Michael Eneman

Eneman, Michael, f. 12 jan. (enl. Enköpings visserligen ej samtidigt förda dopbok; Benzelius har 1 febr.) 1676 i Enköping, d. 5 okt. 1714 i Uppsala. Föräldrar: rådmannen i Enköping Olof Nilsson En(e)man och Anna Michaelidotter Wingia. Elev vid Västerås gymnasium; student vid Uppsala univ. 7 juni 1695; disp. där 24 mars 1703 och pro gradu 27 nov. s. å.; fil. magister 10 dec. s. å.; prästex. i Uppsala 12. maj 1705; prästvigd för tjänst vid armén 16 maj s. å.; stjudent vid Greifswalds univ. i juli 1706; disp. där 23 febr. 1707; k. hov- och fältkonsistorienotarie 26 juni s. å.; förste legationspredikant vid beskickningen i Konstantinopel 9 nov. 1709; professor i orientaliska språk vid Uppsala univ. 3 maj 1712, installerad 26 sept. 1714.

G. 29 sept. 1714 i Uppsala m. Catharina Rudbeck, f. 29 nov. 1693 i Uppsala, d. före 1736, dotter av professorn Olof Rudbeck d. y. och Catharina Giöding, samt omg. 1720 m. kaptenen Anders Bergencrantz.

E., som tidigt visade prov på begåvning och gott minne, började redan under skolåren i Västerås intressera sig för språkstudier, särskilt grekiska, i vilket ämne han hade den lärde och skicklige O. N. Rabenius till lärare. I Uppsala ägnade sig E. åt teologi men studerade även orientaliska språk. Hans ekonomi synes efter faderns död ha varit ganska bekymmersam, men han fick stöd dels av två av Enköpings främsta affärsmän, rådmannen Hans Addesson och hans son, borgmästaren Hans Adde, dels av ärkebiskop Eric Benzelius d. ä. Ändå tryggare blev E:s ställning, när Olof Rudbeck d. y. började fatta intresse för honom och lät honom bo i sitt hus. Han blev förlovad med Rudbecks dotter Catharina, då hon blott var 12 år gammal.

De orientaliska studierna upplevde vid denna tid en renässans i Uppsala tack vare en rad utmärkta professorer som G. P. Lillieblad, J. Palmroot och D. Lundius. Främst ägnade man sig åt realfilologien, vilket blev av avgörande betydelse för E. Hans avhandlingar »De sepulcris veterum» och »De sepulcro Christi», som båda tydligen äro författade av honom själv, vittna om hans arkeologiska intresse, och hans håg att en gång komma till Jerusalem har tydligen väckts under dessa studier. Han beslöt låta prästviga sig för tjänst i armén. För att fullfölja sina studier och samtidigt för att avvakta lämpligt tillfälle att vinna anställning som fältpräst reste han 22 juni 1706 till Tyskland och begav sig först till Greifswald. Svenska studenter måste nämligen, om de ville studera vid tyskt universitet, först skriva in sig här, varigenom de ansågos kunna bli skyddade mot det pietistiska inflytande, som utgick från universitetet i Halle. Ortodoxiens främsta namn i Greifswald var generalsuperintendenten Johann Friedrich Mayer, som öppnade sitt hem för E. Mot sin ursprungliga avsikt stannade han här i över sju månader under flitiga studier, samtidigt som han höll sina vänner i Uppsala, främst Rudbeck, noga underrättade om vad som skedde i den vetenskapliga världen och om nyutkommen litteratur. I början av mars 1707 reste han vidare över Stettin, Berlin och Wittenberg till Leipzig för att komma i närheten av svenska högkvarteret i Altranstädt, där han hoppades kunna vinna anställning vid hovkonsistoriet. Tack vare rekommendationer från domprosten Lars Molin i Uppsala, envoyén A. Leijonstedt i Berlin samt kanslirådet Olof Hermelins inflytande hos Piper nådde E. också detta mål, sedan han först fått hålla en provpredikan inför konungen.

Under de följande två åren deltog E. i Karl XII:s ryska fälttåg. Det ansträngande fältlivet pressade honom hårt, men han sökte dock vid sidan av sin tjänst efterforska och uppteckna allt anmärkningsvärt, och denna vana bibehöll han livet ut. Under slaget vid Poltava vår E., som följde generalmajor C. G. Roos' kolonn, i överhängande fara att bli tillfångatagen men lyckades undkomma och blev sedan i tillfälle att medfölja till Bender. Här stannade han dock icke länge. Redan i dec. 1709 sändes han till Konstantinopel för att med biträde av andre legationspredikanten Sven Agrell uppehålla den prästerliga tjänsten vid den svenska beskickningen där. Därjämte fick han i uppdrag att uppsöka och taga vård om de lutheraner, som funnos i staden, särskilt forna invånare i östersjöprovinserna, vilka tillfångatagits av ryssarna och sålts som slavar till turkarna. Han erhöll dessutom konungens befallning »att in causa religionis turcicae et graecanicae samt lingua turcica et arabica» göra sig underrättad. Lönen var 900 dlr smt (450 rdr), varjämte särskilt anslag beviljades för inköp av böcker, nattvardskärl m. m. Denna instruktion har E. samvetsgrant sökt fylla. Han uppsökte och hjälpte lutherska fångar, studerade flitigt både turkiska och arabiska samt samlade alla tänkbara uppgifter om religiösa, administrativa, politiska, militära och sociala förhållanden, stadens fornminnen, de olika folkens och religionssamfundens ställning o. s. v. I många fall hade han lyckan att finna utmärkta sagesman, såsom t. ex. den ungerske renegaten Ibrahim Müteferrika och patriarken av Jerusalem Ghrysanthos Notaras. Därför ha också hans notiser bestående värde och skulle säkerligen ha väckt uppmärksamhet bland tidens lärde, om han blivit i tillfälle att publicera dem.

