Gotskalk Falkdal

Falkdal (Falcdal, Falckedala), Gotskalk (Gotscalcus, Goczellus), troligen av borgarsläkt från Roskilde, dräpt 3 febr. 1374 vid Linderås kyrka (Jönk.). Dominikanmunk i Sverige senast 1357; prästvigd; penitentiarius minor för provinsen Dacia vid kurian i Avignon 1362–64; nämnes som konung Magnus Erikssons biktfader (confessor) 1 sept. 1363; enligt konung Magnus' begäran providerad till biskop i Linköping av Urban V 6 mars 1364 och invigd vid kurian; nämnes bland svenskar i konung Håkans följe vid förhandlingarna i Ålborg midsommaren 1365 och på Bohus midsommaren 1370 samt var hans ombud bl. a. vid hansedagen i Stralsund i maj 1371; tillträdde huvuddelen av sitt stift först 1373; erhöll tre brev till förmån för biskopsstolen i Linköping av konung Albrekt 13 jan. 1374.

G. F. tillhörde antagligen en ansedd tysk borgarsläkt i Roskilde, som ägde godset Falkendal i Sømme herred (Gallén 1937, s. 75). En medlem av denna släkt, Gynzekinus Gynzelini de Falkaidale, gjorde 1329 en donation till S:ta Agnes' nunnekloster av dominikanorden i denna stad. Kanske var det i svartbrödraklostret där, som G. F. först inträdde som tiggarmunk. Kronologiska skäl tala mot ett antagande (G. Lindberg), att G. F. var den lektor Goscalcus vid dominikanklostret i Åbo, som 1328 tjänstgjorde som påvlig subkollektor av sexårstionde m. m. i Finland och 20 jan. 1329 inbetalade dessa medel i Avignon. Det första säkra spåret av G. F. är en bokägarnotis från 1357, då »frater Goczellus Falckedala de regno Suecie, Dacie provincie» gav en annan danskfödd svartbroder, sedermera penitentiarien och biskopen i Bergen, Benedictus Ringstadensis, en volym med arbeten av Johannes Gallensis, Seneca m. fl., vilken från Stockholms dominikankonvent kommit till Uppsala universitetsbibliotek (nuv. sign. C 614). Förmodligen har Gotskalk en tid varit knuten till svartbrödraklostret i Stockholm och då kallats till biktfader hos konung Magnus.

I slutet av 1362 framträder G. F. ur sin tidigare obemärkthet. Han är då penitentiarie för de tre nordiska kyrkoprovinserna vid kurian i Avignon, ett ämbete, som brukade innehas av en tiggarmunk och som gav innehavaren en ställning som nordiskt ombud vid påvestolen. Försoningen mellan konung Magnus Eriksson och konung Valdemar av Danmark symboliserades främst av bröllopet i april 1363 mellan konung Håkan Magnusson och Margareta Valdemarsdotter men gjorde konflikten mellan Magnus och det antidanska partiet akut. Genom sin utsände kaplan Halstanus Nicolai lät Magnus i aug. 1363 till påven Urban V framföra sina önskemål, att biskop Nicolaus Marci i Linköping skulle avsättas på grund av stämplingar mot konungen och ersättas med G. F., och att den misshaglige påvlige nuntien och kollektorn Henrik Biscop skulle utbytas mot en infödd svensk. Påven svarade (1 sept.), att han ej kunde avsätta biskop Nils utan rättegång, men att han (6 aug.) till nuntie och kollektor utsett sin kaplan Guido de Cruce, då han ej kände någon lämplig svensk; emellertid fick G. F. (13 sept.) i uppdrag att bistå den nye nuntien med goda råd och rekommendera honom hos de nordiska konungarna. G. F. synes ha gjort en hastig resa till Norden med dessa påvebrev – han var ej närvarande, när de andra penitentiarierna fingo sin lön för andra halvåret – men på julaftonen var han åter i Avignon, denna gång i sällskap med domprosten Nicolaus Jacobi i Lund som ombud för konung Valdemar för att förbereda dennes stora resa till påvehovet.

Under Valdemars vistelse i Avignon förmåddes påven att tillmötesgå Magnus' begäran från sensommaren på så sätt, att biskop Nils förflyttades till ett ledigt stift i Dalmatien och G. F. providerades till hans efterträdare i Linköping (6 mars 1364). G. F. skyndade sig att avge sin servitieobligation (16 mars) och torde genast ha invigts. Han insåg emellertid, att han behövde osedvanligt starkt stöd från påvestolen för att kunna tillträda och med framgång utöva ledningen av sitt stift, och han ingav därför suppliker om vidsträckta fullmakter att ge dispenser och absolution för rån och brännande av kyrkor och kloster och om uppdrag åt ärkebiskopen i Lund och biskoparna i Lübeck och Roskilde att förkunna kyrkliga straff över dem, som ville hindra hans besittning av biskopsstolen; dessa suppliker biföllos av påven (20 mars). Den nyutnämnde Linköpingsbiskopen fick också (7 mars) jämte två tyska biskopar fullmakt att med hot om kyrkliga straff tillhålla Valdemars undersåtar, vasaller och edsvurna män utom Danmark att fullgöra sina eder och förpliktelser, ävensom att ge dem absolution från sådana straff. Slutligen blev han en av dem, som (1 april) fingo påvligt uppdrag att stämma nuntien Henrik Biscop till räkenskap inför påvliga kammaren.

