikten liksom Hans Järta, som i brev till Brinkman (12 maj 1826) kallar Noachs ark »en av våra yppersta productioner». Den ende, som veterligen mera utförligt behandlat den, är C. R. Nyblom i »Estetiska studier» (1873). Där påpekas, att detta epos vid sidan av satiren även rymmer allvarligt menad poesi med romantisk ton. Skämtlynnet är emellertid bisarrt, såsom redan titel och uppläggning visa. över huvud gäller om F. som skald, vad Nyblom (s. 41) säger, att F. »var virtuos, men icke konstnär på området».

När F. ägnade sig åt allvarlig lyrik eller epik, blev han i allmänhet knappt mera lyckad, dock bäst i sina festsånger, som han särskilt skrev under årtiondet 1825–35, bl. a. hymnen »Låt dina portar upp, du minnenas ljusa tempelgård» (tonsatt av Hæffner). F. tog sedan Ansgarius som motiv för en större dikt; den svällde till ett epos i 14 sånger och utkom i två avdelningar (1835, 1846). Den ursprungliga anledningen var Ansgarsjubileet 1830. Innehållet är en omskrivning av Rimberts bekanta krönika. Hur skilda även samtida uppfattningar kunde vara, får man klart för sig, då man vid sidan av Tegnérs persiflage och Geijers kritik ser, att Fredrika Bremer, för vilken F. på Årsta föredrog ur diktens andra avdelning, smälte i tårar av njutning och beundran. För nutiden är detta epos huvudsakligen ett torrt, opoetiskt referat.

Efter sjukdom hade F. 1835–37 gjort en italiensk resa, som uppfriskade honom och som han långt senare tilltalande skildrade i sina reseminnen. År 1842 invaldes han, oaktat stort motstånd från Tegnérs sida, i Svenska akademien – det var Järta och uppsaliensarna som stödde honom. Beskt hade Tegnér redan 1836 skrivit till Beskow om »Noachs ark»: »Där ligger mycken grumlig och tjock blod i denna tyska humor, en balettmästare i ryttarestövlor» (Schück, Sv. akad:s hist., 5, s. 53), samt när valet blev aktuellt (dec. 1842): »Det är visserligen ej nödvändigt att vara poet för att komma in i akademien; men en totalt misslyckad poet bör dock undvikas.» Kritiken gällde främst Ansgarius, såsom framgår av Tegnérs brev (Sami. skr., 9, s. 438) till Atterbom 21 okt. 1841. F. tog inträde 15 jan. 1844 med ett icke särskilt lyckat tal över C. P. Hagberg, som nu visserligen ej heller var ett inspirerande ämne, varöver F. själv beklagade sig.

Som teolog är F. känd som ortodox samt som hetsig polemiker mot oliktänkande: mot Love Almquist, mot Rom, mot alla slag av pietism. Mot Almquist gjorde han, i då pågående diskussion, ett utförligt angrepp i skriften »C. J. L. Almqvist såsom författare i allmänhet och såsom theolog isynnerhet» (1–2, 1845–46). F:s skarpa utfall mot romersk katolicism rönte av samtida likatänkande mycket bifall, men är utan sinne för nyanser. Under 1840-talet ingrep F. även i Straussdebatten.

Mera komplicerat är F:s förhållande som kyrkoman och protestantisk teolog. Han var närvarande vid evangeliska alliansens betydelsefulla möte i London 1846, varom han redan i febr. 1847 utsände en »med påfallande sympati skriven» skildring (Newman), som utgavs i tryck. I svenska kommittén för alliansen inträdde L. A. Anjou, A. E. Knös och F. samt flera andra kända kulturpersonligheter – Aftonbladet vädrade »hierarkiska maktsträvanden» bakom F:s alliansvänlighet. Han ändrade emellertid senare mening och blev alltmer ortodox, med fördömande av allt, där han tyckte sig se något slag av »pietism» – ej blott mot evangeliska alliansen och senare Evangeliska fosterlandsstiftelsen, utan mot mission, söndagsskolor, bibelförklaringar, m. m., allt egentligen därför, att dessa strävanden ej hade rent kyrkligt ursprung.

Först vid 57 års ålder bildade F. eget hem, då han 1847 äktade skalden Valerius' vackra och sympatiska dotter Mina, som var 29 år yngre än han själv. Till en förlovningsgratulant sade F.: »Ja, kära bror, det skall väl en gång bli folk av mig också.» Äktenskapet synes ha blivit lyckligt. Efter ett par år flyttade F. till sin hemprovins som stiftschef i Västerås. Den administrativa sidan av biskopsämbetet tilltalade honom föga och besvärade honom därför, men eljest fann han sig utan tvivel väl till rätta. Den stränge teologen var i själva verket en godhjärtad och välvillig människa. Särskilt omtalas från Västerås hans frikostighet mot lärjungarna vid stiftstadens läroverk; han gav även en stipendiefond till läroverket, liksom en till Västmanlands-Dala nation i Uppsala. Han hade där varit en nära vän till Israel Hwasser och Anders Knös. Särskilt vacker framstår emellertid F:s starka vänskap för Fredrika Bremer, som i sin tur högt skattade honom, trots enstaka misshälligheter, och ehuru hon klandrade hans oböjliga politiska konservatism. Hennes brev till F. äro tryckta i den stora utgåvan av hennes korrespondens. Ett särskilt sympatiskt drag hos människan F., som Wennerberg betonar, var hans oförstående för all opportunism, allt sneglande efter allmänhetens eller de maktägandes gunst. »Det sedliga oberoendet av dagens gångbara meningar» var hos F. starkt, men kanske blev hans polemik just därför ej sällan överdriven och en form av utmanande trots. Hans sent komna, men ljusa äktenskap gjorde honom gott, och ålderdomen blev hans lyckligaste period. F. dog i sin stiftsstad 1866; biskopinnan (d. 1916) överlevde honom i nära femtio år.