E. stannade i Konstantinopel i ej fullt två år. Hans dröm var att få besöka det heliga landet, och när konungen 1710 utsände C. Loos, C. Sparre och H. Gyllenskepp på en orientresa, blev E. ombedd att följa med men måste avböja, då han icke fått medgivande att lämna sin befattning. Påföljande år erhöll han emellertid Karl XII:s tillstånd att på hans bekostnad företaga en färd till Egypten och Palestina. Som reskamrat fick han den unge kommissarien i Kommerskollegium Johan Silfvercrantz, en bekant från Uppsalatiden, vilken under resor i v. och s. Europa ingående studerat kommersiella förhållanden. Under hans inflytande började nu också E. visa större intresse för sådana ting. Den 23 aug. 1711 reste de från Konstantinopel till Smyrna, där de gästade den engelske konsuln, den berömde botanisten William Sherard, under två månaders tid. Färden gick sedan vidare till Chios, där ett nytt uppehåll måste göras i väntan på båtlägenhet, och först 24 jan. 1712 kunde resan fortsättas över Scala Nova, Samos, Kos och Rhodos till Alexandria samt vidare till Kairo, dit de nådde 28 febr. Här stannade de i tre månader som gäster hos den franske konsuln Claude Le Maire. Denna tid använde E. till ytterst intensiva studier av Egyptens fornminnen och moderna förhållanden, varjämte han gjorde en strapatsrik fyra veckors studiefärd till Sinai. Den 30 maj reste E. och Silfvercrantz från Kairo till Jaffa. Där skildes deras vägar, i det den senare begav sig till Acre och under en utflykt till Karmel genom oförsiktighet ådrog sig en sjukdom, som vållade hans död. E. fortsatte till Jerusalem, dit han anlände 2 aug. Han tog in i S:t Salvatorklostret, vars guardian då var den mycket lärde och dugande Lorenzo Cozza, vilken senare blev kardinal. E:s hälsa var undergrävd av de ansträngande resorna, och symtom av en smygande lungtuberkulos började bli allt allvarligare. Efter att en tid ha varit bunden vid sjukbädden kunde han dock med förnyad energi ägna sig åt studiet av den heliga stadens minnesmärken och topografi samt dess kyrkliga och profana förhållanden, varjämte han gjorde utflykter till Betlehem och Döda havet. Den 6 sept. återvände han till Jaffa och fortsatte därifrån till Acre. Hans hälsotillstånd blev allt sämre, och han måste upprepade gånger avbryta sin färd. Med järnhård energi övervann han dock alla hinder och fullföljde sitt program att besöka alla märkligare platser först i n. Palestina och sedan i Syrien, där han över Tyros och Saida begav sig till Damaskus samt därifrån över Baalbek till Tripolis. Där låg han sjuk i mer än två månader, och först 28 jan. 1713 kunde han fortsätta till Cypern, där han nåddes av underrättelsen om att han föregående år utnämnts till professor i Uppsala. Han fortsatte över Chios till Smyrna för att under nära tre månader vila ut hos Sherard. På konungens befallning begav han sig därefter till Timurtasch, dit han anlände 3 juli. Han blev synnerligen nådigt mottagen och fick under en tid framåt dagligen i några timmars tid berätta för konungen om sina resor. Först i slutet av okt. lämnade han Turkiet för att bege sig hem. Färden gick genom Ungern, Sydtyskland, Holland, Westfalen, Sachsen, Mecklenburg och Pommern, och han begagnade tillfället att sammanträffa med framstående lärde och studera i deras bibliotek. Hans namn förekommer också ofta i deras korrespondens. Den 5 aug. 1714 satte han åter foten på svensk jord och begav sig omedelbart till Uppsala. Han var dock nu helt bruten av sjukdom. Vid professorsinstallationen 26 sept. förkylde han sig och avled kort efteråt, sedan han på dödsbädden låtit viga sig vid sin fästmö, Catharina Rudbeck. Hans bortgång väckte allmän sorg, och även i utlandet gav man uttryck åt sitt beklagande.

E. var en utomordentligt lärd och samvetsgrann forskare med vida intressen och brinnande kunskapstörst. Till sin läggning var han ärlig, oegennyttig och försynt med djup fromhet och stark lojalitet mot sin konung och sitt land. Han synes ha haft mycket lätt att umgås med människor och vinna deras förtroende, och hans förtjänster och angenäma sätt omtalas med de högsta lovord av de utländske lärde, som han besökte, liksom han också namnes med största högaktning och kärlek av sina landsmän. Hans bortgång innebar en stor förlust för svensk vetenskap, då man kunnat vänta, att han skulle gjort sin lärdom och sina erfarenheter fruktbara och stimulerat de orientaliska studierna. Framför allt är det att beklaga, att hans resebeskrivning icke blev offentliggjord på en tid, då kunskapen om de av honom besökta länderna ännu var så otillräcklig, att hans bidrag skulle varit av största värde. Manuskriptet följde hans änka till Finland vid hennes äktenskap med Bergencrantz men återfordrades senare av staten, då E. företagit sin resa på offentlig bekostnad. En publicering planerades vid skilda tillfällen. Bibliotekarien A. Norrelius lät 1740 göra ett provtryck av ett ark för att stimulera intresset för saken men utan resultat. Först 1889 blev större delen av reseskildringen utgiven av K. U. Nylander, medan resten därav samt beskrivningen av Konstantinopel fortfarande äro otryckta.