Det var tydligen tack vare ett nära förbund med konung Valdemar, som G. F. befordrats till biskop och försetts med så vidsträckta påvliga fullmakter till sitt och konungens stöd. Under Valdemars frånvaro hade emellertid läget i Sverige åter omkastats, och fullmakterna blevo tills vidare verkningslösa. Biskop Nils och hans vänner hade vänt sig till furstehuset i Mecklenburg, den mecklenburgska flottan hade landsatt sina trupper i november 1363, hela östra Sverige hade fallit i mecklenburgarnas händer och hertig Albrekt d. y. hade i februari 1364 valts till konung i Sverige. Ett stort anlagt motanfall av konungarna Magnus och Håkan ändade med att Magnus tillfångatogs i mars 1365. Biskop Nils återvände till sitt gamla stift, och nuntien Guido de Cruce accepterade både honom och konung Albrekt. G. F. kunde därför tills vidare endast komma i besittning av Linköpings stifts västligaste del, Finnveden, samt tidvis Gotland och Öland, d. v. s. de områden, som behärskades av Valdemar och Håkan.

Efter avresan från Avignon 1364 användes G. F. vid flera tillfällen av konung Håkan i diplomatiska uppdrag. I november 1365 befann han sig i Nykøbing-Falster i konung Valdemars sällskap, då denne utfärdade privilegier för hansestäderna. Var han uppehållit sig de närmaste fem åren är okänt; det kan erinras, att Valdemar 1368 måste lämna Danmark. Med stöd av det äldsta bevarade pappersbrevet från Norge (1370, 15 aug.) har man (P. A. Munch) hävdat, att G. F. vistats bland svenskarna hos konung Håkan i Oslo, men senare forskning (S. Engström) har visat, att detta belägg i stället gäller en Gotskalk djäkn. Dock var G. F. vid midsommaren 1370 (1 juli) bland Håkans män på Bohus; på nyårsaftonen samma år samt 1371 (25 maj) vistades han i Håkans uppdrag i Stralsund.

Vid denna tidpunkt hade emellertid biskop Nils anslutit sig till den resning mot konung Albrekt, som resulterade i Edsvikenfördraget (april 1371). Mecklenburgarna funno därför tillfället lämpligt att söka draga över G. F. på sin sida, och 4 aug. 1371 utfärdade den gamle hertig Albrekt ett brev för G. F., vari Albrekt i enlighet med påvens bud lovade, att hans son konung Albrekt skulle stödja G. F:s försök att komma i besittning av stiftet och fördriva biskop Nils ur stiftet och riket; G. F. skulle å sin sida medla mellan konung Håkan och Albrekt och dennes son, bl. a. om konung Magnus' frigivning ur fängelset. Några dagar senare gick också konung Valdemar helt över på den mecklenburgska sidan och lovade tronföljden i Danmark åt sin mecklenburgske dotterson. Samtidigt (14 aug.) slöts emellertid fred mellan konungarna Albrekt och Håkan, vars här stod utanför Stockholm, och Magnus löstes ur sin fångenskap. Biskop Nils kvarstannade dock ännu i mars 1372 i Linköpings stift, och först sedan Henrik Biscop, som nu åter blivit påvlig nuntie, anlänt till Sverige, blev G. F. erkänd där; nuntiens officiella skrivelser till Linköpings stift (1373 16 febr.) äro riktade till G. F. som biskop, men av svaren och nuntiens privatbrev framgår, att stiftsstyrelsen då ännu fördes av ärkedjäknen och kapitlet. Försoningen mellan G. F. och konung Albrekt bekräftades av tre kungliga brev 13 jan. 1374, som bl. a. reglerade Linköpingsbiskopens rätt till strömmingstionde från Öland och gav honom ersättning för den mark vid Jönköping, där konungen byggt Rumlaborgs slott.

Tre veckor senare dräptes biskopen vid Linderås kyrka på vägen mellan Rumlaborg och Linköping av Matts Gustafsson (sparre) och hans följe. I det bannlysningsbrev, som genast (7 febr.) utfärdades av ärkedjäknen Nicolaus Hermanni och kapitlet, ådömdes dråparna exkommunikation; däremot fritogos landets herrar och rikets furstar från ansvar för dådet. Matts Gustafsson, som genom sin hustru var befryndad med Bo Jonsson (Grip) och Erengisle Sunesson jarl samt dennes styvson Sten Bengtsson (Bielke), kunde eljest misstänkas ha handlat i konung Albrekts eller det danskfientliga stormannapartiets intresse. Man kunde också fråga, varför biskop Gotskalk och hans följe med hovmästaren Konrad von Helpten i spetsen ansågo sig behöva draga blankt före Matts Gustafsson och dennes män, varför Vikke von Vitzen ej ingrep till biskopens skydd, varför dråpet blev signalen till en rad övergrepp på biskopsstolens gods och varför marsken Sten Bengtsson och rådet redan 11 febr. rekommenderade kapitlet i Linköping att välja konung Albrekts kansler till biskop. För att sona sitt brott tvangs dråparen att instifta ett prebende i Linköpings domkyrka för biskop Gotskalks själ.